Blaj del ?

Först och främst så måste ni ju titta på Överraskningen, ett barnprogram som sändes i fredags. Det utspelar sig på Stora Holms Säteri, dvs i stallet, och bästa Elsa är med (och Flóas namnskylt!):
http://www.svtplay.se/video/1549887/del-9-av-9
Det är alltså här hundarna och jag spenderar massa tid, visst är miljön fantastisk?

Drömde en mardröm inatt, jag gick i skolan och hade – som vanligt – missat halva terminen och allt var jättehemskt. Vaknade kallsvettig och långsamt sjönk insikten in att jag kanske, kanske aldrig hamnar i den sitsen igen. Att jag aldrig mer kommer att behöva sätta min fot i en skola eller på ett jobb, det är en helt obeskrivlig känsla vilken ångest det är som släpper.
Det är klart att det finns annat som jag mår dåligt av och som jag ändå måste göra men den där varje-dag-pressen, den försvinner för gott vilket känns helt osannolikt. Nu såhär tio år(!) sedan mitt sista riktiga jobb – om man undantar FKs och AFs olika projekt – så förstår jag inte hur jag orkade ens det jag gjorde.
Det är ofattbart att man kan må så j-vla dåligt när det faktiskt går att göra något åt det. Å andra sidan är jag glad att jag försökte alla de där åren som jag växlade skola, jobb och totalt kaos i helvetet, om jag gett upp tidigare hade det inte känts bra heller.
Hoppas nu bara att FK går på min handläggares rekommendation, jag orkar inte med ett avslag till.
Fick ett brev idag med info om att jag inte får både sjukpenning och sjukbidrag på samma gång, om jag inte håller med så skulle jag höra av mig. Ytterligare ett litet steg åt rätt håll (och det är väl självklart att jag inte kan vara sjukpensionär och sjukskriven samtidigt??).

Och jo, jag mår lite bättre nu. Sover visserligen middag nästan varje dag men hinner annat också. Det är gött att vara i stallet igen och det känns ok med hundträning.
På söndag startar Nikka och jag vårt sista WT i nybörjarklass, oavsett hur det går i Hishult så satsar vi på öppenklass nästa säsong. Yeii!
Vi måste inte få ett förstapris i helgen men det skulle kännas väldigt bra med ett till, om inte annat så för min självkänsla.
Har lite noja för kursen i linjetag och dirigering jag anmält oss till nästa helg men kravet var ett förstapris på jaktprov eller WT och det har vi ju. Jag tror att det är en kurs vi verkligen behöver, i synnerhet som jag sumpade den andra jaktkursen som Nikka och jag skulle gå. Första gången var vi på vattenkursen i stället, gång två var vi med – vattenapportering, gick hyfsat – gång tre och fyra fixade jag inte att åka dit men sista gången är på lördag och då hoppas jag att vi kan vara med och få en peppning inför söndagen :-).

Nu när jag mår lite bättre så är det dags att ta tag i vikten – IGEN. Det hjälps inte, när jag mår dåligt kan jag inte tänka på det alls vilket egentligen är logiskt för om allt annat ändå är åt helvete kan man lika gärna tröstäta och väga 150 kg än försöka späka sig och väga 50 vilket jag ändå inte skulle lyckas med. Vikten har liksom inte prio ett när man mer funderar på sin egna begravning om man säger så.
Så, jag gör som alla andra och kör 5:2-metoden. Det försökte jag med när jag mådde dåligt också fast de där fem dagarna blev liksom sju…
Nu hade jag två-dag igår och det gick faktiskt rätt bra. Jag ooorkar inte laga mat och mackor är förstås uteslutet så det blev soppa och proteinpulver. Tur att jag inte har anlag för anorexia för man skulle bra lätt kunna snöa in på de olika kaloritabellerna och räkna till förbannelse.

Om en vecka skall Grynet (det vill säga Skroffan) till veterinären. Vi fick ju ingen tid hos Reidun utan får ta en veterinär hon rekommenderade i stället, hoppas att hon är bra. Det står i alla fall på Blå Stjärnans hemsida att hon har ett ”brinnande intresse för njurar och urinvägar” och det låter lovande även om hon inte är specialist. Men det var faktiskt inte Reidun heller när vi började hos henne, även om hon var en bra bit på väg.
Skroffan ser verkligen ut att må toppen, hon är busig och glad och det är full fräs ute.
Idag fick jag tala om för henne på parkeringen att hon faktiskt snart är sex år och inte kan hålla på och hoppa omkring och leka med Nikka när vi skall gå städat och fint.
Och Nikka kanske borde ta och fundera över det faktum att hon snart fyller tre med tanke på att hon är väldigt barnslig fortfarande. När man släpper Frippen – som faktiskt är två månader yngre – så springer han möjligen iväg en bit för att sedan ta det ganska lugnt. Ger man Pickelur frikommando så hoppar hon runt och gör nästan bocksprång, hon försöker uppvigla de andra och fjantar runt i största allmänhet.
Visst skärper hon till sig och jobbar fint när man ber henne om det men däremellan är hon totalt tossig.
Men finns det något härligare att se än hundar som verkligen lever livet :-)?
Häromdagen fick jag sådant där hjärteknip när jag tittade på Nikka. Det är klart att jag har tyckt att hon är söt och fin hela tiden och tyckt mycket om henne men nu fick jag sådant där knip som man får när man verkligen tycker om någon. Fina fina Pickelur – och hon är MIN!

 

 

Stormen som kom av sig…

Vi fick mer eller mindre orkanvarningar inför måndagen vilket orsakade smått hysteri här och var. Hundarna är  ”bara” att rasta ordentligt innan och sedan våga sig ut för en snabbkiss om nödvändigt men hur göra med hästarna??
De kan ju få ett träd eller liknande i skallen om de är ute, alltså måste de tas in i tid.
Vi följde väderrapporterna med spänning och de var rätt skilda, enligt vissa var det orkan på gång och SMHI hade klass 3 – varning för Göteborg medan GP menade att ovädret skulle dra förbi längre söderut.
Nå, vi puttrade ut till stallet på förmiddagen, mockade åt i princip alla hästarna och lade in hö eftersom vi räknade med att få ta in dem mitt på dagen. Stormsäkrade allt som var löst
Jag förmiddagsrastade hundarna noggrannare än vanligt (varpå Pickelur givetvis glatt hoppade i ankdammen i sommarhagen och sedan fick tokrace med benen, öronen och svansen farandes åt alla håll och kanter. Hon ÄR verkligen barnslig den hunden!) och sedan tog vi en fika och väntade. Och väntade. Det regnade en del men inte värre än ett vanligt höstregn och inte sjutton blåste det särskilt mycket.
Till slut ledsnade vi på att vänta och åkte hem med Anita i beredskap att ta in pållarna tidigare om det behövdes.
Göteborg stängde ner, man skickade hem barnen från skolan och Trafikverket uppmanade folk att hålla sig inne och borta från gatorna.
Det regnade lite till och sedan… ingenting.
Vid 19.30 kom Anne hem från jobbet och vi skyndade oss ut med hundarna eftersom stormen blivit försenad och förväntades komma vid 21-tiden. Det var helt dött ute, kav lugnt och inte minsta regndroppe. Det kändes faktiskt snopet, det är klart att man inte skall önska sig oväder med Gudruns kapacitet men lite storm är faktiskt spännande.
Simone som den här stormen/orkanen döpts till lyste med sin frånvaro men vid niotiden på kvällen kom det faktiskt en del regn och några stormbyar, dock inte värre än att jag kunde ha fönstret öppet.
Så av den där orkanen bidde det för Göteborgs del…ingenting, inte värre än en vanlig lagom höststorm.
Dock skall man inte förringa Simone för hon pustade på rätt bra på andra ställen och man skall väl som sagt inte önska sig någon Gudrun eller Per.
Men lite… snopet kändes det allt.

Ny länk till Nikkas blogg

Eftersom jag inte begriper hur jag skall få in länken bland det andra till höger så har jag stoppat in en länk till Nikkas träningsblogg under fliken ”Länkar”. annars hittar ni den HÄR. (Fått klagomål från Anne.)

Bättre?

Det kanske har ljusnat liiite trots att vi går mot mörkare tider. Jag sover inte riktigt lika mycket utan vaknar faktiskt av mig själv (förra veckan sov jag mer eller mindre dygnet runt förutom när jag var ute med hundarna en snabbis eller hos hästarna, idag har jag till och med tvättat, diskat och slängt sopor vilket får ses som en klar förbättring).
Jag vågar inte riktigt hoppas att det är över för den här gången men lite respit är välkommet.

Skroffan blir mer och mer stressad av att trimmas så nu har jag tagit beslutet att börja klippa henne istället. Skall boka tid så att det görs av ett proffs första gången så får jag se och lära för att förhoppningsvis kunna göra det själv sedan. Måste bara införskaffa en klippmaskin och sedan lär väl Skroff inte se klok ut ett tag innan jag fått till snitsen.
Visst, hon kommer inte att vara lika vattentät sedan men hon får väl ha på sig ett förhatligt täcke.
Det kommer säkert inte att vara poppis med klippning heller men jag hoppas att hon skall coola ner lite när hon märker att jag inte rycker längre – förutom huvudet för jag tror att det är snyggast om man fortsätter trimma det. Eller ser det konstigt ut då tro? Hmm, får fråga trimmaren Marie.

Utlovad storm med orkanbyar i morgon, JÄTTEROLIGT att vara  hund- och hästmatte då. Får bli en tidig tur till stallet för att fixa och sedan ta in hästarna innan det värsta blåser upp och sedan får man väl hålla sig inomhus. Sätta hjälm på Skroffan och Nikka kanske om de behöver ut så att de inte får varsin flygande tegelsten i skallen?

…och lite bra!

Några saker är i alla fall positiva:

• Tigull har kommit hem från sommarbetet. Lite oklart hur han mår egentligen men han verkar pigg och glad över att vara hemma igen. Någon ridning från min sida är det inte tal om men man kan ju mysa och promenera.

• Nikka och jag fixade WT:t med ett förstapris vilket jag är rätt stolt över eftersom det dels var mycket svårare än i våras och dels för att jag mått så uselt. Jag brukar inte låta det gå ut över hundarna men det är klart att de känner av att jag inte mår bra och att då prestera på tävling tycker jag är duktigt, i synnerhet för en såpass känslig hund som Nikka. (Å andra sidan skall det nog rätt mycket till för att den hunden inte skall jobba det bästa hon förmår!)
• Skroffan ser ut att må jättebra även om proverna antagligen inte är bra alls.
• Vi har fått igång onsdagsträffarna igen även om det är lite si och så med trimningen. Men gött att komma iväg, fika , prata och ta en promenad med dogsen!
• Hösten har vädermässigt varit helt fantastisk med klara, soliga dagar med krisp i och otroligt vackra färger ute i naturen.

• Vi har varit och hälsat på Thorsvis små femveckors labbevalpar varav en skall flytta hit ner till Göteborg, dock inte till mig. (Däremot kommer det att vara svårt att motstå när Nikkas mamma Kiwi skall ha en ny kull till vintern/våren!)

• Min nya FK-handläggare har insett att skall man kommunicera med mig så får man antingen maila, skicka brev eller prata med mamma (vilket tidigare kärringar inte har kunnat, de har inte ens kunnat ta återbud per telefon med hänvisning till sekretessen, den här handläggaren konstaterade bara att det står i mina papper att de får prata med mamma). Hon är kanske inte lika bra som F som var suverän men hon verkar ok.
  Och över under alla under: Anledningen till att de försökt få tag på mig är att hon skall rekommendera nämnden att bifalla min ansökan om sjukpension.
  Nu behöver de en underskrift från mig att jag inte kräver dubbel betalning från juni; jag har ju fått sjukpenning och måste då skriva på att jag inte kan få sjukbidrag också för samma tid. Det är väl ganska självklart tycker jag men tydligen brukar folk bråka om det.
  Det är förstås inte säkert att nämnden går på hennes linje men ett litet hopp får man ändå – tidigare har det alltid varit avslag direkt.

Lösenordsskyddad: …och mer skit…

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Life sucks…

…typ.
Just nu är allt jävligt jobbigt (vilken tur att man får svära så mycket man vill i sin egna blogg!) och jag är konstant skittrött. Orkar med nöd och näppe med hundarna och stallet men jag SKA klara av dem för jag tror att jag mår ännu sämre annars. Så ni som inte vågar fråga om jag kan ta hand om er pålle, det kan jag för det är bara bra för mig att ha ett ”positivt måste”. Dessutom mår jag nästan alltid bättre i stallet.
Däremellan så sover jag eller har ångest.
Trots det har Pickelur fått träna en del, linjetagen går allt bättre och förutom idag tycker jag att hon känns bra. Har bara inte orkat blogga om det.
Vi är anmälda till två WTn varav ett i morgon och då SKA vi vara med även om jag måste bryta mitt i för att jag inte orkar igenom alltihop.
Det var ju lite korkat av mig att träna idag men jag tänkte göra lite finputs vilket jag skulle struntat i.
Håll nu tummarna för att vi orkar igenom i morgon! Att Nikka kan är självklart, det är jag som måste hålla ihop.

Försäkringskassan har för övrigt ringt – fast jag svarade inte eftersom det såg ut att vara ett läskigt nummer – för jag behöver tydligen komplettera min sjukbidragsansökan. Kommer de på det NU när de haft den flera månader och de mer eller mindre borde ha fattat ett beslut?
Måste alltså kontakta dem nästa vecka men det kanske bara är bra att jag måste ha ett par dagar att ladda upp på och inte svarar med en gång.
Har inget som helst hopp om att det skall gå igenom den här gången men orkar sannerligen inte med ett nytt käckt igångsättningsprojekt. Har ingen aning om vad jag skall ta mig till men får hoppas att Dr S har en Plan B.

Höst

Idag känns det verkligen att hösten har kommit.
Saker och ting känns fortfarande ganska pissiga men det är lite bättre än de senaste dagarna.
Puttrade iväg relativt tidigt till stallet för att se E rida lektion på Flósan och passade på att köpa några julklappar eftersom det var Kokbokens dag med diverse försäljare av böcker, delikatesser och annat smått och gott.
Ibland är det praktiskt att det finns massa andra aktiviteter på gården!
Gick en sväng i regnet med Pickelur och Skroffan och stoppade in en del linjetag (vad annars?) och annat.
Körde ett sök och när det fattades en boll och Nikka började slöa till skickade jag lilla terriern som extra peppning/konkurrens. Givetvis spikade hon bollen. Duktiga Skroff! (Att hon inte levererade den lika fint som Nikka brukar får vara ursäktat, hon är trots allt en terrier!)
Fick lite självförtroende inför nästa veckas WT men det vetefasen vad jag skulle anmäla mig för. Jag har nog fått en knäck och dessutom kändes det så otroligt bra i våras för att sedan få en rejäl dipp. Men om vi fixar det här med flaggan i topp kan jag i alla fall ta åt mig en liten del av äran, i våras körde vi ju bara på Nikkas grundträning hemifrån.
Å andra sidan, skiter det sig totalt så kan jag inte skylla ifrån mig för då beror det bara på mig!
Käkade sen lunch/tidig middag med A och Anne på Taksim varvid jag blev proppmätt. Anne borde dock ha blivit ännu stinnare eftersom hon beställde in fem olika meze som slank ner.
Avslutade med en promenad till med dogsen fast utan träning. Jag tittar och tittar på Skroffegrynet men det går verkligen inte att se att hon är sämre. Hon ser helt enkelt ut att vara i strålande form; fin i pälsen, pigg och klar blick, rejsar runt när vi är på promenad. Äter med god aptit och dricker inte mer än vanligt.
Visserligen kanske hon sover aningens mer när vi är hemma och slappar men det kan ju lika gärna bero på att hon numera faktiskt är vuxen och det med råge – hon fyller sex i mars OM hon nu hänger med tills dess.
Mitt lilla Gryn som inte ens skulle fyllt ett!

I morgon är det WT i Stättared, debut i Ökl för Anne och Frippen. Nikka och jag kunde ha varit med i Nkl idag men jag anmälde aldrig vilket på sätt och vis känns skönt. Inte kul att tävla när allt är skit ändå, det blir liksom inget bra och är inte juste mot Nikka. (Vi kunde för all del varit med i Ökl i morgon också för vi är ju faktiskt uppflyttade men det är vi verkligen inte mogna för!)

:-(

Just nu känns allt bara som skit, utan någon direkt anledning (förutom att FK hänger över mig som ett Damoklessvärd men det borde jag vara van vid vid det här laget. Undrar vad de hittar på nästa gång?).
Jag försöker att inte göra som jag vill, nämligen dra täcket över huvudet och inte stiga upp förrän eländet dragit förbi när nu det blir. Men det är ruskigt lockande…
Nu är det ju så att jag har diverse hundar och hästar att ta hand om och tur är väl det, annars hade det garanterat blivit sängen dygnet runt. Intalar mig att hundarna faktiskt inte mår dåligt av att ta det lugnt några dagar med bara slappa och rastas utan direkt träning eller långpromenader, dessutom träffade de sina terriervänner i onsdags.
Jag KUNDE ju lika gärna varit snorförkyld eller haft magsjuka som att vara psykiskt störd, liksom.
De får vara i stallet nästan varje dag också i vilket fall vilket kanske inte är SÅ givande men de kommer ut i alla fall.
Fast inte ens hundpromenader eller stallet piggar upp mer än att det håller mig ur sängen :-(.
Jag VET ju att mitt liv är så här men varje gång är det lik förbannat skitjobbigt och varje gång blir jag lika rädd för att jag verkligen skall trilla allra längst ner beyond botten trots att det är många år sedan sist.
Men jag antar att har man en gång varit där – och ännu mer om man varit där ett antal gånger – så finns den skräcken alltid om man skrapar lite på ytan.
Var hos Lotta idag vilket inte gav så mycket men vi kom fram till att tills vidare inte ändra någon medicin utan fortsätta och hoppas att det ger med sig av sig självt OCH att jag skall försöka att inte grotta ner mig trots att jag vill.