Norge

Först och främst ett stort GRATTIS till Kalle-Balle som fixat Anlagsprovet i viltspår! Inte för att jag inte trodde att han skulle klara det men det är ju alltid nervöst. Och med tanke på starten var det tur att det inte var bruksspår för en bruksdomare hade inte sett med blida ögon på spårupptaget. Men i viltspår är det mer avslappnat, fixar hunden spåret så spelar det inte så stor roll hur. En sund inställning tycker jag! Nu ser vi fram emot Öppen klass som jag är övertygad om att Kalle fixar lätt som en plätt.

Så var det dags för årets stora begivenhet, Norgeresan. Nya skor och kläder inköpta, pengar växlade, nya däck på bilen, A hade köpt släpkärra till all packning och allt var frid och fröjd.
Vad händer då? Jo, A får punka på det sprillans nya däcket och var sjutton får man tag på ett nytt en fredagseftermiddag i juli när alla har semesterstängt?
Jo, hos Pierre på Orust. As bussiga jobbarkompis ställde upp och fixade ett par nya däck så vi åkte upp fredag kväll, bytte däck vilket tog sin rundliga tid eftersom det inmundigades öl under tiden och åkte sedan hem mitt i natten.
Lördag morgon var vi iväg i alla fall och det var tur att släpet inte var pyttelitet. Allt fick ändå inte plats så en del packning fick åka inne i bilen. Vi puttrade i alla fall iväg, glada i hågen och med bil + släpvagn fullastade.
Det regnade visserligen men vädret kunde ju klarna upp längre fram.
Första etappen gick till strax norr om Oslo, där stannade vi och käkade. Rullade sedan vidare för att så småningom komma upp till Jotunheimen och första nattens campingplats.

Norge 050
Så här glada var Anne och A på campingen. Besseggen i bakgrunden, alltså inte den lilla högen utan höljt i regndimmorna bakom.
Nettan (Kalles uppfödare) med familj anslöt och vi satte upp tälten och påbörjade kvällsmaten.
Jag hade köpt ett par engångsgrillar billigt på angered Centrum och nu förstod vi varför de var billiga. Efter en timme var det fortfarande ingen glöd och tändpappret såg bara ut som en sorglig skorpa. Anne och jag var hungriga ändå och grillade korv med pinnbröd på tändvätska vilket inte smakade så gott. Fram med Nettans grill och nu blev det fyr.
En trevlig kväll trots regnet och med goda väderutsikter för nästa dag gick vi och lade oss i respektive tält.
Skroff som var totalt uttråkad villde definitivt inte sova. Hon krafsade, rullade sig och gick omkring kors och tvärs i tältet. I synnerhet var hon vid ett hörn och skulle gräva i tältduken hela tiden. Eftersom mitt tält inte är av den bästa kvalitén så  var det inte så lämpligt vilket jag talade om för henne utan framgång. Till slut kopplade jag henne och då somnade hon efter ett tag.

Vaknade till strilande regn och Besseggenplanerna fick skjutas på. Det skulle klarna upp frampå dagen men det blev snarare värre och till slut bestämde vi oss för att packa och åka vidare. Jag skulle visserligen inte gått Besseggen men det skulle de andra medan SjukpensionärsWille, Skroff, Anne och jag skulle tagit en annan runda. Att gå i regn och dimma var ju meningslöst så vi hoppades på bättre väder längre fram.
Jag upptäckte dessutom anledningen till att Skroff krafsat i tälthörnet: precis utanför hade Anne ställt Krasses överblivna mat, i skydd av min tältduk. Inte konstigt att en alltid lika hungrig Skroffa försökte ta sig dit…

Första stoppet på dagens etapp var vid Riddarsprånget. Det finns många forsar i Norge och det här var en med historiska anor.

Norge 052
Riddarsprånget

Norge 055
Riddarsprånget – vem törs hoppa över här? Det var i varje fall ett staket uppsatt så att ingen skulle drista sig till att testa.

Norge 064
Skroff tyckte att det var kul att få komma ut och lufta sig lite.

Vi åkte vidare till Lom där det bland annat finns en fin stavkyrka och ett bageri. Samt en Friviljugsentral vilket i mina svenska ögon såg ut som en frivillig central för att ljuga.

Norge 070

Norge 072
Forsen i Lom som för övrigt ligger precis utanför bageriet. Man kan sitta inne i cafet vid en fönstervägg och titta ut över forsen men vi valde att sitta ute.

Norge 073
Stooora bullar. Oskar, Anne, A samt Jesper och Robin eller möjligen tvärtom.

Norge 075
Stavkyrkan i Lom med anor från 1100-talet.

Norge 079
Från andra sidan.

Norge 081
Kalle på taket. Detalj från stavkyrkan.

Sedan puttrade vi vidare och vädret var helt ok. Åkturen bjöd på en del hisnande vackra vyer.
Norge 084
Vackert!

Norge 089

Norge 086
Nedanför Dalsnibba

Sedan åkte vi upp på Dalsnibba – ett berg med vid utsikt över bland annat Geirangerfjorden. Vägen upp är en kvarleva från gamla tider – grusväg med kassa kanter, hårnålskurvor (11 st) och bitvis utan avbärarräcke. Jag hade aldrig i livet kört upp dit själv (och Farmor Anka-bilen hade nog inte orkat) men A rattade vant bil + släpkärra både upp och ner igen.
Norge 095
Vägen upp. Observera att berget tar slut bortanför vägkanten, det andra berget man ser ligger på andra sidan en dal.

Norge 102
Utsikt från Dalsnibba, över Geiranger. Platsens storslagenhet är svår att få till på foto.

Vidare till nästa campingplats som låg strax ovanför Geiranger.

Norge 111
Ännu en fors – den här på campingen.

Norge 113
Matlagningsdags (mitt tält längst th).

På kvällen gick vi och kollade i en park som bla hade en stenutställning (och mer forsar och vattenfall). Anne och jag lyckades med ösesidigt missförstånd blåsa parkvakten på inträde eftersom Anne trodde att jag hade betalt medan jag trodde att Anne ljög. 110:- sparade norska pengar blev det i alla fall.
Regnet som hade hållt upp större delen av dagen satte i med förnyad kraft och det blev en tidig kväll med forsens dån och regnets smatter som bakgrundsmusik.

Dagen därpå regnade det om möjligt än värre och molnen hängde lågt över bergssidorna. Vi hade tänkt åka ut på Geirangerfjorden men det kändes inte som någon ljus idé med tanke på molnigheten. Retligt eftersom det är en av världens vackraste platser…
Vi åkte i alla fall ner till Geiranger och gick runt en stund och shoppade i turistaffärerna. själva Geiranger är inte mycket att se, mest en turistfälla med plastiga vikingar och en Herrans massa troll.

Norge 121
Geiranger

Efter att ha suttit på en bänk och spanat på vädret ett bra tag kollade vi upp väderutsikten på Turistinformationen. Fortsatt regn i i stort sett hela Norge de kommande nio dagarna. Vid det här laget var det mesta blött, släpet hade läckt och mitt tält såg inte ut att tåla så värst mycket mer regn. Jag hade fortfarande torra kläder men Anne stackarn hade bara det hon hade på sig.
Vi fick helt enkelt nog, åkte tillbaka till campingen och packade ihop.
Efter en molnig tur över Örnarnas väg kom vi till några spektakulära forsar och vattenfall som var svåra att fånga på bild.
Det var i varje fall imponerande att stå och titta på vattenmassorna.

Norge 130

Sedan var det bara Trollstigen kvar som var lika molnig den. Jag brydde mig faktiskt inte ens om att gå ur bilen utan Anne plåtade genom bilfönstret.

Norge 134
Trollstigen

Sedan satte vi fart hemåt och puttrade stadigt på söderut. Förutom några kortare kiss- och hundrastningspauser stannade vi inte utan körde på hela vägen hem. Anne och jag snusade sött när vi väl kommit ner från bergen medan stackars A fick köra (vilket han gärna gjorde, han hade tröttnat på den här semestern).
Hemma kl 03.00 och då var det bara att packa upp ett pisseblött tält och fuktiga kläder och strö ut dem på lämpliga platser i lägenheten.
Lärdom inför nästa resa är definitivt att packa vattentätt och kolla vädret innan vi åker!

Provsvar

Nu har vi fått provsvaren och de var BRA! Inga baskelusker vilket hon hade sist och blodprovet över njurfunktionen var fint. Koncentrationen var inte helt ok men det har den ju aldrig varit.
Min fina Skroffa mår verkligen lika bra som hon ser ut att må :-).
Återbesök om 6 månader såvida hon inte blir sämre innan dess.
Jag är ju lite nojjig med tanke på att Mulen fick UVI efter varje löp men jag hoppas verkligen att Skroff inte får det den här gången. Helst skulle jag linda in henne i varm bomull men det går ju inte.

I onsdags var vi på 3-årskalas och duktiga Skroffan lekte med Elina. Vi gick en promenad och Elina fick hålla kopplet vilket hon var mycket stolt över. Och Skroff, jag hon traskade på utan att bry sig om diverse kommandon. Hon insåg dock snabbt att man inte fick hoppa på barnen. Så skönt att ha en hund med alla bitarna på plats och som är duktig med barn även om hon ibland blir lite väl entusiastisk.
Skroff har annars svårt att förstå att förra sommaren var hon en söt liten valp som alla ungar ville klappa och nu är hon så gott som vuxen och ingen bryr sig om henne. Häromdan var det dock ett gäng töser som frågade om de fick klappa och Skroff njöt verkligen mitt i högen. Annars är jag ganska restriktiv med klappande, är alldeles för stor risk för att det skall hända något även om man har en snäll hund.

Nu skall jag åka och växla in pengar till semestern! Hittade en del dollar hemma hos mamma (ja, de var mina,  jag har inte snott morsans!) som blir ett välkommet tillskott till semesterkassan.

Goda nyheter

Skroffan har varit på ett rutinbesök hos veterinären för att kolla sina njurar. Provsvaren får vi i morgon men allt tyder på att Skroff fortfarande mår bra.
Idag tyckte hon att det var jätteläskigt hos veterinären, hon ville inte gå in och satt sedan och darrade. När de skulle ta blodprov ville hon först inte sitta stilla så det var lite meckigt. Under ultraljudet låg hon och flämtade så att det var svårt att se men det gick att ta urinprov ändå (man tar genom bukväggen direkt från urinblåsan).
Vad som var BRA var att jag frågade vetten hur länge Leia kan tänkas leva.
Som väntat svarade vetten att det är omöjligt att sia om MEN prognosen ser god ut för Leia. Hon har inte utvecklad njurinsufficiens utan tecken på det vilket tydligen inte är samma sak. Eftersom proverna är bra verkar försämringen ha stagnerat eller t.o.m. upphört. Det är att hoppas för mycket att tro att hon skulle bli helt bra men mycket talar alltså för att Leia kan leva ett bra liv i flera – för att inte säga många – år.
Det finns för lite forskning om det här, för några år sedan hade man inte ens upptäckt felet förrän det hade gått mycket längre.
Jag var alltså bra mycket gladare efter det här besöket än sist då jag trodde att Skroff skulle lämna mig på stört.
Svar på blod- och urinproverna får vi alltså i morgon men mycket talar för att de är ok :-).

Hänt sen sist

Jag har krupit fram från stenen jag gömde mig under. Allt är inte på topp men ganska ok för tillfället. Så vad har hänt sen sist?

Ösp är fortfarande halt och vilar. Just nu är hon med Britta uppe på landet och blir ompysslad så jag är hästlös. Red dock Baldur häromdagen och det var underbart att sitta på Bästhästen igen. Hade glömt hur mysig han är att rida men så var det ett år sedan sist. I början kändes han STOR och bred men det tog inte lång tid förrän han kändes hemtam. Finaste Baldur! Skall nog kolla om jag får ha honom fler gånger nu när Öspan är borta/halt.

Mamma har varit på semester och jag har haft mormoransvar. Det gick ju inte så bra, till att börja med tappade jag mormors bankomatkort innan mamma ens hann åka. Vågade inte tala om det för mormor som skulle bli nojjig utan nöjde mig med att spärra det och vänta på att mamma skulle komma hem igen.
Lyckades döda fyra av mammas blommor som jag också hade ansvar för. Till  mitt försvar så har det varit väldigt varmt, markisen har varit infälld och persiennerna uppe. Gassande sol rakt in alltså tills jag kom dit och släppte ner persiennerna.
Har sett efter mormor men allt är ju alltid bra när man frågar så när mamma väl kom hem fanns det givetvis massa sysslor som behövde utföras trots att jag gjort mitt bästa.
MEN det värsta var naturligtvis att mormor trillade två dagar innan mammas hemkomst. Inte mitt fel men det känns ändå som mitt ansvar.
Nu är mormor instoppad i tryggt förvar på Mölndals sjukhus med en fraktur på ena lårbenet och väntar på vidarebefodran till korttidsboende nästa vecka.
Bara att hoppas att det läker som det skall men det lär ta tid. Turligt nog så behövs förmodligen ingen operation då frakturen ligger rätt. Skönt, för det är ju alltid en risk att söva gamla mormödrar med hjärtsvikt och annat.

Med mamma och hennes väninna på semester så har Doris bott här i tre veckor. Leia insåg till slut att Doris absolut inte vill leka men hon försökte in i det längsta.
Och Leia, ja hon är fortfarande tonåring. Ena dagen är hon mattes snälla flicka som gör som hon är tillsagd och nästa är det fingret i vädret (om hon hade haft fingrar vill säga). Just nu så löper hon dessutom så hon får inte vara lös – tror inte att det är en bra kombination med löptik och tonårstrotsig terrier – vilket gör att hon har mycket spring i benen.
Men jag håller hoppet uppe, det sägs ju att efter tredje löpet brukar de landa så jag hoppas att Skroff skärper till sig snart. (Det stämde dock inte på Mulen, hon var lika galen upp till 8 års ålder.)

Vi har varit på picknick på Tjolöholm, se Annes blogg. En härlig dag för både två- och fyrbenta även om Skroffan inte uppskattade att bada. Att gå i och blöta tassarna kan hon tänka sig men att bli isläpad så att hon var tvungen att simma var hon inte så glad över. Karaktärsdanande, sade matte och tvingade runt henne på några varv till.

Nästa vecka är det dags för återbesök på Blå Stjärnan. Skroff verkar ju må bra så jag tror att proverna kommer att vara ok den här gången med. Men jag vet ju att det bara är en tidsfråga innan det börjar märkas på henne. Hon äter i alla fall som hon ska och är pigg och glad. Dricker mycket gör hon fortfarande men jag tycker inte att det har ökat.

Sedan är det dags för semester! Norgeresa med Anne, A och alla hundarna vilket gör att vi kommer att behöva en liten släpkärra för all packning. Skroff och jag har ju lyxigt med ett tält till oss två medan de andra fem får dela på ett, he he.