Mera blaj

Pytt fick jag, Nikka har börjat rata sin medicin när den ligger i maten. Nåja, lätt fixat med hjälp av lite mjukost som man klickar i käket och knölar ner kortisonet i.
Jag TROR att halsen är lite bättre, svårt att säga med så små symtom.
Nikka verkar i alla fall inte ha några större biverkningar, mer än att hon nog är hungrig. Hon tigger inte men har börjat sätta i sig både det ena och det andra ute vilket hon inte gjort tidigare.
Det i kombination med att hon blivit väldigt smal på sista tiden har gjort att jag ökat maten rätt rejält och det lär hon inte klaga över, hon är ju en labrador!
(Till skillnad från Frippen som varken äter gurka eller morot, något mina hundar vräker i sig om de får.)

Igår träffade jag Medium-Stig igen fast han hade problem med någon form av blockering (jag tror att Anne sabbade honom, hon var där före mig och var säkert elak) så han kunde inte jobba ordentligt.
Som han själv sade, han ställde en massa frågor utan att kunna följa upp dem men även om han inte var lika klockrent rätt den här gången så hade vi en bra sittning.
Han tog heller inte betalt vilket han skall ha credit för, han kunde ju suttit och svamlat i en timme och cashat in sina pengar, jag hade knappast protesterat.
Vi mediterade vilket jag enligt honom är bra på vilket jag aldrig skulle ha trott. Det är faktiskt rätt spännande att upptäcka nya sidor hos sig själv fast det är flummigt.
Stig garvade lite för jag hade väldigt mycket konstiga figurer i mitt inre som kom poppandes ut, vissa positiva och andra dumma. Det är ju faktiskt på riktigt för det handlar förstås om mitt undermedvetna och det som finns instuvat där. Sedan köper jag inte alla hans idéer men det måste man ju inte heller.
Han menade att jag blir arg alldeles för sällan och har massa ilska som borde få komma ut så han rådde mig att puttra ut till havet och sitta i bilen och skrika och gärna svära lite också.
Jag svär förstås ganska mycket redan nu men inte åt folk utan mer för att förstärka vissa ord.
Men nog finns det en eller ett par personer som jag skulle kunna skrika lite åt som för tillfället irriterar mig mer än annars (nej, jag tror inte att någon av dem läser bloggen och skulle någon känna sig träffad får väl vederbörande ta sig en funderare).
Jag skulle också sluta oroa mig vilket jag gör alldeles för mycket (har tvångstankar om allt möjligt och omöjligt som skulle kunna gå fel) för jag har egentligen inget att oroa mig för enligt S.
Pappa har för övrigt inte ”besvärat” mig sedan jag var hos Stig sist, knäpptyst.

Hade också Greina igår och vi hade en mysig tur tillsammans med Eva på Flóa. Flósan blir rätt förvirrad när vi är där båda två och vet inte vem hon skall fjäska med, dessutom blir hon rätt sur om jag håller på med en annan häst. Fånpålle <3!

Pickelur fyller snart år – 14 dec – så igår beställde jag diverse presenter och julklappar från Tuggmästaren.
Till Skroffan blev det ett futtigt nylonben som jag egentligen inte tror att hon kommer att tugga på men man kan alltid testa och det var billigt. Däremot är det rätt idiotiskt att det finns i smakerna choklad och vanilj, varför inte kött och kyckling?
Lusläste innehållsdeklarationerna på de olika tuggen som fanns men om det inte var massa protein (som garanterat inte är i lättupptaglig form) i så var det kalcium eller något annat som Skroff inte får äta.
Tur att hon nöjer sig med fryst torrfoder inpetat i olika leksaker!
För övrigt var det nog väldigt små tugg hos Tuggmästaren eftersom ganska många innehållsdeklarationer såg ut ungefär såhär:
Protein 16%
Vatten 8%
Kalcium 3%
Fett 2%
Resten då??
Nå, hoppas nu att Nikka tycker om sina presenter/julklappar och att de håller lika länge att tugga på som det står på hemsidan.

Annonser

Till Jenny!

Någon har muttrat på fejjan om att folk i bekantskapskretsen bloggar för lite så…ta daa!… en blogg om i princip ingenting till Jenny!
Nikka käkar sitt kortison, för tidigt än att säga om det hjälper. Hoppas, hoppas, hoppas!
Mina hundar är lätta att ge medicin; man slänger helt enkelt i den tillsammans med maten i matskålen och så mumsar de snällt i sig. De har också vett på att inte byta matskålar med varandra utan väntar tills båda är klara med att spana in den andras skål.
(Däremot försöker Skroffan alltid sno åt sig Frippens mat, han är inte så matglad så för en åpen liten terrier är det lätt att sno åt sig en eller annan bit. Fripp får därför äta i ett annat rum.)

Idag är det som bekant onsdag och följaktligen trimdag på PBK. Skroffan hade tur, hon behövde inte ens utstå klippning eftersom trimborden var utlånade.
Annars så verkar det vara en succé: häromdagen klippte jag underredet med klotången(!) när jag ändå klippte klorna och Skroffan protesterade inte alls. Så – klippning is da shit i fortsättningen för Skroff!
Det går alldeles utmärkt att ha trimdag utan att trimma, då snackar och fikar man i stället :-).

På vägen till PBK åkte jag för övrigt förbi Lasse Bildoktorn för en lampa var paj på bilen. De går sönder stup i kvarten vilket är jädrigt irriterande, i synnerhet som Lasse håller till på andra sidan sta’n.
Jag tänkte därför att han kanske kunde visa hur man gör så kunde jag byta själv och bespara mig massa meck. Jag lade raskt den idén på hyllan för det var inte det lättaste att byta lampa på Farmor Anka-bilen. Lasse fick använda en kofot och pilla en hel del för att få lampan och dess skyddskåpa på plats. Tror att jag lämnar det till proffsen i fortsättningen också!

Flóa är för tillfället väldigt mycket ”fem år”, det vill säga tonåring. Förra veckan hade vi en diskussion om huruvida vi skulle ta en ridtur genom sommarhagen eller inte, jag vann men det var på håret. Hon brukar inte vara DUM men det var hon faktiskt då.
I söndags tog vi därför det säkra före det osäkra och hängde på några stallkamrater på ridtur och då gick det bättre.
Visserligen blev alla hästarna livrädda för några andra hästar som sprang runt helt hysteriskt i sina hagar som vi skulle passera så jag fick slänga mig av en studsande Flóa. Tänkte först att ”klart jag kan sitta kvar” men kom sedan på att om jag skulle ramla av så skulle hon kanske vända om och springa hemåt i ren panik och vi hade ridit på landsvägen så det kändes inte så bra.
Nå, det gick fint i alla fall och vi fortsatte vår tur. Sedan tyckte jag att jag var skitsmart för jag vände hemåt medan de andra fortsatte, på det visade lurade jag Flósan att gå ensam en bra bit även om det var på hemväg.
Hon protesterade lite i början men var sedan go’ och gla’ som vanligt. Gött!

Det känns fortfarande så underbart med Försäkringskassans beslut, jag tror nog att det i sig kan få mig att må bättre. Att slippa ha deras jädra idéer hängandes över mig som ett Damoklessvärd kommer att vara fantastiskt.
Och för den som också skulle vilja ha det så , att casha in en slant varje månad trots att man bara verkar gå i stallet och drälla samt träna hund så kan jag säga att det vill ni inte! Skulle tusen gånger hellre vara frisk och kunna jobba men nu går det inte och då är det skönt att det gick såhär.

Var förresten och klippte mig i måndags. Att klippa sig, gå till tandläkaren eller till gynekologen är på ungefär samma läskighetsskala så jag brukar skjuta på det ett bra tag men nu fick jag tummen ur tidigare än vanligt. (Tandläkaren är nog minst läskig för där kan jag inte prata av naturliga skäl. Dock så brukar jag skämmas över mina kassa tänder. Hos frissan skäms jag å andra sidan över att jag är så ful och hos gynekologen skäms jag av diverse andra skäl. Livet är inte alltid så lätt!)
Men det känns alltid lite fånigt när frissan undrar vad man jobbar med, när man kläcker att man är långtidssjukskriven eller har sjukbidrag så blir det liksom stelt eftersom frissan tror att hon trampat på en öm tå. Den är inte särskilt öm men nog var det lättare när jag ärligt kunde säga att jag jobbade med forskning på universitetet!

Imorgon är det dags för Stig igen, undrar om det blir samma känsla som sist? Jag har gjort hans läxa som bland annat var att titta mig själv i spegeln och säga ”fan vad snygg jag är” 21 dagar i rad men jag är lika ful ändå, orden känns mest som ett hån.
Jag skulle också skriva en önskelista på fem saker jag ville skulle gå i uppfyllelse, jag antar att det skulle vara rimliga saker så bland annat var det att åka till Italien igen (vilket inte borde vara svårt att göra), att tycka mindre illa om mig själv (svårt) och att flytta (svårt).
Det är liksom meningslöst att önska att jag var frisk eller att jag var miljonär…

Pickelurnytt

Som väntat så var det inga bakterier i Nikkas hals – förutom den blandflora som ska finnas där naturligtvis. Men även om hon inte har en pågående infektion så är halsen onekligen röd, irriterad och inflammerad så både Johanna och Marianne tyckte att inflammationsdämpande skulle sättas in.
Nu skall Pickelur äta kortison i ganska hög dos i först en vecka, sedan skall det långsamt trappas ner för att förhoppningsvis inte behövas alls om några veckor.
Kortison är väl ingen jätterolig medicin men korttidsbehandling brukar inte medföra så mycket biverkningar.
Blir inte Nikka bra efter den här kuren så får vi komma tillbaka och utreda mera så att det inte är någon allergi eller annan skit.
Det troligaste är dock att hon gått med halsinfektion länge, att antibiotikan i somras inte tog bort den helt, och att hon därför har fått den här inflammationen. Hon kan ju faktiskt ha gått med den där onda halsen ett bra tag för hon har väldigt vaga symtom som jag nästan skulle kunna rycka på axlarna åt.
Skönt ändå att det inte var bakterier så slipper jag noja för Skroffan fast hon verkar ju vara i toppkondition.
Lilla Nikka, se nu till att bli frisk!

Jag har också anmält oss till Gyllene Anden (som i fågel-anden, inte ängla-anden!) som är Thorsvis vandringspris. Huua! Jag har inga som helst förhoppningar om att kamma hem den där anden men jag ville ändå åka och titta och skall vi dit kan vi lika gärna se det som ett ypperligt träningstillfälle och vara med.
Min målsättning är ganska enkel; att inte åka ut först och att Nikka inte skall knalla eller gå ur hand totalt. Sedan får vi vara hur vimsiga som helst.

Idag har hundarna varit på spännande äventyr för vi har varit uppe vid sommarstugan på Orust och kollat läget. För en hund är det tydligen väldigt intressant att snoka runt i ett hus som håller på att renoveras och därför är totalt uppochnervänt.
Vi har inte varit där mycket de senaste åren och renoveringen har mer eller mindre gått i stå så Skroffan och Frippen har nästan aldrig varit där, för Nikka var det ett helt nytt ställe att spana in.
Huset är minst sagt kaotiskt, skorstenen inte kollad (=ingen vedspis) och vattnet avstängt men elen funkar så nog skall det gå att fira nyår där!
Hemma vill vi inte vara för det smäller som attan och inte bara vid midnatt. Dessutom, även om vi bara har skottfasta hundar numera som nog inte skulle bry sig om pangandet, så finns alltid risken att någon idiot får för sig att slänga en smällare efter/på hundarna.
TACK till de affärer som bojkottar fyrverkeriförsäljning!

ÄNTLIGEN!

Idag trillade det ner i brevlådan, brevet från Försäkringskassan.
Min ansökan om varaktig sjukersättning gick igenom!!
Har kämpat hela livet med att få jobb och skola att fungera, de senaste 10 åren har jag varit sjukskriven varvat med diverse olika ”projekt” från Försäkringskassans och Arbetsförmedlingens sida – det senaste var i våras i stallet och när inte ens det funkade gav jag upp helt.
Vet inte hur jag skulle ha klarat ett avslag till för nu fanns ingen ork kvar till dessa projekt.

”Försäkringskassan beviljar dig hel sjukersättning från och med juli 2013.
/…/
Försäkringskassan bedömer att din arbetsförmåga är stadigvarande helt nedsatt av medicinska skäl. Bedömningen har gjorts i förhållande till alla arbeten på hela arbetsmarknaden d.v.s. även särskilt anpassade arbeten, arbeten med lönebidrag och skyddande arbeten. Ytterligare medicinsk eller yrkesinriktad rehabilitering bedöms inte kunna förbättra arbetsförmågan.”

Nu har jag alltså permanent sjukersättning fram tills jag fyller 65, då får jag ålderspension (eller vad det heter) som alla andra.
Skulle jag bli bättre – det är ju trots allt 25 år dit och vem vet vad som händer under den tiden? – så går ersättningen att häva men FK kan inte helt plötsligt få för sig att ”nu tycker vi att du kan jobba” bara sådär.
Man kan också få arbetspröva och ha kvar sjukersättningen ett tag för att se om det verkligen fungerar.

Jag borde väl inte vara glad egentligen men det är en fantastisk lättnad, tårarna rann när jag läste brevet.

Jag verkar ha flyt denna veckan för i onsdags var jag på möte med Lotta och socialen. (Det borde väl heller inte vara något att vara glad över förstås.)
Min handläggare Malin på soc verkade bra och tyckte inte alls att det var konstiga saker jag behövde hjälp med eller att jag var särskilt onormal (för att vara klient hos dem får man väl tillägga…) även om hon nog tyckte att det var lite knäppt att tro att grannarna och Bostadsbolaget spionerar på mig och att jag bland annat därför inte kan slänga mina sopor.
Det är förstås på sätt och vis ett jättenederlag att jag inte ens kan organisera min vardag så att den flyter hyfsat men både Lotta och Malin menade att det var jättevanligt om man har de diagnoser och annan skit som jag har. Jag har nått botten, det är bara att inse att det här går inte och att jag behöver hjälp.
Malin tyckte att det var klart att jag skulle få boendestöd men hon måste dra det med sin chef innan det spikas.
Det är alltså inte pengar/bidrag det handlar om utan det kommer regelbundet hem en boendestödjare som hjälper mig för det som jag har svårt för – som att organisera allt här hemma, städa, betala räkningar, dela medicin, ha kontakt med myndigheter med mera.
Naturligtvis fattar jag också HUR man städar och betalar räkningar – för att inte tala om fyller på en dosett – men jag får ångest när jag skall göra det och sedan får jag ångest för att jag inte gjort det varpå jag kryper till sängs och drar täcket över huvudet och önskar att jag inte fanns till. Ingen bra strategi naturligtvis men det är så det är.
Fast jag begriper inte ens själv varför det är så för hundarna kan jag ta hand om och organisera deras träning med mera. Det skulle aldrig hända att jag slarvade med Skroffans medicin eller inte klarade av att ringa veterinären så varför jag inte kan ringa vårdcentralen som borde ligga på samma läskighetsnivå är en gåta. Men psykiska sjukdomar och symtom är förstås inte kända för att vara logiska…
Boendestödjaren gör inte grejerna åt mig men kan pepppa, stödja och ställa lite lagom krav.
Målet är troligen inte att jag skall klara mig helt själv utan att vi från hjälp ett par gånger i veckan (! Jämför med hur j-vla svårt det är att få hemtjänst!!) kanske kan glesa ut det till ett avstämningsbesök någon gång ibland.
Hoppas, hoppas nu att detta fungerar!

Som sagt, jag borde egentligen vara jättedepp för det här är två tunga bevis på att jag inte klarar ett skit typ men jag är förbi depp- och skämsstadiet när det gäller den här biten. Jag har insett att jag kan inte och så är det med det.
Finns det hjälp att få så varför inte ta emot den?

Nikka hos vetten

Suck… Pickelur har varit hos veterinären igen för sin hals.
Hon har så vaga symtom så jag har gått och velat ett tag huruvida hon har besvär eller inte men så tyckte jag att hon harklade sig liiite mer i helgen så då blev det en pling till Göteborgs Djurklinik.
Annars så är hon precis lika pigg och glad som vanligt och äter med sedvanlig labradoraptit.
Å andra sidan, som jag påpekade för veterinären idag, så skall hon nog vara VÄLDIGT sjuk för att inte vara pigg eller matvägra, i så fall är det nog dags för ilfärd till Blå Stjärnan!
Nå, Nikka löööves att gå till veterinären, hon hejar och pussar på alla även om jag försöker att hålla min glada hund i styr.
Veterinär-Marianne klämde lite på Nikka, hittade inget uppenbart fel men framkallade harklingar genom att klämma på halsen. Inte bra. Vi uteslöt snabbt kennelhosta, saker i nosen och diverse annat genom symtomen men M ville gärna söva för att titta ordentligt i halsen.
Nu är jag inget fan av narkos, visserligen har det aldrig hänt någon av våra hundar något men eftersom Syster Yster tycker att det är något av Djävulens Påfund så blir man lite tveksam.
Hade hon varit en hokus-pokusmänniska som körde med alternativmetoder så hade jag väl tagit det med en nypa salt men eftersom hon de facto är narkosläkare så vet hon nog vad hon snackar om.
Muttrade därför men Marianne menade att det kunde vara så att Nikka inte längre hade en infektion (=bakterier) utan att slemhinnorna blivit inflammerade och irriterade av att hon tidigare haft infektion och i så fall skall hon givetvis inte ha antibiotika utan inflammationsdämpande, dvs kortison.
M höll för övrigt med om att Pickelur var barnslig, hon trodde inte riktigtpå att hon skulle fylla tre om en månad. Dock var även åldern ännu ett tecken på att det nog inte var en infektion som mest drabbar unghundar.
Så, jag fick lämna min Pickelur som väl kunde sett lite ledsen ut över att gå med en främmande människa men nä, hon följde glatt med djursjukskötaren.
Det blev en lång väntan men på eftermiddagen kunde jag hämta henne igen.
Det var inte Marianne som hade varit på operation utan Johanna som en gång i tiden utredde Skroffans njurar. Allt hade gått bra men mycket riktigt så var Nikka rejält röd och inflammerad i svalget vilket måste behandlas.
De trodde inte att det var bakterier men tog en odling för säkerhets skull. Nu får vi vänta på provsvar som förhoppningsvis kommer före helgen och blir det som veterinären TROR så blir det kortison.
Hon tyckte dock att vi gott kunde vänta med behandling eftersom Nikka inte är direkt dålig.
Både J och M frågade om jag hade min lilla hund kvar och det har jag ju, jag sade att hon mår toppen även om hon sakta blir sämre och går på medicin.
Passade på att tacka Johanna för att hon inte gav sig då när Skroffan utreddes utan gav oss remiss till Reidun. En annan veterinär hade nog ryckt på axlarna och tyckt att hen gjort tillräckligt med utredningar med tanke på att allt visade negativa provsvar och Skroffan verkade må så bra. Hon hade nog inte varit i livet nu i så fall så jag är evigt tacksam!

Åkte hem och matade och bäddade ner min Nikka som visserligen såg ganska pigg ut. Frippen rynkade på näsan och tyckte antagligen att hon luktade läskigt, med tanke på att till och med jag känner att hon luktar ”veterinär” så måste det kännas rätt rejält i deras nosar.

Jag har också varit duktig och bytt däck, det vill säga lämnat in bilen för byte. Det är nästan så att jag hellre gör det själv (om jag inte vore så rädd för att de då inte kommer att sitta på ordentligt) för det är skitläskigt att åka till verkstan. Att knöla sig in i ett trångt utrymme, upp på billyftaren, sedan sitta och vänta och Gud bevare mig eventuellt behöva prata med andra kunder för att sedan krångla sig ut igen. Huua!
Jag brukar dividera med mig själv vilket som känns pinsammast; att jag är skitkass på att backa så att jag måste trixa ett bra tag (och riskera att köra på någonting) eller att helt enkelt erkänna mitt nederlag och be dem köra ut bilen.
I vanliga fall är det pinsammast att be dem men idag sade jag lite lagom nonchalant – tyckte jag själv i alla fall – ”du kan väl backa ut bilen?” och kände mig Modig. Ibland är det bra att vara tjej…

Igår var det Susslektion och vi körde en ny variant som vi kallade ”klockan”. Man fjuckar helt enkelt med bäckenet och huvudet på ”olika klockslag” och vips så går hästen suveränt.
Flóa kändes glad och positiv redan när jag red fram och sedan gick hon asbra, tror inte att hon gått så bra för mig någon gång. Inte minsta krull på halsen och hon töltade i kanonform utan en enda spänning.
Självklart beror det även på allt jobb Eva har lagt ner på henne och hon går väldigt bra nu överlag men gårdagen var verkligen en Aha-upplevelse eller ett ”Baldur moment” som Suss kallade det (jag red lektion en gång för flera år sedan och Baldur gick som en gud i tölten, i rätt form, perfekt takt och med lyft och bara flöt fram). Även traven gick finemang även om vi inte riktigt orkade på slutet, vi var trötta i både kropp och knopp båda två.
Idag har jag följaktligen träningsvärk i diverse muskler som jag inte visste att jag hade men som säkert är väldigt nyttiga vid ridning. Undrar om Flóa känner samma sak?
Skall försöka få det att funka även utan Suss, tyvärr kan hon bara komma en gång i månaden men de tillfällena är guld värda.

Blä

Och så går det nerför igen 😦 …
Har en massa jag ”borde” göra men inte gör vilket jag givetvis inte mår bättre av.
Idag har Pickelur i alla fall fått träna lite (stopp- och närsökssignal), har tidigare belönat med boll eftersom det är så smidigt att belöna med på håll men det är nog bättre att jag knatar ut till henne och belönar med godis så att hon inte taggar fullt så mycket. Stresspåslaget behöver liksom inte höjas på min hund.

Nästa onsdag skall jag träffa Lotta och min nya socialtant för att se vad de kan hjälpa mig med. Ett + för socialtanten (som nog är i min ålder så tant kanske är att ta i) är att hon kommunicerar med – tadaa! – mail!
Måste dessutom ha ny medicn så det är bara att hoppas att nya läkaren – nej, jag fick inte behålla dr. S – skriver ut samma och inte får för sig att byta ut en massa eller rent av sätta ut den.

Och så skall jag träffa medium-S (som faktiskt heter Stig) igen, jag har fler frågor som har ploppat upp och han fick mig att må bra så…
Och efter förra besöket har jag inte drömt pappa-har-hamnat-fel-drömmen igen vilket givetvis lika gärna kan bero på att jag undermedvetet har släppt den tanken. Det spelar ju ingen roll, skönt att slippa den!
Nu har jag bara drömt bra pappa-drömmar där han visserligen lever men SKA göra det eftersom jag är liten i drömmarna.
För den som vill veta mer om Stig (och antingen förfasas över lurendrejeriet eller bli inspirerad) så finns han på http://www.kalvelid.se

Skroffnytt

Reidun ringde igår men det var lite kass mottagning tyvärr. Skroffans kreatinin och protein i urinen var fortfarande lite för högt men bättre än i september.
Medicinen – Fortekor vet – verkar hjälpa så R höjde dosen och så skall Skroff komma tillbaks om 3-6 månader, lite beroende på hur hon mår.
(Gött! Hon hinner få nya pengar på försäkringen, hon har slagit i maxtaket på 50 000 det här året men går på ett nytt premieår i februari. Naturligtvis får hon gå till veterinären ändå om det behövs men min plånbok gråter inte om försäkringen tar merparten av kostnaderna så att säga…)
MEN jag kan ju aldrig nöja mig med vad veterinären säger utan givetvis var jag tvungen att kolla i FASS. Dosen Skroffan får är högre än rekommenderat och den var rätt hög redan innan så nojiga matte får ringa på måndag och höra om det verkligen är rätt. Nog för att jag litar på att Reidun vet vad hon gör men även den bäste kan göra fel.
Dessutom sade Reidun att hon skulle ha medicinen två ggr/dag medan det står att det skall ges i en dos i FASS. Å andra sidan, om hon nu medvetet ger Skroffan nästan en fyrdubbel dos så kanske det är logiskt att dela upp den…?
Problemet är väl att Reidun sannolikt inte är på Blå Stjärnan på ett tag men jag får ringa och höra vad de säger i alla fall, alternativt testa att maila henne och hoppas att hon läser även om hon är i Oslo.

En lättnad är det i alla fall, även om Skroffan sakta blir sämre så verkar det som om vi kan bromsa riktigt bra. SuperSkroff!