Skroff och jag har alltså varit rasinformatörer på My Dog, Skroff genom att sitta och se söt ut och jag genom att svara på frågor och berätta om cairnterriern.
Jag trodde ju att Skroff skulle se lite… livlig ut och glatt hälsa på alla som besökte montern men hon bestämde sig raskt för att hon kunde lika gärna ligga och vila. Alltså låg hon på trimbordet utan att vara riktigt så charmig som hon kan vara men det var många som tyckte att hon var söt i alla fall.
När det kom barn blev hon lite upplivad och ville gärna pussas lite.
SÅ skönt att inte behöva ha den där oron i maggropen att tänk om hon ogillar någon eller får syn på en hund som hon retar sig på? Fast jag skulle ju aldrig kommit på tanken att sätta Mulen i en rasmonter, hon skulle avskytt det, min käraste Mule.
Men det var faktiskt folk som frågade om alla cairns var såhär lugna…? Det är nog första gången jag hör lugn i samband med Skroffan…
Vi satt i montern i tre timmar vilket kändes ganska lagom och sedan gick K , Skroff och jag en runda bland försäljarna.
Jag fick faktiskt bära Skroff där det var som mest trängsel, annars hade hon blivit mos (nu satt hon i stället i höjd med folks ansikten så att hon kunde pussa lite på dem).
Det är klart att det har varit lika trångt på de utställningar jag varit på tidigare men då hade jag Eira i släptåg. Folk flyttar liksom på sig när man kommer med 80 kg mastiff ;-).
Naturligtvis hade jag glömt inköpslistan och naturligtvis glömde jag hälften av det jag skulle köpa men Skroff fick i alla fall nytt koppel och halsband (lite roligt, Hurttas halsband var billigare på Häromi än i Hurttamontern, inga mässpriser där inte), en pipleksak och lite annat smått och gott.
Dessutom fick hon lite prylar som inte Harry kunde ha av K, bla ett fint halsband som hon fick ståta med.
Jag kikade på Hundakademins ”boxningsmatkula”, ett plastklot med hål i som man lägger godis i och hänger upp någonstans, sedan skall hunden putta på klotet med nosen eller framtassarna så att det trillar ut godis. Aktivering med andra ord. 300 spänn – mässpris – skulle de ha vilket både K och jag tyckte lät alldeles för dyrt.
Kikade sedan på deras hemsida, ordinarie pris är 200:-. Ful metod tycker jag!
Vi gick också förbi en rehabmonter där de hade en slags pilatesboll som Skroffan fick balansera på. Det skall ju vara nyttig träning både mentalt och fysiskt så jag har faktiskt funderat på att skaffa en boll och träna med men inte kommit till skott.
Skroff var duktig, hon kunde både stå, sitta och ligga på bollen och när de rullade den litegrann hängde hon med. De frågade om hon testat förut men det har hon ju inte, däremot brukar hon åka skottkärra och hökarusell i stallet… Just den där specialpilatesbollen är säkert snordyr men det borde ju gå att hitta en billig på typ Clas Ohlsson.
(Anne tycker att jag är skittöntig som vill träna det här, ut och ränn i skogen i stället menar hon.)
Förutom att naturligtvis dreggla efter alla spetsar så kom jag på mig själv med att kika lite på welsh springer spaniel. Jag pratade inte med någon, det kändes så knökigt och stressat på mässan, men det är nog en ras som kan sättas på listan över eventuella raser.
Kikade naturligtvis även på lapsk och de är ju underbart vackra men jag tror ärligt talat att det är just utseendet jag fallit för. De ser helt enkelt ut som min drömhund (förlåt Skroff!).
Jag tycker att welshen är helt ok utseendemässigt men någon drömhund är de inte. Men det skulle kanske kunna klicka…?
Jag insåg på mässan att det jag vill ha är Skroff med långa ben samt lite mindre vakt/skällighet och absolut inte mer jakt. Den där kanonsäkra mentaliteten Skroff har utan rädslor är jag verkligen ute efter och arbetsmässigt tycker jag att hon är precis lagom såvida hon inte kroknar i takt med att hon blir lite äldre ochmer ”mogen”.
För övrigt fick det mig att tänka lite när jag satt i rasmontern. Personen som satt samtidigt med mig var väldigt entusiastisk över rasen och ja, uppenbarligen tycker vi ju att cairn är den bästa rasen som finns, men jag tycker att det är viktigt att framhäva nackdelarna också.
Även om jag skulle rekommendera cairn till fler än tex ridgeback så passar ju inte rasen alla.
Dessvärre kände jag att jag rycktes med lite, eller rättare sagt hade svårt att stå på mig då vi nog inte riktigt hade samma uppfattning om vad som skulle sägas om rasen.
För målet är ju knappast att sälja så många cairns som möjligt utan att ge eventuella intresserade en rättvis bild av rasen.Om någon då blir ”avskräckt” så är det ju bättre än att de köper en cairn som de blir missnöjda med?
Fast vem säger att jag har rätt…?