Först och främst så måste ni ju titta på Överraskningen, ett barnprogram som sändes i fredags. Det utspelar sig på Stora Holms Säteri, dvs i stallet, och bästa Elsa är med (och Flóas namnskylt!):
http://www.svtplay.se/video/1549887/del-9-av-9
Det är alltså här hundarna och jag spenderar massa tid, visst är miljön fantastisk?
Drömde en mardröm inatt, jag gick i skolan och hade – som vanligt – missat halva terminen och allt var jättehemskt. Vaknade kallsvettig och långsamt sjönk insikten in att jag kanske, kanske aldrig hamnar i den sitsen igen. Att jag aldrig mer kommer att behöva sätta min fot i en skola eller på ett jobb, det är en helt obeskrivlig känsla vilken ångest det är som släpper.
Det är klart att det finns annat som jag mår dåligt av och som jag ändå måste göra men den där varje-dag-pressen, den försvinner för gott vilket känns helt osannolikt. Nu såhär tio år(!) sedan mitt sista riktiga jobb – om man undantar FKs och AFs olika projekt – så förstår jag inte hur jag orkade ens det jag gjorde.
Det är ofattbart att man kan må så j-vla dåligt när det faktiskt går att göra något åt det. Å andra sidan är jag glad att jag försökte alla de där åren som jag växlade skola, jobb och totalt kaos i helvetet, om jag gett upp tidigare hade det inte känts bra heller.
Hoppas nu bara att FK går på min handläggares rekommendation, jag orkar inte med ett avslag till.
Fick ett brev idag med info om att jag inte får både sjukpenning och sjukbidrag på samma gång, om jag inte håller med så skulle jag höra av mig. Ytterligare ett litet steg åt rätt håll (och det är väl självklart att jag inte kan vara sjukpensionär och sjukskriven samtidigt??).
Och jo, jag mår lite bättre nu. Sover visserligen middag nästan varje dag men hinner annat också. Det är gött att vara i stallet igen och det känns ok med hundträning.
På söndag startar Nikka och jag vårt sista WT i nybörjarklass, oavsett hur det går i Hishult så satsar vi på öppenklass nästa säsong. Yeii!
Vi måste inte få ett förstapris i helgen men det skulle kännas väldigt bra med ett till, om inte annat så för min självkänsla.
Har lite noja för kursen i linjetag och dirigering jag anmält oss till nästa helg men kravet var ett förstapris på jaktprov eller WT och det har vi ju. Jag tror att det är en kurs vi verkligen behöver, i synnerhet som jag sumpade den andra jaktkursen som Nikka och jag skulle gå. Första gången var vi på vattenkursen i stället, gång två var vi med – vattenapportering, gick hyfsat – gång tre och fyra fixade jag inte att åka dit men sista gången är på lördag och då hoppas jag att vi kan vara med och få en peppning inför söndagen :-).
Nu när jag mår lite bättre så är det dags att ta tag i vikten – IGEN. Det hjälps inte, när jag mår dåligt kan jag inte tänka på det alls vilket egentligen är logiskt för om allt annat ändå är åt helvete kan man lika gärna tröstäta och väga 150 kg än försöka späka sig och väga 50 vilket jag ändå inte skulle lyckas med. Vikten har liksom inte prio ett när man mer funderar på sin egna begravning om man säger så.
Så, jag gör som alla andra och kör 5:2-metoden. Det försökte jag med när jag mådde dåligt också fast de där fem dagarna blev liksom sju…
Nu hade jag två-dag igår och det gick faktiskt rätt bra. Jag ooorkar inte laga mat och mackor är förstås uteslutet så det blev soppa och proteinpulver. Tur att jag inte har anlag för anorexia för man skulle bra lätt kunna snöa in på de olika kaloritabellerna och räkna till förbannelse.
Om en vecka skall Grynet (det vill säga Skroffan) till veterinären. Vi fick ju ingen tid hos Reidun utan får ta en veterinär hon rekommenderade i stället, hoppas att hon är bra. Det står i alla fall på Blå Stjärnans hemsida att hon har ett ”brinnande intresse för njurar och urinvägar” och det låter lovande även om hon inte är specialist. Men det var faktiskt inte Reidun heller när vi började hos henne, även om hon var en bra bit på väg.
Skroffan ser verkligen ut att må toppen, hon är busig och glad och det är full fräs ute.
Idag fick jag tala om för henne på parkeringen att hon faktiskt snart är sex år och inte kan hålla på och hoppa omkring och leka med Nikka när vi skall gå städat och fint.
Och Nikka kanske borde ta och fundera över det faktum att hon snart fyller tre med tanke på att hon är väldigt barnslig fortfarande. När man släpper Frippen – som faktiskt är två månader yngre – så springer han möjligen iväg en bit för att sedan ta det ganska lugnt. Ger man Pickelur frikommando så hoppar hon runt och gör nästan bocksprång, hon försöker uppvigla de andra och fjantar runt i största allmänhet.
Visst skärper hon till sig och jobbar fint när man ber henne om det men däremellan är hon totalt tossig.
Men finns det något härligare att se än hundar som verkligen lever livet :-)?
Häromdagen fick jag sådant där hjärteknip när jag tittade på Nikka. Det är klart att jag har tyckt att hon är söt och fin hela tiden och tyckt mycket om henne men nu fick jag sådant där knip som man får när man verkligen tycker om någon. Fina fina Pickelur – och hon är MIN!