Dr S, Lotta, AF, FK…

I veckan som gick var jag först på möte med dr S och Lotta, skulle egentligen till dem separat men vi slog ihop det till ett möte. Dagen därpå var mamma och jag på möte med AF och FK så nu har jag betat av dem allihop.
Dr S gjorde inga ändringar i medicinen, vi pratade om att höja Lamictalen men gjorde det aldrig.
Hon tyckte att det var idiotiskt med AF/FK och att jag skulle ha med mig Lotta eller Åsa Arbetsterapeut till mötet men det verkade ju vara för krångligt med att få tre olika instanser att få ihop en tid…
Dr S skrev ut ett nytt sjukintyg och gav mig en remiss till provtagning för att kolla medicinernas koncentrationsnivå i blodet + diverse annat grejs.
Hon menade att jag absolut måste ha mer Stesolid och att hon kunde minska intervallet, mer piller vill jag ha men det räcker med var fjärde vecka, jag har dessutom ett litet lager som ”kan vara bra att ha”.
Lotta sade inte så mycket mer än att hon sammanfattade för dr S vad vi pratat om på sista tiden och om mina konstiga idéer (som att Bostadsbolaget spionerar på mig via bredbandsapparaten vilket jag egentligen antar att de inte gör men vem vet?) samt att det inte funkar så bra på ”jobbet”.

Sen var det AF och FK, då. Min jättebra FK-kontakt F har ju gått på mammaledighet så jag har A i stället och nja, jag vet inte riktigt vad jag tycker.
Kanonbra att hon begriper att man mailar och inte ringer om man vill ha tag på mig men jag tyckte att hon mest satt och smilade och såg söt ut, lite lismande sådär ärligt talat.
U från AF var faktiskt BRA, vi pratade lite innan A kom. Hon har ju varit lite motvalls hela tiden och ganska putt på FK vilket hon fortfarande är eftersom hon inte tycker att jag hör hemma ens på AF Samverkan.
U och jag ville avsluta det hela, A ville givetvis fortsätta och menade att jag ”bara” försökt i 1,5 månad. Det handlar snarare om 35 år men det rann liksom av henne.
Jag sade att det var inte så jättemycket att hänga i granen att jag med hjälp av Stesolid och gnälliga telefonsamtal till mamma var och varannan kväll lyckades jobba max 1,5 timme/vecka och att det inte fanns en chans i h*vete att jag skulle komma upp i 25% (10 tim/v) inom rimlig tid.
Jag sade också att jag ärligt talat faktiskt inte tänkte försöka lika mycket som jag gjort under tidigare år, jag har satt en ”må dåligt-gräns” och jag tänker inte kliva över den så länge jag kan styra själv. Alltså, mår jag dåligt av att jobba mer än 1,5 tim/v så gör jag det inte, punkt.
Inget mer grina-på- jobbet-till-jag-spyr alternativt funderar på att sprätta lite på mig själv eller liknande, jag gör det inte!
Så, projekt ”Jobba i stallet” är avblåst.
Inte så oväntat egentligen men det är klart att det känns, det hade kanske kunnat gå.
A frågade vad jag egentligen vill och jag sade som det är, att jag vill ha permanent sjukbidrag. Det kan knappast vara en nyhet med tanke på att jag ansökt minst tre gånger i rad…
Då kom lismandet fram, att hon kunde ju inte säga om det skulle gå igenom eller inte, att det inte berodde på henne utan på om FK ansåg att ”alla möjligheter var uttömda” för målet är att ”alla skall ha jobb/sysselsättning”. GAH.
U undrade då hur mycket de egentligen skulle försöka för det här är ju bara senaste projektet, inte det första om man säger så. Förutom utredningarna som PMH gjort och som FK bara skiter i så har de ju själva skickat mig på minst tre andra försök som inte funkat ett enda dugg, ett av dem kunde jag inte ens gå dit för att säga att det inte gick.
Men jag kan alltså se fram emot ett nytt varv i tröskkvarnen; ny ansökan varpå FK sätter mig på ett annat projekt som kostar massa skattepengar och tar platsen för någon som kanske faktiskt har chansen att återgå i arbete.
Att det ALDRIG har funkat går liksom inte in i deras skallar.
A menade i alla fall att dr S skulle skriva mer exakt hur det påverkar mig att arbeta; det räcker inte med att skriva att ”patienten får grava sömnstörningar, självskadelsetankar och svår ångest” och skicka med en medicinlista utan hon måste skriva mer utförligt att jag äter Stesolid just när jag får ångest, att jag inte kan sova (vad är det för skillnad mot ”sömnstörningar”?) osv osv.
Just precis vad jag själv skrev i brevet jag skickade med sist men det räknas förstås inte för vad vet jag? Inte ett skit.
Summa summarum, FK lyssnar bara på FK så varför ens skicka in läkarutlåtande liksom? Funderar på att trots allt skicka med FLER läkarutlåtanden, det kan knappast göra saken sämre.
Jävla skit-Försäkringskassa.

Mjölbaggarna ser ännu ledsnare ut vid det här laget, förresten. Man hittar enstaka som kryper omkring men för det mesta ser de tämligen döda ut. Jag kanske skall samla in ett gäng som fortfarande lever och prångla in på FKs kontor?

Skroffnytt

Ja, Skroffan har då varit hos veterinären idag.
Hon (Skroffan, fast även veterinären faktiskt) uppförde exemplariskt, det brukar hon ju göra men framför allt ultraljudet tog lång tid idag och Skroffan låg tålmodigt – eller skräckslaget – under hela proceduren.
Summan av kardemumman är att Skroff har lite vätska i livmodern vilket tyder på en begynnande livmodersinflammation (pyometra, ”pyo”), njurarna är hyfsat ok men det skall tydligen vara en klarare avgränsning mellan njurbark och -märg än vad Skroff har. De ser i alla fall inte katastrofala ut :-).
Det eskalerande drickandet och periodvisa aptitlösheten beror antagligen på pyon och inte njurarna vilket är positivt, pyon går ju att behandla.
Hon har proteiner i urinen + högt kolesterol vilket inte beror på att hon äter fel utan att glomerulierna (jag har ingen aning om vad de heter i plural) – dvs de små kärlnystanen inne i njurarna som filtrerar blodet – inte funkar som de skall. Proteinet i urinen och det höga kolesterolet går att medicinera mot men det ändrar förstås inte grundorsaken.
Blodtryck och allmänt klämmande var ok och hon fick sin andra spruta med epo.
Reidun och ultraljudsveterinären diskuterade hur de skulle göra med Skroffans pyotendens och kom fram till att de skulle sätta henne på antibiotika i 14 dagar, det skulle dessutom ta eventuell inflammation i njurarna som Reidun hade vaga misstankar om.
På eftermiddagen när Reidun ringde om provsvaren så hade hon delvis ändrat sig, hon hade läst på och tydligen finns det en del fall där livmodern och njurarna på något sätt triggar och påverkar varandra negativt.
(Jag fattade ärligt talat inte exakt för det var diverse brötljud i bakgrunden hos mig.)
Alltså är det förmodligen bäst i slutänden att Skroffan kastreras och Reidun menade att hon är såpass ung och njurarna under  kontroll så att det kan vara en god idé även om det naturligtvis alltid är en risk (och kostnad) med en operation.
Reidun försäkrade mig om att de hade mycket duktiga anestesiologer och övrig personal som mycket väl kunde handskas med en njursjuk Skroffa och att de brukade operera bra mycket sjukare djur än Skroff.
Jag vet att jag alltid tänkt att om jag skall kastrera eller liknande så går jag tillbaks till Göteborgs Djurklinik men dels tror jag inte att de skulle vilja ta i Skroffans fall vid det här laget och dels så har ju Blå Stjärnan helheten samt – faktiskt, trots allt mitt gnäll – största kompetensen, i synnerhet om det blir komplikationer.
I samband med operationen så tar de sannolikt en njurbiopsi vilket jag ärligt talat tror delvis är i forskningssyfte. Well, kan Skroffan vara till hjälp där så är det ju bara bra. Kanske kan vi också få reda på om det är PNP/renal dysplasi eller något annat.
Lilla Skroffan, nu står hon alltså på antibiotika och så skall hon tillbaks om ett par veckor och då beslutar de om operation.
När jag pratar  med Reidun så inser jag att jag ju faktiskt är rätt insatt och att jag begriper även när hon pratar med sina kollegor (förutom när hon pratar norska då, bättre med latin 😉 ). Det beror väl helt enkelt på att jag tycker att det är väldigt intressant även om det är ruskigt tråkigt att Skroff är sjuk. Dessutom tycker jag att det är min skyldighet att läsa på om det som rör hennes sjukdom, för att kunna ta hand om henne på bästa sätt (vilket tydligen inte är en självklarhet).
Personalen var väldigt gullig med Skroffan idag men djursjukskötaren som tog blodprov fick minuspoäng för att hon rakade och framför allt för att hon satte på ”plåstret” så att det fastnade i pälsen runt hela benet.

Skall även kontakta avelsrådet för cairn igen, dels för att det är nya personer och att Skroffan kanske har ”tappats bort” och dels för att fråga om det är något särskilt som skall tittas på vid biopsin, någon blankett som skall fyllas i eller liknande OM Skroff nu har PNP. Förhoppningsvis kan biopsin ersätta en obduktion när det väl är dags.

Jaaaaa!

För den som tycker att inlägget är för långt går det bra att läsa det fetade :-).
Jaha, Anne och jag puttrade alltså iväg i lördags för att åka och kolla på hund.
Anne jobbade så vi kom inte iväg förrän strax före 15 men resan till Västerås var tämligen händelselös. Välförsedda med diverse ätbart från Annes mamma anlände vi i gott skick till hotellet.
När vi checkade in frågade receptionisten vad vi hade för hundras? Nu är det så att en del hotell mm gnölar lite om man har många hundar så jag var lite svävande men till slut kom det fram att vi hade tre stycken med oss.
”Jaha, då måste jag ordna vippen på rummet, annars är det någon som blir ledsen”.
Ehh, what? Vad tusan är en vipp? Ok för VIP men varför skulle någon bli ledsen?? Jag tänkte att de kanske var tvungna att byta rum eller något men det gjorde de inte.
Nå, vi åkte till Max strax bredvid och inhandlade kvällsmat varpå vi återvände till Scandic, fortfarande med myror i skallen över denna ”vipp”.
Det var förstås en VIP, varsitt ben till hundarna. Skroffan får ju inte äta sitt men i stället för att ge det till Annes hundar som jag brukar göra så sparade jag det, snart kommer det förhoppningsvis någon annan som kan äta det :-D.
Vi sov erbarmligt dåligt allihop med en vaktande morr-Skroff, en ständigt upp- och nerhoppande Fripp samt en trampande Kalle men till slut var det morgon och vi kunde går upp och käka frukostbuffé.
Det kanske inte är så smart att hälla i sig sex glas vätska innan man skall iväg men det gjorde jag i alla fall. Äter man på hotell så räknas inte pointsen, helt säkert.
Vi var i väldigt god tid även om vi tog god tid på oss att packa ihop och checka ut, alltså puttrade vi i synnerligen maklig takt iväg till kenneln (som en del väl har räknat ut vilken det är men som jag inte vill skriva ut förrän allt är klart).
Anne hävdade att det var stört omöjligt att inte tycka om paret N men det är klart att jag var nervös. GAAAHH!
Vi hittade lätt även om det var lite kringelikrokigt på en del ställen och jag kom att tänka på att jag glömt att be uppfödaren A om att jag skulle få träffa ”min” hund N själv först, jag ville se hur hon hälsade utan att vara påhejad av hela flocken.
Så dags då…
Turligt nog hade A tänkt likadant så vi hälsades av en mycket glad N.
”HEEEJ, kommer ni och hälsar på hos MIG?!”, hopp och skutt och ett mycket charmigt litet leende när hon drog upp läpparna över tänderna.
Och ja, jag var såld. Det var egentligen enda kravet jag hade; att hon skulle vara öppen och tillgänglig. Visst, hon var i en trygg miljö men jag kan inte tänka mig att hon har sociala problem på andra ställen heller, dessutom litar jag helt på A.
Antagligen var det det här Anne hade räknat ut, att jag inte skulle kunna motstå en glad labradorflicka. Söta labbevalpar tror jag faktiskt att jag hade kunnat motstå men Ns hälsande, nej.
I ärlighetens namn så var de andra hundarna lika glada och trevliga, jag fick bla träffa Ns mormor, hennes mamma bor hos sin tidigare fodervärd – som även hade N den första tiden.
Vi fick god fika varpå vi tog en promenad med N. Frippen fick följa med och jag våndades över att han skulle skämma ut oss men det gjorde han faktiskt inte. Skroffegrynet fick stanna i bilen eftersom jag ville koncentrera mig helt på N, annars hade jag haft samma vånda över att Skroff skulle göra något dumt.
N var pigg och glad, Frippen och hon hade väldigt kul även om hon tacklade ner honom i en snödriva ;-).
Enligt uppgift är N inte viltgalen utan vänder på kommando och hon var lydig och fin på promenaden – gick dessutom jaktfot en bra bit på en bilväg.
När vi kom hem så fick hon träffa Skroffan som var lite tjurig eftersom hon hade täcken på sig, de båda töserna bestämde sig för att inte bry sig om varandra helt enkelt och det är gott nog tycker jag.
Sedan käkade vi lunch varpå jag tog mod till mig och sade att jag inte behövde åka hem och tänka, jag ville jättegärna ha N – OM jag nu blev godkänd. Läskigt!
Och JAAA, paret N tyckte att det kändes ok med mig så jag får ta hem N i mars och ha henne en månad på prov. Går det bra så betalar jag, skriver på det egentliga kontraktet och så är hon MIN!
Först skall N dock veterinärbesiktigas och så skall hon till tullen och vara övningshund på ett L-test, spännande!
A har berättat massor om henne, en okomplicerad, stabil tjej som dock kan bli liiite orolig/osäker/stressad och då kommer pipet. Vi hörde inte ett dugg när vi var där även om A vid ett par tillfällen sade ”Ja, nu hör ni, jag blir tokig på det där pipet”.
Hon bodde hos sin fodervärd i Bromma tills hon var 9 mån så hon är förhoppningsvis van vid lite mer stadsliv och att bo i lägenhet.
Jag tror alltså inte att det är något problem för oss och jag bryr mig heller inte om att hon antagligen inte kommer att komma till elitklass på jaktprov – det är ju inte det jag vill.
N kommer säkert att bli en toppenhund för mig, tänk vad gött att få en fix och färdig hund, FRISK dessutom. Höfterna och armbågarna är friröntgade, hon har aldrig varit sjuk förutom klokapselbrottet hon fick i januari men det läker fint.
Nu längtar jag till mars så att jag får hämta henne!
Håll nu tummarna för att inget händer och att provmånaden går bra!!!

Hemresan gick bra om än väglaget och vädret inte var på sin bästa sida.
Skroffan var helt däckad när vi kom hem, jag vet inte om det var resan eller om hon är sämre. Hon har blivit lite tetig med maten ibland och den här gången tror jag tyvärr inte att det är gastriten som spökar 😦 . Skall prata med Reidun eller B-J på Blå Stjärnan i veckan, försöker få tag på någon i morgon.
Lilla Skroffegrynet, jag hoppas verkligen att hon inte tycker att det är för jobbigt att flocken utökas men det är ju inte en jobbig valp som kommer utan en mer sansad om än pigg N.

Och mjölbaggarna, ja, de ser inte glada ut. Hehehehe!

Uppdatering

Flyttade hem igår efter att ha spenderat natten hos Anne eftersom de sprayat mjölbaggsgift i mitt kök.
För vuxna var det bara två timmars ”karens” men för husdjur, barn och gravida 24 timmar så vi körde på det.
Naturligtvis var Skroffan tvungen att gå ut mitt i natten för att kissa och eftersom jag är ungefär lika smidig som ett kylskåp som klampade jag omkring i lägenheten som en elefant. Försökte verkligen att vara tyst och inte tända ljuset men det var ganska kört.
Att Anne dessutom bor tre trappor upp utan hiss är inte lika kul mitt i natten, i synnerhet som jag inte visste hur kissnödig Skroffan var och om hon kunde tänka sig att sätta sig mitt i SVALEN, JENNY 😀 så jag bar henne för säkerhets skull.
Nå, efter förrättat värv så kröp vi till kojs igen (efter att ha demolerat ett kompostgaller på vägen).
Dagen därpå bad jag lite om ursäkt till Anne för att jag hade brötat så mycket – hon hade inte hört ett skit.

Gick hem på eftermiddagen för att kolla läget och även om det luktade lite i köket så verkade det ok. Vädrade och diskade ffa hundarnas mat- och vattenskålar och sedan kändes det som om kräken (hundarna, inte mjölbaggarna!) kunde komma in igen.
Vågade inte ha dem i köket utan uppsikt, det kan inte vara bra om de får för sig att nosa/slicka där sprayen är men de verkar inte bry sig.
För säkerhets skull så sov Skroffan och jag med köks/sovrumsdörren stängd i natt och med fönstret delvis öppet. Man vågar ju inte öppna hur mycket som helst med tanke på att jag bor på botten, tänk om någon kommer och tar oss!
Skroffan skulle gladeligen följa med den skummaste typ om han bara pratade lite snällt med henne och kanske bjöd på en gotta.
Och se på fan, mjölbaggarna i köket dööör! I övriga lägenheten lever de fortfarande men det kunde ju ta tid, det ser i alla fall lovande ut.
Det känns dock lite tidigt att flytta in saker i de sprayade skåpen så allt står högt och lågt, det får plats mer än man tror i tre köksskåp (om man knör tillräckligt vill säga).
Tanken var ju att jag skulle rensa bland allt, t ex är det totalt onödigt att jag har tjogtals med kok- och bakböcker när jag aldrig lagar mat och på sin höjd slänger ihop en sockerkaka av färdigköpt mix…
Det var ett tag sedan jag rensade i en del av skåpen, jag hittade faktiskt en telefonkatalog som blivit liggande längst in och av årtalet att döma så har den legat där ett antal år.

Och så hunden, då. Även om allt känns bra på söndag så följer hon inte med hem utan jag får tänka lite på saken. Går sedan allt som det skall så får jag ha henne på prov en månad tills vi förhoppningsvis skriver över henne på mig.
Nu är jag skitnervös för tänk om jag inte tycker om henne? Och, ännu värre, att jag faller pladask men att uppfödaren inte gillar mig?
Men det känns väldigt bra att jag får ha henne på prov och de verkar verkligen seriösa och måna om att hon skall få det bra. Det är också en uppfödare med mycket gott rykte och bra hundar så vi hoppas på det bästa!

Förresten så ringde U på AF Samverkan häromdan, uuurk. Hon undrade hur det går och det går ju inte så strålande vilket jag också sade.
Hon frågade också om jag såg någon bättring/framtid i det här men det gör jag ju faktiskt inte om jag skall vara ärlig.
Luncha hästarna två ggr/vecka går bra men mer – näe. Jag tror heller inte att det kommer att ändra sig så värst på det halvår jag har på mig.
Jag märker ju hur även yttre saker trycker ner mig med en gång, som det här med mjölbaggarna t ex. Det hade väl varit jobbigt för vem som helst antar jag men inte så till den milda grad att man får ångest, sömnstörningar och måste trycka i sig Stesolid…
Att ”jobba” då går bara inte och även om jag vet att jag FÅR vara frånvarande så mår jag ännu sämre av det.
Men som sagt, lunchen är ok.
Nu skall vi ha möte mellan AF, FK och mig på torsdag för att diskutera hur vi skall gå vidare.

Har dessutom tid till dr S på onsdag, dags för ny sjukskrivning och nya recept. Får väl ta tjuren vid hornen och fråga efter insomningstabletter vilket jag egentligen tror är bättre än Stesolid, det är bara det att de jag fick sist hjälpte inte ett dugg. Det var iofs en låg dos men ändå, de borde väl ha hjälpt lite i alla fall.

Anticimex och Floa

Idag kom en tjej från Anticimex, jag tog min tillflykt till stallet medan mamma fick hålla ställningarna hemma (tack kära mor!).
Det är mycket riktigt mjölbaggar som huserar hemma hos mig men hon trodde inte att de kommit från den andra lägenheten. Jag TROR att de kan ha kommit med kakaoskalsflisen som jag tog hem på prov till Skroffans grävlåda, jag hittade i alla fall ett par kryp i påsen men då fanns de redan på andra ställen i lägenheten.
Jag har ju inte hittat en enda liten bagge bland specerierna eller hundmaten så jag tror faktiskt inte att de kommit med mjölet (som jag för övrigt har haft i evigheter men de kan för all del ha legat och bidat sin tid).
Skit samma, nu är de här och enligt Anticimextjejen näst intill omöjliga att bli av med på egen hand om de redan hunnit sprida sig från ett av skåpen – och det har de ju, med råge!
De tycker om att lägga ägg i olika springor och det finns det gott om i köket. Tjejen sprutade med någon gas längs alla springor och golvlister men kräken dör inte av det utan kan bara inte lägga ägg (eller om möjligen äggen dör) så det tar upp till två månader innan man kan säga om det lyckats.
Fram till dess kan de alltså leva high life hemma hos mig.
Trots att de har spridit sig utanför köket så trodde tjejen att det här skulle hjälpa för förr eller senare borde de leta sig dit.
Mjölbaggar må vara äckliga men relativt enkla för Anticimex att bli av med (om man jämför med t ex kackerlackor eller vägglöss, huuu!) och de har fördelen att de inte sätter sig på folk, möjligen råkar traska över en arm eller så, och de förstör ingenting.
Tänk om jag fått in något som äter böcker!! Ni fattar ju vilket trauma!
Det finns också andra typer av mjölbaggar som är nästan av kackerlacksstorlek så jo, jag är rätt glad över mina baggar trots allt.
Nu har Skroffan och jag evakuerat oss, det är två timmars ”karens” för människor men 24 för djur och barn så vi sover hos Anne. Och hurra, jag får inte torka golven hemma för medlet skall ligga där och verka.

Flosan och jag red ut idag och nej, jag trillade inte av.
Floa var pigg och glad men hon är väldigt lättriden och lyhörd även om hon inte alltid svänger precis som jag har tänkt.
Jag tror att det är jättenyttigt för henne att vara ute i skog och mark, att lära sig kolla var hon skall sätta fötterna och rent allmänt för den fysiska träningen. Dessutom tror jag att det är roligt för henne att inte bara gå i paddocken och harva utan att få se lite annat också (Eva rider ju ut rätt ofta men jag har inte fått tillfälle sedan vurpan).
Traven satt fint, det blev grisepass några gånger men då var det bara att hålla in henne och driva på så hittade hon sina älgkliv.
I galoppfattningen kom det ett glatt grymt och några bocksprång, sådär lagom så att det inte blir läskigt.
Jag tror absolut inte att hon gör det för att vara dum utan det är helt enkelt lite livsglädje som pyser ut.
Förnöjd Floa och förnöjd medryttare, jisses vad jag tycker om den hästen!

Det är väl förresten ingen hemlighet längre att Anne och jag skall åka och titta på en eventuell hund till mig på söndag. En tvåårig labbetik som av olika skäl inte passar i aveln men det låter som om hon skulle kunna vara något för mig.
Jag vet, jag skulle inte ha en labbe men just hon kan ju vara klockren.
Vi får se vad som händer!

Dagens (veckans) Ääärk

…är ett riktigt Ääärkigt Ääärk.
Det kom upp ett anslag i svalen (trappuppgången för er som änna inte begriper götebosska) för ett tag sedan om att en lägenhet hade drabbats av mjölbaggar. Mysigt!
Och jo då, de små rara krypen har dykt upp här med vilket föranleder en del problem och frågeställningar.
För det första så är det ju rätt äckligt med små kryp (fast mamma menar att moderskalbaggen är den där stora raggiga saken med kroksvans som huserar här) även om de turligt nog inte äter på en (tänk om det varit vägglöss eller jättestora kackerlackor, huuu!) men det värsta är att man måste
1, Ringa JT och som bekant har jag JT-fobi, ganska starkt uttalad
2, Kontakta Anticimex
och
3, SLÄPPA IN Anticimex
Jisses.
Jag kan ju knappt ens släppa in mamma!!
Nå, punkt 1 och 2 tog mamma hand om och turligt nog så behöver inte JT komma hit, det räcker med Anticimex.
Men här kom frågeställningarna:
Enligt JT har den andra lägenheten (som ligger längst upp, jag bor som bekant på botten) just mjölbaggar som de inte blir av med och de misstänker därför att ”smitthärden” ligger någon annanstans och att de små krypen knatar omkring i ventilationen eller dylikt.
Konstigt då att grannarna mellan oss säger sig inte ha några kryp…
Dessutom kommer mina kryp från någonstans vid spisen, när de anländer kan man se dem ligga patetiskt på rygg och sprattla med sina fjönsiga små ben. Mohahahaha!
Mamma ringde Anticimex och tjejen i växeln(?) menade att mjölbaggar sprider sig inte på det viset och roas inte av att utforska världen via ventilationstrummor, de håller sig i skafferiet.
Städar man skafferiet och slänger ut angripet mjöl så är saken ur världen, plättlätt.
Det är bara det att MINA små mjölbaggar antingen inte är mjölbaggar utan bara har kamouflerat sig, alternativt så har de genomgått en Tuvemutation för de finns överallt utom… i skafferiet och hundmaten. Jag har hittat ett par små stackare som irrade omkring på en skafferihylla men det är inget mot vad som finns i resten av lägenheten. I specerivarorna och hundmaten är det inget, nada.
Så vad ÄTER de egentligen??
Anticimex kommer i alla fall på onsdag och så skall de lägga ut pulver i skafferiet (stor idé att lägga det där) och så är saken biff. Mamma försökte säga till anticimextjejen att det är ju inte där de är och att de är ÖVERALLT, det går omöjligt att tömma ALLA skåp och garderober (i synnerhet inte hemma hos mig) men nä, han lägger pulver i skafferiet. Fan tro’t.
Det är förstås möjligt att lägenheten längst upp har just mjölbaggar och jag något annat men är inte det ganska osannolikt?
Frågeställning nummer 2:
Är jag en psykopat, en blivande yxmördare och lemlästare? Jag tycker nämligen att det är riktigt lustigt att de inte kan vända sig själva och springa iväg, då är det lättare att ta död på dem. Jag studerar även noggrant hur de reagerar om man sprutar diverse gift på dem (inte alls), det hade varit trevligt om de åtminstone såg lite lidande ut men nä, de är oberörda.
Som bekant så börjar många psykopater och seriemördare sin bana med att plåga först insekter och sedan större djur (Skroffan hälsar att hon packar och drar till Härryda på en gång) för att övergå till människor.
Dock drar jag inte benen av krypen utan nöjer mig med att mosa dem med lite papper eller min toffel så Skroffan kanske går säker trots allt.

Detta har i alla fall fått mamma och mig att få lite ordning här hemma, det är inte BRA men inte katastrof längre.
Och jag har faktiskt SLÄNGT en del grejer fast om mamma inte hade varit med idag så hade jag gått hem med grejerna igen för sopgubbarna var där och grejade. Usch!
På onsdag tar jag min tillflykt till stallet så får mamma ta emot Anticimex så kan hon alltid skylla på sin störda dotter med psykiska funktionshinder.

Förresten, jag har ju världens snällaste mamma, men just ikväll är hon lite i onåd. Hon lånade min telefon och surfade lite och nu är tangentbordet engelskt(?). Det finns inget å, ä eller ö och ordförslagen som kommer upp är engelska. Har försökt ställa om genom ”inställningar” men där står det svenska. BRA mamma!

Agility och huvudvärk

Idag var det agilityträning i ridhuset och Skroffan fick vara med men jag körde inte så hårt.
Hon fick helt enkelt skutta över de hinder som hon tycker är roligast, lite krav hade jag förstås på henne men skit samma om hon gick fel i slalomen!
Dock satt jag först och höll på att börja grina för jag tänkte att vi nog inte kan göra det här så länge till och att jag snart inte har någon Skroffa alls.
Men idag var hon glad och framåt, när hon började att inte vara så där sprudlande så lade jag av för jag tänkte att hon nog var tröttare än vad hon gav sken av. Vi hade ändå tagit det lugnt under passet så hon fick springa den avslutande banan vilket hon gjorde riktigt fint.
Gulle-Skroff!
Sedan anlände Huvudvärken från Helvetet, jag trodde på fullt allvar att ”nu får jag en hjärnblödning”, det gjorde så jävla ont och hela huvudet kändes som att det höll på att gå sönder på ett riktigt läskigt sätt.
Jag lyckades ta mig ut till bilen och satt där en stund tills Anne var färdig och under tiden klingade det allra värsta av även om det inte kändes ok.
Hällde i mig en kopp kaffe med socker på Ica eftersom jag inbillade mig att det skulle vara bra och nu är den nästan helt borta men jag blev helt trött och tagen *gnäll*.
Har aldrig haft den typen av huvudvärk förut, mamma tippade på högt blodtryck och det är klart, jag ÄR stressad, fet och hade dessutom precis sprungit en bana utan att ha så värst bra kondis men ändå? Mitt blodtryck har alltid varit löjligt lågt fast en del av mina mediciner kan ge hypertoni så vem vet?
Hoppas på att jag slipper fler hvdvrksattacker, annars får jag väl försöka ta reda på anledningen.

…och så lite blaj

Det händer inte så mycket just nu, förutom då att Skroffan inte mår bra och att jag arbetstränar eller vad jag nu gör.
Det går heller inte så bra, jag har visserligen bara missat en gång men har fått byta från tisdag morgon till tis lunch för jag mådde jättedåligt när jag skulle upp på morgonen, kunde inte sova och halva måndagen gick åt till att försöka få dumtankarna att sluta snurra.
Nu när jag har lunchen i stället så går det bättre men jag jobbar typ 30 min/gång i stället för de tänkta två timmarna…
Det är ju inte mycket att bygga på men jag tänker inte pusha mig själv utan gör det som känns ok. Om det räcker för AF och de andra vet jag inte men så får det bli.
Försöker att hålla oduglighetstankarna borta, jag visste ju att det antagligen inte skulle gå och egentligen är jag jätteduktig som försöker men det känns lite futtigt. Jävla hjärnspöken!
Fast jag är inte säker på att jag hade orkat rent trötthetsmässigt, det här kräver jättemängder med sömn och om jag skall känna mig relativt utsövd på morgonen får jag gå och lägga mig kl 8 på kvällen OCH ha sovit middag på dagen.

Annat att grubbla över är att PMH skall flytta, jag vill helst till Frölunda (slipper köra och parkera i centrala stan) men jag tror att både Lotta och dr S vill in till stan. Det är inte ens säkert att de får jobba ihop i den nya organiseringen eller att jag får ha kvar någon av dem men jag sitter tydligen säkert som patient i alla fall, de tänker inte rensa ut mig med skräpet när de flyttar så att säga.
Om jag måste välja, skall jag ta Lotta eller dr S?? Kan jag med att säga nej till Lotta efter alla år? det är klart att jag måste kunna men klarar jag mig utan Lotta? Tänk om hennes efterträdare är dum?
Å andra sidan är jag nöjd med dr S, vi är väl inkörda och hon vet hur jag funkar relativt väl, dvs att jag inte är så glad och normal som jag ser ut ;-).
Dessa val!!

Hmm, vad händer mer?
Pållarna mår bra, tyvärr blir det ingen Susslektion på Flóa på måndag eftersom underlaget är kasst men jag får ta nästa gång i stället. Funderade på att rida Flóa OCH Tigge (dock inte samtidigt!) men det var det där med pengar…

Veleri velera del XXX?

Det är bara att inse, jag måste sluta vela och bestämma mig.
Halva jag är som en treåring som ligger och skriker och sparkar på golvet vrålandes att om jag inte får ha min Skroffa så vill jag inte ha någon hund alls men jag vet ju att jag skulle gå ner mig totalt utan hund.
Men ingen ras känns ju helt rätt!!
Trots Annes protester sneglar jag fortfarande lite på schnauzer men är lite rädd att de inte är så träningsglada som jag vill och kanske lite väl egensinniga och tjuriga.
De större terrierraserna går bort då jag inte är särskilt förtjust i någon av dem (f’låt Lilla L!), annars hade de väl legat nära till hands då jag vill ha ”en stor Skroffa”.
En ny cairn går sannolikt också bort, dels vill jag ha en större hund men ffa kommer ingen cairn någonsin att komma i närheten av Skroffans personlighet, hon ÄR unik (och det har aldrig någon annan hundägare tyckt om sin hund…). Så småningom kanske det blir en ny cairn då jag verkligen gillar rasen men nej, inte nu.
Anne propagerar ju för labbe eller möjligen golden och kaaanske men dels är de inte det säkra kort jag trodde att de var mentalt – skall jag chansa så kan jag lika gärna chansa på en annan ras som tilltalar mig mer – och dels så… de är för mjuka och slätstrukna, sorry alla retrieverägare!
Just nu surrar kh collie i skallen och även om det finns dåliga hundar där med så har de fördelen att många (i alla fall från de uppfödare som jag är intresserad av) har gjort MH, i vissa fall även MT och dessutom varit ute och tävlat en del. Där har schnauzern en stor nackdel, jag blir mörkrädd av att se vad de avlar på (vilket man iofs blir av en del collieuppfödare också).
Men – är en collie också för vek? För ”mesig”? Jag vill ju lite ha den där robusta
Skroffmentaliteten som tar allt med en klackspark.
Läser man om dem så låter allt perfekt men som bekant så är de flesta individer inom en ras inte exakt som beskrivningen och det är ingen nyhet att colliesarna – även de korthåriga tyvärr – kan vara ganska sopiga mentalt.
Lapska är ju så förbaskat fina men njää, de känns väldigt ojämna och dessutom glappkäftade. Samma sak som med schnauzer, få som gör MH eller är ute och tävlar även om det finns pärlor.
Eurasier är också fina men tror att de lätt blir lite för loja och så var det det där med reservationen. Lilians hundar är kanonfina och jag skulle gladeligen åka upp och sno Enya men andra eurasiers som jag har träffat har faktiskt inte tilltalat mig alls, förutom att de är spetsar då förstås.
Chodsky pes känns alldeles för osäkert, möjligen om typ 50 år….
Bruksraserna (förutom collie då) känns för krävande, annars har jag ett gott öga till kelpie men nej, det skulle sluta med kroniskt dåligt samvete.

GAAAHH, jag köper en afghan!

Skroffnytt

Jag kan inte blogga från telefonen och väntar på nytt antivirusprogram till vanliga datorn så det går inte så bra med bloggandet. Nu har jag dock snott (jag frågade faktiskt först!) Annes dator så jag passar på och skriver lite.

Skroffan, ja. Det är inte så bra med lilla Grynet, hon fryser lätt – det har inte hänt en enda vinter tidigare men nu fryser hon tom när det är en bra bit över nollan – blir lätt trött och andfådd och så dricker hon massor (och kissar därefter).
Annars så är hon pigg och glad som vanligt med humöret på topp. Aptiten är det heller inget fel på och det är annars en relativt tidig markör för att njurarna håller på att ge upp totalt.
Jag valde att tidigarelägga nästa ordinarie kontroll på Blå stjärnan och hade tur som fick en tid ganska snabbt. Reidun är bara där varannan vecka men nu har jag dessutom fått namnen på de övriga i ”njurgruppen” så att jag vet vem jag skall fråga efter om hon inte är där eller inte har några tider.

Igår var det alltså dags och Skroffan var en synnerligen lugn och duktig Skroffa.
Reidun klämde igenom henne och konstaterade snabbt att Skroffan var lite anemisk (”lågt blodvärde”) eftersom slemhinnorna var bleka.
Annars kändes hon bra att klämma på; hjärtat lät fint, magen kändes bra, ingen feber.
Blodtrycket var för första gången helt normalt, om det beror på medicinen eller på att hon var så lugn den här gången vet jag inte.
Sedan var det dags för blodprov och både Skroffan och djursjukskötaren såg ut som om de hade varit med om Stockholms blodbad eftersom det formligen sprutade ur venen. Nu har jag ju inte ett dugg ont av det där och Skroff bryr sig ju inte, hellre att blodet forsar än att de måste sticka om och det bara sipprar fram.
Givetvis glömde de av oss på ultraljudet så vi väääntade men till slut kom det in en djursjukskötare som skulle raka Skroffans lilla mage.
Nu är det så att Skroffan gör inte sit-ups och är dessutom skendräktig så magen var lite valkig vilket försvårade rakningen.
”Ja, hon har ju inte så platt mage”, sade rakmänniskan. Skroff!
Ultraljudet (dvs urinprovtagningen) gick fint och sedan hade reidun fått de första provsvaren.
Skroffan ÄR anemisk, hennes värde låg på 38(?) och det skall ligga på 40-45. Inte konstigt att hon är trött, andfådd och fryser!
Reidun tyckte därför att vi skulle sätta in lite epo-sprutor, dvs bloddoping. Släng dig i väggen Mühlegg!
Anemin kommer sig troligen av att njurarnas produktion av hormonet erytro-någonting minskat och därför bildas inte tillräckligt med röda blodkroppar i benmärgen. Att käka järn hjälper alltså inte i det här fallet, det finns helt enkelt inte tillräckligt med röda blodkroppar som kan ta upp det.
Eposprutor är snordyra, tur att jag har en liten hund! Preliminärt skall Skroffan ha en spruta varannan vecka, med start igår.
Det är en ganska ny behandling på hund, tidigare funkade det tydligen inte pga av antikroppsbildning men nu verkar det som om de fått ordning på det.
Tror dock bara att det är ett fåtal hundar som får det och antagligen bara de som går hos en specialist som är up-to-date.
Kalaset igår gick på 8900:-, Agria torde gråta blod av mina hundar.
Reidun är bra för hon förklarar alltid varför hon vill ta ett speciellt prov och om det är ok. Antar att de haft nog med kunder som klagat på för höga räkningar…
Jag tycker att det är ganska självklart att köra de prover och tester som hon rekommenderar, annars kan jag lika gärna lägga ner det här direkt.
Sedan fick vi åka hem och vänta på övriga provsvar.

Reidun ringde på eftermiddagen och hon blir inte riktigt klok på Skroffans olika värden. Preliminärt så märktes ingen urinvägsinfektion men de satte en odling för säkerhets skull.
Njurvärdena är inte så kassa så hon borde må bättre än hon gör, å andra sidan är PTHt (bisköldkörtelhormon) för högt och de stämmer inte med varandra.
Reidun är därför inne på att något annat har tillstött, när man gått med dåliga njurar så länge som Skroffan har så kan det komma alla möjliga problem allt eftersom njurarna blir sämre.
Nu funderar de på om Skroffan kan ha njurbäckeninflammation, det behöver inte synas på urinprovet. Annars kan hon ha Cushing’s (vilket är jävligt ironiskt med tanke på att Raskva hade ”motsatsen” Addison) eller någon annan hormonstörning alternativt en tumör i bisköldkörteln.
Vet inte vad jag skall hoppas på, en njurbäckeninflammation gör visserligen ont men borde gå relativt lätt att behandla.
Veterinären skall ringa så fort urinodlingen är klar och så skall vi besluta vad vi skall göra härnäst. Troligen blir det ett noggrannare ultraljud för att kolla njurbäckenet och eventuellt fler prover. Reidun vill i alla fall inte släppa det och det känns bra, nu har hon pratat med en kollega i njurgruppen som tar hand om Skroffans fall under kommande vecka.
Det är lite fult men man märker ett större intresse för Skroff nu när hon börjar bli sjuk och inte seglar igenom kontrollerna med flaggan i topp längre.
Jag antar att det är lite intressant med en hund som inte funkar som andra, i alla fall om man är den typen av veterinär, och det tror jag att Reidun är.
I vilket fall så känner vi oss väl omhändertagna och jag tror verkligen att Skroffan får den bästa behandlingen efter de senaste rönen vilket hon väl inte hade fått om vi hade envisats och gått kvar på Göteborgs Djurklinik.
Vi hade garanterat blivit väl omhändertagna där med (bättre när det gäller själva omhändertagandet) men inte med det allra senaste på njurfronten.

Så – nu får vi vänta och se.

Jag har funderat på hur jag skall göra med Skroffan, det KAN nog gå fort det här samtidigt som hon kan sega sig kvar om vi har tur.
Alltså har Skroffan börjat få lite guldkant på tillvaron, t ex så får hon lite burkmat på sitt torrfoder och så får hon göra roliga saker. Jag var lite tveksam till om jag verkligen skulle träna med henne, i synnerhet lite jobbigare saker som agility, men har bestämt att vi kör så länge hon vill och orkar.
Hon ville absolut köra i onsdags när vi var med på Frippträning så vi fortsätter på söndagarna och då skall Skroffan bara ha roligt, skit samma om hon missar en port eller två i slalomen!
Dock tar det några veckor innan eposprutan kickar in (blodkropparna skall väl hinna bildas antar jag) så vi tar det lite varligt ändå.
Älskade Skroffa jag vill inte!!!