Upp och ner

Jag fick i uppdrag av Isak att skriva dagbok eller blogga när jag mådde bra, för att kunna se tillbaks och inse att allt inte är skit hela tiden. Det var i somras, och av må bra-bloggandet blev det…ingenting.
Jag har tänkt att blogga om allt möjligt, om hundarna, om stallet, om terapin, om hur jag mår, om diverse funderingar över livet och tja, det mesta helt enkelt. Det är ju tanken som räknas men kanske inte riktigt när det resulterar i en helt tom blogg?

Nu mår jag alltså inte så bra igen, välkommen kära februariskov! Som vanligt i god tid, i år har det dessutom fått hjälp på traven av diverse omständigheter och förändringar i mitt liv. Både bra och dåliga men alla har de en sak gemensamt: de gör mig trött. Och en trött Helene är desto mottagligare för att må dåligt, ungefär som ett dåligt immunförsvar lättare gör att en individ får en infektion.
Jag har kanske ett dåligt psyk-immunförsvar?

Nå, en liten uppdatering och sammanfattning av det senaste året: Det har hänt massor med och efter gruppterapin, faktiskt så mycket att jag bad att få gå en omgång till för att liksom ”befästa” alla nya tankar och känslor. Det blev avslag vilket kanske inte är så förvånande egentligen men nu står jag i kö för att få gå i individuell terapi. Jag känner att jag behöver utveckla det hela och nu tror jag att jag är redo för det.
Inte att sitta och skåda mig själv i naveln och vända ut och in på min barndom och mitt liv, men att se tillbaks på en del saker, omvärdera rätt mycket och sen gå vidare. Att rensa hjärnan mentalt och även hitta nya förhållningssätt till livet. Både lite halvluddigt med min inställning till det mesta, som relationer, attityder och hur jag tolkar tillvaron men även rent konkret med att försöka få någon form av ordning och reda på min vardag.
Tidigare terapiförsök har inte funkat så bra vilket jag givetvis har klandrat mig själv för. ”Jag är en så usel och oduglig människa att jag inte ens kan klara att använda min terapi till något vettigt.”
Nu inser jag att det är faktiskt inte mitt jobb att få det att funka, det är terapeutens. Givetvis måste jag delta, vara positivt inställd till terapin och jobba på det hela men själva flytet – det är inte mitt ansvar! Klickar det inte personligen så är inte det mitt fel heller.
Det är under åren väldigt få personer som det har varit bom stopp med när det gällt behandling och terapi så om det inte funkar på det planet är det sannerligen inte mitt fel eller brist på motivation.
Se där, så klarögd jag blivit!
”Min” Isak har jag kvar och där klickar det verkligen vad gäller behandlare/patient. Helt suveränt, vi förstår vad den andre menar även om det blir luddigt ibland och kan dessutom garva åt en del vrickade saker – nog så viktigt!

Nikka och Charlie mår bra, min Svarta Madam har hunnit fylla nio! Grå om nosen och lite varstans och möjligen har hon landat något men hon är fortfarande barnslig, glad och förvirrad. Hon har haft småbekymmer med ryggen men inget anmärkningsvärt och röntgen visade på fina leder utan pålagringar eller tecken på artros.
Charlie å sin sida fyller snart sex år och kan väl också klassas som barnslig och glad – med andra ord precis som en cairn ska vara! Han har faktiskt mognat och även utvecklats. Något under av lydnad och följsamhet lär han förstås aldrig bli men han är betydligt mer lättjobbad och skötsam än tidigare.
Hundarna har mest drällt omkring och gjort lite av varje den sista tiden men för dem spelar det knappast någon roll om de får ordentligt genomtänkt träning eller mest har kul och tramstränar.

En av de största sakerna som hände förra året är dock att vi har flyttat!
Jag har lämnat min lilla gula stuga och bor för tillfället hos mamma vilket faktiskt funkar riktigt bra. Hundarna är förstås stormförtjusta över att ha två personer att fjäska med och att dessutom ha ett stort hus att busa omkring i men de hade nog gärna haft kvar tomten och den fina naturen i Floda.
Det var ett ganska kluvet beslut att flytta men jag tror att det kan bli bra till slut.

Och…jag är inte singel längre fast det ändrade sig faktiskt inte förra året utan ännu tidigare. Efter drygt 20 år var det dags att ändra den statusen och det känns så klart enbart positivt! ❤