Jag är ful…

…och dum…och elak…och rent allmänt en hemsk person.
Känns resonemanget igen? Japp, alltför väl.

Jag hade webbmöte med Isak tidigare i veckan och som mamma sade, ”Det är väl bra att du ska träffa Isak när du är ful och dum?”
Inte för att min mamma tycker att jag är ful och dum (tror jag), hon är däremot luttrad av att ha en dotter som anser sig vara både det ena och det andra i negativ väg.
Det satt hårt åt men jag lyckades i alla fall klämma ur mig till Isak att jag är missnöjd med situationen i höstas. En massa ursäkter från min sida innan jag fick fram det jag ville men jag borde vetat att han faktiskt är bra.
Med andra ord, jag fick beröm för att jag framförde klagomål och beklagade att det blivit en stor miss i kommunikationen.
Uppenbarligen hade inte Sofia och Isak snackat igenom en framtida vårdplanering, han lät rätt ställd när jag började prata om sorkkar och andra KBT-termer.
Ok, han är som sagt ingen terapeut men där skulle väl någon av dem reagerat över att han faktiskt inte hade kompetensen att ta över min behandling?

Nu när jag är ful och…ja, jag behöver väl inte fortsätta? Jag märker i alla fall att allt det där jag tränade på inte funkar när jag mår sämre – vilket jag faktiskt framförde ett antal gånger under terapin. Det är en sak att kunna resonera med sig själv, att hantera ångesten och att ta sig vidare när man trots allt har ganska fast mark under fötterna. En helt annan när marken gungar och är ganska sank.
Nånstans går en tydlig men samtidigt hårfin gräns: på ena sidan kan jag ge den där jäveln på vänstra axeln en knäpp och be honom dra åt pipsvängen (han drar visserligen inte åt det hållet men sitter liiite lösare i alla fall), på den andra sidan gränsen sitter han och asgarvar med ett MOAHAHAHA. Möjligen finns det en minimal chans att han skulle tappa fotfästet av blotta skadeglädjen men det kan man väl inte hoppas på.
Och ängeln och bitchen på högeraxeln har gått i ide, förhoppningsvis tinar de upp så småningom när februari är överstånden.

Nytt samtal nästa vecka, får se vad vi kommer fram till.

Fasen, jag skulle inte fortsätta gnälla men det känns ändå skönt att få ur sig en del.
Jag är less på att ligga som en liten blöt hög med täcket över huvudet och dessutom lipa över diverse olika saker. Till exempel så är jag en Ond Människa som brukar reta min mamma med att lägga fjärrkontrollerna i oordning. Jag kan inte låta bli och sedan grinar jag för att jag är så hemsk.

Gnäll

Jag fick ju order från Isak att skriva bra saker men det blir påfallande ofta bloggat när något är negativt.
Det beror väl i och för sig på att man (dvs jag) kan behöva skriva av sig (mig), är det bra saker och jag mår prima så behöver det liksom inte bearbetas på samma sätt.

I vilket fall, det är ett sammelsurium med tankar om Solhem, diagnos, behandling och hur det ser ut framöver.
2020 bollade de alltså med minst tre olika diagnoser varav vissa låter rimligare än andra.
Jag har missat att fråga vad som fick dem att backa vad gäller unipolär/recidiverande depression men tydligen pekade det faktum att jag hoppade av gruppterapin i höstas på personlighetsstörning…?
Det där får jag definitivt ta upp, om de menar att jag är velig och inte kan bestämma mig så kan de fundera över hur bra den där behandlingen funkade.
Vi var sex personer när kursen startade. Gång tre hade två personer hoppat av.
Jag träffade en av de kvarvarande deltagarna för ett tag sedan och tragiskt nog så avled(!) en av patienterna innan gång fyra.
Det skulle kunnat varit lite lustigt med ”10 små negerpojkar” men det här är bara hemskt.
Det är fyra gånger kvar men terapin ligger på is pga corona.
Tre patienter kvar, de är alla tre osäkra på om de vill fortsätta. De känner sig inte hjälpta och ingen av dem känner stöd från eller förtroende för terapeuterna.
Det enda positiva de har fått ut av terapin är när de har pratat med varandra på rasterna.
Verkligen lyckat, Solhem!
Det där vägrar jag att det ska få ligga mig till last!

Jag känner mig missnöjd med hur det blev 2020. Missnöjd med mig själv, missnöjd med Isak och Sofia.
Jag gjorde ärligt talat ett jättejobb under våren och sommaren med KBTn och kom en bra bit på väg.
Men…nånstans brast det i kommunikationen mellan Isak, Sofia och mig. Jag trodde att jag skulle få betydligt tydligare uppföljning och stöd av Isak men antingen har jag missuppfattat saken eller så har Sofia och Isak inte snackat ihop sig ordentligt om fortsatt kontakt.
Jag kunde väl varit tydligare med det själv men när Isak lät rätt frågande när jag pratade om ”Sorkkar” och ”Ångestspindelen” så släppte jag det.
Ok, jag fattar att han inte kan vara helt samkörd med Sofias och min jargong men det fanns liksom inget stöd, jag förväntades jobba vidare själv.

Med andra ord, jag har fått bra verktyg att jobba med men de har inte visat tillräckligt tydligt hur jag ska använda dem.
Det känns som allt jag kämpade med förra året rinner ut i sanden, jag vet delvis hur jag ska gå vidare men törs inte själv.
Jag skulle ”repetera och läsa mina anteckningar” enligt Isak, likaså de mål och möjligheter som Sofia och jag skrev ner, men den där jävla Spindelen är för nära. Ge mig en längre pinne för att peta på den, tack!

Det, i kombination med att jag ”eventuellt” ska fasas ut från Solhem är ganska jobbigt att ha hängande över sig.
Isak höll med om att ”det finns en viss risk att jag hamnar mellan stolarna”, dvs jag kommer inte att få tillräckligt med hjälp av primärvården – det är faktiskt inte vårdcentralens sak att behandla patienter med min problematik – och Solhem anser kanske inte att jag hör dit heller.
Jävla rövhål, rent ut sagt.

För att gnälla lite till så är jag i den där åldern, ni vet, där kärringar börjar få vissa problem med sina hormoner.
En vän sade lite glatt att ”det kan ju hålla på i uppemot tio år”. (Vännen i fråga tog sig igenom klimakteriet på några månader även om den perioden var rätt pissig.)
Vad som är jobbigast med det är att måendet är helt oförutsägbart. Några dagar hit, några dagar dit, totalt omöjligt att vare sig vara beredd på eller att kunna parera.
Hälsokost har snarare haft motsatt effekt, östrogen kommer jag definitivt inte att få efter att ha haft en propp i benet.
Kan någon operera bort vissa icke-längre-nödvändiga kroppsdelar, tack?

Well, slutgnällt för idag. Tack och lov för mammor, vita vänner, fyrbenta vänner, tvåbenta vänner, pojkvänner (nja, det är faktiskt bara en!) och diverse andra vänner.
Jag vet att ni finns där, tack! ❤

Opp, amaryllis! Eller Opp, humör?
Min fina amaryllis kommer från Catrine Dellbing

Hejdå 2020!

Ett väldigt underligt år är tillända och även om Covid-19 har påverkat mig betydligt mindre än många andra så är det klart att jag också har känt av oron och restriktionerna.
Förhoppningsvis kommer vaccinationerna att fungera så att livet kan börja återgå till det vanliga men vissa förändringar är nog här för att stanna, likaså insikten som många har fått att människan inte är odödlig. Det var det väl ingen som trodde innan heller, men att både vi och vårt samhälle är så pass sårbara som vi är.

Jag borde sammanfatta 2020 på ett snitsigt sätt och se fram emot 2021 med tillförsikt som det så fint heter men något som jag kommit fram till under det senaste året är att borde är ett jäkligt dumt ord.
Skippa borde och må bättre!
Se där, nästan ett nyårslöfte!

Nikka är lagad, veterinären hade vissa problem att få huden att räcka till över såret. Allt hoppande och galopperande som min hund ägnar sig åt har resulterat i en väldigt slät och stram mage – inte något som en hund i den åldern brukar ha.
Hon har ju alltid varit lite tossig, att hon har fyllt 10 gör alltså ingen skillnad.
Bästa julklapparna enligt hundarna var varsin grymtande glis som de glatt har sprungit omkring med. Glisarna är dessutom väldigt busiga och rymmer stup i kvarten, de måste alltså letas reda på lite varstans i huset. Succé, förutom att mamma avskyr grymtandet och förmodligen snart slänger ut oss (eller åtminstone glisarna!).

Mitt knä blev betydligt bättre, sen blev det sämre igen. Jag klagade över att det både såg ut och kändes som en stock vilket förmodligen fick min kära moder att tycka att jag var gnällig. (Jag är ganska gnällig så det är inte så konstigt.)
Det var först när min fysioterapeut Karin började se lite betänksam ut som jag insåg att det kanske inte var så bra, det där stockbenet.
Av sjukgymnastiken blev intet, det blev istället ett besök på jouröppna vårdcentralen som skickade mig vidare till akuten på Östra med en misstanke om ventrombos.
Att söka vård i dessa dagar är en upplevelse i sig. Det är ungefär som att gå igenom Checkpoint Charlie på DDRs tid, möjligen är väktarna något mildare än Stasi men det vete sjutton.
Man utfrågas noga om man har feber, hosta, nysningar eller något annat av Covid-19s alla symtom. Dessutom tas tempen innan man ens får komma innanför dörrarna.
Jag blev kvar ett antal timmar, förmodligen har jag haft en propp i vaden men att den släppte/löstes upp av sig själv.
Det är väl bara att inse att kärringkrämporna börjar dyka upp…

Solhem och psykiatrin hänger lite i luften just nu, i synnerhet som Isak gått in i pandemi-vården.
Diagnos, behandling och även vårdgivare är ganska öppet vilket känns rätt jobbigt. Det är liksom tillräckligt tufft ändå att vara knäpp utan att man ska behöva kämpa för att få rätt vård, jag trodde att jag var förbi det skedet i mitt liv.

Jag önskar er alla ett riktigt fint 2021, på alla möjliga plan!

Nikka, fötter och Solhem

Det var ett tag sedan, jag hamnade i det där ”Ska blogga, gör det imorgon” och helt plötsligt är ”imorgon” ”nästa månad”.
Jag gillar att blogga, dels för att jag tycker om att skriva, dels för att det får mig att sortera saker och ting i skallen. Alla hästarna är så att säga hemma i stallet men var och en måste förstås stå i rätt box och där hjälper bloggandet till.
Dessutom har jag fått helt fantastiskt gensvar, framför allt när jag har lagt ut bloggen på Facebook.
Jag svarar inte alltid på alla kommentarer, oftast hamnar även det i kategorin ”Gör det imorgon”, i synnerhet om det är något som jag verkligen vill svara på, ett klokt och genomtänkt svar. Jag formulerar jättebra svar för mig själv men de hamnar sällan där de skall vara, det vill säga i kommentarsfältet på fejjan.
Ni ska veta att jag läser alla kommentarer och de värmer och jag tar till mig det mesta. Lite svårigheter att ta till mig positiva saker men den där Jäveln på vänsteraxeln har faktiskt krympt påtagligt de senaste åren.
Det är nog Bitchen på högeraxeln som suger i sig för inte kan en Ängel vara så glupsk och bra på att ta för sig?

Hösten har liksom smugit sig förbi lite segt men vips så är det december och juldags.
Förutom Covid-19 som har påverkat oss alla mer eller mindre så har det handlat mycket om fötter, ett kasst knä, Solhem – och Nikka.
Pickeluren mår alldeles utmärkt om man frågar henne, det där med att ”Ta det lite lugnt och undvika hopp” är rena tramset enligt min snart 10-åriga Madam, det är – som alltid – full rulle både ute och inne.
Hon tappade en del i samband med magsjukan tidigare i höstas men det var nog bra med lite påtvingad vila. Nu är hon smidigare än på länge och även om hon har tappat rätt mycket muskler i ryggen så fick hon en rejäl ”tummen upp” av både vår hundfysio Ann-Christin och veterinären Marianne.

Tyvärr var en av juvertumörerna som togs bort för ett par veckor sedan malign. En väldigt låg grad, utan större risk för metastaser eller att den skulle komma tillbaka. Patologen bedömde dessutom att hela knölen var borta men faktum kvarstår, det var cancer.
Marianne och jag har bollat lite hur vi ska fortsätta, igår pratade jag med en av hennes veterinärkollegor och vi bestämde oss för att de bakersta juverdelarna ska tas bort.
Nästa onsdag blir det alltså op, inte för att det är direkt nödvändigt utan för att minska risken för nya tumörer.
Det har ju ploppat upp nya även om det blev bättre efter kastreringen och vi resonerar som så att Nikka är pigg och fräsch med chans till många bra år – och det är inte bättre förutsättningar om några år när hon är äldre. Hur vi ska göra med andra sidan får vi fundera över sen, först tar vi denna biten!
Tja, lite bröstplastik i 10-årspresent?
Svårigheten är väl att hålla henne i stillhet efteråt – och att få med henne hem från kliniken.
Min tös smilar in sig varje gång så de vill behålla henne, kanske tur att hon är en riktig mattegris! (Charlie däremot hade förmodligen gärna flyttat dit, han tycker att det är ett superroligt ställe.)

Så var det mina fötter, då. Jag har haft ont i hälarna i drygt ett halvår, till slut var det ohållbart och jag masade mig iväg till Rehab på Angered Centrum. Plantar fasciit, det vill säga inflammation i senfästet under hälen. Jag visste inte ens att vi hade senfästen där men det är väl logiskt med tanke på att hästar, hundar och möss har det…
Avlastning och vila, sjukgymnastik och även stötvågsbehandling gjorde susen. Fötterna var nästan återställda när jag försökte mig på att gå ner i split lite oplanerat, det vill säga jag slant med ena benet och knät vek sig i vad som kändes som 90 grader åt sidan. AJ SOM FAAAN!
Där gick ena ledbandet sönder vilket nog var en rätt lindrig skada med tanke på att jag först trodde att hela knät hade gått av.
Det var en månad sedan, om två månader till så beräknas det vara läkt så att jag kan träna upp stabiliteten igen. Tills dess är det vila och kryckor som gäller vilket är trist och innebär två uttråkade hundar.
Livet har liksom gått på halvfart sen dess men jag får väl knapra i mig mer koffein helt enkelt.

En annan sak som har varit ganska jobbig den här hösten är Solhem med terapi, utredningar och framtidsplanering. Det skaver liksom, jag har tappat lite av förtroendet och det känns mindre tryggt.
Jag hoppade ju av gruppterapin vilket jag fortfarande är nöjd med, i synnerhet som jag träffade en av de andra deltagarna för någon månad sen. Ingen har varit nöjd, nu är gruppen – det vill säga de tre kvarvarande patienterna – lagd på is till följd av Corona.

Frågan om min diagnos och därmed framtida behandling kvarstår. Om jag har en personlighetsstörning så förmodas jag kunna rehabiliteras och få tillräckligt stöd från primärvården, det vill säga vårdcentralen.
Det kommer definitivt inte att funka, även om jag är bättre än på många år så är jag milsvis från att lämna en öppenvårdsmottagning. En konkret sak som genast skulle skita sig är dessutom min medicinering. Det är tillräckligt svårt att få en psykiatriker att skriva ut den kombon, det kommer aldrig en vanlig läkare göra.
Är jag däremot unipolär vilket de alltså ansåg för några månader sedan så hör jag inte till Solhem utan en annan öppenvårdsmottagning. Det finns en möjlighet att få gå kvar på Solhem ändå för i så fall bör jag inte skrivas över till primärvården – jag anses för sjuk.

Det här är jävligt jobbigt och sparkar undan en del av självförtroendet JAG har byggt upp. Det är som att bita sig själv i r*ven, ju mer jag jobbar på att må bra desto mindre chans har jag att få bra hjälp i fortsättningen. Jag vet inte om det är därför eller av andra skäl men då skaver faktiskt Isak lite också. Jag fattar ju att det inte är han som bestämmer över framtida vårdplanering men lite, lite av tilliten är borta och jag saknar Sofia.
Det är alldeles för lätt att glida tillbaks i gamla spår som dessutom tenderar att bli mer och mer ingångna ju äldre jag blir.

Nåväl, på tisdag är det webbmöte med Isak, håll tummarna för att det blir ett bra samtal och att det känns bättre sen!
Nu har jag gnölat av mig lite, håll ännu mer och större tummar för Nikka på onsdag. ❤

Nikka, nånstans i en finsk skog vid Polcirkeln.
Nordkappsresan 2016

Bajs

Inte bokstavligen men lite lagom pisskänsla såhär på söndagskvällen. De senaste dagarna har varit riktigt bra och beslutet att hoppa av gruppterapin känns fortfarande rätt.
De ringde faktiskt förra fredagen och ville ha ”ett avslut” men jag tycker faktiskt inte att det behövs.
Jag mår inte bra av de personerna och det skulle förmodligen bara få mig att känna mig kass vare sig de håller med mig eller inte.
Istället ska jag till Isak nästa vecka och det är bra, vi ska framför allt prata om framtida upplägg, ändring av diagnoser och om jag ska byta mottagning. Det vill jag ju inte men så länge de inte bara sparkar ut mig så…

Mina fötter är fortfarande ”sjukskrivna” vilket ärligt talat är trist, man går mer än man tror i vardagen även om man räknar bort hund- och hästpromenader. Jag som precis tänkt börja träna upp Nikka igen, nu får det bli lite balansträning och annat inomhus där jag kan sitta och inte belasta fötterna mer än nödvändigt.
(Nikka har för övrigt vissa svårigheter med att apportera pilatesbollen, men vad ska man annars göra när man är en glad labrador och inte har något lämpligare tillgängligt? Stå på den går ju inte även om matte tycker att det är en bra idé!)

I fredags var det Suss-dag i stallet och som vanligt var det fullt med Aha-upplevelser. Den här gången fick min lektion bli fotanpassad vilket faktiskt gick väldigt bra.
Suss hade med sig en ”lekmadrass” från IKEA och hästarna fick träna att stå på den. Trots att den bara är några cm hög så gav den stor effekt, det var riktigt fascinerande att se!
Greina fick balansera upp sig själv och resultatet var en totalt avslappnad häst, jag har aldrig sett henne så avslappnad i kroppen!
Det här ska jag helt klart träna vidare på, perfekt Helene- och Greinaträning eftersom jag inte rider för närvarande.
Det är så fräckt att få nya idéer och insikter, Suss är smått magisk!
Jag fnular dessutom på olika sätt att använda hundträningen på häst och vice versa. Funkar det på den ena så borde det funka på den andra, det gäller bara att få min hjärna att tänka i rätt banor för att komma på hur jag kan påverka på liknande sätt oavsett vem det är jag jobbar med.

Och så Pang! eller snarare Smyyyg! så smyger negativa tankar och känslor in i skallen. Bara sådär, när jag gör något helt annat. Det där behöver jag ju kunna hantera men just nu hänger jag i luften.
Gruppterapin drog undan en bit av mattan under mina fötter, nu törs jag inte riktigt peta på ångestspindelen på egen hand. Jävla bajs, det går förhoppningsvis att få fotfäste igen betydligt lättare än innan men en av de jobbigaste sakerna är att man tänker och resonerar negativt. Med andra ord så ser jag inte objektivt på situationer med ångest och mående när jag är mitt uppe i dem och det är svårt att veta vad som är riktiga tankebanor och vad som är färgat av ett jävla bajsbrunt eller gråblaskigt filter.
Ta hit lite rosa fluff och enhörningar!
Sådär, nu har jag fått ur mig lite negativitet och dessutom insett att det har varit bra ett tag. Heja mig! (Det känns rätt fel att skriva just nu men någon nytta gör det säkert med det undermedvetna.)

Som bonus får ni en bild på bästaste Greina på madrassen, fotot taget av ”Cilla i stallet” eftersom jag inte brukar skriva ut folks namn om jag inte har frågat dem först. Tack alla stallvänner för att ni finns, både två- och fyrbenta!

Konspirationsteorier – Palme

Jag gör mig ganska ofta lustig över diverse konspirationsteorier, i synnerhet de om Big Pharma – dvs De Onda Läkemedelsföretagen, påhejade av sina lakejer på Det Onda Läkemedelsverket. (Det vet väl alla att personalen på Läkemedelsverket håvar in storkovan genom att vara i maskopi med Astra & Co?)

Den här gången tänkte jag dock skriva om en person som det också har förekommit en hel del konspirationsteorier om, nämligen Olof Palme.
Vem som mördade honom och varför, för att inte tala om den något taffliga polisutredningen efteråt.

Till att börja med så blir det en liten historia om en inkomstkälla som Syster Yster och jag hade i barndomen.
Jag är inte bara uppvuxen i ett blåmålat hus, det var mer som var blått (eller blåvitt) hemma.
(Således vet jag till exempel mycket väl att Blåvitt vann UEFA-cupen både 1982 och 1987. Det är väl i och för sig något som ingen av våra dåvarande grannar kunde missat heller, pappas segervrål lär ha hörts i hela radhuslängan.)
Pappa var tydligt BLÅ även politiskt. Absolut inte så att det skiftade i brunt men, som sagt, blå.
Med andra ord var han inget fan av den socialdemokratiska regeringen även om han kunde uppskatta Palmes egenskaper som politiker.

Den som först sade ”Ful gubbe” när Palme var på TV fick en liten slant. Jag fattade ju inte att det var Palmes politik som var ”ful”, jag trodde att det var hans inte så fagra anlete som åsyftades.
Palme var för övrigt med rätt mycket i TV på 70-talet, vilken lycka för Marie och mig!
(Politiskt var även jag tämligen blå i början för att senare övergå till en något rödgrön röra. Undrar vad min käre fader hade tänkt om att han näst intill närt en kommunist vid sin barm? 😀
Skämt å sido, jag är inte kommunist men inte så långt därifrån.)

Men så var det mordet på Palme och konspirationsteorierna, ja.
Vår familj vet förstås hur det egentligen ligger till med gärningsmannen – eller rättare sagt gärningskvinnan.
Mamma befann sig bara något kvarter från den ödesdigra korsningen under mordnatten och vem skulle misstänka en medelålders tvåbarnsmor, dessutom från det knallröda Hammarkullen?
Nej just det, hon har inte nämnts ens i de vildaste spekulationerna!

Annars finns det gott om teorier: PKK-spåret, Skandia-mannen, Sydafrika-spåret och så vidare. En del ganska realistiska, andra lite mer orealistiska.
En av de mest korkade läste jag dock häromdagen:
Mordet på Palme var i själva verket inget mord utan en välregisserad händelse som både han och hustrun var med på. Palme var nämligen döende i AIDS och det gick ju inte för sig att statsministern skulle dö i denna skamliga sjukdom!
De som minns 80-talet minns förmodligen även den totala AIDS-paniken som rådde under senare halvan av decenniet.
Det hade sannolikt fått rejält negativa konsekvenser för både Socialdemokraterna och Sverige om Palme avlidit av den anledningen men vilket stolpskott skulle istället ha föreslagit ett ”mord” som en lämplig lösning?
I synnerhet som det följdes av en mordutredning som snarare var ett flagrant exempel på hur ett mord inte ska hanteras? De förvecklingar som blev i samband med utredningen satte spår även internationellt och de var knappast av det positiva slaget.
Hade det inte varit lite mer logiskt att låta Palme få ”cancer” och sedan låta honom avlida på mer eller mindre naturlig väg?

Det torde vara ganska många celebriteter – och för den delen även mer ”vanliga” människor – som under åren har dolt sin HIV/AIDS-diagnos och officiellt sagt sig ha cancer eller någon liknande sjukdom. Sorgligt att det behövs och att AIDS fortfarande är så stigmatiserat men så är det ju.

Nej, jag tror nog att vi kan förkasta just den förklaringen av Palme-mordet. Huruvida det var Stig Engström, Christer Pettersson, Kalle Anka, rymdödlorna eller någon annan lär vi aldrig få full klarhet i.
Men det är klart, spekulera kan man alltid…?

”Ful gubbe” 🙂


Näpp!

I fredags var det den tredje gången på mindfulnessterapin och även om jag inte mådde piss under träffen så mådde jag heller inte bra.
Möjligen kände jag mig som en trotsig och något tjurig barnunge vilket faktiskt kan vara en riktigt trevlig känsla – när det är något jag kan göra åt det.

Det stämmer helt enkelt inte. Det stämmer inte med terapin, det stämmer inte med gruppen och framför allt så stämmer det inte med terapeuterna.
Jag har inget förtroende för dem, jag vet inte riktigt varför men vi är liksom inte på samma plan.
Självklart tar det tid att bygga upp en trygg och bra relation men nej, vi har inget bra på gång. Snarare tappar jag faktiskt tilliten till dem när jag inser att vi inte riktigt når fram till varandra. Efter tre respektive fyra gånger (jag träffade en av dem innan behandlingen kickade igång) så förväntar jag mig att de åtminstone ska lyssna på vad jag säger, i synnerhet som jag ju inte har haft på mig mitt ”happy face” hela tiden.

”Du utrycker dig verkligen bra och lyckas få så bra ord på dina tankar och känslor!” Ja, men lyssna då på vad jag säger och kör inte vidare utan att reflektera över vad faktiskt hela gruppen säger!!!

Japp, jag är arg och näpp, jag tänker inte gå kvar.
Och vet ni vad? Det känns faktiskt jäkligt bra!
Vafalls?! Ett beslut där jag hoppar av något och dessutom applåderar mig själv för det beslutet? Vad hände???
Har någon manipulerat mig i sömnen? Satt in ett chip som styr mina tankar och känslor? Gett mig någon trolldryck?

Nä, jag tror helt enkelt att det stavas Solhem, Isak och Sofia. Ska jag vara bussig mot mig själv så stavas det även Helene!
Det var förmodligen inte tanken med terapin, att den skulle vara så tafflig att patienterna blir arga och hoppar av, men hellre det än knäckt!

Att ”fröknarna” inte fixade att lägga uppgifterna och kraven på rätt nivå är en sak även om det är jäkligt klantigt. Men att de sen inte klarade att läsa av gruppen och direkt justera upplägget är dåligt.
De är ju inte nya som terapeuter och att inte märka att patienterna inte klarade deras takt är inte ok!
Efter första gången så mådde fyra av oss sex deltagare alltså riktigt dåligt vilket vi också gav uttryck för gång två. Det är möjligen snudd på att jag går över sekretessen men en av deltagarna mådde så dåligt att hon blev inlagd. DÄR borde väl stora varningsklockan ringt rejält?!?!

Gång tre, alltså i fredags, hade en annan av deltagarna hoppat av eftersom hon inte klarade övningarna.
Både hon och jag har sagt ifrån att det borde varit tydligt redan första gången att vi skulle känna efter och inte göra mer än vad vi kunde hantera.
Nope, vitsen skulle då vara att vi själva skulle inse var våra gränser gick och bromsa där.
”Tanken är att det är en rätt tuff start för att få saker att hända, 8 träffar går så snabbt!”
Jättefin tanke hörrni, med en deltagare på sjukhus och två som har hoppat av innan vi ens gått hälften av gångerna.

Jo, de försökte faktiskt mjuka upp det hela i fredags men på något sätt så fattar de inte riktigt hur snett det har blivit.
När jag sade som det var, att jag var arg både på situationen i sig och på dem, i rollen som terapeuter, så var det visserligen ”jättebra att jag lade märke till och satte ord på känslan” men jag fick på något sätt uppfattningen att det definitivt inte var deras fel att det inte gått som planerat.

Det kanske inte är deras fel att det inte funkat, men det är då INTE mitt! Jag trodde inte att det skulle bli lätt och självklart vet jag att det krävs engagemang från min sida men det är faktiskt deras jobb att ge mig de rätta förutsättningarna för det.

DÄR är vinsten med den här gruppterapin: Jag har fått ett kvitto på hur otroligt långt jag har kommit.
Jag har tagit mig till Borås själv (med hjälp av Farmor Anka-bilen, givetvis), jag har suttit i en för mig okänd grupp och visat att jag är ledsen, jag har blivit arg och till och med kunnat tala om det och, framför allt, jag skuldbelägger inte mig själv för att det inte funkade.
Såhär hade jag definitivt inte resonerat för några år sedan, då hade jag tryckt ner mig själv, tyckt att jag var urdålig och att jag inte ens klarar terapi för att jag typ är för korkad.
Det är som sagt deras jobb att ge mig rätt förutsättningar, inte mitt. Jag går där av en orsak, inte för att lösa allt själv.

Så, i morgon ringer jag Isak för att säga att jag hoppar av mindfulnessgruppen. Eftersom jag vräkt ur mig massa frustration här så slipper han förhoppningsvis få en lavin av missnöje över sig. Däremot lämnar jag gärna en utvärdering och synpunkter på hur deras terapi inte gick som det var tänkt.

Heja mig!

Tällberg, Dalarna
2016

Upp…och ner…och…?

Jahopp, jag tänkte (som vanligt) skrivit redan förra veckan om den käcka nya mindfulnessterapin men det bidde inte av.
Det är väldigt blandad kompott, visst var jag inställd på att det kunde bli jobbigt men inte tufft, inte så snabbt.
Själva terapin är förstås inte det vi gör på träffarna utan man ska jobba vidare hemma med egna övningar. Jag vet faktiskt inte vad det var som gjorde att det blev skitjobbigt men det blev det efter några dagar.
Egentligen så gillar jag att meditera och göra avslappningsövningar men här slog något snett.

Tanken är väl att man ska reflektera, lägga märke till tankar och känslor – och att kunna peta lite på den där jävla Ångestspindelen men det gick inte så bra.
Jag tror ju, precis som med Sofia i våras och somras, att det är något jag måste jobba igenom för att kunna kontrollera det bättre men då krävs det trygghet och att någon kan bromsa när jag inte kan det själv.
Där behövs det förstås också tillit och även om jag inte misstror mina nya ”fröknar” så har jag heller inget större förtroende för dem när det gäller den biten. Sofia var så jäkla bra, likaså är Isak bra men de här två terapeuterna har fortfarande en del att bevisa.

I vilket fall, jag lyckades ta mig i kragen och åka till Borås för den andra träffen i fredags och bara det tycker jag att jag kan få en eloge för.
Och tja, kanske förtjänarjag även en eloge för att jag har legat och grinat i gruppen och inte sprungit iväg utan stannat kvar.
Det skulle jag ALDRIG gjort för några år sedan, i synnerhet inte tillsammans med okända människor även om vi förmodligen är lika knäppa allihop.

Det visade sig att av oss sex deltagare så mår fyra pissdåligt efter första veckan och det är knappast meningen. Inte för att jag vill att de andra ska må dåligt men samtidigt är det rätt skönt att vi är flera som upplever samma sak.
Jag tror att en del av problemet är att våra fröknar är nyutbildade inom just den här sortens terapi, även om de har många år som terapeuter bakom sig. De är entusiastiska och gick ut för fort, de menar säkert väl men det hade ju varit klokt att snarare ta det lite överdrivet försiktigt även om det inte hade gett lika tydliga resultat.

Det skrämmer mig, att inte vara säker på att de har konbtroll över situationen när jag nu inte har det själv, men i morse pratade jag med Isak.
Det är väl inte hans sak att lägga sig i deras terapi egentligen men vi snackade ihop oss och fick fram en plan över närmsta framtiden.
Jag går kvar i gruppen men gör bara en del av övningarna. Det är trots allt inte för terapeuternas skull jag går där, det är för min egen.

Med andra ord så tänker och känner jag lite lagom – och idag har jag faktiskt rotat fram lite ilska. Ännu bättre: jag är inte arg på mig själv utan på situationen och fröknarna.
För en gångs skull lägger jag inte all skuld på mig själv och tänker att jag är kass som inte fixar detta, jag blir istället arg på dem. Heja mig!

Det kanske inte var just det som var meningen men jag lyckades trassla ut en situation som jag inte riktigt klarade av och har faktiskt kommit en bit på väg.
Jag tänker också på hur oerhört långt jag har kommit sedan jag började på Solhem för drygt fyra år sedan. Det kanske inte märks så mycket utåt men det finns där inne! Dessutom har jag ju Ängeln och Bitchen på min högra axel, de växer sakta men säkert och den lilla Jäveln på vänsteraxeln får stryk emellanåt.

Jag ska fanimig klara detta också!

Under belägring

Jag har funderat ett tag på att skriva ett inlägg om Hammarkullen. Om hur det är att bo i en stadsdel som kommunen verkar göra sitt bästa för att glömma, hur det känns att gå förbi byggnader och grönområden som vansköts och som tillåts förfalla vare sig det är kommunen eller privata företag som äger dem.
Att vi Hammarkullebor som mest verkar ses som en stor seg klump som bara kräver och kostar pengar faktiskt är drygt 8000 individer där de allra, allra flesta vill ha ett tryggt och välskött samhälle där skolorna och andra samhällsfunktioner fungerar som de ska. Precis som vilka göteborgare som helst.
Kanske allra mest om hur det är att barn och ungdomar växer upp utan den utbildning, det stöd och engagemang som många av dem så innerligt väl behöver.

Men även om hur det går att vända, att det hjälper att satsa på skolor och att göra extra insatser.
Nytorpskolan där jag själv gick på låg- och mellanstadiet är ett strålande exempel. Efter år av skadegörelse, skyhög elevfrånvaro och dåliga studieresultat så fick skolan en rektor som vågade satsa.
Hon såg eleverna, hon trodde på dem, hon skaffade det där extra stödet och de engagerade lärarna – och fick fantastiska resultat redan första läsåret.
Sannolikt vändes framtiden för en hel del av eleverna till det bättre och risken för kriminalitet och drogberoende minskade rejält.
Baksidan av det hela? Budgeten spräcktes och de extra kostnaderna måste betalas tillbaka.
Samhällsekonomi är komplext och svåröverskådligt men har vi råd att inte göra de här satsningarna i förorter som Hammarkullen?

Men allt det där faller platt till marken efter de senaste veckornas händelser.
Hammarkullen är inte en bortglömd förort längre, vi får uppmärksamhet från såväl kommunen som från media – ja, från hela landet.
Gängkriget har trappats upp och vi är snarare en stadsdel under belägring.
Vi har hamnat mitt i skiten och det är fan inte roligt att bo i Hammarkullen just nu.
Polisen som sällan brukar komma på utryckning ens när det gäller pågående brott som narkotikaförsäljning finns här mer eller mindre hela tiden.
Jag vet inte riktigt om jag skall se det som positivt eller negativt att jag möter dem varje dag. Det är naturligtvis bra att de försöker ha läget under kontroll och har en ökad beredskap men anledningen till att de är här är skrämmande. Risken är dessutom att de funkar som en trigger och ännu lättare gör att det smäller här.
Både polisen och gängen sätter upp vägspärrar för att ”ha koll på vilka som rör sig i området”. Farmor Anka-bilen och jag ser knappast ut att höra till någon av ligorna men personerna i bilen framför kanske gör det och vad i helvete gör jag om det smäller?

Var och en är sig själv närmast och jag är självisk och hoppas att om det smäller – eller snarare NÄR det smäller – så sker det i Backa och inte här.

Charlie nedanför vårt hus
Yeii, vi bor i Hammarkullen!

Solhem å sånt

Just nu är jag varken personlighetsstörd eller bipolär, vi stoppar in nästa diagnos som är unipolär. I princip samma sak som bipolär fast man har bara ner-perioder, ingen hypomani. Med andra ord, mer eller mindre kronisk eller åtminstone recidiverande depression.
Det låter rimligt men det hade de väl kunnat komma på lite tidigare?
Tack så j*vla mycket för ingenting, psykiatrin i Göteborg! Fast det är inte ens ”ingenting”, snarare har de klantat till det med att tappa bort min journal, glömma bort att skicka remissen otaliga gånger och till sist skickat en ofullständig remiss med fel diagnos.
Personlighetsstörning har egentligen aldrig varit aktuellt så var fasen fick PMC det ifrån?
Omväxling förnöjer, heter det ju, men det behöver inte gå till överdrift!

Nåväl, jag har träffat Psyk-Isak igen för en sammanfattning av nuläget och vad som väntar framöver.
Jag ska som sagt eventuellt flytta över till Mottagning Centrum (fortfarande i Borås) men de behöver inte ett års övergångstid som det vanligtvis är utan de förlitar sig på Solhems iakttagelser under de senaste fyra åren.
Jag slipper tack och lov att dra ner på medicinen, annars kan det vara aktuellt att minska eller sätta ut vissa läkemedel för att karakteristiska symtom ska visa sig och underlätta en korrekt diagnos. Skönt!

För andra gången under vår tid tillsammans lyckades jag få Isak tårögd. Förra gången var det för att jag hade fått en partner vilket fick honom att bli både blank i ögonen och att stamma, den här gången var det för att jag har blivit arg! 😀
Alldeles lagom, konstruktivt arg med en himla bra känsla efteråt och det är då inte ofta det händer! (Jag är faktiskt riktigt stolt över mig själv, annars känns ilska bara som en destruktiv kraft, nu börjar jag lära mig att använda den på rätt sätt. Den lilla bitchen på min högra axel växer, yeii!)

Vad som hände med mitt arga utbrott är en lång historia men den inkluderar (påklädda!) grannar och att fräsa ifrån och sätta ner foten för någon annan. Jag kan!
Sen får jag väl ta mig ett snack med Fröken Norrblom och hennes raggige polare som givetvis ändå ville pussa på och fjäska med objektet för ilskan.

Lite ovant för Isak också, annars brukar han behöva jobba med sina patienter för att de inte ska få så stora vredesutbrott men han trodde inte att det var så stor risk att jag skulle gå bärsärk…

Framöver väntar en Skidutredning som jag inte har en aning om vad den innebär men sen kan de ta bort min felaktiga personlighetsstörning. Blir det då en störd personlighetsstörning?
Sen ska de ha en vårdkonferens och fundera på var jag hör hemma men tillsvidare har jag kvar Solhem och ”min” Isak. Han är faktiskt jäkligt bra, jag har haft enorm tur som fått både honom och Sofia.

I oktober börjar en ny ”Mupp-grupp”, det vill säga gruppterapi. Den här gången är det ett pilotprojekt i Mindfulnessbaserad beteendeterapi, det blir ganska intressant faktiskt.
Tänk vad man kan förändras på några år, för tre år sedan hade jag varit skitskraj för en ny gruppterapi, nu ser jag fram emot den även om det blir jobbigt. Träffar en gång i veckan, sedan har man dagliga hemuppgifter.
Återkommer med rapport!