Blogga var det, ja!

Det gick ju sisådär med bloggandet, *host*.
Nåväl, nytt år och nya tag, man kan spy på att vara klämkäck! Vill man ta nya tag så gör man det där och då, när det är läge för det – inte för att det är ett nytt år.

Med det sagt, jul och nyår är överståndna med livet i behåll (vilket inte är en självklarhet).
Sedan sisådär en 20 år tillbaks har jag firat någon form av alternativ jul, det vill säga inte med familjen utan med vänner eller själv med hundarna.
Det är inget som helst fel på min familj eller släkt, tvärtom är de goa och tämligen normala allihop, men jul firar jag helt enkelt inte med dem – ett av de bättre besluten i mitt liv, faktiskt.
Jul har varit ett helvete av olika skäl, vilka samtliga berott på mig själv och eftersom jag inte har egna barn så kan jag gott skippa det där klassiska julfirandet.
Märkligt och mycket sorgligt att den största och mest ”familjevänliga” helgen på året leder till så mycket ångest och elände hos så ofantligt många!

Nå, julafton sov jag hela förmiddagen, annars brukar hundarna och jag ta en långpromenad med fika.
Sen blev det middag med Runström och Rosvall, varpå vi segade i vardagsrummet tills det var dags att gå och lägga sig. Helt perfekt, även om jag borde fått tummen ur och tagit den där långpromenaden även om det var snöblask ute.

Nyår firades också i goda vänners lag, dock inte med samma vänner.
Till stor del behagligt avslappnad den med men trevligt hade vi!
För första gången på flera år drack jag alkohol – rom & cola – vilket fick mig att ligga och fnissa större delen av natten. Enligt drinkfixaren var det ”pyttelite” rom i, jag undrar jag… Eller så är det det där julteet som värden bjöd på som var orsaken!
Tyvärr får jag konstatera att Nikka numera är berörd av smällare och fyrverkerier, förmodligen på grund av grannarnas helvetesfyrverkeri förra nyår.
Hon är inte rädd, men tycker att det är obehagligt.
Jag delar inte åsikten att man skall nonchalera rädda hundar, när de väl kommit över gränsen att det är läskigt så kan man lika gärna ”bekräfta” deras rädsla – ”Jag ser att du tycker att det är obehagligt, kom hit till mig där du är trygg!”.
Måste vara hemskt att vara rädd och inte en käft bryr sig, vet ju hur det är att ha ångest!
Följaktligen fick Nikka sitta i soffan och käka godis vilket hon tyckte var rätt ok.
Det är bara inomhus hon reagerar, när jag rastat henne och det smällt längre bort bryr hon sig inte ett dugg.
Lillskiten (dvs Charlie) tyckte att det var jättespännande med smällandet, han hade förmodligen velat gå ut och vara mitt i smeten. Knashund! ❤

Så – vad händer under 2018?
Jag ska tjafsa mera för att få den där j*kla medicinen som faktiskt hjälper, det är ju idioti att inte få den. Får släpa med mig mamma till specialisten så kanske hon kan förklara vilket jag uppenbarligen inte klarat.
Har även fått ett intyg från psyk-Isak att jag mådde mycket bättre i höstas när jag åt den under tre månader, åt helvete när jag fick alternativet och halvbra utan den typen av medicin alls.
Gruppterapin lär fortsätta, jag var så skeptisk i början men det är verkligen bra!
Jag har alltid tänkt att det skulle vara läskigt och att jag minsann har vänner som jag kan prata om allt med.
Vad jag inte ens insett att jag saknade var samhörigheten, att sitta 6-8 personer i en grupp och vara lika knäppa allihop :-D. Att precis förstå varandra och kunna dela med sig av sina erfarenheter, både bra och dåliga.
Hjälper det? Jag vet inte, men på något sätt har jag fått lättare att acceptera (skulle nästan vilja säga ”bejaka”) mina knäppare sidor. Jag har nästan aldrig skämts för dem, men nu får de komma fram mer i stället för att tryckas undan.
Bara som en sån sak att jag suttit i den senaste gruppen och gråtit – och stannat kvar!!
Inte bara det, jag har fortsatt att gå där vilket inte hade funnits på kartan tidigare.
Att vara så trygg med andra att jag tagit mig dit trots att det varit en pissdag, börjat grina utan anledning mitt i alltihop, suttit kvar och inte skämts ett dugg.
Det är stort, de som inte känner mig väl inser nog inte hur stort.
Sen blev jag så innerligt, innerligt glad för att en av deltagarna kom fram, gav mig en spontan kram och berättade att h*n fick sådan styrka av mig, av det jag berättar och ger tillbaks till de andra. För en gångs skull tänkte jag faktiskt inte ”Äh, det säger h*n säkert bara” utan det gick rakt in i själen.
(Man får egentligen inte kramas, ”ingen fysisk kontakt”, men vad man absolut inte får göra är att ha sexuella kontakter med de andra deltagarna. Inte så stor risk, om man så säger 🙂  )
Så jo, jag tuffar vidare även om det känns alldeles för tufft ibland. Men det finns ju vissa ljuspunkter här och där! ❤

Annonser

Idag för 25 år sedan…

…föddes en liten knort i Ellebäckstorp i Västergötland.
Det var en väldigt speciell knort, hon växte upp och blev Raskva, min första hund.
Tack kära Luddskalle för att du introducerade mig i hundlivet på ett så bra sätt! ❤
Inte kunde jag ana att hundägandet var så mycket mer än att ”bara” ha en hundkompis som följde med på promenader.
Jag har fått nya vänner – både på nätet och IRL – nya intressen, och tack och lov utvecklat mitt hundkunnande rejält.
När jag tänker på besserwissern som hade en plättlätt förstagångshund och tyckte att hon var Hundtränaren med stort H så flinar jag onekligen lite åt mig själv. 😀
Dessutom är jag Raskva stort tack skyldig för ännu en sak: hon botade min grymt hundrädda mamma!
Att mamma var så rädd hade jag ingen aning om, hon lyckades dölja det väl och hur hon fick en hundtokig unge kan man undra (är jag adopterad?!). Hon var alltså livrädd när dessa små luddiga knyten kom utspringandes, glatt skällande (givetvis, de var ju isländska fårhundar).
Raskva fick henne att inse hur gott det kan vara med en fyrbent vän och sedan dess är mamma en hängiven ”mormor” till mina hundar – att hon mer eller mindre frivilligt faktiskt skulle dela säng med dem emellanåt hade hon nog inte trott den där vinterdagen för 25 år sedan.
Älskade Ludden, spring och skäll på de snötäckta vidderna, och kanske har du hittat den där matskålen som aldrig blir tom – det ska gudarna veta att det finns plats i din magsäck! Säkert har du din Bästvän Bullen med dig också ❤ ❤ ❤raskva-044
Bilden är från augusti 2008, sista bilden som togs på Raskva innan hon på sitt synnerligen egna sätt somnade in nästan 16 år gammal.
Till och med det lyckades hon göra till ett minne som jag faktiskt småflinar åt, envisa hund!<3

Ett INLÄGG?!

Insåg att jag inte bloggat sedan Posh dog för två år sedan. Jag har tänkt göra det ett antal gånger men inte fått tummen ur – och ju längre jag väntar desto hårdare sitter tummen.
Det blir inte något särskilt långt inlägg (för att vara jag, i alla fall) men tänkte komma igång med en snabb sammanfattning om vad som hänt de här två åren.
Posh, och inte minst Skroffan, lämnade ett stort tomrum efter sig.
Nikka är världens bästa hund men inte ens hon räckte till – det saknades helt enkelt en liten terrier här hemma!
Det var snubblande nära att det blev en borderterrier då jag var innerligt trött på både cairnklubben och merparten av uppfödarna – men i april förra året fick jag ett lite oväntat meddelande.
Det var från en cairnbekant – en av de få uppfödare som jag faktiskt kan tänka mig att köpa valp från – som hade fått en tvåårig hane i retur pga husses sjukdom. Visste jag möjligen någon som kunde vara intresserad?
Jag skulle ju ha en tikvalp, inte en vuxen hane! Men jodå, jag åkte och tittade och det är klart att Charlie, a k a Lillskiten, flyttade in och blev kvar! ❤
TACK Ann-Christin för min fine lille kille!
Han är en cairn ut i klospetsarna; en glad skit som charmar de flesta och som är alldeles lagom terrieraktig. HUR kunde jag ens tänka mig något annat än en cairn igen?!
På köpet fick jag dessutom en fantastisk uppfödare och ett helt gäng cairnägare.
(Nikka har en lika fantastisk uppfödare med tillhörande valpköpare men de bor ju så långt bort!!)
Det lär komma mer om Charlie senare, vad ska man blogga om annars? 😉

I maj det året hände något otroligt tråkigt. Min medryttarhäst sedan fyra år tillbaka, Flóa, drabbades av tarmvred och trots att veterinärerna nere i Slöinge gjorde allt de kunde så gick det inte att rädda henne.
Finaste flickan, du kommer alltid att fattas oss! ❤

Jag kämpar fortfarande för att komma tillbaks efter depressions-skovet eller vad man nu skall kalla det. Inte ens baby-steps men det går i alla fall åt rätt håll. Tyvärr tror jag inte att jag kommer att bli återställd ens till den halvfungerande människa jag var innan 2014 och det gör onekligen jävligt ont att undan för undan tvingas släppa taget om bitar av en själv.
Man kan ju tycka att jag borde vara van, men uppenbarligen inte. 😦
Vad som däremot är positivt mitt i den här skiten är Solhem, vuxenpsyk på SÄS.
En mottagning som FUNKAR!!!
Äntligen får jag vettig hjälp och, framför allt, så känner jag att det finns ett säkerhetsnät omkring mig igen.
Jag har fått en kontaktperson som heter Isak, jag blev först lite skeptisk när jag insåg att jag kunde vara mamma(!) till honom men han är bra! Det klickar mellan oss, vi förstår varandra och har samma humor vilket faktiskt är rätt viktigt, åtminstone för mig.
Jag har en viss galghumor när jag mår dåligt (ok, även när jag mår bättre 😉 ) och det skulle bli totalt pannkaka om Isak inte begrep den.
Han är heller inte så där psykologsvamlig som en del som jobbar inom psykiatrin är, oavsett om de är psykologer eller inte.
Rakt på sak, ger en lagom spark i r*ven när det behövs och begriper när han ska låta bli.
Jag har dessutom blivit remitterad till vuxenpsyk-rehab och, ve och fasa!, gruppterapi *gulp*. Jag var synnerligen skeptisk men det är faktiskt bra!
Vad jag inte insett tidigare är att jag har visserligen många sociala kontakter varav några är riktigt nära vänner som jag kan prata om det mesta med, men det är få som verkligen begriper vad det handlar om.
Att hamna med ett gäng som sitter i samma skitbåt har varit en stor tillgång – och då har vi ändå inte kommit igång med ordentlig terapi än utan gått diverse introgrupper och annat.
Jag vet inte vart det kommer att leda och det kommer säkerligen att vara skitjobbigt periodvis, men det känns som att det ändå kan göra lite nytta – och då är det värt det.
Hade jag vetat vad Borås hade att erbjuda så hade jag bytt vårdgivare långt innan jag flyttade till Floda!

Floda, ja. Jag älskar mitt lilla gula hus och all härlig natur runt omkring. Mina paranoida tendenser är helt klart mindre här!
Helt ok avstånd till Göteborg men det ÄR långt till stallet. Att pysa dit när man ändå har vägarna förbi blir inte av och även om jag försöker att åtminstone vara där varje vecka så går det lite si och så med den saken.
Det är underbart i stallet men tar också massa kraft. Att något som bara är positivt kan vara så totalt urlakande!
Inser att just nu får jag prioritera Vup-rehab och hundarna men jag vägrar släppa taget om vare sig hästarna eller kompisgänget därute.

Ja, det var det där med ett ”kort inlägg”. 😉
Well, för att vara jag så är det rätt kort med tanke på att det sammanfattar de två senaste åren.

Nikka Charlie agility
Foto; Katarina Olsson

 

Sov gott älskade Posh!

I somras var de tre, nu är det bara Nikka kvar 😦 .

Jag visste ju att Skroffan levde på lånad tid och sedan Posh gjorde CT på sin rygg i juni stod det klart att även hans tid var på väg att rinna ut. Han hade spondylos och förändringar i ryggen, ryggmärgen var delvis i kläm.
Vi hoppades ändå att han med hjälp av rehab och lite extra pyssel skulle kunna hänga med ett bra tag till.
Så blev det inte, under sommaren försämrades han långsamt men var fortfarande en pigg och glad Posh.
Han skuttade för det mesta glatt omkring i skogen, visserligen tappade han muskler och fick lite svårt att hålla koll på sitt ena bakben – men han njöt helt klart av livet.
Så för två veckor hände något som förmodligen utlöstes av att han var ute på en promenad utan täcke när det regnade. Jag trodde att han skulle klara det eftersom han rörde sig hela tiden och blev torkad samt fick täcke på sig så fort vi kom in, men på kvällen hade han ont.
Han fick Tramadol som vi fått för att använda vid behov men sedan gick det i princip bara utför.
Håkan och jag insåg båda två att det var dags att ta farväl men ville dels ha hundfysioterapeutens omdöme och dels skämma bort Posh det sista.
I torsdags var vi så hos Anna på Hund i Harmoni och hon kunde bara bekräfta att Posh hade ont. Visst kunde vi fortsätta att behandla honom och ge honom medicin men Posh var värd bättre än så.
Att ha kvar honom för att vi inte kunde eller ville släppa taget hade inte varit rätt mot honom.
Någonstans där blev Posh ännu sämre. I fredags var hans blick trött och sade tydligt ifrån att det var nog. Det gjorde verkligen ont att se honom, hade vi vetat att det skulle gå så fort på slutet så hade vi tagit bort honom tidigare.
Helgen har jag tillbringat med att proppa i honom allt möjligt gott och att försöka skämma bort honom så gott det gick.
Det är märkligt hur fort en hund inser att vanliga regler inte gäller längre utan att man kan göra lite som man vill, sno mat både ur händerna på folk och från andra ställen, dra i kopplet och ställa sig och slicka på tikfläckar – vilket han givetvis fick.
I morse så var det dags att ringa det där outsägligt svåra och tunga samtalet, vi hade tur och fick en tid till vår favoritveterinär Marianne redan på förmiddagen.
Jag fick smått panik, vi hade bara ett par timmar kvar tillsammans <3.
Posh var trots allt bättre i dag än han varit i helgen så vi lämnade Nikka hemma, tog en upptinad and och gav oss ut i skogen för att busa lite och ta de sista korten.
Sju års träning försvann på fem minuter när Posh, förmodligen för första gången i sitt liv, fick leka med och kampa med en fågel. Fjädrarna flög åt alla håll och Posh sprang glatt omkring utan att vilja lämna ifrån sig pippin.
Vi tjoade och tjimmade, jag tror verkligen att Posh hade roligt, ljuset kom delvis tillbaks i blicken.
Samtidigt såg jag ju att kroppen inte fungerade riktigt som den skulle men fy, vad svårt det är när hunden är glad.
Det känns trots allt skönt att Posh fick en fin sista dag, vi gick hem och han fick gnaga på märgben innan vi åkte iväg till veterinären.
Väl där fick han käka köttbullar och kom förmodligen så nära att vara mätt som en labrador kan. Faktum är att de sista köttbullarna fick han nästan tvinga i sig – men äta ville han!
Marianne tyckte inte att det behövdes någon undersökning för försäkringsbolaget utan att resultatet från CTn talade för sig själv. Posh slapp alltså att bli klämd och känd på utan kunde sitta och mysa och äta.
Så fick han den första, lugnande sprutan och jag satt med honom på golvet tills han var riktigt trött och fick en kanyl i benet. Han hade med sig sin älskade mjukisblomma som han alltid gått och burit på och hade den hos sig vilket förmodligen tröstade mig mer än honom.
Marianne kom in, Posh fick sakta den sista sprutan – och så var han borta.
Fina, älskade Posh fanns inte mer.
Det gör så ont trots att fulla vetskapen om att han inte kommer tillbaka inte har sjunkit in än. Han ligger inte i sängen och sover, det hänger bara ett koppel på kroken bredvid dörren och det står bara en matskål i köket.
Varje gång en bil åker förbi förväntar jag mig att han höra hans skall som han brukar ta till när han tror att det är husse som kommer hem.
Och mitt i sorgen och saknaden vet jag att det bara är en bråkdel av det Håkan måste känna nu. Hans trogna jaktkamrat jagar nu vidare utan honom.
Posh, jag hoppas att du sitter i en kanot, hör skotten eka, ser änderna falla och bara väntar på att få höra ditt namn så att du får hoppa i efter dem.
Tack för året vi fick tillsammans ❤

Det är över

I onsdags var fem dagars helvetisk känslomässig berg- och dalbana över – och jag hade ingen Skroffa längre.
Natten till förra lördagen blev hon dålig, det började med att hon inte riktigt ville äta sin kvällsmat. Hon tvingade i sig den så jag tog till slut bort den. Under natten kräktes hon ett par gånger och kändes inte alls ok, när jag testade att ge labbarns lite frukost så brydde hon sig inte.
Det avgjorde saken och tidigt lördag morgon åkte vi in till Blå Stjärnan.
De tog diverse prover på Skroff samt gjorde ultraljud på buken. Njurarna såg ut som de alltid gjort (små och ljusa) men tarmarna var inte helt bra, de var för stilla och magsäcken borde varit mer tömd med tanke på att hon inte ätit på ett tag.
Skroffan fick stanna kvar för dropp och vidare utredning.
Därefter följde flera dagar med olika besked; Skroffan var bättre, hon var sämre, hon skulle komma hem och sedan fick hon inte det, det var en infektion, det var stopp i tarmarna, det var stopp i magsäcken, det var inte stopp alls.
Det verkade mer eller mindre som att varje ny veterinär ställde en egen diagnos.
Jag tror inte att Blå Stjärnan gjorde något uppenbart FEL och utgången hade förmodligen inte blivit annorlunda men jag tror faktiskt att de hade kunnat ha en bättre övergripande behandling och även kunnat ta bättre hand om henne. Till exempel var hon på söndagen uttorkad – hon både kräktes och hade diarré – så då ”ökade de droppet”. Varför i helvete öste de inte på med dropp redan från början på en njursjuk hund?
Måndag natt var Skroffan piggare; hon protesterade mot att sitta i sin bur och när personalen gick förbi så ville hon gosa och ha kontakt.
På tisdagen tyckte veterinären att jag kunde ta hem henne på prov, förutsatt att jag kunde hålla koll på henne. När jag fick träffa henne blev jag väldigt tveksam, det var en mycket, mycket trött Skroffa som knappt orkade hälsa. Medan jag satt och väntade på att veterinären skulle komma hann hon både kräkas och få diarré.
Jag tog hem henne trots det men hon mådde verkligen inte bra. Att Skroffan inte ens ville äta, knappt dricka, och sedan direkt kräktes gjorde att vi var tillbaks på Blå Stjärnan efter några timmar.
Skroffan var då riktigt dålig med en puls som skenade vilket gjorde jourhavande vet bekymrad. Antagligen berodde det på att Skroff hade väldigt ont någonstans och även om det påverkade behandlingsmöjligheterna bad jag dem att ge henne ordentligt med smärtstillande.
Man tog nya prover och nya röntgenbilder och Skroffan lades in igen, den här gången på IVA. Jag fattade ju själv varåt det lutade och frågade om vi borde avsluta det hela med en gång men veterinären ville ge henne en chans till med tanke på att blodproverna var rätt ok.
Någonstans under de här dagarna lade Skroffans dåliga njurar av, de orkade inte längre. Från att ha haft ett kreatinin (”njurvärde”) på ungefär 200 – vilket i och för sig är för högt men som Skroff legat på sedan i december så för att vara henne var det helt ok – på lördagen så hade det stigit till över 400 på tisdag natt.
När jag pratade med veterinären på onsdag morgon så tyckte hon att jag skulle komma in några timmar senare, träffa Skroffan och diskutera vidare behandling.
Jag hade väl då redan bestämt mig och när de kom med Skroff var det tunga beslutet självklart.
Min lilla, lilla Skroffa var inlindad i en filt – hon hade svårt att hålla värmen – och låg bara alldeles stilla i mitt knä. Hon gjorde inte ens en ansats att hälsa, jag är inte ens säker på att hon märkte att det var jag som höll henne men jag hoppas det.
Jag fick sitta med henne en dryg kvart tills veterinären kom, hon höll med mig fullt ut och en liten stund senare fick Skroffan somna in i min famn.
Älskade Skroffan, jag visste att det kunde sluta såhär men trodde att vi hade lite tid kvar tillsammans. Min Leia, min Skroffa som kämpat sig igenom mer än vad man kan tänka sig att någon hund skulle klara av orkade till slut inte längre. Jag är i alla fall glad att jag fick vara med henne den sista stunden och att jag kunde avsluta det åt henne.
Sov gott älskade Skroff, du fattas mig så jag går sönder ❤

JAAA…?

Jag TROR faktiskt att den ökade Lamictalen äntligen, äntligen kickar in.
Livet är lite ljusare och även om jag fortfarande är skittrött så är det nog en vecka sedan jag hade ångest sist – något som inte hänt sedan flytten i februari och innan dess förmodligen inte på ett år.
Tänk bara om alla läkare hade hållt med varandra, då hade jag fått den här dosen i oktober förra året…
Det medför en del biverkningar, jag hoppades att de skulle ge med sig som den infernaliska huvudvärken gjorde, men jag får nog leva med att ögonen blir trötta för att de inte riktigt kan fokusera och har svårt att ställa in ”ljusstyrkan” – lite värre är att jag kräks nästan varje dag.
Det kan för all del behövas kan man tycka men det finns trots allt trevligare sätt att gå ner i vikt på. Jag mår inte illa egentligen utan helt plötsligt hostar jag några gånger varpå jag får kräkreflexer och ja… ni kan räkna ut resten själva.
Det skulle kanske upphöra om jag delade upp dosen på morgon och kväll men då får jag svårt att sova istället och då är det faktiskt bättre att kräkas.
Jag skall till läkaren om ett par veckor och hoppas att det kanske finns någon anti-kräkmedicin som hjälper.
I vilket fall så känns det ofantligt skönt att det kanske, kanske har vänt. Jag vågar inte hoppas helt än men det känns annorlunda även om jag inte kan sätta fingret på vad det är.

Jag har faktiskt varit i stallet regelbundet de sista veckorna. Jag har haft bästa Flóa en gång i veckan vilket känns bra. Så länge jag är såhär fet så rider jag inte men det finns ju annat man kan göra.
Jag saknar förstås Greina också men har inte haft henne lika länge och jag tänker att det är bäst att rikta in sig på en sak (häst) i taget så får vi se sen.

Annars händer inte så mycket, Stålskroffan tuffar på, för tillfället är även hennes gastrit rätt ok så länge hon får mat fyra gånger om dagen. Jag försöker vänja henne av med nattamaten vilket går sådär, misstänker dock att hon bara tycker att det är dags för mat rent allmänt, inte att hon vaknar för att hon mår illa eller har ont i sin lilla mage.
Tror att hon kanske till och med har gått ner aningens aning till, heja oss!
Nikka mår löjligt bra, hon var nog lite dämpad trots allt när hon hade ont i halsen för nu är det full fräs. Efter att vi kommit hem efter en längre promenad (enligt konvalescentmått) där hon sprungit omkring så släpper jag henne i trädgården där hon drar ett antal repor, ofta drar hon med sig Posh också.
Nu är det ju visserligen så att de inte skulle leka med varandra för att undvika tvära starter, stopp och vändningar men de springer mest runt, runt med svansen mellan benen i äkta labbeglädje.
Poshs mående går lite upp och ner, ibland är han aningens morrig och då är det Back on Track-täcke på och vila ett par dagar som gäller men sedan är han glad och godmodig igen. Han är i ärlighetens namn inte lika fräsch som Nikka men han har inte samma förutsättningar heller.
Och i morgon fyller han år!! Posh blir sju och skall ha sitt livs första födelsedagskalas även om det bara är husse och Anne-matte som kommer. Lille Poshen, dig släpper jag aldrig <3!

Ska försöka få tummen ur och – med hjälp av mamma – få lite ordning här, precis efter flytten var det plättlätt att hålla städat – men då mådde jag ju bra. Bara att inse att när livet är skit så går det inte, då behöver jag hjälp. Det är dock långt ifrån lika kaotiskt (eller skitigt, för den delen) som det var när jag bodde i Tuve.
Jag älskar min lilla gula stuga, måtte jag bara orka nu att fixa till det som behövs mest.

The One and Only – SKROFFAN!

Efter 7 år med den här hunden så slår hon mig fortfarande med häpnad.
Jag hade väl visserligen en bra magkänsla inför veterinärbesöket men Skroffan är helt osannolik. Hon traskade glatt in på Göteborgs Djurklinik, vägde in på 9,5 kg vilket visserligen är mycket för en cairntik – men definitivt bättre än ruggiga 10,2 som hon vägde när hon var som fetast i vintras.
Veterinär-Marianne tyckte att vi skulle börja med blodtryck, blod- och urinprover för att få svar på om det var ok (och idé överhuvudtaget) att söva Skroff för att fixa tänderna.
Att mäta blodtrycket har väl aldrig varit Skroffans starkaste sida men hon satt relativt snällt och stilla och lät Zandra fixa och dona. Även blodprovet gick bra, Skroffan var visserligen från början väldigt lättstucken men har vid det här laget fått en hel del ärrvävnad på sina kärl.
Blodproverna var BRA! Kreatininet (”njurvärdet”) har stigit knappt 10 enheter sedan i januari till 220 – i höstas skenade det iväg med 30 enheter per månad vilket enligt veterinärerna antagligen inte skulle gå att bromsa utan rulla på fortare och fortare allteftersom njurarna förlorade kapacitet och ansträngdes hårdare.
Jag glömde faktiskt att fråga efter övriga värden men uppenbarligen var de bra.
Urinprovet var ok, som vanligt var urinen utspädd men det har den ju alltid varit. Skroffan KAN koncentrera den men eftersom hon dricker mycket så blir den utspädd.
Dock hittade Marianne lite vita blodkroppar i vilket kan vara tecken på en infektion så hon skickade en odling.
Efter en koll i munnen på Skroff så bestämde vi att hon skulle sövas och fixa tänderna som visserligen inte var horribla men heller inte särskilt fina.
Jag fattar ju också att det är skillnad på en komplicerad bukoperation (kastrering + njurbiopsi) och att sövas för att få lite munsanering men påpekade ändå att Skroffan hade haft problem med blodtrycket under hela narkosen på Blå Stjärnan och att hon sedan hade fått spendera natten på IVA.
Marianne valde då att ge henne lite lugnande som även kan sänka blodtrycket samt smärtstillande redan innan ingreppet.
Så ja, sen lämnade jag min Skroffa vilket som vanligt kändes lite jobbigt – enligt Syster Yster är narkos ett jävla rävgift som skall undvikas till varje pris och med tanke på att hon är narkosläkare så borde hon ju veta – men jag är ändå rätt trygg med att lämna henne där.
Jag vet att Skroffan är i de bästa händer på Göteborgs Djurklinik och OM något skulle hända så hade ingen kunnat gjort det bättre. Dessutom är jag säker på att de verkligen tar hänsyn till hennes njurar, idag fick hon till exempel rejält med dropp hela tiden för att njurarna inte skulle ”gå på tomgång”, de valde lämpligt narkosmedel och sövde henne på gas för att kunna väcka henne snabbt om blodtrycket eller annat skulle krångla.

Kvart i fyra på eftermiddagen fick jag hämta Skroffan igen, pigg och glad och med blänkande vita tänder. De har bränt bort rejält med tandkött, framför allt på hörntänderna som nu ser dubbelt så långa ut. Hon hade även lite tandsten men var nog egentligen bättre i munnen än sist då hon bland annat hade en lös tand som jag inte ens märkt.
Nu får jag fan se till att hålla efter alla hundarnas munnar, Skroffan och Posh får inte äta ben på grund av sina magar men jag får väl borsta tänderna på dem och även använda Tropiclean som jag tycker har effekt.
För övrigt var Skroff vid god vigör, hon har ju lite problem med gastriten igen så Marianne tyckte att jag kunde testa Omeprazol (Losec) eftersom vi testat det mesta.
Annars får hon väl fortsätta äta överkokt ris tillsammans med sin vanliga mat, det verkar funka hyfsat. Hon får äta Omeprazol max 8 veckor i sträck för att sedan göra uppehåll men förhoppningsvis balanserar sig magen under den tiden.

Vi får provsvar angående urinodlingen nästa vecka så får vi väl utgå från det när det gäller fortsatt behandling.
Skall nu krypa till kojs med min nya, förbättrade Skroffa som fortfarande är mjuk och lite tjock att klämma på – men dessvärre luktar veterinär. Urk!