Konspirationsteorier – Palme

Jag gör mig ganska ofta lustig över diverse konspirationsteorier, i synnerhet de om Big Pharma – dvs De Onda Läkemedelsföretagen, påhejade av sina lakejer på Det Onda Läkemedelsverket. (Det vet väl alla att personalen på Läkemedelsverket håvar in storkovan genom att vara i maskopi med Astra & Co?)

Den här gången tänkte jag dock skriva om en person som det också har förekommit en hel del konspirationsteorier om, nämligen Olof Palme.
Vem som mördade honom och varför, för att inte tala om den något taffliga polisutredningen efteråt.

Till att börja med så blir det en liten historia om en inkomstkälla som Syster Yster och jag hade i barndomen.
Jag är inte bara uppvuxen i ett blåmålat hus, det var mer som var blått (eller blåvitt) hemma.
(Således vet jag till exempel mycket väl att Blåvitt vann UEFA-cupen både 1982 och 1987. Det är väl i och för sig något som ingen av våra dåvarande grannar kunde missat heller, pappas segervrål lär ha hörts i hela radhuslängan.)
Pappa var tydligt BLÅ även politiskt. Absolut inte så att det skiftade i brunt men, som sagt, blå.
Med andra ord var han inget fan av den socialdemokratiska regeringen även om han kunde uppskatta Palmes egenskaper som politiker.

Den som först sade ”Ful gubbe” när Palme var på TV fick en liten slant. Jag fattade ju inte att det var Palmes politik som var ”ful”, jag trodde att det var hans inte så fagra anlete som åsyftades.
Palme var för övrigt med rätt mycket i TV på 70-talet, vilken lycka för Marie och mig!
(Politiskt var även jag tämligen blå i början för att senare övergå till en något rödgrön röra. Undrar vad min käre fader hade tänkt om att han näst intill närt en kommunist vid sin barm? 😀
Skämt å sido, jag är inte kommunist men inte så långt därifrån.)

Men så var det mordet på Palme och konspirationsteorierna, ja.
Vår familj vet förstås hur det egentligen ligger till med gärningsmannen – eller rättare sagt gärningskvinnan.
Mamma befann sig bara något kvarter från den ödesdigra korsningen under mordnatten och vem skulle misstänka en medelålders tvåbarnsmor, dessutom från det knallröda Hammarkullen?
Nej just det, hon har inte nämnts ens i de vildaste spekulationerna!

Annars finns det gott om teorier: PKK-spåret, Skandia-mannen, Sydafrika-spåret och så vidare. En del ganska realistiska, andra lite mer orealistiska.
En av de mest korkade läste jag dock häromdagen:
Mordet på Palme var i själva verket inget mord utan en välregisserad händelse som både han och hustrun var med på. Palme var nämligen döende i AIDS och det gick ju inte för sig att statsministern skulle dö i denna skamliga sjukdom!
De som minns 80-talet minns förmodligen även den totala AIDS-paniken som rådde under senare halvan av decenniet.
Det hade sannolikt fått rejält negativa konsekvenser för både Socialdemokraterna och Sverige om Palme avlidit av den anledningen men vilket stolpskott skulle istället ha föreslagit ett ”mord” som en lämplig lösning?
I synnerhet som det följdes av en mordutredning som snarare var ett flagrant exempel på hur ett mord inte ska hanteras? De förvecklingar som blev i samband med utredningen satte spår även internationellt och de var knappast av det positiva slaget.
Hade det inte varit lite mer logiskt att låta Palme få ”cancer” och sedan låta honom avlida på mer eller mindre naturlig väg?

Det torde vara ganska många celebriteter – och för den delen även mer ”vanliga” människor – som under åren har dolt sin HIV/AIDS-diagnos och officiellt sagt sig ha cancer eller någon liknande sjukdom. Sorgligt att det behövs och att AIDS fortfarande är så stigmatiserat men så är det ju.

Nej, jag tror nog att vi kan förkasta just den förklaringen av Palme-mordet. Huruvida det var Stig Engström, Christer Pettersson, Kalle Anka, rymdödlorna eller någon annan lär vi aldrig få full klarhet i.
Men det är klart, spekulera kan man alltid…?

”Ful gubbe” 🙂

Näpp!

I fredags var det den tredje gången på mindfulnessterapin och även om jag inte mådde piss under träffen så mådde jag heller inte bra.
Möjligen kände jag mig som en trotsig och något tjurig barnunge vilket faktiskt kan vara en riktigt trevlig känsla – när det är något jag kan göra åt det.

Det stämmer helt enkelt inte. Det stämmer inte med terapin, det stämmer inte med gruppen och framför allt så stämmer det inte med terapeuterna.
Jag har inget förtroende för dem, jag vet inte riktigt varför men vi är liksom inte på samma plan.
Självklart tar det tid att bygga upp en trygg och bra relation men nej, vi har inget bra på gång. Snarare tappar jag faktiskt tilliten till dem när jag inser att vi inte riktigt når fram till varandra. Efter tre respektive fyra gånger (jag träffade en av dem innan behandlingen kickade igång) så förväntar jag mig att de åtminstone ska lyssna på vad jag säger, i synnerhet som jag ju inte har haft på mig mitt ”happy face” hela tiden.

”Du utrycker dig verkligen bra och lyckas få så bra ord på dina tankar och känslor!” Ja, men lyssna då på vad jag säger och kör inte vidare utan att reflektera över vad faktiskt hela gruppen säger!!!

Japp, jag är arg och näpp, jag tänker inte gå kvar.
Och vet ni vad? Det känns faktiskt jäkligt bra!
Vafalls?! Ett beslut där jag hoppar av något och dessutom applåderar mig själv för det beslutet? Vad hände???
Har någon manipulerat mig i sömnen? Satt in ett chip som styr mina tankar och känslor? Gett mig någon trolldryck?

Nä, jag tror helt enkelt att det stavas Solhem, Isak och Sofia. Ska jag vara bussig mot mig själv så stavas det även Helene!
Det var förmodligen inte tanken med terapin, att den skulle vara så tafflig att patienterna blir arga och hoppar av, men hellre det än knäckt!

Att ”fröknarna” inte fixade att lägga uppgifterna och kraven på rätt nivå är en sak även om det är jäkligt klantigt. Men att de sen inte klarade att läsa av gruppen och direkt justera upplägget är dåligt.
De är ju inte nya som terapeuter och att inte märka att patienterna inte klarade deras takt är inte ok!
Efter första gången så mådde fyra av oss sex deltagare alltså riktigt dåligt vilket vi också gav uttryck för gång två. Det är möjligen snudd på att jag går över sekretessen men en av deltagarna mådde så dåligt att hon blev inlagd. DÄR borde väl stora varningsklockan ringt rejält?!?!

Gång tre, alltså i fredags, hade en annan av deltagarna hoppat av eftersom hon inte klarade övningarna.
Både hon och jag har sagt ifrån att det borde varit tydligt redan första gången att vi skulle känna efter och inte göra mer än vad vi kunde hantera.
Nope, vitsen skulle då vara att vi själva skulle inse var våra gränser gick och bromsa där.
”Tanken är att det är en rätt tuff start för att få saker att hända, 8 träffar går så snabbt!”
Jättefin tanke hörrni, med en deltagare på sjukhus och två som har hoppat av innan vi ens gått hälften av gångerna.

Jo, de försökte faktiskt mjuka upp det hela i fredags men på något sätt så fattar de inte riktigt hur snett det har blivit.
När jag sade som det var, att jag var arg både på situationen i sig och på dem, i rollen som terapeuter, så var det visserligen ”jättebra att jag lade märke till och satte ord på känslan” men jag fick på något sätt uppfattningen att det definitivt inte var deras fel att det inte gått som planerat.

Det kanske inte är deras fel att det inte funkat, men det är då INTE mitt! Jag trodde inte att det skulle bli lätt och självklart vet jag att det krävs engagemang från min sida men det är faktiskt deras jobb att ge mig de rätta förutsättningarna för det.

DÄR är vinsten med den här gruppterapin: Jag har fått ett kvitto på hur otroligt långt jag har kommit.
Jag har tagit mig till Borås själv (med hjälp av Farmor Anka-bilen, givetvis), jag har suttit i en för mig okänd grupp och visat att jag är ledsen, jag har blivit arg och till och med kunnat tala om det och, framför allt, jag skuldbelägger inte mig själv för att det inte funkade.
Såhär hade jag definitivt inte resonerat för några år sedan, då hade jag tryckt ner mig själv, tyckt att jag var urdålig och att jag inte ens klarar terapi för att jag typ är för korkad.
Det är som sagt deras jobb att ge mig rätt förutsättningar, inte mitt. Jag går där av en orsak, inte för att lösa allt själv.

Så, i morgon ringer jag Isak för att säga att jag hoppar av mindfulnessgruppen. Eftersom jag vräkt ur mig massa frustration här så slipper han förhoppningsvis få en lavin av missnöje över sig. Däremot lämnar jag gärna en utvärdering och synpunkter på hur deras terapi inte gick som det var tänkt.

Heja mig!

Tällberg, Dalarna
2016

Upp…och ner…och…?

Jahopp, jag tänkte (som vanligt) skrivit redan förra veckan om den käcka nya mindfulnessterapin men det bidde inte av.
Det är väldigt blandad kompott, visst var jag inställd på att det kunde bli jobbigt men inte så tufft, inte så snabbt.
Själva terapin är förstås inte det vi gör på träffarna utan man ska jobba vidare hemma med egna övningar. Jag vet faktiskt inte vad det var som gjorde att det blev skitjobbigt men det blev det efter några dagar.
Egentligen så gillar jag att meditera och göra avslappningsövningar men här slog något snett.

Tanken är väl att man ska reflektera, lägga märke till tankar och känslor – och att kunna peta lite på den där jävla Ångestspindelen men det gick inte så bra.
Jag tror ju, precis som med Sofia i våras och somras, att det är något jag måste jobba igenom för att kunna kontrollera det bättre men då krävs det trygghet och att någon kan bromsa när jag inte kan det själv.
Där behövs det förstås också tillit och även om jag inte misstror mina nya ”fröknar” så har jag heller inget större förtroende för dem när det gäller den biten. Sofia var så jäkla bra, likaså är Isak bra men de här två terapeuterna har fortfarande en del att bevisa.

I vilket fall, jag lyckades ta mig i kragen och åka till Borås för den andra träffen i fredags och bara det tycker jag att jag kan få en eloge för.
Och tja, kanske förtjänarjag även en eloge för att jag har legat och grinat i gruppen och inte sprungit iväg utan stannat kvar.
Det skulle jag ALDRIG gjort för några år sedan, i synnerhet inte tillsammans med okända människor även om vi förmodligen är lika knäppa allihop.

Det visade sig att av oss sex deltagare så mår fyra pissdåligt efter första veckan och det är knappast meningen. Inte för att jag vill att de andra ska må dåligt men samtidigt är det rätt skönt att vi är flera som upplever samma sak.
Jag tror att en del av problemet är att våra fröknar är nyutbildade inom just den här sortens terapi, även om de har många år som terapeuter bakom sig. De är entusiastiska och gick ut för fort, de menar säkert väl men det hade ju varit klokt att snarare ta det lite överdrivet försiktigt även om det inte hade gett lika tydliga resultat.

Det skrämmer mig, att inte vara säker på att de har konbtroll över situationen när jag nu inte har det själv, men i morse pratade jag med Isak.
Det är väl inte hans sak att lägga sig i deras terapi egentligen men vi snackade ihop oss och fick fram en plan över närmsta framtiden.
Jag går kvar i gruppen men gör bara en del av övningarna. Det är trots allt inte för terapeuternas skull jag går där, det är för min egen.

Med andra ord så tänker och känner jag lite lagom – och idag har jag faktiskt rotat fram lite ilska. Ännu bättre: jag är inte arg på mig själv utan på situationen och fröknarna.
För en gångs skull lägger jag inte all skuld på mig själv och tänker att jag är kass som inte fixar detta, jag blir istället arg på dem. Heja mig!

Det kanske inte var just det som var meningen men jag lyckades trassla ut en situation som jag inte riktigt klarade av och har faktiskt kommit en bit på väg.
Jag tänker också på hur oerhört långt jag har kommit sedan jag började på Solhem för drygt fyra år sedan. Det kanske inte märks så mycket utåt men det finns där inne! Dessutom har jag ju Ängeln och Bitchen på min högra axel, de växer sakta men säkert och den lilla Jäveln på vänsteraxeln får stryk emellanåt.

Jag ska fanimig klara detta också!