Under ytan

Jag mår lite bättre, åtminstone så ser jag bättre ut. Men som Psyk-Isak sade förra veckan, ”Jag ser ju att du ler men ögonen är ledsna” och jo, så är det väl.
Skillnaden är att nu ler i alla fall munnen, förut log inte ens den.
Trots att jag inte skäms för att jag är sjuk eller mår dåligt så är det så förbaskat svårt att verkligen säga det, att inte bara låta de vanliga ”Jo tack, det är bra” trilla ut av automatik. Möjligen ”Jag har inte mått så bra [men det är bättre nu]” om jag anstränger mig att vara mer uppriktig.
Men under ytan ligger ångesten och ledsenheten och pyr för att sticka fram sitt fula tryne när den är som minst önskvärd. (Faktiskt vissa likheter med en sverigedemokrat nu när jag tänker efter. Möjligen även med en scout som lever efter devisen ”Alltid redo”.)

I tisdags träffade jag min nya psykoterapeut, Sofia. Hon var helt ok, vi kan nog jobba med varandra. Det kändes som att hon förstod hur jag menade när vi pratade lite om vad jag vill jobba med tillsammans med henne så jag tror att det kan bli riktigt bra när vi blir lite mer samkörda.
Det var dock nästan en chock när jag blev skickad till hennes rum – hon huserar där Vup-rehab hade sina lokaler. Hela enheten är nerlagd och det måste ha gått ganska fort för det var redan renoverat och omgjort för att passa sin nya funktion.
Så otroligt synd, vilken enorm tillgång de var och det var inte bara jag som fick stor hjälp där.

Sen har jag varit och hälsat på hos underbara Greina. Det är så fint med hästarna, de tycks alltid känna när de behövs.
Om jag inte har varit där på ett tag så brukar hon tjura när jag väl kommer dit men nu kom hon gåendes i hagen när jag ropade på henne. En varm pussmule och kloka ögon, några hundra kilon ren kärlek. ❤

Idag spenderade jag flera timmar i stallet ute i vårsolen. Dåligmåendet fick maka på sig ett tag och vi satte oss i sommarhagen där Greina fick gå och pilla fram fjolårsgräs medan hundarna strosade runt och mös. Riktigt härligt och jag försökte fylla på med både kraft och harmoni.
Vete sjutton om den håller sig kvar men den fanns där en stund i alla fall och det är bättre än att inte ha haft den alls.

Jag avslutar det här inlägget med några rader ur Uno Svenningssons fina låttext Under ytan:
Under ytan
Finns det skratt och gråt
Det finns mycket där som händer
Som vi inte kan förstå
Under ytan
Skäms jag för mig själv
Under ytan
Är vi alla små
Under ytan
Kan en god själ förgås

Vad finns under ytan?
Stora Holms Säteri 2020-02-27

Sju år med Nikka <3

Idag är det sju år sedan jag träffade Nikka första gången. Alla vet ju hur det gick, det här inlägget handlar om hur det började.
2013 blev Skroffan sämre. Varken veterinären eller jag trodde att hon skulle klara sig så mycket längre och jag blev rätt desperat. Jag ville naturligtvis inte förlora min Skroffa och var definitivt inte sugen på en valp så jag började fundera på en eventuell omplacering – men vilken ras?
De som kände mig redan på den tiden vet att jag har velat mellan extremt många olika raser under årens lopp och det var inte annorlunda nu.
Schnauzer? Schäfer? Golden? Något heeelt annat?

Så en dag ringde Anne (vem annars?) och meddelade att hon hade hittat en hund till mig. Hon hade snubblat över ett inlägg av Anita på kennel Thorsvi i en facebookgrupp där Anita nämnde att hon hade två unga tikar som borde flytta hemifrån. (Hon hade ”packat deras väskor som stod i hallen men de fattade inte hinten”.)
Klart vi skulle åka och titta!
Jag var i ärlighetens namn lite tveksam men slängde iväg ett mail med lite info om mig själv och vad jag sökte i min nya hund. Det var egentligen bara två saker som var viktiga: att hunden funkade med Skroffan och att den var öppen och tillgänglig utan sociala rädslor.
Jag fick ett mycket trevligt mail tillbaks där Anita välkomnade mig till Storsten för att träffa Nikka och hon menade på att det där med den sociala biten inte var några problem.
Hon var dock tydlig med att jag inte fick ta med mig Nikka hem direkt. Anita ville att vi först skulle ses, att jag fick träffa Nikka och att vi sedan på var sitt håll skulle fundera så att det inte blev något förhastat.
Jag tyckte att det lät seriöst och bra så några veckor senare tuffade Anne och jag iväg till Scandic i Västerås för att dagen därpå åka ut till Storsten.
När vi var nästan framme hos Anita och Jörgen så kom jag på att fasen, jag skulle ju ha bett att få träffa Nikka ensam först, inte ihop med hela hundflocken. Det finns onekligen folk som kamouflerar en socialt osäker hund genom att stoppa in den med ett gäng säkra polare, tänk om det var så den här gången?

Jag hade inte behövt oroa mig, vi kom fram och innan jag hunnit knacka på så öppnade Anita dörren och ut flög en glad Nikka med ett stort HEEEJ målat över hela sig. Och jag, jag var såklart såld.
Det kunde jag ju dock inte säga efter fem sekunder, i synnerhet inte som Anita varit noga med att allt skulle vara genomtänkt (vilket jag tycker var väldigt bra! Jag skulle blivit rätt tveksam om hon släppt iväg sin hund på studs till en okänd människa) och kännas bra för alla parter.
Vi tog en promenad och jag blev helt säker på min sak; den här hunden var klockrent rätt, klart att jag ville ha henne på prov! Att hon hade så trevliga uppfödare var förstås en extra bonus.
”Jamen, säg att du har bestämt dig!” menade Anne men jag var förstås åtminstone tvungen att vänta till efter lunchen.
Ruskigt pinsamt om Anita och Jörgen inte var villiga att lämna Nikka till mig – och så skulle vi sitta och äta lunch tillsammans?
Jag hade inte behövt oroa mig där heller, de hade också bestämt sig – jag fick gärna låna hem Nikka efter att hon blivit veterinärbesiktigad och Anita hade fixat alla papper och kontrakt.

Några veckor senare åkte jag och hämtade henne och självklart fick hon stanna här! Ytterligare ett par veckor senare så var hon min på riktigt. Världens finaste och bästaste (och något förvirrade) labbeflicka!
Tack Jörgen och Anita för min tös som motsvarat alla förväntningar och gett så mycket mer. Nya vänner och nya erfarenheter – Nikka öppnade en helt ny värld för mig när det gäller jakt och apportering. Vi har haft så roligt ihop men ett av de bästa minnena är nog de där första fem sekunderna.
”Det sa bara klick!”

Och Skrofffan? Hon hade livmoderinflammation, efter operation och en antibiotikakur var hon (nästan) som ny och hängde med i två och ett halvt år till.

Jag vill inte…

Jag vill inte vara den där personen som alltid drar sig ur, som alltid tackar nej i sista stund. Den där kompisen/dottern/stalltjejen/flickvännen som planerar massor, som anmäler sig till kurser och roliga grejer, som lovar att ställa upp, som vill så mycket och ändå så ofta slutar med att misslyckas totalt.
Personen som ständigt säger ”Nej, det går inte idag, jag mår inte bra”.
Jag vill inte vara den där personen som sitter och lipar för att hon är så ful och hemsk, som avskyr sig själv och är otrevlig och omöjlig att tycka om.
Jag vill inte vara den där personen som har ångest och inte kan sova, som lever i ett grått vakuum när det inte enbart är grå sörja att klafsa igenom.
Kort sagt, jag vill inte vara den där personen som jag alldeles för ofta är, som inte räcker till och – kanske framför allt – som känner sig som allt det där även om det kanske egentligen inte stämmer, åtminstone inte jämt.
Jävla skitsjukdom, inte nog med att den får ”den där personen”, det vill säga jag, att må dåligt utan som framför allt förvrider alla känslor och tankar tills jag inte vet vad som är sant eller falskt.Känslan av att allt faktiskt är rätt ok är puts väck och då är det ruskigt svårt att se att den finns där ute någonstans, att den går att hitta igen. Snälla, ta med dig min nyfunna självkänsla och kom tillbaks!

Ta hand om er därute i stormen, jag ska nu släpa ut min motvilliga labrador som trots täcke tycker att det är idioti att gå ut när det är klass 2-varning och min väldigt glada terrier som trots sitt täcke (finns det någon cairn som uppskattar täcken?!) tycker att det är lattjo lajbans just med en storm, skit samma att det både blåser och regnar!
Man kan tycka att två brittiska raser, avlade för att tåla både det ena och det andra i väderväg borde tåla lite oväder men uppenbarligen gäller det bara en av dem…
Nikka är nog mer för traditionellt Afternoon tea i en salong med en värmande brasa medan Charlie gladeligen hade skuttat omkring uppe i Högländerna, oavsett väder.
Underbara hundar, vad gjorde jag utan er?