Åskregn

Lagom till att jag skulle åka till stallet idag började det vräka ner hönsäggsstora (nåja, nästan) droppar samt blixtra och dundra. Tänkte på min stackars Mule som satt ensam hemma och på hur liten lust jag hade att rida i det här vädret. Det var onekligen nära att jag struntade i alltihop och gick tillbaks hem istället.
Väl i stallet var det uppehåll men himlen såg fortfarande lömsk ut. Rita och jag kom fram till att vi inte alls tyckte det var kul att ha häst idag så vi åkte bara upp till hagen, matade hästarna och pysslade om dem. Precis när vi var tillbaks i stallet började det regna igen. Suck.
Bara att åka hem och handla inför morgondagen.

Anne har varit en snäll liten A idag och först tvättat en del kläder åt mig och sedan passat lilla Råttsorken. Tur att man har snälla vänner när det finns saker man inte klarar av själv.

Mulen luktar fortfarande av myggmedlet jag satte på henne i lördags. Inte gott alls att ligga i sängen och sniffa på henne. Dessutom är hon nyimpregnerad med Exspot, det brukar räcka att sätta på en dos tidigt på våren + en mitt i sommaren. Bogen verkar vara som förut, lite bättre så det går åt rätt håll.

Som vanligt har jag glömt vad det var jag egentligen hade tänkt skriva i bloggen. Kommer väl på det en annan dag…

Annonser

Tervfritt

Yes! Äntligen är Annes praktik slut vilket innebär att hon kommer att hålla sig i staden eller i värsta fall hos A i Härryda. Är hon hos A så har det ändå fördelen med sig att tervarna också är där. I vilket fall så är det TERVFRITT här hemma på nätterna. Inga tervar att gå ut med på morgonen och inga tervar att gå ut med på kvällen :-).

Har idag ägnat mig åt matlagning igen och Jamie Oliver skulle gråta blod om han sett mina ansträgningar. Om man köper ett paket pizza/scones-mix så förväntar man sig att det skall uppföra sig likadant som det förra paketet men så icke. Klet, kladd, hur mycket extra mjöl jag än klafsade i. Insåg att min mycket modifierade pizza inte var någon pizza alls utan snarare brödinbakad banan vilket inte var tanken från början. Fast den var god i alla fall även om den förmodligen inte var särskilt bantningsvänlig.

Just nu funderar vi på hur vi på bästa sätt skall förflytta oss över till Gotland. Att vi skall åka färja är väl mer eller mindre självklart men sen börjar bekymren. Vi är alltså tre pers och fem hundar som skall knös in i en liten djursalong som förmodligen kryllar av andra hundar, katter och diverse andra kreatur.
Krassodoren går väl an, ett stycke snäll och trevlig labrador har väl aldrig orsakat någon större skada men sen börjas det. Tänk er själva; efter den snälla labben kommer 1 st kroniskt skällande spets (att hon numera faktiskt ganska ofta håller klaffen kommer förmodligen inte märkas ett spår av på färjan), 1 st pitbullliknande sak som för tillfället håller på att krypa ur skinnet pga flera veckors påtvingad vila samt 2 st smått galna ”schäfrar”.
Att Mulen är långt ifrån en pitbull och ”schäfrarna” är två tervar kommer folk förmodligen inte märka.
Det lutar åt att låta hundarna tillbringa överfarten i sina burar i bilarna…
Tyvärr går det inte att klämma in 5 hundar, 3 pers och en massa packning i EN bil så precis som vid Sälenresan blir vi tvugna att åka i två bilar. Sen återstår det sedvanliga sorterandet av hundarna i själva stugan eftersom det inte går att blanda dem allihop.
Hoppas i alla fall på lite soligare väder än det har varit hittills i sommar.

Pissdag

I dag är en riktig pissdag. Regnet pissar ner och är på ungefär samma nivå som mitt humör. Förutom att jag sover nästan hela tiden så mår jag dåligt också. Man kunde ju tänka sig att medicinen i alla fall skulle funka på något sätt men näpp, så lätt skall man inte ha det här i livet.
Som vanligt när jag mår dåligt så blir jag enormt ät-sugen. Som tur är så har jag nästan inget mumsigt hemma och mår för dåligt för att gå ner och handla. Varför är jag inte andra typen som i stället GÅR NER i vikt när man mår dåligt?

I början på varje vecka skall tervarna testa om reglerna som gällde förra veckan fortfarande gäller. Något tröttsamt att tala om för dem att JA, de skall fortfarande knipa käft medan man klär på dem, fortfarande vänta medan jag öppnar dörren och fortfarande låta bli att dra.
Har ni försökt sopa golvet med två fnattiga tervar i samma rum? Tänkte att det skulle funka utan att stänga in dem i något annat rum men det var ju hopplöst. Förutom att det redan ligger drivor med tervhår överallt så har man två jättetussar (dvs tervarna själva) som springer i vägen, genom redan uppsopade högar och är i vägen i största allmänhet. Ju mer irriterad man blir, desto fnattigare blir tervarna. Suck.
Vardagsrummet är i alla fall sopat även om det går att hitta diverse tussar här och var fortfarande (inklusive de levande jättetussarna).

Fastnade framför ”So you think you can dance” igen. Nu är de värsta bortsållade och jag måste säga att trots att jag gnällde på en del förra veckan så är det strongt att ställa upp om det är något man verkligen brinner för (sen tycker jag väl att en del skulle hållt sig borta från audition ändå, lite självinsikt får man ha).
Jag hade definitivt inte pallat en hel vecka med tester och kritiska ögon även om det hade gällt något som jag brinner för som hundar eller hästar. (Jag pallade ju inte ens en vecka med Försäkringskassans utredning. Eller rättare sagt, jag pallade inte ens tanken på en veckas tester så jag fick lämna återbud.)
Fast om man nu brinner för dansen och verkligen vill det här, det är ditt livs största chans, varför satsar man inte liiite till? Tex genom att ta några lektioner i de dansstilar man inte behärskar. I alla fall så att man kan ta koreografi osv. (Jo, jag har faktiskt dansat själv men det var lääänge sen och kul var det inte heller.)
Måste vara svårt att få alla i en grupp att dra åt samma håll, enligt min erfarenhet är de flesta artister ganska självcentrerade i varje fall när det gäller just deras konstart.

I morgon kommer den där Anne hem från Laholm för gott. Skönt!

Kräfthelg

Vaknade i morse av en brun tass som petade mig på näsan. Varför min hund som hela livet varit en slöfock på mornarna plötsligt är morgonpigg är för mig en gåta. Tidigare fick man inte sällan gå och hämta halsband och koppel, sätta på det på den sovande hunden i sängen och mer eller mindre släpa ut henne. Fick hon sova så länge hon ville så kunde hon ligga kvar och snusa i godan ro fram till eftermiddagen.
Nu, när ingen av oss egentligen behöver gå upp tidigt vaknar hon naturligtvis 06.00 och petar med sina tassar. Det hjälper inte att stoppa ner dem under täcket, de kommer ålandes upp och fortsätter peta.

I helgen var det alltså kräftskiva hos A. Anne och jag tillbringade större delen av dagen hos A med att koka kräftor och fixa inför kvällen. A var mycket bestämd med att vi skulle sitta ute och äta trots att Anne och jag påpekade att det faktiskt regnade ute. Det hindrar dock inte en händig man som raskt fixar till en presenning som tak till långbordet.
Kvällen blev lyckad och vi formligen vräkte i oss kräftor så magarna stod i fyra hörn. Allra roligast hade förmodligen Figo som fick ränna runt i trädgården, pissa in diverse ställen och dessutom ”leka” med gammeltanten Raskva. (Raskva var dock mest sur men skuttade runt lite i alla fall.) Mulen fick inte vara med och leka eftersom hon fortfarande är konvalescent. Tyvärr lät jag henne klampa omkring delvis på egen hand vilket gjorde att hon på kvällen var jättehalt och hade rejält ont i sitt ben.
Inte mycket att göra åt, hon fick naturligtvis vila (under täcket i As säng) och sin Rimadyl. Dagen därpå var hon bättre igen men fick ta det väldigt lugnt.
Idag är hon mer eller mindre ok igen och vi fortsätter som planerat. Hon skall långsamt sättas igång, jag kan tänka mig att det blir lagom att hon får börja vara lös efter semestern.

Söndagen var vi osedvanligt slöa, både vi och hundarna sov till 10-tiden. Efter frukost och uppröjning efter gårdagen satt vi och lösade i As trädgård ur stånd att ta oss för något vettigt. När jag väl kom hem somnade jag direkt och vaknade vid 22-tiden. Bara att rasta hundarna, stoppa i oss respektive medicin och tillbaks till sängen igen (kanske inte så konstigt att Mulen vaknade tidigt i morse).

Jag blir alltmer övertygad om att det är den senaste medicinen som får mig att bli så trött. Den verkar inte funka 100%-igt mot det den ska hjälpa mot (ångesten), däremot blir jag supertrött och orkar inte ta mig för någonting. Vitsen med den här relativt nya medicinen var att den inte skulle göra mig till en zombie.
I slutet på augusti skall jag ha telefonmöte med läkaren igen så då får vi väl diskutera igenom det hela. Är dock tveksam till att öka medicinen vilket var tanken. Jag vill ju inte sova bort hela Gotlandsresan!
Telefonmöten är en ganska smart och tidsbesparande lösning, man ringer och beställer en tid som läkaren sendan ringer upp mig på. Nackdelen är ju att det finns folk (som jag) med telefonfobi. Väldigt läskigt att sitta och vänta på ett telefonsamtal!
Min psykolog ringde idag (vilket inte alls var bestämt). Hon skulle vilja ha mina journaler från Doktor T. Han vägrar att lämna ut dem till PMH trots att jag skrivit under pappren. Nu bad hon att jag personligen skulle be att få journalerna eftersom det är min rätt och förutsatt att jag slipper ringa honom utan kan ta det via brev är det ok. Intressant att se om han nekar fortfarande, han har ju sina egna idéer om saker och ting och när han väl bestämt sig kan inget få honom att ändra sig.

Bara tre dagar kvar för Anne i Laholm, sen kommer hon hem och kan ha Långnäsorna hemma på nätterna.

Återbesök hos vetten

Idag var det dags för Mulens återbesök. Redan när vi svängde av vid Stigs Center började Mulen låta synnerligen ynkligt medan Raskva förmodligen satt och gottade sig och räckte lång näsa (eller lång nos möjligen).
Vi var i god tid så Mulen hann med att sitta och gråta ett tag i väntrummet också och tycka synd om sig själv. Att ridgebackar skall vara modiga verkar hon aldrig ha hört talas om.
I alla fall, Johanna tyckte att Mulens bog var mycket bättre. Hon protesterade bara när hon blev riktigt provocerad i leden. Eftersom hon visade sådan förbättring behövdes ingen omröntgen men hon skall fortsätta med Rimadylen 1-2 veckor till och även ta det lugnt (ha ha).
Johanna sa igen att man inte kan tro att Mulen är 11 år, hon är jättefin och smidig i kroppen förutom skadan då :-). (Varför blir det inga riktiga smileys trots att jag har rätt inställning??)
Passade på att beställa en tid till Råttsorken. Hennes veterinärer är tillbaks från semestern nästa vecka så då kan hon lika gärna gå och kolla sig. Hon mår annars ganska bra men fäller som tusan (kortisonet?) och har lite hosta igen. Dessutom börjar hennes bakben fara åt alla håll när hon springer men glad är hon.

Dagens Äääärk står jag själv för. Alltså, redan som liten lär man sig titta i hallonen innan man äter dem. Kollade jag idag? Nä, just det. Hallonmaskar smakar inte gott!
För övrigt kan jag hälsa min mor att även Anne anser att Äääärk helt självklart stavas med fyra ä. Hur skulle det annars se ut?

I går var det dags att äta en av Irenes fyllda pattar (ja, de är ju inte bokstavligen Irenes). Till det blev det ris som jag faktiskt fått av nämnda Irene. Har ni sett de där små 2-portionspåsarna, boil-in-bag? Snacka om onödigt förenklande även om det för all del var praktiskt att bara stoppa ner påsen i kokande vatten. Jag har ingen gejser så vanlig spis fick duga. Men hur jobbigt är det att koka ris på vanligt sätt?
Fyra fördelar med boil-in-bag (enligt bagen själv):
1, Färdigdoserat. Ja, det är som sagt jääättejobbigt att snoka reda på ett dl-mått och mäta upp riset. Dessutom behöver man fortfarande mäta vattnet.
2, Rispåsen har kalla hörnen så man inte bränner sig. Jag har å andra sidan aldrig bränt mig på nykokt ris…?
3, Perforeringen gör det lätt att öppna påsen. Sant.
4, Riset bränner inte fast i kastrullen. Har man en glupsk islänning är det inga problem.
Slutsats: ett totalt onödigt påfund även om riset var gott.

Och så en fyllehundsrapport: A har varit tvungen att flytta sina ölburkar i källaren eftersom Krassehunden går och hämtar ölen varpå han pickar hål i burken och lapar i sig innehållet. Sådan herre sådan hund…?

Mamma har börjat förlika sig med tanken på att det kanske blir ett schäferbarnbarn. Valpbilderna på Beyla kanske har gett resultat, hon kunde till och med tänka sig att träffa fröken Beyla. Med tanke på att hon för 15 år sedan var rädd till och med för Raskva så får det väl ses som ett stort framsteg.

Dagens Äääärk

Raskva och Wille har idag stått för Dagens Ääääärk. Ute på promenaden idag var Råttsorken osedvanligt pigg och glad och sprang omkring och jagade Wille medan hon försökte bita honom i hasorna. Rätt som det var insåg jag att de båda såg lite väl målmedvetna ut när de glada i hågen skuttade iväg till ett litet buskage. Mycket riktigt ställde de sig och smorde kråset med… brun… gegga… eller rättare sagt människoskit. Skit också! Bruna i käftarna slet de sig därifrån när 1 st matte/dagmatte kom vrålandes, viftande med kopplen och med 1 st Kalle i flexi-släptåg.
Naturligtvis var det dessutom precis vid den glänta där jag brukar träna med dem så där sket sig (ha ha) det för ett tag framöver.
Båda stank så mycket så de blev helt enkelt kopplade och fick gå hem och käka varsin skorpa för att försöka rensa käftarna.

Mulpromenaden gick åt ett annat håll och som vanligt häpnade jag över andra hundägare. Hade just kopplat den lilla bajsätande hunden (dvs Raskva, hon får ju gå med på både terv- och Mulpromenaderna eftersom hon sitter hemma och glappar annars) när vi på en korsande stig stötte på en herre med en golden. Eftersom han var lite före oss stannade jag och väntade. Och väntade. För framme på stigen står både gubben och golden och GLOR. efter ett tag börjar jag fundera på hur jag skall ta mig förbi den gloende gubben och hans lösa hund och då kommer det naturligtvis:
”Får de hälsa?” Nä, de får de inte och om han hade haft något som helst vett i skallen hade han förstått varför eftersom jag står och pratar snällt med Mulen, stoppar i henne godis och klappar henne lugnande på bröstet.
Tror ni att han kopplar sin hund och går därifrån? Nä, just det. Hans hund är naturligtvis jääättesnäll så de kan gärna få hälsa säger gubben och går närmre varpå Mulen håller på att krypa ur skinnet (hon avskyr golden retrievers) men ändå håller sig från något rabiatare.
Suck. Jag kommer förmodligen aldrig att förstå en del. Så småningom fattade gubben att vi inte ville hälsa och sniglade sig iväg på stigen. (För övrigt så hade de inte fått hälsa även om mina hundar hade varit de snällaste i hela världen. Okända hundar är helt enkelt inte ok för mina hundar att hälsa på.)

Sitter och kikar på ”So you think you can dance?”. Det är väl iofs tanken att man skall förfasas men som alltid vid sådana här program undrar jag varför folk inte har någon som helst självinsikt. Ok om man faller precis på strecket men en del är verkligen helt i det blå. Inte för att jag kan dansa (eller sjunga eller något annat konstnärligt) men jag har i alla fall vettet att inte ställa upp på en audition där jag totalt skulle göra bort mig.

Man tager vad man haver…

…och i det här fallet har vi lite att välja på:
– En Dum terv som lätt blir stressad och då gärna bits.
– En Ond terv som inte kan vara lös (eller KAN kan han väl, det är dessutom matte som åker på eventuella juridiska följder. Dagmatte tänker dock inte ta ansvar för vad som eventuellt kan hända med en lös Kalle.)
– En lat hund som dessutom för tillfället är halt och skall vila.
– En senil hund som visserligen tycker det är kul att träna men fattar nada av vad man säger till henne. Hennes metod är att köra med ”sitt” och ”ligg” vad man än säger. Funkar inte det så tar hon till ”skall” och blir jätteglad för det är alltid kul att få skälla.

Så vad gör man om man blir tossig av träningslängtan? Jo, man tar den Onde terven och tränar med honom kopplad. Därför kommer Kalle nu att få en liten mini-agilitybana på uteplatsen. Agility är visserligen inget Kalle gillar men det är dagmattes favoritgren. Alternativet är att sätta Kalle vid balkongdörren, springa ut på den 6 x 3 m stora uteplatsen, gömma sig bakom en blomkruka och skrika ”Sök!”. Inte så lyckat kanske. Därför får Kalle träna skogs- och uteplatsagility, det är karaktärsdanande att ge sig i kast med saker man ogillar.

Tittar för tillfället på Cesar Millan. Är inte så förtjust i hans metoder men just nu handlar det om några hundar som blev kvar i New Orleans efter Katrina. Ruskigt, vet inte vad jag gjort om jag varit tvungen att evakuera mig och inte fått ta med hundarna!?!?! I det här fallet räddades hundarna i alla fall av några djur-räddningsarbetare och kunde efter några månader få komma hem till sin matte.

Den här veckan blir det inga bloggbilder för Anne har fått med sig kameran till Laholm för att kunna visa hur hålan ser ut. Mamma köpte en ny kamera när den gamla gick sönder precis innan semestern. Den här modellen är shock-proof och water-proof vilket innebär att man skall kunna tappa den från 1,5 meters höjd, ställa 100kg på den och dyka till 10 meters djup utan att den tar skada. Inte för att jag har tänkt testa men det är trevligt att man kan ha med den ute när det regnar.
Får väl scanna in några gamla bilder i stället som kan pryda bloggen.