Om Skroffan

Jag har totat ihop en berättelse till cairntidningen men väljer att publicera den här med. Kom gärna med kommentarer och synpunkter, jag har inte skickat iväg den än…
(För de flesta av er är det väl bara en upprepning av vad ni läst tidigare men men.)

Leia – en överlevare

I mars fyllde Leia sex år. Inte någon särskilt imponerande ålder på en cairn men Leia är smått unik.
Men vi tar det från början:
Glädjen var naturligtvis stor när jag i maj 2008 åkte hem med min cairnvalp i famnen. Hon skulle bli min nya tränings- och vardagskompis och hon utvecklades i precis rätt riktning – pigg, glad och nyfiken, hängde med på allt och var framåt och orädd. Arbetsglad och samarbetsvillig var hon dessutom och en fröjd att träna med.
Kort sagt, hon var som en cairn när de är som bäst.
Inte tänkte jag särskilt mycket på att hon drack ovanligt mycket, det hade hon ju alltid gjort och hon utvecklades som sagt precis som hon skulle.
När hon var fem månader gammal blev hon allvarligt sjuk i en urinvägsinfektion (UVI).
Det krävdes flera olika sorters antibiotika för att få henne bra igen och veterinären var smått bekymrad över en del av urinvärdena. Hon släppte det dock för den gången men några månader senare var det samma sak igen – en riktigt ful UVI.
Den här gången släppte inte veterinären fallet utan vi började utreda Leia, främst med inriktning på urinvägarna men allt såg bra ut.
Till slut fick vi en remiss till ett par specialister på Blå Stjärnan här i Göteborg och lagom till Leias ettårsdag fick vi diagnosen att det trots allt var njurarna som det var fel på.
De såg inte alls bra ut på ultraljudet; de var för små, för ljusa, oregelbundet formade och förhållandet mellan njurbark och -märg var felaktigt.
Det kom som en smärre chock för trots alla undersökningar hade jag nog innerst inne trott att Leia var frisk, hon var ju så pigg och glad, växte som hon skulle och visade inga synliga symtom förutom drickandet.
Enda sättet att få en riktig diagnos för att få reda på om det till exempel var den ärftliga sjukdomen renal dysplasi (tidigare kallad PNP) var att göra en obduktion eller möjligen ta en njurbiopsi.
Det senare är dock ett stort och riskfyllt ingrepp som man inte utsätter hunden för i onödan så vi fick nöja oss med fynden på ultraljudet.
Veterinärerna var förvånade över att Leia mådde så bra trots att hon var ett år – de flesta valpar med njurfel dör inom ett halvår och ytterst få överlever ettårsdagen.
Vi fick stränga instruktioner om specialfoder och en bromsmedicin och så skulle vi gå på regelbundna kontroller.
Leia slog oss faktiskt med häpnad – hon seglade igenom kontroll efter kontroll och fyllde både två, tre och fyra år.
Blodtrycket steg sakta men säkert och njurvärdena blev sämre men fortfarande märktes inget på min hund, hon var lika pigg som vanligt.
Vi tränade på med veterinärens tillåtelse och körde bland annat brukssök och agility. Tävla fick vi inte på grund av doping men träningen var lika rolig för det.
Leia charmade de flesta och trots att en del sökinstruktörer såg rätt tvivlande ut när de såg min lilla hund så ändrade de uppfattning när de såg henne i arbete – det hon saknade i storlek tog hon med råge igen med sin arbetsvilja. Att springa och pussa folk i skogen var rena drömmen för min sociala tös.
I december 2012 blev blodtrycket såpass högt att hon fick börja äta medicin mot det också och det gjorde att vi lade en del av den mer fartfyllda träningen på hyllan.
Att hon fick springa lös i skogen var en sak men att sätta press på henne med träning där hon dessutom gav 110% kändes inte ok.
Våren när hon skulle fylla fem blev hon markant sämre – hon började dricka ännu mer och var trött och hängig. Jag trodde naturligtvis att njurarna till slut höll på att ge upp totalt men det visade sig att hon hade en livmodersinflammation vilken i sin tur lett till en inflammation i njurbäckenet.
Antibiotika i två veckor för njurarnas skull och sedan kastrerades hon.
I samband med operationen passade man på att ta njurbiopsier som skickades till ett lab i Holland.
Efter ett dygn på IVA fick Leia komma hem igen och redan efter ett par veckor var hon mycket bättre; drickandet återgick till det vanliga och hon blev piggare igen.
Dock blev hon inte lika bra som veterinären hade hoppats på så hon fick ytterligare en medicin som skulle hindra njurarna från att läcka protein.
Tyvärr tog biopsisvaren tid på sig och när de väl kom var de lite obestämda. Vad som var tydligt var att njurfelet var ärftligt och medfött och en av de tre troliga diagnoserna var renal dysplasi.
Och ja, kikar man i Leias stamtavla är det inte så svårt att gissa att det verkligen är RD, i femte och sjätte led har hon en känd förvärvare fem gånger om och han finns på både fädernet och mödernet.
Leia tuffade dock vidare, njurvärdena blev sämre men fortfarande var hon en osedvanligt pigg och glad hund som åt med god aptit. Den som tvivlade på om det var rätt att ha kvar en hund med en allvarlig sjukdom tänkte nog om när de fick träffa Leia.
Men så i februari i år blev hon akut sjuk. En bra bit över 40 graders feber, för första gången i sitt liv ville hon inte äta och hon satt bara och hängde.
Jourtid eller ej, naturligtvis åkte vi in till Blå Stjärnan och medan vi satt där och väntade blev Leia allt sämre – hon låg i en liten darrande hög och visade smärtsymtom från buk och rygg.
Hon blev självklart inlagd men prognosen var mycket dålig. Njur- och urinvärdena var sämre och febern hade stigit ytterligare.
På grund av njurarna kunde de inte sätta in vilken medicin som helst utan de fick hålla sig till smärtstillande och understödjande behandling i form av dropp.
Men man tar inte knäcken på en cairn så lätt, två dygn senare fick Leia komma hem igen, trött, medfaren och med dålig aptit men hon åt i alla fall.
Efter en vecka var hon nästan som vanligt men när jag pratade med hennes vanliga njurveterinär lite senare förstod jag att Leia varit mycket svårt sjuk och att veterinärerna inte trott att hon skulle klara sig. Frågan var hur mycket stryk njurarna tagit?
Efter en månad var vi tillbaks på kontroll och återigen slog Leia oss med häpnad – värdena var nästan tillbaks på nivån de legat på innan feberinfektionen.
Nu, tre månader efter hennes akuta insjuknande är hon så gott som återställd. Hon har inte riktigt samma uthållighet som tidigare men hon hänger glatt med på en promenad på sisådär fem kilometer. Enligt veterinären är det inte konstigt att sviterna sitter i ett tag eftersom hon var så sjuk men förhoppningsvis skall hon bli helt som innan infektionen.
Hon är en fantastisk liten hund och smått unik – hon har som sagt hunnit fylla sex år och det är ytterst få hundar med njurinsufficiens som lever så länge. Faktum är att det inte ens finns någon statistik eftersom det är så ovanligt.

Leias sjukdom har dock fått mig att tänka en hel del på rasens sjukdomsstatus. Att stoppa huvudet i sanden är ingen bra lösning och även om det inte dykt upp några kända RD-fall de senaste åren betyder det inte att de inte finns.
Riskparningar med kända förvärvare på flera ställen i stamtavlan borde undvikas i högre grad och personligen tycker jag att rasklubben skulle gå ut med mer information om sjukdomen.
Under de sex år jag haft Leia har det knappast nämnts något om PNP/renal dysplasi i rastidningen när man i stället borde lyfta fram att sjukdomen finns och att det är ytterst viktigt att hundar som dör i njurinsufficiens obduceras och att uppfödare och avelsråd informeras.
Att tysta ner det gynnar sannerligen inte rasen i det långa loppet!
Och även hundar som inte har bekräftad renal dysplasi men där man vet med säkerhet att de har en ärftlig njurdefekt kanske borde finnas i någon form av informellt register även om det inte registreras hos SKK.
Öppenheten om sjukdomar i allmänhet och renal dysplasi i synnerhet borde vara en självklarhet men är det tyvärr inte.
Jag är mycket väl medveten om att det är lätt att sitta och tycka och tänka utan att vara uppfödare men när det fungerar inom andra rasklubbar kanske det kunde fungera bättre inom cairnklubben också – för rasens bästa!
För det är väl det vi alla vill ha – en sund och frisk cairn både nu och i framtiden?

Ett stort tack till vår veterinär Johanna Mattsson på Göteborgs Djurklinik som upptäckte att något var fel och till njurspecialisten Reidun Heiene på Blå Stjärnan som behandlat Leia så framgångsrikt i flera år. Utan henne skulle Leia sannolikt inte leva idag.

Helene Hjelm
helenehjelm@hotmail.com

Annonser

Lösenord igen

Nu kommer det antagligen att komma en del inlägg som är lösenordsskyddade, samma lösen som förra sommaren men eftersom jag antar att ingen kommer ihåg det så går det att mejla mig på helenehjelm@hotmail.com och få det igen, alternativt lämna ett meddelande på FB.
Detta för att det är lite känsligt innehåll och jag vill veta vilka som läser. Våga fråga!

Och jo, jag har röstat, en skyldighet när man har möjligheten.

Ropa inte hej…

Skulle inte skrivit igår att det är bättre för natten var skit. Trots Stesolid gick det inte att sova utan det var ångest och oro för hela slanten. Det är väl en sak att bara ligga vaken utan att somna men när man har ångest samtidigt så är det jävla skit rent ut sagt.
Hundarna var skitirriterade för de tycker att matte skall ligga still i sängen och inte rulla omkring eller springa upp stup i kvarten. (Nu har jag använt ordet skit i tre på varandra följande meningar men SKIT samma, det är ju skit…)
Låg därför och snarkade större delen av förmiddagen men inte mådde jag bättre av det :-S.
Masade till slut ut till stallet och pysslade om Flóa och Greina och då mår man ju lite bättre.
Sedan kom Anne och H och vi grillade och hade mysigt även om jag förstås var lika ful och dum som vanligt.
Lilla bilen fick övernatta i stallet så körde jag hem de andra som hade druckit, får ta en promenad och hämta bilen i morgon.
Hundarna måste ju ändå ha en promenad så…
Tänkte dessutom fixa till Greina och hennes grejer eftersom matte Marita kommer hem på söndag. Inte för att jag inte tar hand om dem annars också men man kan ju göra det där lilla extra som att tvätta schabrak och annat.
Trots att jag mått dåligt den senaste tiden så är det första gången som jag passat Flóa (för några veckor sedan) och Greina som jag INTE gått och nojat över allt som kan hända. Halta hästar, eksem, sår, andra skador, trasiga saker med mera med mera; den här gången har jag tagit det med ro.
Hästar blir sjuka och saker går sönder, så är det bara. Jag kan bara göra mitt bästa och räcker jag inte till så ringer jag förstås veterinären. Jag är faktiskt inte sämre på hästar än andra i stallet. (Nästan inte i alla fall…)

Lite noja för London har jag förstås också, kom på häromdagen att jag antagligen inte har kläder och skor som passar och som ser hyfsat ut – för att inte tala om mina kritvita ben. Nå, mina vänner och Londonborna får stå ut med en ful Helene, jag är i alla fall nyklippt i håret! Försöker intala mig att Anne, C och K inte bryr sig om ifall jag är ful eller inte men det sitter hårt åt.

Håll tummarna för en bättre natt än igår!

Lite bättre

Jag mår faktiskt lite bättre, om det beror på Stig, tiden, medicinen eller något annat skall jag låta vara osagt.
I tisdags var jag ÄNTLIGEN på vårdcentralen där det visade sig att mitt Levaxin (mot för dålig produktion i sköldkörteln) behöver höjas – och för lågt Levaxin eller rättare sagt TSH och T4-värde gör bland annat att man blir trött och deprimerad…
Läkaren tyckte också att jag skulle ta lite andra prover för att utesluta att mitt dåligtmående för en gångs skull beror på något fysiologiskt fel.
Öronen som jag länge har klagat på att det slår lock för dem och att de är allmänt besvärliga var inte alls fulla med skit utan tvärtom soprena. Däremot har jag trånga öron- och näsgångar men det är inte direkt något att göra något åt.
Jag hade tänkt att kanske få lite avsvällande Rinexin utskrivet men läste FASS innan och insåg att det kanske inte var det bästa när man äter min medicin och dessutom redan är lite halvtokig med tanke på biverkningarna.
Så, det får bli vanlig nässpray på Londonplanet.
Hjärtat och blodtrycket var i alla fall helt ok men läkaren tyckte att jag skulle kolla det minst en gång om året med tanke på vad som ligger i släkten. Nu skall man väl inte ta mormors hjärtflimmer alltför allvarligt med tanke på att hon levde tills hon blev en bra bit över 90 men mamma har ju hjärtproblem.

Så, på onsdag bär det av! Tänkte först att jag skiter i Londonresan men mamma övertalade mig att jag skall åka med om jag så skall ligga nerdrogad på Stesolid på hotellrummet hela dagarna…
Men nu mår jag alltså lite bättre så det skall nog gå vägen även om jag kraschar när jag kommer hem.

Kvällarna är dock fortfarande skit så då knaprar jag på mina små vita vänner. Tar jag dem i tid så brukar jag kunna bromsa ångesten men missar jag och ångesten redan dykt upp så är det ganska kört.
Jag vet att Stesolid inte är en sömnmedicin men släpper ångesten så somnar jag och när jag väl somnat så sover jag för det mesta bra. Och – ingen direkt hang over-effekt att tala om :-).
Det är bara det där ”lilla” problemet med tillvänjning och beroende men det får jag väl ta tag i sen om det dyker upp.

Hundarna mår bra, pållarna mår bra fast jag åkte av Flóa igår. Hon blev ”rädd” och slängde sig runt varpå jag gled åt sidan, blev hängande i manen och tyglarna men insåg att jag inte kunde kava mig upp igen utan släppte taget.
Det får jag säga om Flóa att hon är stensnäll när något sådant händer för hon hade kunnat dra järnet och slänga mig all världens väg men hon stod still tills jag trasslat mig ner på marken och satt upp igen.
I vanliga fall är hon väldigt orädd men igår hade vi ridit en runda som är lite läskig och när det då på hemvägen dök upp lite bråte som inte brukar ligga där så var måttet rågat.
Man har aldrig tråkigt när man rider den hästen i alla fall!

Och så måste jag rösta förstås. Jag har ju insett på senare år att jag inte alls är blå som jag trodde tidigare utan röd men sossarna…näe. Får väl se vad det blir, jag tycker i alla fall att det är ens skyldighet att rösta – om inte annat så för att hålla vissa partier borta. Så – rösta för tusan!

Stigmöte

I går var jag alltså först hos Lotta – som försäkrade mig om att jag inte höll på att bli helt spritt språngande galen vilket jag alltid är rädd för, jag har psykosfobi och dessutom lovade hon att jag snart skulle må bättre, jag har varit i djupare skit förr så att säga även om förra natten var en riktig bottennotering som jag helst vill förtränga – och sedan var jag hos Medium-Stig.
Det är svårt att förklara vad han gör egentligen och för den som inte är öppen för sådant (vilket jag inte var förut heller) är det förstås rent dravel.
Men så länge det får mig att må bättre så är det värt det oavsett om det är rent trams eller på riktigt. Om jag nu kan acceptera att vanlig medicin har placeboeffekt så kan väl lika gärna Stig ha det?
Vi jobbade i alla fall med att hitta bitar av mig själv som jag liksom tappat bort i barndomen, till exempel en del ilska och jävlar anamma vilket jag tydligen hade från början men tagit bort av olika skäl. Det är rätt häftigt för det känns verkligen och om det bara var hokus-pokus så skulle vi ju inte ”se” samma saker vilket vi gör.
Vi städade dessutom i mitt inre så nu är det vitt (inte gult!!) och rent med en hängmatta i.
Jag har absolut aldrig sett mig som medial eller som om jag på minsta sätt skulle ha lätt för sådana här saker men med rätt guide går det (nästan) som på räls och enligt Stig är jag bra på det här.
Sedan pratade vi lite allmänt om saker som jag borde och inte borde göra och hur ruskigt svårt det är att ta till sig positiva saker. Jag tycker nästan att han – eller andra – är korkade när de säger att något jag gör är bra eller att jag är fin för det är jag ju inte. Men när Stig säger det kan jag nästan tro på det i alla fall.
I vilket fall så mådde jag bättre efteråt även om jag var trött vilket är helt naturligt och jag sov faktiskt bättre än på länge även om det var med hjälp av lite Stesolid.
MEN sedan rinner det liksom av mig som vattnet på en riktigt fet gås. Alla de där bra sakerna som Stig och jag plockade in flaxar ut igen och jag är lika ful, fet, dum och mesig som vanligt. Den stämpeln är riktigt svår att tvätta bort, den är nog intatuerad precis som den lille jäveln på vänster axel är både spikad, skruvad och limmad med superlim.
Så hur får man bort tatueringar och småjävlar som sitter som berget?

Greina-lektion

Eftersom Greinas matte är bortrest så skulle jag få rida Mia-lektion idag istället för henne men det höll på att inte bli något alls.
Visserligen sov jag rätt bra inatt men nej, hua vad läskigt att åka till stallet och rida.
Messade därför Eva och sade att det inte gick varpå jag istället fick ångest för att jag hade tackat nej.
Hur man än vänder sig har man rumpan bak…
Sedan ringde stall-Marie och sade till mig att masa mig till stallet så skulle de fixa i ordning Greina under tiden för visst ville jag rida egentligen?
Jag tordes inte säga nej så det blev lektion (fast jag hann göra i ordning G själv) och den gick faktiskt riktigt bra.
Fick bra tips om hur jag skall få till det med Greina som tenderar till att bli stark och bara pinna på när man vill att hon skall jobba, jag har varit rädd att bli för hård i handen på henne men Mia menade att jag snarare var för mjäkig med henne.
Den lille elake jäveln på axeln säger förstås att Mia bara var snäll eftersom Eva sagt till henne att jag inte mådde bra och att det i själva verket såg förjävligt ut men det känns ändå som att jag fått redskap för att jobba vidare.
(Min värsta mardröm var att Mia skulle säga att ok, rid möjligen någon gammal mossig häst på turridning men ge sjutton i att sitta på Flóa för du kommer bara att förstöra henne och VAD skulle jag ta mig till då??
Har naturligtvis redan tänkt tanken att precis som hundarna skulle kunna ha en bättre matte så skulle Flóa och Greina kunna ha en mycket bättre medryttare som dessutom orkar rida VARJE gång och inte bara gå och pyssla när allt är skit.)
Men tack alla snälla stallkamrater för att ni tog tag i mig idag <3!
I morgon är det tömkörningslektion och då fick jag hjärnsläpp igen när jag tänkte på det, vad JOBBIGT.
Lösningen fick bli att Eva hämtar Greina i hagen – när hon ändå hämtar Flóa – vilket egentligen inte alls är särskilt jobbigt men vips fick min hjärna en sak mindre att bearbeta och så känns det överkomligt.
Men det känns rätt fånigt att inte ens klara att hämta hästen i hagen, i synnerhet som de står i den som är närmast stallet…