Jag har totat ihop en berättelse till cairntidningen men väljer att publicera den här med. Kom gärna med kommentarer och synpunkter, jag har inte skickat iväg den än…
(För de flesta av er är det väl bara en upprepning av vad ni läst tidigare men men.)
Leia – en överlevare
I mars fyllde Leia sex år. Inte någon särskilt imponerande ålder på en cairn men Leia är smått unik.
Men vi tar det från början:
Glädjen var naturligtvis stor när jag i maj 2008 åkte hem med min cairnvalp i famnen. Hon skulle bli min nya tränings- och vardagskompis och hon utvecklades i precis rätt riktning – pigg, glad och nyfiken, hängde med på allt och var framåt och orädd. Arbetsglad och samarbetsvillig var hon dessutom och en fröjd att träna med.
Kort sagt, hon var som en cairn när de är som bäst.
Inte tänkte jag särskilt mycket på att hon drack ovanligt mycket, det hade hon ju alltid gjort och hon utvecklades som sagt precis som hon skulle.
När hon var fem månader gammal blev hon allvarligt sjuk i en urinvägsinfektion (UVI).
Det krävdes flera olika sorters antibiotika för att få henne bra igen och veterinären var smått bekymrad över en del av urinvärdena. Hon släppte det dock för den gången men några månader senare var det samma sak igen – en riktigt ful UVI.
Den här gången släppte inte veterinären fallet utan vi började utreda Leia, främst med inriktning på urinvägarna men allt såg bra ut.
Till slut fick vi en remiss till ett par specialister på Blå Stjärnan här i Göteborg och lagom till Leias ettårsdag fick vi diagnosen att det trots allt var njurarna som det var fel på.
De såg inte alls bra ut på ultraljudet; de var för små, för ljusa, oregelbundet formade och förhållandet mellan njurbark och -märg var felaktigt.
Det kom som en smärre chock för trots alla undersökningar hade jag nog innerst inne trott att Leia var frisk, hon var ju så pigg och glad, växte som hon skulle och visade inga synliga symtom förutom drickandet.
Enda sättet att få en riktig diagnos för att få reda på om det till exempel var den ärftliga sjukdomen renal dysplasi (tidigare kallad PNP) var att göra en obduktion eller möjligen ta en njurbiopsi.
Det senare är dock ett stort och riskfyllt ingrepp som man inte utsätter hunden för i onödan så vi fick nöja oss med fynden på ultraljudet.
Veterinärerna var förvånade över att Leia mådde så bra trots att hon var ett år – de flesta valpar med njurfel dör inom ett halvår och ytterst få överlever ettårsdagen.
Vi fick stränga instruktioner om specialfoder och en bromsmedicin och så skulle vi gå på regelbundna kontroller.
Leia slog oss faktiskt med häpnad – hon seglade igenom kontroll efter kontroll och fyllde både två, tre och fyra år.
Blodtrycket steg sakta men säkert och njurvärdena blev sämre men fortfarande märktes inget på min hund, hon var lika pigg som vanligt.
Vi tränade på med veterinärens tillåtelse och körde bland annat brukssök och agility. Tävla fick vi inte på grund av doping men träningen var lika rolig för det.
Leia charmade de flesta och trots att en del sökinstruktörer såg rätt tvivlande ut när de såg min lilla hund så ändrade de uppfattning när de såg henne i arbete – det hon saknade i storlek tog hon med råge igen med sin arbetsvilja. Att springa och pussa folk i skogen var rena drömmen för min sociala tös.
I december 2012 blev blodtrycket såpass högt att hon fick börja äta medicin mot det också och det gjorde att vi lade en del av den mer fartfyllda träningen på hyllan.
Att hon fick springa lös i skogen var en sak men att sätta press på henne med träning där hon dessutom gav 110% kändes inte ok.
Våren när hon skulle fylla fem blev hon markant sämre – hon började dricka ännu mer och var trött och hängig. Jag trodde naturligtvis att njurarna till slut höll på att ge upp totalt men det visade sig att hon hade en livmodersinflammation vilken i sin tur lett till en inflammation i njurbäckenet.
Antibiotika i två veckor för njurarnas skull och sedan kastrerades hon.
I samband med operationen passade man på att ta njurbiopsier som skickades till ett lab i Holland.
Efter ett dygn på IVA fick Leia komma hem igen och redan efter ett par veckor var hon mycket bättre; drickandet återgick till det vanliga och hon blev piggare igen.
Dock blev hon inte lika bra som veterinären hade hoppats på så hon fick ytterligare en medicin som skulle hindra njurarna från att läcka protein.
Tyvärr tog biopsisvaren tid på sig och när de väl kom var de lite obestämda. Vad som var tydligt var att njurfelet var ärftligt och medfött och en av de tre troliga diagnoserna var renal dysplasi.
Och ja, kikar man i Leias stamtavla är det inte så svårt att gissa att det verkligen är RD, i femte och sjätte led har hon en känd förvärvare fem gånger om och han finns på både fädernet och mödernet.
Leia tuffade dock vidare, njurvärdena blev sämre men fortfarande var hon en osedvanligt pigg och glad hund som åt med god aptit. Den som tvivlade på om det var rätt att ha kvar en hund med en allvarlig sjukdom tänkte nog om när de fick träffa Leia.
Men så i februari i år blev hon akut sjuk. En bra bit över 40 graders feber, för första gången i sitt liv ville hon inte äta och hon satt bara och hängde.
Jourtid eller ej, naturligtvis åkte vi in till Blå Stjärnan och medan vi satt där och väntade blev Leia allt sämre – hon låg i en liten darrande hög och visade smärtsymtom från buk och rygg.
Hon blev självklart inlagd men prognosen var mycket dålig. Njur- och urinvärdena var sämre och febern hade stigit ytterligare.
På grund av njurarna kunde de inte sätta in vilken medicin som helst utan de fick hålla sig till smärtstillande och understödjande behandling i form av dropp.
Men man tar inte knäcken på en cairn så lätt, två dygn senare fick Leia komma hem igen, trött, medfaren och med dålig aptit men hon åt i alla fall.
Efter en vecka var hon nästan som vanligt men när jag pratade med hennes vanliga njurveterinär lite senare förstod jag att Leia varit mycket svårt sjuk och att veterinärerna inte trott att hon skulle klara sig. Frågan var hur mycket stryk njurarna tagit?
Efter en månad var vi tillbaks på kontroll och återigen slog Leia oss med häpnad – värdena var nästan tillbaks på nivån de legat på innan feberinfektionen.
Nu, tre månader efter hennes akuta insjuknande är hon så gott som återställd. Hon har inte riktigt samma uthållighet som tidigare men hon hänger glatt med på en promenad på sisådär fem kilometer. Enligt veterinären är det inte konstigt att sviterna sitter i ett tag eftersom hon var så sjuk men förhoppningsvis skall hon bli helt som innan infektionen.
Hon är en fantastisk liten hund och smått unik – hon har som sagt hunnit fylla sex år och det är ytterst få hundar med njurinsufficiens som lever så länge. Faktum är att det inte ens finns någon statistik eftersom det är så ovanligt.
Leias sjukdom har dock fått mig att tänka en hel del på rasens sjukdomsstatus. Att stoppa huvudet i sanden är ingen bra lösning och även om det inte dykt upp några kända RD-fall de senaste åren betyder det inte att de inte finns.
Riskparningar med kända förvärvare på flera ställen i stamtavlan borde undvikas i högre grad och personligen tycker jag att rasklubben skulle gå ut med mer information om sjukdomen.
Under de sex år jag haft Leia har det knappast nämnts något om PNP/renal dysplasi i rastidningen när man i stället borde lyfta fram att sjukdomen finns och att det är ytterst viktigt att hundar som dör i njurinsufficiens obduceras och att uppfödare och avelsråd informeras.
Att tysta ner det gynnar sannerligen inte rasen i det långa loppet!
Och även hundar som inte har bekräftad renal dysplasi men där man vet med säkerhet att de har en ärftlig njurdefekt kanske borde finnas i någon form av informellt register även om det inte registreras hos SKK.
Öppenheten om sjukdomar i allmänhet och renal dysplasi i synnerhet borde vara en självklarhet men är det tyvärr inte.
Jag är mycket väl medveten om att det är lätt att sitta och tycka och tänka utan att vara uppfödare men när det fungerar inom andra rasklubbar kanske det kunde fungera bättre inom cairnklubben också – för rasens bästa!
För det är väl det vi alla vill ha – en sund och frisk cairn både nu och i framtiden?
Ett stort tack till vår veterinär Johanna Mattsson på Göteborgs Djurklinik som upptäckte att något var fel och till njurspecialisten Reidun Heiene på Blå Stjärnan som behandlat Leia så framgångsrikt i flera år. Utan henne skulle Leia sannolikt inte leva idag.
Helene Hjelm
helenehjelm@hotmail.com