Det har gått nästan en månad sedan förra inlägget som visserligen skrevs i affekt men det står jag för. Det känns fortfarande åt helvete men jag har landat lite.
Jag kan säkert ha missuppfattat en del saker men när jag läser pappret igen tolkar jag det mesta likadant. Skillnaden är att texten jag fick med hem delvis är ändrad eftersom jag sade till om vissa felaktigheter.
Någon slags känsla att ”Jag lägger ner alltihop” blandas med ”Jag SKA få hjälp!” och alla möjliga resonemang däremellan är det som mest snurrar omkring just nu.
(Det där blev en ganska knepig mening, jag orkar inte ändra den. Man lär ju fatta vad jag menar ändå även om den skorrar inombords. Språk- och grammatikpolisen gör uppror!)
Isak ringde häromdan för att bestämma en ny tid, han frågade hur jag mådde. Jag var faktiskt duktig och svarade ganska stramt att det ville jag inte ta per telefon utan vid ett riktigt besök.
Mamma gjorde tummen upp i bakgrunden, när jag sedan lyckades låta ganska avmätt (åtminstone för att vara jag) resten av samtalet och inte var mitt vanliga trevliga jag fick jag en tyst applåd från andra sidan köksbordet.
Nu knorrar förmodligen mamma eftersom bordet de facto inte står i köket och sålunda inte är ett köksbord, det är ett matbord. Något vi tämligen ofta är oense om, dessvärre får jag väl erkänna att hon faktiskt har rätt.
Att vara avmätt eller lite kylig är ju faktiskt något jag har blivit aningen bättre på. Om jag känner för att be någon dra åt fanders (lite mildare än Helvetet i alla fall) så varför skulle jag önska personen en trevlig helg? Det brukar jag göra annars och dessutom mena det, nu har Isak fått klä skott för hela Solhem. Med andra ord kan han få en ganska kass helg vad mig anbelangar.
Det är egentligen inte riktigt juste, han är bra, men just nu känns det änna gött att vara lite lagom elak.
I eftertankens kranka blekhet som det så fint heter så är det ju något jag skulle gjort för länge sedan. Inte bett Solhem fara åt helvete men protesterat. När något har låtit fel eller om jag inte har hållit med så har jag kommit med en lam protest och mest känt mig maktlös. Jag borde sagt ifrån, satt ner foten. ”Nej, det här stämmer inte!!!”
Grejen är att dels har jag alltid haft svårt att sätta ner nämnda fot, inte ens lilltån kommer ner på marken, dels är så jävla rädd rent ut sagt för att åka ut.
”Nähä, patienten är inte samarbetsvillig, hej då!” ”Om du inte är tacksam för den hjälp du får så stick då!”
Bäst att stå med mössan vackert i hand, skrapa med foten (fast visst måste den vara nere då? Kan man skrapa i luften?) och tacka ödmjukast för det man faktiskt får.
För jag har fått hjälp!
Det har hänt massor, jag har utvecklats som människa på många sätt men det är liksom halvdant. Det finns betydligt mer att utveckla på samma väg men istället rinner det av bit för bit. Att inte någon har fångat upp det fast jag har försökt få fram min upplevelse är väldigt trist.
Och… det stora problemet är ju kvar. Den enda metod jag har mot ångest är att dra täcket över huvudet, helst i kombination med en Vit Vän. (Fyrbenta vänner är också välkomna i och för sig!) Det finns förstås andra metoder också men Stesolid är ärligt talat mer konstruktivt.
Dipparna, avgrundshålen och ångesten finns där beredda, precis lika ondsint glada och elaka som alltid. Dem kan jag inte rå på överhuvudtaget, terapi eller inte.
Att jag inte fått dem att förstå det är en jävligt stor miss från min sida, faktiskt en av de större jag har gjort de senare åren.
I vilket fall, mötet som vi skulle ha haft tidigare i veckan blev inställt pga oförutsedda händelser (dvs sprängningen i Annedal även om det är något otippat att det skulle påverka ett besök på SÄS som ligger i Borås) och Isak ringde för att boka en ny tid.
Möjligen var jag något avmätt nu med men jag lät nog mer som mitt vanliga trevliga jag. Faktiskt tror jag att jag önskade honom en trevlig dag och lät, just det, trevlig i telefon.
På måndag skall jag dit igen och det vete fasen vad jag skall säga. Har jag inte nått fram på fem år så finns det inte så mycket mer att göra. Jag kan ju försöka gapa och skrika vilket jag faktiskt fått rekommenderat av en tidigare läkare.
Då gällde det tjafset med Försäkringskassan, dr S sade helt enkelt till mig att inte vara så glad och snäll jämt. ”Gapa, skrik och var otrevlig så får du hjälp!”
Ett annat förslag från min kära moder (hon hyser nog vissa tvivel över min nutida gap- och skrikförmåga) är att ta med en utskrift av förra blogginlägget. Det är nog aningen mer pålitligt men håll tummarna för att jag åtminstone får ner lilltånageln på måndag morgon och låter lite otrevlig! Det känns obekvämt redan nu, jag får peppa mig hela vägen. Kanske tur i det här sammanhanget att det tar drygt en timme att åka till Solhem, jag hinner elda på rätt bra. Eftersom jag ändå inte kör gör det ju inget om jag blir alldeles tossig. Inte så stor risk men ändå!
(”Best pal in the world” som cairnterrier kallas)
