Nikka, fötter och Solhem

Det var ett tag sedan, jag hamnade i det där ”Ska blogga, gör det imorgon” och helt plötsligt är ”imorgon” ”nästa månad”.
Jag gillar att blogga, dels för att jag tycker om att skriva, dels för att det får mig att sortera saker och ting i skallen. Alla hästarna är så att säga hemma i stallet men var och en måste förstås stå i rätt box och där hjälper bloggandet till.
Dessutom har jag fått helt fantastiskt gensvar, framför allt när jag har lagt ut bloggen på Facebook.
Jag svarar inte alltid på alla kommentarer, oftast hamnar även det i kategorin ”Gör det imorgon”, i synnerhet om det är något som jag verkligen vill svara på, ett klokt och genomtänkt svar. Jag formulerar jättebra svar för mig själv men de hamnar sällan där de skall vara, det vill säga i kommentarsfältet på fejjan.
Ni ska veta att jag läser alla kommentarer och de värmer och jag tar till mig det mesta. Lite svårigheter att ta till mig positiva saker men den där Jäveln på vänsteraxeln har faktiskt krympt påtagligt de senaste åren.
Det är nog Bitchen på högeraxeln som suger i sig för inte kan en Ängel vara så glupsk och bra på att ta för sig?

Hösten har liksom smugit sig förbi lite segt men vips så är det december och juldags.
Förutom Covid-19 som har påverkat oss alla mer eller mindre så har det handlat mycket om fötter, ett kasst knä, Solhem – och Nikka.
Pickeluren mår alldeles utmärkt om man frågar henne, det där med att ”Ta det lite lugnt och undvika hopp” är rena tramset enligt min snart 10-åriga Madam, det är – som alltid – full rulle både ute och inne.
Hon tappade en del i samband med magsjukan tidigare i höstas men det var nog bra med lite påtvingad vila. Nu är hon smidigare än på länge och även om hon har tappat rätt mycket muskler i ryggen så fick hon en rejäl ”tummen upp” av både vår hundfysio Ann-Christin och veterinären Marianne.

Tyvärr var en av juvertumörerna som togs bort för ett par veckor sedan malign. En väldigt låg grad, utan större risk för metastaser eller att den skulle komma tillbaka. Patologen bedömde dessutom att hela knölen var borta men faktum kvarstår, det var cancer.
Marianne och jag har bollat lite hur vi ska fortsätta, igår pratade jag med en av hennes veterinärkollegor och vi bestämde oss för att de bakersta juverdelarna ska tas bort.
Nästa onsdag blir det alltså op, inte för att det är direkt nödvändigt utan för att minska risken för nya tumörer.
Det har ju ploppat upp nya även om det blev bättre efter kastreringen och vi resonerar som så att Nikka är pigg och fräsch med chans till många bra år – och det är inte bättre förutsättningar om några år när hon är äldre. Hur vi ska göra med andra sidan får vi fundera över sen, först tar vi denna biten!
Tja, lite bröstplastik i 10-årspresent?
Svårigheten är väl att hålla henne i stillhet efteråt – och att få med henne hem från kliniken.
Min tös smilar in sig varje gång så de vill behålla henne, kanske tur att hon är en riktig mattegris! (Charlie däremot hade förmodligen gärna flyttat dit, han tycker att det är ett superroligt ställe.)

Så var det mina fötter, då. Jag har haft ont i hälarna i drygt ett halvår, till slut var det ohållbart och jag masade mig iväg till Rehab på Angered Centrum. Plantar fasciit, det vill säga inflammation i senfästet under hälen. Jag visste inte ens att vi hade senfästen där men det är väl logiskt med tanke på att hästar, hundar och möss har det…
Avlastning och vila, sjukgymnastik och även stötvågsbehandling gjorde susen. Fötterna var nästan återställda när jag försökte mig på att gå ner i split lite oplanerat, det vill säga jag slant med ena benet och knät vek sig i vad som kändes som 90 grader åt sidan. AJ SOM FAAAN!
Där gick ena ledbandet sönder vilket nog var en rätt lindrig skada med tanke på att jag först trodde att hela knät hade gått av.
Det var en månad sedan, om två månader till så beräknas det vara läkt så att jag kan träna upp stabiliteten igen. Tills dess är det vila och kryckor som gäller vilket är trist och innebär två uttråkade hundar.
Livet har liksom gått på halvfart sen dess men jag får väl knapra i mig mer koffein helt enkelt.

En annan sak som har varit ganska jobbig den här hösten är Solhem med terapi, utredningar och framtidsplanering. Det skaver liksom, jag har tappat lite av förtroendet och det känns mindre tryggt.
Jag hoppade ju av gruppterapin vilket jag fortfarande är nöjd med, i synnerhet som jag träffade en av de andra deltagarna för någon månad sen. Ingen har varit nöjd, nu är gruppen – det vill säga de tre kvarvarande patienterna – lagd på is till följd av Corona.

Frågan om min diagnos och därmed framtida behandling kvarstår. Om jag har en personlighetsstörning så förmodas jag kunna rehabiliteras och få tillräckligt stöd från primärvården, det vill säga vårdcentralen.
Det kommer definitivt inte att funka, även om jag är bättre än på många år så är jag milsvis från att lämna en öppenvårdsmottagning. En konkret sak som genast skulle skita sig är dessutom min medicinering. Det är tillräckligt svårt att få en psykiatriker att skriva ut den kombon, det kommer aldrig en vanlig läkare göra.
Är jag däremot unipolär vilket de alltså ansåg för några månader sedan så hör jag inte till Solhem utan en annan öppenvårdsmottagning. Det finns en möjlighet att få gå kvar på Solhem ändå för i så fall bör jag inte skrivas över till primärvården – jag anses för sjuk.

Det här är jävligt jobbigt och sparkar undan en del av självförtroendet JAG har byggt upp. Det är som att bita sig själv i r*ven, ju mer jag jobbar på att må bra desto mindre chans har jag att få bra hjälp i fortsättningen. Jag vet inte om det är därför eller av andra skäl men då skaver faktiskt Isak lite också. Jag fattar ju att det inte är han som bestämmer över framtida vårdplanering men lite, lite av tilliten är borta och jag saknar Sofia.
Det är alldeles för lätt att glida tillbaks i gamla spår som dessutom tenderar att bli mer och mer ingångna ju äldre jag blir.

Nåväl, på tisdag är det webbmöte med Isak, håll tummarna för att det blir ett bra samtal och att det känns bättre sen!
Nu har jag gnölat av mig lite, håll ännu mer och större tummar för Nikka på onsdag. ❤

Nikka, nånstans i en finsk skog vid Polcirkeln.
Nordkappsresan 2016