Läkarbesök

Det kommer att bli en hel del gnäll och stånk i den här bloggen ett tag framöver för just nu mår jag inte så bra. Sådär, nu är ni förvarnade!

Igår var det dags för läkarbesök inför Försäkringskassans stormöte nästa månad. Jag har som sagt mått ganska kasst sista tiden med det här hängande över mig och tror nog att jag fick läkaren att inse det även om jag just igår mådde ganska bra.
Men tydligen är det så här: tidsbegränsad sjukpenning finns inte längre utan antingen är man ett hopplöst fall och får sjukbidrag för gott eller så skall man rehabiliteras.
Kan man inte rehabiliteras så tillförs man den första kategorin. (Så skall det vara enligt läkaren men jag tror ju vad jag vill om FK.) Jag skall nu alltså rehabiliteras och går inte det får jag sjukbidrag för gott (såvida inte regeringen och FK får för sig att riva upp gamla beslut).
Ett ”riktigt” arbete står inte på listan utan det är fråga om skyddad verkstad i form av lönebidrag eller liknande. Jag kan ju då tycka att ska de betala för att jag skall vistas på ett särskilt ställe så kan de lika gärna ge mig sjukbidrag direkt och så kan jag få gå hemma och lulla och slippa må dåligt men så funkar det ju inte.
Det lutar dock åt att det blir någon form av djurarbete som ett stall eller hunddagis. Får jag ha med mig Skroffan så funkar det mycket bättre, jag vet att det låter fånigt men hon är ett stort stöd. Tex hade jag inte kunnat gå på hundträning utan Skroff, det hade varit alltför hemskt (och meningslöst iofs).
Det känns ärligt talat skitjobbigt det här med möten och hela jobbcirkusen.
Slängde ut en fråga på ett forum om hur folk mår när de skall till jobbet för jag vet ärligt talat inte vad som är normalt. Fick till svar bla att ”om du inte trivs så byt jobb”. Jaha, om det inte funkar på något jobb/utbildning då utan att man mår skit oavsett även om man egentligen trivs med jobbet och arbetskamraterna?
Jo, det beror på att jag tänker negativt och så fick jag lite boktips. Ok, nu känner inte den här personen mig mer än över forat men han har haft liknande inlägg förut. Bara man tänker positivt så blir allt bra. Själv tycker jag att det är lite naivt (eller rent av inskränkt) att tro att allt blir bra för att man läser ett par böcker. Han har alltså lösningen som läkarna och psykiatrin har slitit med under i stort sett hela mitt liv.
Självklart vore det bra om man kunde så att säga starta från scratch (tack Marianne, det var inte ditt inlägg jag hakade upp mig på!) men nu är det ju inte riktigt så enkelt. Tycker nog snarare att jag ser saken relativt objektivt, jag HAR en funktionsnedsättning och den gör att jag i bästa fall kan funka som jag gör nu. Bara det är ju en seger.
Men, men, nu blir det alltså ett försök till praktik eller liknande och självklart kommer jag att försöka så mycket jag någonsin kan även om det blir tufft. Går det så är det strålande, går det inte så går det inte och då hoppas jag att jag skall kunna släppa taget igen utan att bli helt knäckt.
Det lär som sagt bli mycket gnäll framöver men det får ni stå ut med (eller låta bli att läsa/lyssna).

Skroff var på kurs igår och för första gången gick det inte så bra. Knoff var okoncentrerad och nosig men inte direkt olydig, tror att det beror på att jag inte har mått bra sista tiden och inte tränat med henne + att hon naturligtvis känner av stämningsläget. Dessutom hade vi ju inte varit och tränat på morgonen eftersom jag var hos läkaren. Uppletet funkade bra i alla fall men Knoff tyckte att det var aaalldeles för lite att bara få köra ett skick.
Tycker att det är lite synd om Knoffan om det är så att hon tar åt sig av mitt dåligtmående men idag har hon varit sitt vanliga glada (och lydiga) jag.

Söndag

Det blev ingen cairndag idag. Efter gårdagen var jag helt slut mentalt så vi stannade hemma i stället, det var helt oöverkomligt att fixa till sig och sedan ge sig iväg för att träffa främmande människor.  Tråkigt för Skroff men inte mycket att välja på och hon vet ju inte vad hon missade.
Träffade i alla fall mamma och slängde det sista från lokalen så nu är det klart, bara en soffa kvar att flytta men den orkade vi inte.
Skroff fick en aktiveringspromenad när vi kom hem så helt lottlös blev hon inte även om det naturligtvis inte går upp mot vad hon hade kunnat få göra.
Funderar på vad Skroff och jag skall göra till kursavslutningen. Vi skall göra Allmänlydnadspasset och där ingår ett eget valt moment som man själv får träna på.
Velar mellan att gå slalom mellan mina ben vilket gick jättebra först men inte funkar nu, läggande under gång vilket verkar funka fint, en form av hoppapportering men det är ju inte alltid Skroff apporterar och diverse annat. Lutar åt att det blir läggande under gång eftersom det är lite lagom svårt, inte så mycket som kan strula till sig.
Tråkigt att kursen snart är slut, bara två gånger kvar.

Agilitydag

Den här helgen är det verkligen fullt upp. I går var Anne och jag på Kallebäck och hjälpte till inför agilitytävlingen. Det får erkännas, Kallebäck känns fortfarande inte riktigt som ”hemma” men jag börjar bli någorlunda hemtam där i alla fall.
Att hjälpa till med att bära stolar och bord, resa tält och liknande är helt ok, även om jag nojjar litegrann så är det inte SÅ läskigt. Har jag dessutom Anne som stöd så går det bra.
Värre då med dagens uppgift: att hjälpa till som skrivare m.m.
Anne hade glatt lovat att ”Helene kan hjälpa till, hon är en klippa i tältet och klarar alla uppgifter”. Resultat: jag sattes att vara skrivare på datorn, något som jag inte gjort förut. Helvetes skit och j-vla Anne.
Inte kunde jag med att stryka mig heller även om det kändes värre och värre ju närmare tävlingsdagen kom.
(Det är alltså värre att hjälpa till än att tävla själv. Tävlar jag så är det bara mig själv jag sabbar för, klantar man sig som skrivare så blir allt totalt kaos.)
Nu är det ju så en gång för alla att jag oroar mig. Mycket. Och tänk hur mycket som kan strula på en agilitytävling i allmänhet och med datorerna i synnerhet.
Lovar härmed mig själv att aldrig någonsin bli tävlingsledare. 
Då kan man ju fråga sig om det är nyttigt att tänja gränserna för vad man (tror) man klarar av eller om det bara är idioti att utsätta sig för flera veckors nojjighet?

I vilket fall, det gick faktiskt ganska bra idag. Även om det blev några kaotiska moment under ett par klasser så redde allt ut sig fint. Och datorn skötte sig hyfsat väl, med lite hjälp av Janne och Camilla samt lite sedvanligt pillande med öppnande och stängande av program så fixade sig alltihop riktigt bra.
Det hjälper också att ha Anne (även om jag förbannade henne för att ha sagt att jag kunde hjälpa till) att skälla på när det blir nervöst. Inte första gången vi har fått höra att vi låter som ett gammalt gift par ;-).

Skroff, stackaren, fick mest sitta i bilen under tävlingen. Tur att det var mulet så att hon kunde vara där utan problem men annars hade hon fått sitta hos mig i tältet i sin bur. Tror dock att det var lugnare för henne – och mig – att sitta i bilen. Hon fick dock komma ut under lunchen och titta på alla tävlanden samt testa några hinder själv.
Skroff tyckte att det var livat med så många hundar.
Själv blev jag supersugen på agility igen idag när man kom ihåg hur det var ”förr”. Saknade min trogna Ludd för även om vi aldrig kom någon vart egentligen hade vi mycket kul på vägen. Och Gaston givetvis som lärde mig agilityns finlir.
”Sådär kommer aldrig Skroff att gå (och inte jag heller)” tänkte jag när jag såg stjärnorna på dagens tävling.

Skroff fick dock chansen att visa framfötterna (-tassarna…) idag för efter tävlingen stod hindren kvar. När alla tälten rivits och stuvats undan och allt annat fixats till och nästan alla hade åkt hem passade Skroff och jag på att träna lite.
Och Jösses! Skroff kan minsann hon med! Riktigt driv och hindersug idag, Skroff sprang så fort hennes snubbelfötter kunde bära henne.
Slalomen som hon inte kan hoppade vi över och däcket ingick inte i någon av banorna men resten körde vi. Utsatte henne inte för en hel bana utan tog den i bitar och det gick faktiskt kanon! Hon grejjade alltihop, två öppenklassbanor fast det är naturligtvis mycket svårare att hålla ihop i en hel bana än att få dela upp den i 3-4 kombinationer.
Var ändå grymt imponerad av Knoff och tänkte att även om vi inte tar oss hela vägen till toppen så vore det väl sjutton om hon inte skulle klara av att tävla så småningom.
Jag vågade inte köra så länge för jag vill fortfarande inte pressa henne. Inbillar mig att om man tar för mycket så tappar hon kanske sugen och det är svårt att reparera. Det ÄR ju trots allt ingen brukshund som man kanske kan traggla lite mer med och inte är hon så gammal heller. Så efter att ha jobbat igenom båda banorna tog vi en liten promenad och gav oss sedan iväg hemåt, mycket nöjda med dagen.

I morgon är det pröva-på-dag med cairnklubben så jag hoppas att hennes iver räcker till morgondagen också.

Herrbesök!

Inatt har vi herrbesök, Skroffan och jag. Och innan ögonen trillar ut på er kan jag berätta att det hela är ganska oskyldigt, Krasse är nämligen på besök.
A ringde i eftermiddags och frågade om jag kunde komma till hans jobb och hämta husnyckeln så att Anne efter sitt jobb kunde åka och vara hos Krasse, A var tvungen att jobba över.
Och naturligtvis kunde vi inte lämna Krasse igen när vi hade matat och rastat honom utan han fick följa med mig hem.
(Jag kunde ju ljugit och sagt till A att vi lämnade Krasse och sedan ställt mig helt oförstående till att K var väck. En snabbfärgning av pälsen så hade jag haft min gula labrador som i en ask, färdigfostrad och klar.)
Skroffan är så klart glad även om hon har lugnat sig och inte försöker uppvigla till lek hela tiden. Däremot tassar hon efter Kra i lägenheten och tittar på allt han gör.
Trots att en labrador knappast avskräcker skumma typer kändes det tryggt och skönt att gå med Krasse från bilen. Inte för att jag brukar nojja mig då det är väl belyst och inga skumma kvarter men ändå. Längtar tills jag får en egen Dor även om jag är sugen på en cairn till också.

Fina Skroffan!

Måste blogga lite till för just nu är jag så superdupernöjd med min Skroffa. Inte nog med att hon är vansinnigt söt med sitt nytrimmade ansikte och pyjamaskropp (ok, jag är partisk ;-)), hon kan dessutom uppföra sig väl numera.
Varje gång vi åker hem från kursen tänker jag att ”F-n vilken trevlig hund jag har” vilket väl även är en eloge till vår kursledare Anna.
Tvärtemot hur det var förra hösten när vi gick på lydnadskurs och allt bara kändes helt fel, Skroffan var korkad och egensinnig och jag komplett misslyckad som matte och hundförare. Det var absolut inget fel på Katias kurs men den var fel för oss just då.
Något måste jag ju ändå gjort rätt för Skroff kan ju faktiskt, både det ena och det andra. Nu får det ju erkännas att kursen kanske är lite basic för oss men det var nog precis vad vi behövde, en rejäl självförtroende-boost.
Idag har det mest handlat om kontaktövningar, platsliggning samt hundmöten och Skroff klarade allt galant (jag vet, jag skryter men hon var verkligen duktig).
Vi tittade på en film om hundspråk och hundmöten och det var många ridgebackar med. Gissa om det sög lite i RR-tarmen även om jag vet att rasen egentligen inte passar mig och mina önskemål på hund. Men någon gång skulle det vara roligt att pröva på att ha en bra RR som inte har de problem som Mulen faktiskt hade.

Det där med Försäkringskassan och jobb gnager rätt mycket, inte alls kul att tänka på. Usch, det blir en jobbig tid som kommer, jag hoppas att jag inte tappar greppet om tillvaron :-(.

Regn

Idag har det varit mer eller mindre pissväder och det var trögt att åka till PBK och träna. Masade mig iväg trots allt och jag har ju turen att ha en hund som tycker att det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder på matte.
Skroff var alltså pigg och glad men tyckte att platsliggning med nytrimmad mage på blött gräs var inte så kul. Hon satte sig upp en gång men lade sig ner igen av sig själv. Däremot gnällde hon men jag lade inte så stor vikt vid det, det var ju faktiskt ganska eländigt att ligga där. För övrigt lär Skroff aldrig tävla någon gren med platsliggning så det kan ju vara skit sak samma men jag tycker att det är ett bra moment att kunna.
Tränade lite lydnad, slalom (har börjat med ännu en ny inlärningsteknik, stackars Skroff lär bli helt förvirrad men det här verkade hon hajja hyfsat) och en hoppkombination. Skroff gick sådär men släppte på slutet så det skall nog bli bra. Idag kraschade hon bara EN gång, jag måste lära mig säga ”framåt” i stället för ”hoppa” för hon hoppar bokstavligen när jag säger det, oavsett hur olämpligt det är taxeringsmässigt.
Sissi och jag brukar ta en långfika efteråt och den här gången tycker jag att det var välförtjänt med tanke på vädret.
Terrierflickorna – Eija och Leia – lekte faktiskt riktigt bra idag även om Eija var lite kaxigare. Leia som kan vara så kaxig själv vågade inte riktigt säga ifrån men verkade ändå tycka att det var roligt. Jag tycker att det är trevligt när hundarna har kompisar så om det håller i sig är det ju jättebra. Leia kan behöva en nästan jämstor kompis som hon inte vågar sätta sig på men frågan är ju om det funkar även när hon har blivit lite äldre och kanske inte tolererar vad som helst. Vi får väl se!

Leia är för övrigt färdigtrimmad!!! Hela Skroffan är nu trimmad, jag tog de sista benen och örat i går och det blev riktigt bra om jag får säga det själv. Hon är fortfarande lite sned i byxorna men nu trimmade jag för mycket på vänster så hon får väl vara skev, annars kommer hon till slut att bli kal i rompan.
Bara att vänta att det växer ut lite och så börja om från början men nu får jag ju ta det ordentligt med en gång och inte fjösa som jag gjort hittills.

I lördags var A, Anne och jag på Borås Djurpark. Jag blir alltid kluven, tycker att det är intressant att se på djuren och de gör ju ett viktigt avelsarbete men tycker att det är hemskt att de sitter i såpass små hägn. Kan inte vara kul att vara djur på zoo…
Käkade fyrarätters kinamiddag innan det var dags att åka hem till hundarna igen. Skroff satt i As hus tillsammans med de andra så kan hon skälla bäst hon vill, ingen som hör det ändå. Jag tror nog att hon är tyst större delen av tiden men här hemma räcker det ju med några skall för att det skall anses som störande.
A hjälpte mig att byta vindrutetorkare och det var ju bra mycket lättare än jag trodde. (Anne höll på att skratta ihjäl sig åt att jag på Biltema undrade om man behövde småskruvar men kan hon byta blad själv? Nej, just det, men det kan jag numera!)
Insåg hur kassa mina gamla vindrutetorkare var, nu kan jag ju SE även när det regnar. Fantastiskt.

Terrierträff

Idag har Skroffan (och jag) fått umgås med cairnterriers. Vi åkte hem till Marianne på Hipperdipp’s och började med att trimma på Skroff. Det vore att tumma rejält på sanningen om man påstod att Skroff uppförde sig väl för hon både muttrade och försökte bitas.
Tur att Marianne är van för jag tyckte att det var smått pinsamt.
Jag har absolut inte ont av att någon annan säger till min hund eller utsätter henne för smärre obehag – vilket man väl ändå får säga att en del av trimningen är – men jag tycker däremot som sagt att det är pinigt när nämnda hund inte uppför sig hyfsat.
Man får vända och vrida på Skroffan, klippa klorna, kolla tänder och öron, ta blodprov och ultraljud men trimma får man inte, i alla fall inte vissa väl valda delar. Trots att hon aldrig har vunnit när hon protesterar så protesterar hon lik förbaskat.
Nåja, till slut såg Skroff ut som en cairnterrier igen trots att hon fortfarande har pyjamas. Jag fick ny input och det vore väl sjutton om jag inte skall kunna lära mig att trimma så det ser hyfsat ut. (Fast Anne menade att det bara var att lämna in Skroff för hon tror inte på min trimningsförmåga.)
TACK snälla Marianne för din hjälp och ditt tålamod med oss två!!!
Efter trimningen behövde vi stärka oss så det blev fika en stund.
Skroff var lite kaxig mot Mariannes hundar vilket är lite korkat när man är 1,5 år och på besök hos äldre terrierdamer. Dock kunde hon koppla av bättre än förra gången tycker jag, till slut låg hon och sov hos Marianne i soffan.
Dags för en promenad med alla fyra terrierna. Skroff vet nog inte riktigt hur man leker med jämnstora hundar och dessutom var hon lite sur så trots att Rollo gjorde tappra försök att dra henne med sig ville hon inte leka. Tvärtom meggade hon sig rätt rejält emellanåt vilket dock inte bekom Rollo som glatt fortsatte att retas lite lagom.
Vet inte om det var skendräktigheten eller om hon faktiskt är en surtant.
Överlag så är ju Skroff lite kaxig med andra (små)hundar samtidigt som hon inte känns helt säker på sig själv. Hon blir ganska stel och även om hon har ett bra hundspråk så kunde hon varit lite ”ödmjukare” och mer avslappnad.
Men det får väl jag ta på mig, hon har ju inte träffat så mycket olika/främmande hundar just för att jag tycker att många är knäppon som gör ont värre.
Med större hundar är hon mycket bättre, kanske för att hon har blivit tränad av Krasse och flera andra och är mer säker på sig själv där och därmed kan vara mer avslappnad.
Nåja, jag är nöjd med min nytrimmade fina Skroffa och trots att jag körde fel på ett ställe lyckades jag faktiskt hitta rätt OCH parkera på de något annorlunda parkeringsplatserna. Så vi kan vara lite stolta idag, både Skroffan och jag :-).

Försäkringskassan

Nu är Försäkringskassan på om inte krigsstigen så i alla fall i faggorna. Möte med läkare, Lotta och arbetsterapeut i oktober för att se hur möjligheterna till ”återgång till arbete” är. Hujedamej!
Självklart, kan man jobba så ska man jobba men saken är ju den att jag inte tror att jag kan (och det tror inte de på PMH heller).  Men frågan är ju vad FK tycker?
Jag vet att de skall vara på min sida men onekligen känns det som om det är jag och PMH mot FK, att de är mer eller mindre min fiende trots att vi hittills faktiskt har varit rörande överens.
Var på möte med Lotta och arbetsterapeuten igår och blev inte så mycket klokare. Det vi siktar på OM det nu går är någon form av praktikplats/lönebidragsanställning.
Jag tror ju inte att det funkar heller men är beredd att försöka även om jag är rent ut sagt skiträdd.
Det senaste året har varit stabilt och jag har t.o.m. mått riktigt bra i perioder, den sista tiden har jag haft riktigt flyt med hundkurser och annat, men nu är jag rädd att tappa alltihop igen.
Jag vill inte ha en återgång till hur det var när jag jobbade och allt handlade om att ta sig upp på morgonen, trycka ner ångesten, åka till jobbet, trycka ner mer ångest och till slut komma hem och vara totalt utpumpad efter fyra timmars arbete och redan ha ångest inför nästa dag. Detta trots att jag trivdes på jobbet, hade underbara arbetskamrater och vettiga arbetsuppgifter.
Som sagt, kan man jobba så ska man jobba men frågan är ju till vilket pris och hur länge man orkar innan allt kraschar igen och jag står där jag var för många år sedan.
Arbetsterapeuten tror att FK går med på någon form av icke avancerad sysselsättning på minst 10 timmar/vecka och det är väl vad jag möjligen kan tro skall funka. Det bästa vore om Skroffan kunde få vara med eftersom hon faktiskt är ett stöd för mig.
Skulle det inte funka så återstår bara helpension. Numera får man dock göra saker som man inte fick tidigare, tex så är det tillåtet att gå på kurs, resa och rent allmänt vara mer aktiv. Man får faktiskt t.o.m. jobba och tjäna en mindre summa pengar även som sjukpensionär (jag vet, det heter inte sjukpensionär längre men folk fattar i alla fall vad man menar).
Och skulle jag mirakulöst bli helt bra så går det att häva pensionen.
Blir lång väntan tills allt är klart och tills dess funderar jag på lämpliga ställen att vara på.

Turbo-Skroffan

Idag var det hundkurs igen och på schemat stod spår och uppletande. Det handlade ju egentligen om introduktionsövningar men det kunde väl passa Skroff att backa några steg tänkte jag. Befarade även att Skroff som ”minsann har gjort det förr” inte skulle spåra alls bara för att.
Men jävlar i min lilla låda! Vi började med spåret och Skroff var rejält laddad redan innan det var våran tur eftersom hon hade sett de andra. Vår instruktör Anna höll Knoff medan jag lade spåret med synretning och hon blev helt i gasen (Leia, inte Anna!!). Påsläpp med en gång och Leia tuffade inte utan ångade på i hög fart. Tog vinkeln, sniffade till på leksaken och ångade vidare, mycket besviken att det hela var slut efter ca 70 meter.
Sedan var hon helt galen medan återstoden av gänget gick sina spår, hon ville ha meeer!
Det där med passivitetsträning var totalt bortblåst ur Skroffs överhettade hjärna.
Sedan gjorde vi en Nej-övning som alla hundarna klarade galant (den innebar att man skulle gå förbi en påse med köttbullar utan att äta upp dem) och därpå var det dags för uppletande.
Vid det laget hade det börjat skymma så det fick bli en snabbvariant och dessutom i koppel eftersom det var mycket folk och hästar i området. Leia var iofs så fokuserad (ha! jag som brukar klaga på min splittrade ofokuserade hund) så hon hade säkert kunnat vara lös men vi körde kopplat som de andra. Vore ju ytterst pinsamt om man hävdar att hunden kan vara lös och hon sedan piper iväg…
Skroff som hade lugnat ner sig lite laddade sedan upp när hon såg de andra. När det var vår tur (med synretning) slängde hon sig iväg men var sedan lite konfunderad över att ha matte medsläpandes i rutan. Hon hittade dock leksaken efter ett tag och jobbade på hela tiden.
Det var roligt att se att även om hon var totalt överexalterad i dag så kunde hon ändå koncentrera sig på vad hon höll på med. Nu var det ju iofs nybörjarnivå och Skroff har helt klart lämnat det stadiet, men ändå. Duktig Knoffa!
Jag tycker också att det är kul att hon faktiskt tänder så mycket, även om det skulle kunna bli ett problem så är det ju roligt att ha en hund som tycker om att jobba och det har hon verkligen visat idag.
Det funkade för övrigt bra för alla hundarna med både spår och uppletande, skönt när det går bra för hela gänget.
Till slut övade vi lite hundmöten och Skroff skötte sig exemplariskt, sneglade inte ens åt den mötande hunden.
Älskade Knoff!

I förmiddags var det sedvanlig träning och även om jag tyckte att Leia var lite off så var hon duktig. Platsliggning med störning av andra hundar, lite hopp över hinder samt grundläggande fotövningar (vi kommer nog aldrig längre än så) och så lite agility förstås. Agilityn gick väl sådär, tyckte inte att hon fokuserade på hindren utan delvis på mig, delvis på annat.
Slalomet verkar dock hon ana vad hon skall göra, det är LÅNGT kvar tills hon fattar det helt men hon har ändå förstått att det är något med att gå in och ut mellan de där pinnarna. Jag borde ju träna hemma då jag har ett slalom från Rusta men jag tänker ju att grannarna tittar på mig på uteplatsen.
Har i alla fall anmält oss till två agilitydagar med cairnklubben, skall bli kul :-).

Och Marianne, coaching tas gladeligen emot. I synnerhet huvudet behöver vi hjälp med för där vet jag inte alls hur jag skall göra, resten går ju att ta lite hipp som happ.

Ridlektion och födelsedag

Idag var det Suss-lektion och fast jag egentligen inte hade så stor lust med tanke på Ösp så red jag eftersom jag hade Baldur. Någon annan häst hade jag inte gjort det på.
Baldur kändes redan på framridningen stel och ”oharmonisk”, normalt sett så är det bara att ta tyglarna i skritten så går han i form men idag ville han inte alls.
Suss kände inte alls igen honom, tyckte också att han gick konstigt men han var i alla fall inte halt. Det hade annars inte förvånat mig det minsta.
Vi kämpade på och efter ett tag gick det bättre men det var ändå långt ifrån vanliga Baldur. I traven (som snarare blev tölt) fick jag slita mig blå och med tanke på att jag nästan inte ridit alls i sommar så fanns det inte mycket till muskler att jobba med. Men, men, han gick i alla fall bättre på slutet så jag var halvnöjd.
Sen skulle vi ut och skritta av och träna ”lyfta magen” (Baldurs, inte min) varpå jag skulle hitta en ny väg genom skogen. Inte så smart, det är tur att Baldur är så cool för vi hamnade mitt i värsta röran med träd, kärr och diverse snår överallt. Jag försöker ju hitta nya vägar med jämna mellanrum och borde vetat att just där går det inte. Det hela slutade med att jag rev upp ridbyxorna så det blev en del mutter från min sida men Baldur skötte sig exemplariskt (och undrade förmodligen vad tusan jag höll på med).
Tillbaka i stallet blev det födelsedagsfika och där blev jag sittande en bra stund i härliga solen och kikade på fler Suss-lektioner. Det är lätt att svamla bort en timme eller två i stallet när man fikar…
Fick åka hem till näbbarna, rasta dem och umgås en stund (vilket Anne säkert tror att jag aldrig gör).
Sen insåg jag att jag hade dubbelbokat mig; trodde att jag skulle hinna först äta tårta med mormor och mamma, sedan hem lagom tills Anne kom från jobbet för att äta mer tårta men det gick ju inte. Var helt säker på att Anne slutade 18 och sedan skulle ta sig hem men hon slutade redan 16.30. Det fick bli tårtkalas med mor + mormor medan Anne fick äta tårta själv. Sorry! Å andra sidan fikar ju Anne och jag nästan varje dag även om det inte ingår tårta då.

Trimmade lite på Skroff igår (jag vet, jag trimmar alltid lite på Skroff men det blir ju aldrig klart och när jag väl hunnit igenom hela Knoffan så har det första vuxit ut igen. Jag måste bli mer rationell med hennes trimmande) och för en gångs skull var vi ganska sams hela tiden. Varvade några trimtag med att Skroff fick mumsa burkmat vilket verkade vara en god lösning. Nu är i alla fall ETT ben hyfsat välfriserat fast det som ser bra ut när man håller på och trimmar brukar se lite konstigt ut dan därpå. Well, någon gång lär jag mig väl.