Gnäll

Jag fick ju order från Isak att skriva bra saker men det blir påfallande ofta bloggat när något är negativt.
Det beror väl i och för sig på att man (dvs jag) kan behöva skriva av sig (mig), är det bra saker och jag mår prima så behöver det liksom inte bearbetas på samma sätt.

I vilket fall, det är ett sammelsurium med tankar om Solhem, diagnos, behandling och hur det ser ut framöver.
2020 bollade de alltså med minst tre olika diagnoser varav vissa låter rimligare än andra.
Jag har missat att fråga vad som fick dem att backa vad gäller unipolär/recidiverande depression men tydligen pekade det faktum att jag hoppade av gruppterapin i höstas på personlighetsstörning…?
Det där får jag definitivt ta upp, om de menar att jag är velig och inte kan bestämma mig så kan de fundera över hur bra den där behandlingen funkade.
Vi var sex personer när kursen startade. Gång tre hade två personer hoppat av.
Jag träffade en av de kvarvarande deltagarna för ett tag sedan och tragiskt nog så avled(!) en av patienterna innan gång fyra.
Det skulle kunnat varit lite lustigt med ”10 små negerpojkar” men det här är bara hemskt.
Det är fyra gånger kvar men terapin ligger på is pga corona.
Tre patienter kvar, de är alla tre osäkra på om de vill fortsätta. De känner sig inte hjälpta och ingen av dem känner stöd från eller förtroende för terapeuterna.
Det enda positiva de har fått ut av terapin är när de har pratat med varandra på rasterna.
Verkligen lyckat, Solhem!
Det där vägrar jag att det ska få ligga mig till last!

Jag känner mig missnöjd med hur det blev 2020. Missnöjd med mig själv, missnöjd med Isak och Sofia.
Jag gjorde ärligt talat ett jättejobb under våren och sommaren med KBTn och kom en bra bit på väg.
Men…nånstans brast det i kommunikationen mellan Isak, Sofia och mig. Jag trodde att jag skulle få betydligt tydligare uppföljning och stöd av Isak men antingen har jag missuppfattat saken eller så har Sofia och Isak inte snackat ihop sig ordentligt om fortsatt kontakt.
Jag kunde väl varit tydligare med det själv men när Isak lät rätt frågande när jag pratade om ”Sorkkar” och ”Ångestspindelen” så släppte jag det.
Ok, jag fattar att han inte kan vara helt samkörd med Sofias och min jargong men det fanns liksom inget stöd, jag förväntades jobba vidare själv.

Med andra ord, jag har fått bra verktyg att jobba med men de har inte visat tillräckligt tydligt hur jag ska använda dem.
Det känns som allt jag kämpade med förra året rinner ut i sanden, jag vet delvis hur jag ska gå vidare men törs inte själv.
Jag skulle ”repetera och läsa mina anteckningar” enligt Isak, likaså de mål och möjligheter som Sofia och jag skrev ner, men den där jävla Spindelen är för nära. Ge mig en längre pinne för att peta på den, tack!

Det, i kombination med att jag ”eventuellt” ska fasas ut från Solhem är ganska jobbigt att ha hängande över sig.
Isak höll med om att ”det finns en viss risk att jag hamnar mellan stolarna”, dvs jag kommer inte att få tillräckligt med hjälp av primärvården – det är faktiskt inte vårdcentralens sak att behandla patienter med min problematik – och Solhem anser kanske inte att jag hör dit heller.
Jävla rövhål, rent ut sagt.

För att gnälla lite till så är jag i den där åldern, ni vet, där kärringar börjar få vissa problem med sina hormoner.
En vän sade lite glatt att ”det kan ju hålla på i uppemot tio år”. (Vännen i fråga tog sig igenom klimakteriet på några månader även om den perioden var rätt pissig.)
Vad som är jobbigast med det är att måendet är helt oförutsägbart. Några dagar hit, några dagar dit, totalt omöjligt att vare sig vara beredd på eller att kunna parera.
Hälsokost har snarare haft motsatt effekt, östrogen kommer jag definitivt inte att få efter att ha haft en propp i benet.
Kan någon operera bort vissa icke-längre-nödvändiga kroppsdelar, tack?

Well, slutgnällt för idag. Tack och lov för mammor, vita vänner, fyrbenta vänner, tvåbenta vänner, pojkvänner (nja, det är faktiskt bara en!) och diverse andra vänner.
Jag vet att ni finns där, tack! ❤

Opp, amaryllis! Eller Opp, humör?
Min fina amaryllis kommer från Catrine Dellbing

Hejdå 2020!

Ett väldigt underligt år är tillända och även om Covid-19 har påverkat mig betydligt mindre än många andra så är det klart att jag också har känt av oron och restriktionerna.
Förhoppningsvis kommer vaccinationerna att fungera så att livet kan börja återgå till det vanliga men vissa förändringar är nog här för att stanna, likaså insikten som många har fått att människan inte är odödlig. Det var det väl ingen som trodde innan heller, men att både vi och vårt samhälle är så pass sårbara som vi är.

Jag borde sammanfatta 2020 på ett snitsigt sätt och se fram emot 2021 med tillförsikt som det så fint heter men något som jag kommit fram till under det senaste året är att borde är ett jäkligt dumt ord.
Skippa borde och må bättre!
Se där, nästan ett nyårslöfte!

Nikka är lagad, veterinären hade vissa problem att få huden att räcka till över såret. Allt hoppande och galopperande som min hund ägnar sig åt har resulterat i en väldigt slät och stram mage – inte något som en hund i den åldern brukar ha.
Hon har ju alltid varit lite tossig, att hon har fyllt 10 gör alltså ingen skillnad.
Bästa julklapparna enligt hundarna var varsin grymtande glis som de glatt har sprungit omkring med. Glisarna är dessutom väldigt busiga och rymmer stup i kvarten, de måste alltså letas reda på lite varstans i huset. Succé, förutom att mamma avskyr grymtandet och förmodligen snart slänger ut oss (eller åtminstone glisarna!).

Mitt knä blev betydligt bättre, sen blev det sämre igen. Jag klagade över att det både såg ut och kändes som en stock vilket förmodligen fick min kära moder att tycka att jag var gnällig. (Jag är ganska gnällig så det är inte så konstigt.)
Det var först när min fysioterapeut Karin började se lite betänksam ut som jag insåg att det kanske inte var så bra, det där stockbenet.
Av sjukgymnastiken blev intet, det blev istället ett besök på jouröppna vårdcentralen som skickade mig vidare till akuten på Östra med en misstanke om ventrombos.
Att söka vård i dessa dagar är en upplevelse i sig. Det är ungefär som att gå igenom Checkpoint Charlie på DDRs tid, möjligen är väktarna något mildare än Stasi men det vete sjutton.
Man utfrågas noga om man har feber, hosta, nysningar eller något annat av Covid-19s alla symtom. Dessutom tas tempen innan man ens får komma innanför dörrarna.
Jag blev kvar ett antal timmar, förmodligen har jag haft en propp i vaden men att den släppte/löstes upp av sig själv.
Det är väl bara att inse att kärringkrämporna börjar dyka upp…

Solhem och psykiatrin hänger lite i luften just nu, i synnerhet som Isak gått in i pandemi-vården.
Diagnos, behandling och även vårdgivare är ganska öppet vilket känns rätt jobbigt. Det är liksom tillräckligt tufft ändå att vara knäpp utan att man ska behöva kämpa för att få rätt vård, jag trodde att jag var förbi det skedet i mitt liv.

Jag önskar er alla ett riktigt fint 2021, på alla möjliga plan!