Om Skroffan

Jag har totat ihop en berättelse till cairntidningen men väljer att publicera den här med. Kom gärna med kommentarer och synpunkter, jag har inte skickat iväg den än…
(För de flesta av er är det väl bara en upprepning av vad ni läst tidigare men men.)

Leia – en överlevare

I mars fyllde Leia sex år. Inte någon särskilt imponerande ålder på en cairn men Leia är smått unik.
Men vi tar det från början:
Glädjen var naturligtvis stor när jag i maj 2008 åkte hem med min cairnvalp i famnen. Hon skulle bli min nya tränings- och vardagskompis och hon utvecklades i precis rätt riktning – pigg, glad och nyfiken, hängde med på allt och var framåt och orädd. Arbetsglad och samarbetsvillig var hon dessutom och en fröjd att träna med.
Kort sagt, hon var som en cairn när de är som bäst.
Inte tänkte jag särskilt mycket på att hon drack ovanligt mycket, det hade hon ju alltid gjort och hon utvecklades som sagt precis som hon skulle.
När hon var fem månader gammal blev hon allvarligt sjuk i en urinvägsinfektion (UVI).
Det krävdes flera olika sorters antibiotika för att få henne bra igen och veterinären var smått bekymrad över en del av urinvärdena. Hon släppte det dock för den gången men några månader senare var det samma sak igen – en riktigt ful UVI.
Den här gången släppte inte veterinären fallet utan vi började utreda Leia, främst med inriktning på urinvägarna men allt såg bra ut.
Till slut fick vi en remiss till ett par specialister på Blå Stjärnan här i Göteborg och lagom till Leias ettårsdag fick vi diagnosen att det trots allt var njurarna som det var fel på.
De såg inte alls bra ut på ultraljudet; de var för små, för ljusa, oregelbundet formade och förhållandet mellan njurbark och -märg var felaktigt.
Det kom som en smärre chock för trots alla undersökningar hade jag nog innerst inne trott att Leia var frisk, hon var ju så pigg och glad, växte som hon skulle och visade inga synliga symtom förutom drickandet.
Enda sättet att få en riktig diagnos för att få reda på om det till exempel var den ärftliga sjukdomen renal dysplasi (tidigare kallad PNP) var att göra en obduktion eller möjligen ta en njurbiopsi.
Det senare är dock ett stort och riskfyllt ingrepp som man inte utsätter hunden för i onödan så vi fick nöja oss med fynden på ultraljudet.
Veterinärerna var förvånade över att Leia mådde så bra trots att hon var ett år – de flesta valpar med njurfel dör inom ett halvår och ytterst få överlever ettårsdagen.
Vi fick stränga instruktioner om specialfoder och en bromsmedicin och så skulle vi gå på regelbundna kontroller.
Leia slog oss faktiskt med häpnad – hon seglade igenom kontroll efter kontroll och fyllde både två, tre och fyra år.
Blodtrycket steg sakta men säkert och njurvärdena blev sämre men fortfarande märktes inget på min hund, hon var lika pigg som vanligt.
Vi tränade på med veterinärens tillåtelse och körde bland annat brukssök och agility. Tävla fick vi inte på grund av doping men träningen var lika rolig för det.
Leia charmade de flesta och trots att en del sökinstruktörer såg rätt tvivlande ut när de såg min lilla hund så ändrade de uppfattning när de såg henne i arbete – det hon saknade i storlek tog hon med råge igen med sin arbetsvilja. Att springa och pussa folk i skogen var rena drömmen för min sociala tös.
I december 2012 blev blodtrycket såpass högt att hon fick börja äta medicin mot det också och det gjorde att vi lade en del av den mer fartfyllda träningen på hyllan.
Att hon fick springa lös i skogen var en sak men att sätta press på henne med träning där hon dessutom gav 110% kändes inte ok.
Våren när hon skulle fylla fem blev hon markant sämre – hon började dricka ännu mer och var trött och hängig. Jag trodde naturligtvis att njurarna till slut höll på att ge upp totalt men det visade sig att hon hade en livmodersinflammation vilken i sin tur lett till en inflammation i njurbäckenet.
Antibiotika i två veckor för njurarnas skull och sedan kastrerades hon.
I samband med operationen passade man på att ta njurbiopsier som skickades till ett lab i Holland.
Efter ett dygn på IVA fick Leia komma hem igen och redan efter ett par veckor var hon mycket bättre; drickandet återgick till det vanliga och hon blev piggare igen.
Dock blev hon inte lika bra som veterinären hade hoppats på så hon fick ytterligare en medicin som skulle hindra njurarna från att läcka protein.
Tyvärr tog biopsisvaren tid på sig och när de väl kom var de lite obestämda. Vad som var tydligt var att njurfelet var ärftligt och medfött och en av de tre troliga diagnoserna var renal dysplasi.
Och ja, kikar man i Leias stamtavla är det inte så svårt att gissa att det verkligen är RD, i femte och sjätte led har hon en känd förvärvare fem gånger om och han finns på både fädernet och mödernet.
Leia tuffade dock vidare, njurvärdena blev sämre men fortfarande var hon en osedvanligt pigg och glad hund som åt med god aptit. Den som tvivlade på om det var rätt att ha kvar en hund med en allvarlig sjukdom tänkte nog om när de fick träffa Leia.
Men så i februari i år blev hon akut sjuk. En bra bit över 40 graders feber, för första gången i sitt liv ville hon inte äta och hon satt bara och hängde.
Jourtid eller ej, naturligtvis åkte vi in till Blå Stjärnan och medan vi satt där och väntade blev Leia allt sämre – hon låg i en liten darrande hög och visade smärtsymtom från buk och rygg.
Hon blev självklart inlagd men prognosen var mycket dålig. Njur- och urinvärdena var sämre och febern hade stigit ytterligare.
På grund av njurarna kunde de inte sätta in vilken medicin som helst utan de fick hålla sig till smärtstillande och understödjande behandling i form av dropp.
Men man tar inte knäcken på en cairn så lätt, två dygn senare fick Leia komma hem igen, trött, medfaren och med dålig aptit men hon åt i alla fall.
Efter en vecka var hon nästan som vanligt men när jag pratade med hennes vanliga njurveterinär lite senare förstod jag att Leia varit mycket svårt sjuk och att veterinärerna inte trott att hon skulle klara sig. Frågan var hur mycket stryk njurarna tagit?
Efter en månad var vi tillbaks på kontroll och återigen slog Leia oss med häpnad – värdena var nästan tillbaks på nivån de legat på innan feberinfektionen.
Nu, tre månader efter hennes akuta insjuknande är hon så gott som återställd. Hon har inte riktigt samma uthållighet som tidigare men hon hänger glatt med på en promenad på sisådär fem kilometer. Enligt veterinären är det inte konstigt att sviterna sitter i ett tag eftersom hon var så sjuk men förhoppningsvis skall hon bli helt som innan infektionen.
Hon är en fantastisk liten hund och smått unik – hon har som sagt hunnit fylla sex år och det är ytterst få hundar med njurinsufficiens som lever så länge. Faktum är att det inte ens finns någon statistik eftersom det är så ovanligt.

Leias sjukdom har dock fått mig att tänka en hel del på rasens sjukdomsstatus. Att stoppa huvudet i sanden är ingen bra lösning och även om det inte dykt upp några kända RD-fall de senaste åren betyder det inte att de inte finns.
Riskparningar med kända förvärvare på flera ställen i stamtavlan borde undvikas i högre grad och personligen tycker jag att rasklubben skulle gå ut med mer information om sjukdomen.
Under de sex år jag haft Leia har det knappast nämnts något om PNP/renal dysplasi i rastidningen när man i stället borde lyfta fram att sjukdomen finns och att det är ytterst viktigt att hundar som dör i njurinsufficiens obduceras och att uppfödare och avelsråd informeras.
Att tysta ner det gynnar sannerligen inte rasen i det långa loppet!
Och även hundar som inte har bekräftad renal dysplasi men där man vet med säkerhet att de har en ärftlig njurdefekt kanske borde finnas i någon form av informellt register även om det inte registreras hos SKK.
Öppenheten om sjukdomar i allmänhet och renal dysplasi i synnerhet borde vara en självklarhet men är det tyvärr inte.
Jag är mycket väl medveten om att det är lätt att sitta och tycka och tänka utan att vara uppfödare men när det fungerar inom andra rasklubbar kanske det kunde fungera bättre inom cairnklubben också – för rasens bästa!
För det är väl det vi alla vill ha – en sund och frisk cairn både nu och i framtiden?

Ett stort tack till vår veterinär Johanna Mattsson på Göteborgs Djurklinik som upptäckte att något var fel och till njurspecialisten Reidun Heiene på Blå Stjärnan som behandlat Leia så framgångsrikt i flera år. Utan henne skulle Leia sannolikt inte leva idag.

Helene Hjelm
helenehjelm@hotmail.com

Lösenord igen

Nu kommer det antagligen att komma en del inlägg som är lösenordsskyddade, samma lösen som förra sommaren men eftersom jag antar att ingen kommer ihåg det så går det att mejla mig på helenehjelm@hotmail.com och få det igen, alternativt lämna ett meddelande på FB.
Detta för att det är lite känsligt innehåll och jag vill veta vilka som läser. Våga fråga!

Och jo, jag har röstat, en skyldighet när man har möjligheten.

Ropa inte hej…

Skulle inte skrivit igår att det är bättre för natten var skit. Trots Stesolid gick det inte att sova utan det var ångest och oro för hela slanten. Det är väl en sak att bara ligga vaken utan att somna men när man har ångest samtidigt så är det jävla skit rent ut sagt.
Hundarna var skitirriterade för de tycker att matte skall ligga still i sängen och inte rulla omkring eller springa upp stup i kvarten. (Nu har jag använt ordet skit i tre på varandra följande meningar men SKIT samma, det är ju skit…)
Låg därför och snarkade större delen av förmiddagen men inte mådde jag bättre av det :-S.
Masade till slut ut till stallet och pysslade om Flóa och Greina och då mår man ju lite bättre.
Sedan kom Anne och H och vi grillade och hade mysigt även om jag förstås var lika ful och dum som vanligt.
Lilla bilen fick övernatta i stallet så körde jag hem de andra som hade druckit, får ta en promenad och hämta bilen i morgon.
Hundarna måste ju ändå ha en promenad så…
Tänkte dessutom fixa till Greina och hennes grejer eftersom matte Marita kommer hem på söndag. Inte för att jag inte tar hand om dem annars också men man kan ju göra det där lilla extra som att tvätta schabrak och annat.
Trots att jag mått dåligt den senaste tiden så är det första gången som jag passat Flóa (för några veckor sedan) och Greina som jag INTE gått och nojat över allt som kan hända. Halta hästar, eksem, sår, andra skador, trasiga saker med mera med mera; den här gången har jag tagit det med ro.
Hästar blir sjuka och saker går sönder, så är det bara. Jag kan bara göra mitt bästa och räcker jag inte till så ringer jag förstås veterinären. Jag är faktiskt inte sämre på hästar än andra i stallet. (Nästan inte i alla fall…)

Lite noja för London har jag förstås också, kom på häromdagen att jag antagligen inte har kläder och skor som passar och som ser hyfsat ut – för att inte tala om mina kritvita ben. Nå, mina vänner och Londonborna får stå ut med en ful Helene, jag är i alla fall nyklippt i håret! Försöker intala mig att Anne, C och K inte bryr sig om ifall jag är ful eller inte men det sitter hårt åt.

Håll tummarna för en bättre natt än igår!

Lite bättre

Jag mår faktiskt lite bättre, om det beror på Stig, tiden, medicinen eller något annat skall jag låta vara osagt.
I tisdags var jag ÄNTLIGEN på vårdcentralen där det visade sig att mitt Levaxin (mot för dålig produktion i sköldkörteln) behöver höjas – och för lågt Levaxin eller rättare sagt TSH och T4-värde gör bland annat att man blir trött och deprimerad…
Läkaren tyckte också att jag skulle ta lite andra prover för att utesluta att mitt dåligtmående för en gångs skull beror på något fysiologiskt fel.
Öronen som jag länge har klagat på att det slår lock för dem och att de är allmänt besvärliga var inte alls fulla med skit utan tvärtom soprena. Däremot har jag trånga öron- och näsgångar men det är inte direkt något att göra något åt.
Jag hade tänkt att kanske få lite avsvällande Rinexin utskrivet men läste FASS innan och insåg att det kanske inte var det bästa när man äter min medicin och dessutom redan är lite halvtokig med tanke på biverkningarna.
Så, det får bli vanlig nässpray på Londonplanet.
Hjärtat och blodtrycket var i alla fall helt ok men läkaren tyckte att jag skulle kolla det minst en gång om året med tanke på vad som ligger i släkten. Nu skall man väl inte ta mormors hjärtflimmer alltför allvarligt med tanke på att hon levde tills hon blev en bra bit över 90 men mamma har ju hjärtproblem.

Så, på onsdag bär det av! Tänkte först att jag skiter i Londonresan men mamma övertalade mig att jag skall åka med om jag så skall ligga nerdrogad på Stesolid på hotellrummet hela dagarna…
Men nu mår jag alltså lite bättre så det skall nog gå vägen även om jag kraschar när jag kommer hem.

Kvällarna är dock fortfarande skit så då knaprar jag på mina små vita vänner. Tar jag dem i tid så brukar jag kunna bromsa ångesten men missar jag och ångesten redan dykt upp så är det ganska kört.
Jag vet att Stesolid inte är en sömnmedicin men släpper ångesten så somnar jag och när jag väl somnat så sover jag för det mesta bra. Och – ingen direkt hang over-effekt att tala om :-).
Det är bara det där ”lilla” problemet med tillvänjning och beroende men det får jag väl ta tag i sen om det dyker upp.

Hundarna mår bra, pållarna mår bra fast jag åkte av Flóa igår. Hon blev ”rädd” och slängde sig runt varpå jag gled åt sidan, blev hängande i manen och tyglarna men insåg att jag inte kunde kava mig upp igen utan släppte taget.
Det får jag säga om Flóa att hon är stensnäll när något sådant händer för hon hade kunnat dra järnet och slänga mig all världens väg men hon stod still tills jag trasslat mig ner på marken och satt upp igen.
I vanliga fall är hon väldigt orädd men igår hade vi ridit en runda som är lite läskig och när det då på hemvägen dök upp lite bråte som inte brukar ligga där så var måttet rågat.
Man har aldrig tråkigt när man rider den hästen i alla fall!

Och så måste jag rösta förstås. Jag har ju insett på senare år att jag inte alls är blå som jag trodde tidigare utan röd men sossarna…näe. Får väl se vad det blir, jag tycker i alla fall att det är ens skyldighet att rösta – om inte annat så för att hålla vissa partier borta. Så – rösta för tusan!

Stigmöte

I går var jag alltså först hos Lotta – som försäkrade mig om att jag inte höll på att bli helt spritt språngande galen vilket jag alltid är rädd för, jag har psykosfobi och dessutom lovade hon att jag snart skulle må bättre, jag har varit i djupare skit förr så att säga även om förra natten var en riktig bottennotering som jag helst vill förtränga – och sedan var jag hos Medium-Stig.
Det är svårt att förklara vad han gör egentligen och för den som inte är öppen för sådant (vilket jag inte var förut heller) är det förstås rent dravel.
Men så länge det får mig att må bättre så är det värt det oavsett om det är rent trams eller på riktigt. Om jag nu kan acceptera att vanlig medicin har placeboeffekt så kan väl lika gärna Stig ha det?
Vi jobbade i alla fall med att hitta bitar av mig själv som jag liksom tappat bort i barndomen, till exempel en del ilska och jävlar anamma vilket jag tydligen hade från början men tagit bort av olika skäl. Det är rätt häftigt för det känns verkligen och om det bara var hokus-pokus så skulle vi ju inte ”se” samma saker vilket vi gör.
Vi städade dessutom i mitt inre så nu är det vitt (inte gult!!) och rent med en hängmatta i.
Jag har absolut aldrig sett mig som medial eller som om jag på minsta sätt skulle ha lätt för sådana här saker men med rätt guide går det (nästan) som på räls och enligt Stig är jag bra på det här.
Sedan pratade vi lite allmänt om saker som jag borde och inte borde göra och hur ruskigt svårt det är att ta till sig positiva saker. Jag tycker nästan att han – eller andra – är korkade när de säger att något jag gör är bra eller att jag är fin för det är jag ju inte. Men när Stig säger det kan jag nästan tro på det i alla fall.
I vilket fall så mådde jag bättre efteråt även om jag var trött vilket är helt naturligt och jag sov faktiskt bättre än på länge även om det var med hjälp av lite Stesolid.
MEN sedan rinner det liksom av mig som vattnet på en riktigt fet gås. Alla de där bra sakerna som Stig och jag plockade in flaxar ut igen och jag är lika ful, fet, dum och mesig som vanligt. Den stämpeln är riktigt svår att tvätta bort, den är nog intatuerad precis som den lille jäveln på vänster axel är både spikad, skruvad och limmad med superlim.
Så hur får man bort tatueringar och småjävlar som sitter som berget?

Greina-lektion

Eftersom Greinas matte är bortrest så skulle jag få rida Mia-lektion idag istället för henne men det höll på att inte bli något alls.
Visserligen sov jag rätt bra inatt men nej, hua vad läskigt att åka till stallet och rida.
Messade därför Eva och sade att det inte gick varpå jag istället fick ångest för att jag hade tackat nej.
Hur man än vänder sig har man rumpan bak…
Sedan ringde stall-Marie och sade till mig att masa mig till stallet så skulle de fixa i ordning Greina under tiden för visst ville jag rida egentligen?
Jag tordes inte säga nej så det blev lektion (fast jag hann göra i ordning G själv) och den gick faktiskt riktigt bra.
Fick bra tips om hur jag skall få till det med Greina som tenderar till att bli stark och bara pinna på när man vill att hon skall jobba, jag har varit rädd att bli för hård i handen på henne men Mia menade att jag snarare var för mjäkig med henne.
Den lille elake jäveln på axeln säger förstås att Mia bara var snäll eftersom Eva sagt till henne att jag inte mådde bra och att det i själva verket såg förjävligt ut men det känns ändå som att jag fått redskap för att jobba vidare.
(Min värsta mardröm var att Mia skulle säga att ok, rid möjligen någon gammal mossig häst på turridning men ge sjutton i att sitta på Flóa för du kommer bara att förstöra henne och VAD skulle jag ta mig till då??
Har naturligtvis redan tänkt tanken att precis som hundarna skulle kunna ha en bättre matte så skulle Flóa och Greina kunna ha en mycket bättre medryttare som dessutom orkar rida VARJE gång och inte bara gå och pyssla när allt är skit.)
Men tack alla snälla stallkamrater för att ni tog tag i mig idag <3!
I morgon är det tömkörningslektion och då fick jag hjärnsläpp igen när jag tänkte på det, vad JOBBIGT.
Lösningen fick bli att Eva hämtar Greina i hagen – när hon ändå hämtar Flóa – vilket egentligen inte alls är särskilt jobbigt men vips fick min hjärna en sak mindre att bearbeta och så känns det överkomligt.
Men det känns rätt fånigt att inte ens klara att hämta hästen i hagen, i synnerhet som de står i den som är närmast stallet…

Life sucks fortfarande och löp

Har ett tag funderat på om Nikka månne hade en UVI på gång eftersom hon har ändrat kissbeteende men fick svaret i förrgår – hon löper. IGEN. Hon löpte i slutet på januari också så det är knappt fyra månader sedan – alldeles för ofta för att jag skall tycka att det känns sunt.
Risken för livmodersinflammation ökar och jag tror inte att det är bra med dessa ständiga hormonpåslag som blir, även om hon egentligen har lätta löp och nästan inga skendräktigheter alls.
Jag skall naturligtvis diskutera saken med en veterinär men har bollat lite tankar med olika folk och har mer eller mindre bestämt mig för att det blir kastrering.
Det känns väl lite sådär att söva och sprätta i en frisk hund och det finns vissa eventuella biverkningar som inkontinens men på det stora hela tror jag att fördelarna överväger nackdelarna.
Hade först tänkt göra det på Göteborgs Djurklinik förstås men har luskat en del på laparoskopisk kastrering, det vill säga med titthål. Det görs på Blå Stjärnan och är visserligen dyrare men verkar annars mest ha fördelar, framför allt för tiken som får tre små hål i magen i stället för en öppnad buk.
Tog reda på att det bland annat är Alice Seander som utför de operationerna – det var hon som kastrerade Skroffan och som hade hand om henne i februari när hon var så dålig.
Det avgjorde mer eller mindre saken för min del, Alice kan få sätta skalpellen i min hund vilket inte vem som helst får.
Mejlade henne och hon svarade snällt och betryggande på de frågor jag hade så det känns bra. De biverkningar/komplikationer som man sett på människa när man fyller bukhålan med koldioxid har inte observerats på hund och risken för inflammation i kvarvarande livmoder är synnerligen liten förutsatt att man fått bort all äggstocksvävnad.
Så, återstår bara att hitta rätt tidpunkt. Under löpet är det inte så lämpligt på grund av ökad blödningsrisk och i juni känns det inte som en så bra idé. Skulle allt gå enligt planerna så skulle jag ha en ny och fin Nikka lagom till semestern men blir det komplikationer och de måste öppna henne helt så skiter det sig.
Juli är vi på semester, augusti känns lite dumt med tanke på värmen så jag tänker mig månadsskiftet augusti/september ungefär så att vi hinner innan nästa löp.
Tills dess skall jag då ha skrapat ihop 10 000:-, hujeda mig. Det är inte gratis precis och såvida de inte hittar något konstigt så går operationen inte på försäkringen.
Dock skall allt vara inbakat i det priset, även komplikationer som gör att de får öppna henne helt eller om hon behöver stanna någon natt på kliniken, annars beräknar de att hon kan gå hem samma dag.
Det är inte billigt att ha hund…

Annars så är livet fortfarande skit men nu har jag i alla fall fått tag på Kontaktpunkten så nytt recept på Stesolid är på gång. Det känns sisådär att äta starkt beroendeframkallande medicin flera gånger om dagen men som mamma sade, det bekymret får vi väl ta senare om det dyker upp. Just nu klarar jag mig inte så bra utan så…
Imorgon skall jag till Lotta igen och sedan skall jag träffa medium-Stig. Jag vet inte riktigt vad S kan göra men det kan knappast bli värre än det är så varför inte försöka? Kanske kan han lösa några knutar i alla fall.
Jag har för tillfället ingen större tilltro till Lotta heller men det lär som sagt inte bli sämre av att gå dit.
Är fortfarande otroligt trött men det är kanske inte så konstigt för det tar på krafterna att gå omkring med en ständigt värkande ångestklump i magen och bröstet. Det gör inte saken bättre att jag varje kväll ligger och tänker på allt dumt jag sagt och gjort under dagen och för den delen även tidigare i livet.
Man säger rätt mycket under en dag och skall man vända och vrida på alltihop så tar det en hel del energi. Skall man dessutom vända och vrida på vad alla andra sagt till mig så tar det så klart ännu mer kraft.
Och jag lovar, tolkar man mina samtal som fan läser bibeln så hittar man väldigt mycket jobbigt som kan ligga och skava på nerverna hela natten.
Vikten orkar jag inte tänka på men försöker att den inte skall skena iväg åt fel håll. Har inte gått och vägt mig för jag tänker inte stå och lipa på vågen vilket jag skulle ha gjort de senaste måndagarna, inte för att jag blivit så fet utan för att jag helt enkelt lipar stup i kvarten. (Fet är jag ju redan så det kan jag inte bli men jag kan förstås bli fetare.)

Livet knagglar på

Det känns som om skiten har stabiliserats lite, jag tänker fortfarande att världen vore en bättre plats utan mig men när Anne ville slänga in mig som föda till Amurtigrarna på Nordens Ark igår så var jag inte så villig. Ok att stilla somna in men att bli uppäten av en tiger… näe, illa är det inte.
Det känns som om det skulle göra väldigt ont att bli tagen av en tiger även om H menade att de säkert var snabba och fällde sitt offer på några sekunder. Men hur vet jag att djurparkstigrarna vet vad de sysslar med?
Det är kanske inget att skämta om men det är som att balansera vid kanten på ett stup, på ena sidan inser jag att det nog faktiskt är så att det inte skulle vara en så bra idé att dö just nu men på andra sidan tänker jag att det vore ganska bra trots allt. Får väl hoppas att min balans är bättre mentalt än fysiskt för den är inget att heja över.
Jag är fortfarande sketatrött men kan ändå inte sova så jag knaprar på mina vita vänner. Mamma fick tag på Kontaktpunkten idag så en sköterska skall ringa mig så att jag kan få ett nytt recept på Stesolid – och på all annan psykofarmaka som håller mig med näsan över vattenytan.
Det kanske inte verkar så smart att skriva ut lugnande medicin till någon som bollar med suicidtankar men jag tror faktiskt att risken är mindre om jag äter en stadig, inte så stor dos än om jag skall trilla helvetesdjupt ner.
Jag har i alla fall orkat  vara i stallet och igår släpade Anne alltså med mig till Nordens Ark.
Det tar sitt pris när man kommer hem igen men det är nog bra att tänka på annat en stund även om man inte blir glad hela vägen in. Med andra ord så mår jag lite bättre än för en vecka sedan för då hade det  varit otänkbart att lämna lägenheten någon längre stund.
Det GÅR ju över förr eller senare, det gäller ”bara” att hålla sig vid liv tills dess.
Tack alla snälla, snälla människor som kommer med stöd och frågar om de kan hjälpa till med något. Just nu finns det inte så mycket att göra och jag orkar inte alltid svara men det värmer att ni finns <3.

Veterinärbesök

Jag har ju tyckt att Skroffan inte riktigt återhämtat sig efter att hon var så sjuk i februari så nu var vi inne hos Reidun för en koll.
Skroff är absolut inte dålig men har ingen uthållighet och njurarna är tydligen inte så kassa än att det borde bero på dem och hon är ju bara sex år – visserligen en häpnadsväckande ålder för en hund med sannolik renal dysplasi men för en cairn är det definitivt inte så gammalt att hon skulle börja bli mossig.
Så, därav Reidun.
R höll med om att åldern i sig inte borde påverka Skroff negativt men menade samtidigt att om hon ändå var relativt pigg och glad – och det är hon ju – så skulle vi så att säga inte vända ut och in på hela Skroffan (och mattes plånbok…) utan kolla av det mest sannolika.
Blodtryck och urinprov tog vi i mars så hon tyckte inte att det behövdes tas om men vi tog nytt basblodprov som bland annat kollar röda och vita blodkroppar, njur- och leverstatus och lite annat smått och gott.
Skroffan som brukar vara så snäll och medgörlig ville inte alls låta sig stickas idag, hon sprattlade och krånglade vilket hon aldrig annars gör. Lilla Grynet, hon gillade det inte alls :-(.
Det gick förstås ändå för även ett krånglande Gryn är relativt lätthanterligt men jag tyckte synd om henne.
Reidun klämde och lyssnade noga, hjärtat var helt ok och rörelseapparaten verkade fin och utan problem. Det är ju annars lätt att snöa in på njurrelaterade saker men Skroff skulle så klart kunna ha ont i ett ben eller ryggen eller så och därför inte vara så uthållig.
Tänderna har visserligen lite tandsten och parodontit men var efter omständigheterna fina. Den där lilla knopsen hon haft i tandköttet i ena kinden knipsade hennes elaka matte bort med tumnageln häromdagen, så lätt var det fixat.
Skroff kändes bra att klämma på på magen också – även om hon inte tycker om det men det har hon aldrig gjort – men Reidun var inne på att det skulle kunna vara en njurbäckeninflammation som låg kvar och pyrde alternativt en inflammation i ”livmodersstumpen” som blir kvar när man kastrerat.
Det såg dock helt ok ut på ultraljudet och njurarna var förstås knöliga och fula som alltid men inte värre än sist.
På det hela taget hittade vi alltså inget fel men vi har inte fått svar på blodproverna än.
Reidun satte trots det in en 3-veckors antibiotikakur ifall det fortfarande är en infektion i kroppen på Skroff och R verkade återigen lite förvånad att de inte satte in det direkt när Skroffan var så akut sjuk.
Övrig medicin fortsätter vi med som tidigare, nu fick vi nya recept med rejält med uttag. Danke!
Så – vi väntar på provsvar och ser sedan tiden an om antibiotikan hjälper eller om hon repar sig själv. Reidun påpekade igen hur ruskigt sjuk Skroffan varit och att det inte är konstigt om hon inte är helt tillbaks än även om det gått flera månader.
Lilla Grynet, fortsätt nu att kämpa på ett tag till!
Det kändes bra att vara tillbaks i händerna på Reidun igen som vet vad hon gör vilket jag ibland misstänker att en del av de andra veterinärerna på Blå Stjärnan inte gör.
Återkommer när jag fått provsvar!