Toktanten

Så vem är då Toktanten?
En medelålders tjej/kvinna/tant vars största intressen är hästar och hundar.
Ett par av mina högsta önskningar som liten var en egen häst och en hund men av olika skäl blev det inte så.
Det var först när jag hade flyttat hemifrån som en av drömmarna kunde förverkligas med Raskva, min första hund. Det är nu drygt 20 år sedan och sedan dess har jag förhoppningsvis utvecklats en hel del som hundägare, jag tycker att det är fascinerande att det bara finns mer och mer att lära sig inom hunderiet.
Jag är inte så intresserad av att tävla så några fina meriter har det aldrig blivit men jag tycker att det är mycket roligt att aktivera mina hundar med lite av varje.

Någon egen häst blev det aldrig, delvis av ekonomiska skäl, men sedan ett antal år tillbaks är jag medryttare på lite olika hästar på Stora Holms Säteri här ute på Hisingen. Det är för övrigt det stall som jag hängde i som tonåring och som gjorde att jag flyttade till Tuve så det är roligt att vara tillbaka.
Jag är numera helt såld på islänningar, de är otroligt härliga små hästar och jag tycker att det är kul med de olika gångarterna.
Den häst jag främst rider är Flóa, ett femgångssto född -08. Det är både inspirerande och lärorikt att jobba med en unghäst och en fantastisk möjlighet att få följa henne från grunden.
Flóa är en mycket trevlig häst som är social och gärna vill göra rätt. Det är inte alltid det lyckas men hon försöker i alla fall.

Förutom hästar och hundar så är jag väldigt intresserad av att läsa – vad som helst när som helst. Något som också märks här hemma eftersom bokhyllorna blir fler och fler men ändå alltid verkar svämma över.
Jag skulle gärna skaffa ett akvarium men tiden och orken tycks inte räcka till utan det har stannat på planeringsstadiet.
Ett annat intresse som jag definitivt vill ägna mer tid åt så småningom är fallskärmshoppning och skärmflyg. Jag har prövat båda delarna och det var ofattbart härligt att sväva högt i det blå!

Att vara jag

Redan som liten kände jag mig annorlunda och utanför men det dröjde tills jag var över 30 innan jag fick en etikett att sätta på mina problem.
Under åren har jag valsat runt inom psykiatrin, mestadels med diagnoserna depression och ångest av något slag.
Skolan var ett helvete och jag varvade studier och så småningom jobb med att krascha mer eller mindre totalt och sedan försöka bygga upp mitt liv igen.
Sedan 2003 är jag långtidssjukskriven och Försäkringskassan har stoppat in mig i diverse rehabiliteringsprojekt som alla har misslyckats. Jag har själv tappat hoppet om att kunna jobba igen och försöker få livet att flyta så bra som möjligt trots de sjukdomar och funktionshinder som jag har.
Jag är medveten om att mina svårigheter sällan syns och att jag av de flesta uppfattas som en ganska glad tjej som verkar trivas med livet.
I själva verket har jag alltså en kronisk depression med generellt ångestsyndrom, jag har också tvångstankar och social fobi som jag försöker hålla stången.
Tvångstankarna yttrar sig mestadels som att jag oroar mig för ALLT vilket tar oerhört mycket kraft.
Och det roligaste av allt: paranoida tendenser vilket innebär att jag får för mig diverse olika saker som att grannarna spionerar på mig och att hyresvärden har en gömd kamera i mediaboxen. Jag vet att det inte är så men jag kan inte styra känslan.
Jag har dessutom en neuropsykiatrisk störning med drag av ADD och Asperger även om ingen av dem är helt utvecklad.
Jag knaprar diverse mediciner som lyckas hålla mig med näsan över vattenytan men mycket mer än så är det inte. Den bästa medicinen är dock hundarna och stallet som håller mig uppe och ”tvingar” mig att göra något på dagarna.
Trots det funkar det inte att jag jobbar i stallet eller med hundar (jag är hundinstruktör) – vi har försökt men det gick inte alls utan jag rasade nästan med en gång. Jag vet att det finns folk som tycker att ”kan man ha hund så kan man också jobba” men det är inte riktigt så lätt.
Så varför skriver jag allt det här i min blogg?
Jo, för det första så hoppas jag att folk har lättare att förstå mig när jag inte klarar av en del saker, jag har till exempel jättesvårt för att ringa personer som jag inte känner mycket väl och jag klarar för det mesta inte av snabba ändringar i hur dagen kommer att se ut. Jag får ofta ställa in saker jag har planerat med andra för att jag inte orkar eller inte klarar av det.
Tidigare kom jag med alla möjliga dåliga undanflykter men nu säger jag som det är.
För det andra så tycker jag att psykiska sjukdomar fortfarande av många uppfattas som något ”fult” och onämnbart i vårt samhälle.
Genom att vara öppen med mina svårigheter hoppas jag att kunna påverka i alla fall några som kanske inser att folk med psykiatriska diagnoser faktiskt nästan är som alla andra och att det inte är konstigare att medicineras för en psykos än för diabetes.

Annonser

2 reaktioner på ”Toktanten

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s