Psykiatri och annat

Jag skulle kunna kverulera över den gräsliga värmen (hallå, 34 grader varmt, liksom!?) men med tanke på att jag varken är bonde eller bor där det brinner så har jag det inte illa.

Här kommer med andra ord ett tämligen tråkigt inlägg om Solhem, psykiatri, behandling och sånt. Det är mest för min egen skull som jag skriver, det får rätsida på tankarna liksom. Skulle sen någon annan läsa det så är det bara trevligt.
Det senaste året har jag alltså gått på VUP-rehab på Solhem i Borås, vilket innebär gruppterapi. Jag var väldigt skeptisk från början men tänkte att jag får väl ge det en chans.
Det är skitbra! Som jag nog skrivit tidigare, att vara tillsammans med andra knäppskallar som är lika konstiga som en själv (ni som känner er träffade, det är sagt med kärlek 😉 ) har gett en stor samhörighetskänsla och jag har faktiskt vuxit i det.
Om jag jämför den första gruppomgången för drygt ett år sedan med den senaste i våras så har det hänt massor. Jag är faktiskt tryggare i grupp numera, åtminstone så länge det är på Solhem…
Att flytta över det till vardagen är lite trixigare men ska förhoppningsvis gå.
Ett år kvar, vad som händer sedan vet jag inte riktigt.
Under våren har det varit lite upp och ner, vi har sett över medicineringen men inte gjort någon större ändring.
Idag var jag hos psyk-Isak som föreslog att det skulle göras en ny utredning av neuropsykiatriska funktionshinder eftersom han är mer och mer inne på ADD.
Dessvärre har PMH slarvat bort hela sin utredning inklusive stora delar av min journal och utan korrekt utredning blir det ingen ADHD-medicin.
Jag får å andra sidan ändå inte de mer narkotikaklassade läkemedlen av andra medicinska skäl men Isak nämnde att vi skulle kunna testa Strattera.
Det vore ju fantastiskt om det funkade och om inte så får jag väl återgå till min nuvarande cocktail.
Jag känner mig för övrigt fortfarande väl omhändertagen på Solhem.
Tidigare i somras när jag mådde sämre så fick jag läkartid inom en(!) vecka och de bad om ursäkt att det tagit så lång tid, ”det är ju ett halvår sedan du träffade en läkare sist”. Häpp!
Men jag har faktiskt hittat något som ger löjligt bra effekt och dessutom ytterligare stöder tesen om ADD: koffein!
100 mg koffein på morgonen och jag tänker åtminstone på att aktivera mig även om jag inte alltid får tummen ur. Dessutom får jag mindre ångest, det är som att kroppen (eller psyket) får ”ork” att dra sig ur den där tröstlösa geggan som innehåller både ångest och jobbiga tankar och voilà, Helene mår mycket bättre. 🙂

Samtidigt är det bara att inse – jag är långt ifrån återställd. Det har naturligtvis varit ups and downs tidigare också, men jag är fortfarande inte tillbaks där jag var för fem år sedan, innan det senaste ”depressionsskovet”.
Bara en sån sak som att åka till stallet är ett helt annat företag än det var innan. Jag försöker att vara där åtminstone en gång i veckan, jag vill ju vara där, men det är inte alltid det går.
Samma sak med hundkurser och träning, det blir lite pö om pö men inget strukturerat. Jag tror i och för sig inte att Nikka bryr sig om huruvida jag har gjort ett noggrant planerat träningsupplägg eller mer eller mindre slänger ut några dummies hipp som happ – och Charlie bryr sig definitivt inte så länge han får vara en glad liten skit som hänger med vilket han är väldigt duktig på. ❤
För att låta lite bitter, det är bittert att man tappar taget gång på gång och måste ge upp allt större delar av sånt man klarat innan. Det jobbigaste är ändå att det är svårt att veta vad som är vad – vad är ”äkta” tankar och känslor och vad beror på sjukdomen?

Well, det finns bra saker också. Finaste Greina är en av dem, sen finns det fler men det behöver vi inte ta nu. 😀
Slutkverulerat för idag!
Återstår att försöka sova i 30 graders värme…

Annonser

Hoppelej!

I brist på bättre rubrikidé så får det bli en klämkäck början idag (whatever, bara jag skriver något, liksom).

Nu har jag ägnat större delen av dagen åt att stå och frysa som f-n i stallet, det var kurs i ”Relationsbaserad Hästträning” som det så fint heter, i princip samma som klickerträning.
Det var egentligen inte så mycket nytt, det mesta hade jag redan med mig från hundträningen, men lite nya infallsvinklar var det allt. Vad jag tyckte var väldigt befriande var att ”vad som än funkar och gör din häst glad och samarbetsvillig, använd det!” oavsett om det egentligen kunde klassas som frishejping, lockande eller annat. Funkar det så funkar det, anpassa dig efter hästen helt enkelt.
Jag kan annars bli lite tokig på de som är totalt renläriga och bara kan använda en viss metod och anser att allt utanför den är fel.
Det var också intressant att se de fem hästar som var med (jag gick utan häst) eftersom de var väldigt olika. Rätt kul att jämföra med hundar dessutom, vad som är lika och vad som skiljer sig mellan arterna – eller rättare sagt hur vår kommunikation skiljer sig.
Nu är jag taggad att träna både med hundarna och med pållen så Halli lär få sig några klickerpass. Perfekt eftersom jag inte rider honom!
Jag tror dessutom att han kommer att tycka att det är kul – och att han kan bli skitrolig att jobba med, han är en väldigt glad och positiv häst och alltid villig att vara till lags.

Vad jag är allra mest nöjd med är dock mig själv!!! (Det tog emot att skriva! 😉 )
Jag var där, jag hade trevligt och det kändes verkligen bra att vara där en hel dag. Så att ingen missförstår, jag har världens bästa stallkompisar, men jag är ju rätt bra på att sätta krokben för mig själv och tycka att saker och ting antingen är läskiga eller att jag själv är ful, dum och helt horribel på varje upptänkligt sätt.

Det är sån jäkla skit, rent ut sagt, för stallet är ju mitt stora Må bra-ställe som jag dessvärre tappat bort lite sen jag var så sjuk för några år sedan. Jag kommer tillbaks, allt är toppen, sen mår jag sämre och orkar liksom inte hänga kvar.
Tack alla goa hästar och fantastiska människor på Stora Holm för att ni finns där!

Stort tack även till min kära mor som stod för kost, logi samt hundpassning!
Väldigt skönt att kunna sticka iväg direkt på morgonen efter att bara ha rastat hundarna, det var alldeles för kallt för dem att vara med hela dagen i stallet.

Annars så går livet lite upp och ner, det är inte jättekasst men inte toppenbra heller, förutom vid vissa tillfällen.
Gruppterapin har julledigt, i mars får jag reda på vad det blir härnäst. Förmodligen ångesthantering, men det är många som vill gå den och få platser.
Jag trodde ju att gruppterapi var vidrigt men det är så bra!
Det trista är att man har två år på sig på Vup-rehab, sen är det slut med gruppterapin. Med tanke på att det är väntetider och lov här och var så blir det inte så mycket terapi som jag hade velat.
Börjar faktiskt se att det händer en del, om jag har nytta av det eller inte får väl tiden utvisa. Det är läskigt, för på ett bakvänt sätt är det ganska tryggt i den där ångest- och fobibubblan. Den är vidrig att vara i men det är ändå välkänt, jag vet hur det funkar liksom. Hur ser livet ut om man inte har ångest och all annan psykisk ohälse-skit som jag dras med???
Den kommer garanterat inte att försvinna helt i vilket fall, men att sticka näsan utanför de bekanta gränserna är ganska ruggigt.

För att återknyta till stallet så har jag ju inte presenterat Halli!
Min nya medryttarhäst som jag visserligen inte har haft så mycket än men hoppas kunna ha ordentligt framöver. En jättefin kille som blir tio år till sommaren, pigg, glad och dessutom väldigt söt. Jag som brukade tycka att fuxar var tråkiga… ❤

Halli_hemma
Foto: Nina Börjesson

 

Blogga var det, ja!

Det gick ju sisådär med bloggandet, *host*.
Nåväl, nytt år och nya tag, man kan spy på att vara klämkäck! Vill man ta nya tag så gör man det där och då, när det är läge för det – inte för att det är ett nytt år.

Med det sagt, jul och nyår är överståndna med livet i behåll (vilket inte är en självklarhet).
Sedan sisådär en 20 år tillbaks har jag firat någon form av alternativ jul, det vill säga inte med familjen utan med vänner eller själv med hundarna.
Det är inget som helst fel på min familj eller släkt, tvärtom är de goa och tämligen normala allihop, men jul firar jag helt enkelt inte med dem – ett av de bättre besluten i mitt liv, faktiskt.
Jul har varit ett helvete av olika skäl, vilka samtliga berott på mig själv och eftersom jag inte har egna barn så kan jag gott skippa det där klassiska julfirandet.
Märkligt och mycket sorgligt att den största och mest ”familjevänliga” helgen på året leder till så mycket ångest och elände hos så ofantligt många!

Nå, julafton sov jag hela förmiddagen, annars brukar hundarna och jag ta en långpromenad med fika.
Sen blev det middag med Runström och Rosvall, varpå vi segade i vardagsrummet tills det var dags att gå och lägga sig. Helt perfekt, även om jag borde fått tummen ur och tagit den där långpromenaden även om det var snöblask ute.

Nyår firades också i goda vänners lag, dock inte med samma vänner.
Till stor del behagligt avslappnad den med men trevligt hade vi!
För första gången på flera år drack jag alkohol – rom & cola – vilket fick mig att ligga och fnissa större delen av natten. Enligt drinkfixaren var det ”pyttelite” rom i, jag undrar jag… Eller så är det det där julteet som värden bjöd på som var orsaken!
Tyvärr får jag konstatera att Nikka numera är berörd av smällare och fyrverkerier, förmodligen på grund av grannarnas helvetesfyrverkeri förra nyår.
Hon är inte rädd, men tycker att det är obehagligt.
Jag delar inte åsikten att man skall nonchalera rädda hundar, när de väl kommit över gränsen att det är läskigt så kan man lika gärna ”bekräfta” deras rädsla – ”Jag ser att du tycker att det är obehagligt, kom hit till mig där du är trygg!”.
Måste vara hemskt att vara rädd och inte en käft bryr sig, vet ju hur det är att ha ångest!
Följaktligen fick Nikka sitta i soffan och käka godis vilket hon tyckte var rätt ok.
Det är bara inomhus hon reagerar, när jag rastat henne och det smällt längre bort bryr hon sig inte ett dugg.
Lillskiten (dvs Charlie) tyckte att det var jättespännande med smällandet, han hade förmodligen velat gå ut och vara mitt i smeten. Knashund! ❤

Så – vad händer under 2018?
Jag ska tjafsa mera för att få den där j*kla medicinen som faktiskt hjälper, det är ju idioti att inte få den. Får släpa med mig mamma till specialisten så kanske hon kan förklara vilket jag uppenbarligen inte klarat.
Har även fått ett intyg från psyk-Isak att jag mådde mycket bättre i höstas när jag åt den under tre månader, åt helvete när jag fick alternativet och halvbra utan den typen av medicin alls.
Gruppterapin lär fortsätta, jag var så skeptisk i början men det är verkligen bra!
Jag har alltid tänkt att det skulle vara läskigt och att jag minsann har vänner som jag kan prata om allt med.
Vad jag inte ens insett att jag saknade var samhörigheten, att sitta 6-8 personer i en grupp och vara lika knäppa allihop :-D. Att precis förstå varandra och kunna dela med sig av sina erfarenheter, både bra och dåliga.
Hjälper det? Jag vet inte, men på något sätt har jag fått lättare att acceptera (skulle nästan vilja säga ”bejaka”) mina knäppare sidor. Jag har nästan aldrig skämts för dem, men nu får de komma fram mer i stället för att tryckas undan.
Bara som en sån sak att jag suttit i den senaste gruppen och gråtit – och stannat kvar!!
Inte bara det, jag har fortsatt att gå där vilket inte hade funnits på kartan tidigare.
Att vara så trygg med andra att jag tagit mig dit trots att det varit en pissdag, börjat grina utan anledning mitt i alltihop, suttit kvar och inte skämts ett dugg.
Det är stort, de som inte känner mig väl inser nog inte hur stort.
Sen blev jag så innerligt, innerligt glad för att en av deltagarna kom fram, gav mig en spontan kram och berättade att h*n fick sådan styrka av mig, av det jag berättar och ger tillbaks till de andra. För en gångs skull tänkte jag faktiskt inte ”Äh, det säger h*n säkert bara” utan det gick rakt in i själen.
(Man får egentligen inte kramas, ”ingen fysisk kontakt”, men vad man absolut inte får göra är att ha sexuella kontakter med de andra deltagarna. Inte så stor risk, om man så säger 🙂  )
Så jo, jag tuffar vidare även om det känns alldeles för tufft ibland. Men det finns ju vissa ljuspunkter här och där! ❤

Idag för 25 år sedan…

…föddes en liten knort i Ellebäckstorp i Västergötland.
Det var en väldigt speciell knort, hon växte upp och blev Raskva, min första hund.
Tack kära Luddskalle för att du introducerade mig i hundlivet på ett så bra sätt! ❤
Inte kunde jag ana att hundägandet var så mycket mer än att ”bara” ha en hundkompis som följde med på promenader.
Jag har fått nya vänner – både på nätet och IRL – nya intressen, och tack och lov utvecklat mitt hundkunnande rejält.
När jag tänker på besserwissern som hade en plättlätt förstagångshund och tyckte att hon var Hundtränaren med stort H så flinar jag onekligen lite åt mig själv. 😀
Dessutom är jag Raskva stort tack skyldig för ännu en sak: hon botade min grymt hundrädda mamma!
Att mamma var så rädd hade jag ingen aning om, hon lyckades dölja det väl och hur hon fick en hundtokig unge kan man undra (är jag adopterad?!). Hon var alltså livrädd när dessa små luddiga knyten kom utspringandes, glatt skällande (givetvis, de var ju isländska fårhundar).
Raskva fick henne att inse hur gott det kan vara med en fyrbent vän och sedan dess är mamma en hängiven ”mormor” till mina hundar – att hon mer eller mindre frivilligt faktiskt skulle dela säng med dem emellanåt hade hon nog inte trott den där vinterdagen för 25 år sedan.
Älskade Ludden, spring och skäll på de snötäckta vidderna, och kanske har du hittat den där matskålen som aldrig blir tom – det ska gudarna veta att det finns plats i din magsäck! Säkert har du din Bästvän Bullen med dig också ❤ ❤ ❤raskva-044
Bilden är från augusti 2008, sista bilden som togs på Raskva innan hon på sitt synnerligen egna sätt somnade in nästan 16 år gammal.
Till och med det lyckades hon göra till ett minne som jag faktiskt småflinar åt, envisa hund!<3

Ett INLÄGG?!

Insåg att jag inte bloggat sedan Posh dog för två år sedan. Jag har tänkt göra det ett antal gånger men inte fått tummen ur – och ju längre jag väntar desto hårdare sitter tummen.
Det blir inte något särskilt långt inlägg (för att vara jag, i alla fall) men tänkte komma igång med en snabb sammanfattning om vad som hänt de här två åren.
Posh, och inte minst Skroffan, lämnade ett stort tomrum efter sig.
Nikka är världens bästa hund men inte ens hon räckte till – det saknades helt enkelt en liten terrier här hemma!
Det var snubblande nära att det blev en borderterrier då jag var innerligt trött på både cairnklubben och merparten av uppfödarna – men i april förra året fick jag ett lite oväntat meddelande.
Det var från en cairnbekant – en av de få uppfödare som jag faktiskt kan tänka mig att köpa valp från – som hade fått en tvåårig hane i retur pga husses sjukdom. Visste jag möjligen någon som kunde vara intresserad?
Jag skulle ju ha en tikvalp, inte en vuxen hane! Men jodå, jag åkte och tittade och det är klart att Charlie, a k a Lillskiten, flyttade in och blev kvar! ❤
TACK Ann-Christin för min fine lille kille!
Han är en cairn ut i klospetsarna; en glad skit som charmar de flesta och som är alldeles lagom terrieraktig. HUR kunde jag ens tänka mig något annat än en cairn igen?!
På köpet fick jag dessutom en fantastisk uppfödare och ett helt gäng cairnägare.
(Nikka har en lika fantastisk uppfödare med tillhörande valpköpare men de bor ju så långt bort!!)
Det lär komma mer om Charlie senare, vad ska man blogga om annars? 😉

I maj det året hände något otroligt tråkigt. Min medryttarhäst sedan fyra år tillbaka, Flóa, drabbades av tarmvred och trots att veterinärerna nere i Slöinge gjorde allt de kunde så gick det inte att rädda henne.
Finaste flickan, du kommer alltid att fattas oss! ❤

Jag kämpar fortfarande för att komma tillbaks efter depressions-skovet eller vad man nu skall kalla det. Inte ens baby-steps men det går i alla fall åt rätt håll. Tyvärr tror jag inte att jag kommer att bli återställd ens till den halvfungerande människa jag var innan 2014 och det gör onekligen jävligt ont att undan för undan tvingas släppa taget om bitar av en själv.
Man kan ju tycka att jag borde vara van, men uppenbarligen inte. 😦
Vad som däremot är positivt mitt i den här skiten är Solhem, vuxenpsyk på SÄS.
En mottagning som FUNKAR!!!
Äntligen får jag vettig hjälp och, framför allt, så känner jag att det finns ett säkerhetsnät omkring mig igen.
Jag har fått en kontaktperson som heter Isak, jag blev först lite skeptisk när jag insåg att jag kunde vara mamma(!) till honom men han är bra! Det klickar mellan oss, vi förstår varandra och har samma humor vilket faktiskt är rätt viktigt, åtminstone för mig.
Jag har en viss galghumor när jag mår dåligt (ok, även när jag mår bättre 😉 ) och det skulle bli totalt pannkaka om Isak inte begrep den.
Han är heller inte så där psykologsvamlig som en del som jobbar inom psykiatrin är, oavsett om de är psykologer eller inte.
Rakt på sak, ger en lagom spark i r*ven när det behövs och begriper när han ska låta bli.
Jag har dessutom blivit remitterad till vuxenpsyk-rehab och, ve och fasa!, gruppterapi *gulp*. Jag var synnerligen skeptisk men det är faktiskt bra!
Vad jag inte insett tidigare är att jag har visserligen många sociala kontakter varav några är riktigt nära vänner som jag kan prata om det mesta med, men det är få som verkligen begriper vad det handlar om.
Att hamna med ett gäng som sitter i samma skitbåt har varit en stor tillgång – och då har vi ändå inte kommit igång med ordentlig terapi än utan gått diverse introgrupper och annat.
Jag vet inte vart det kommer att leda och det kommer säkerligen att vara skitjobbigt periodvis, men det känns som att det ändå kan göra lite nytta – och då är det värt det.
Hade jag vetat vad Borås hade att erbjuda så hade jag bytt vårdgivare långt innan jag flyttade till Floda!

Floda, ja. Jag älskar mitt lilla gula hus och all härlig natur runt omkring. Mina paranoida tendenser är helt klart mindre här!
Helt ok avstånd till Göteborg men det ÄR långt till stallet. Att pysa dit när man ändå har vägarna förbi blir inte av och även om jag försöker att åtminstone vara där varje vecka så går det lite si och så med den saken.
Det är underbart i stallet men tar också massa kraft. Att något som bara är positivt kan vara så totalt urlakande!
Inser att just nu får jag prioritera Vup-rehab och hundarna men jag vägrar släppa taget om vare sig hästarna eller kompisgänget därute.

Ja, det var det där med ett ”kort inlägg”. 😉
Well, för att vara jag så är det rätt kort med tanke på att det sammanfattar de två senaste åren.

Nikka Charlie agility
Foto; Katarina Olsson

 

Sov gott älskade Posh!

I somras var de tre, nu är det bara Nikka kvar 😦 .

Jag visste ju att Skroffan levde på lånad tid och sedan Posh gjorde CT på sin rygg i juni stod det klart att även hans tid var på väg att rinna ut. Han hade spondylos och förändringar i ryggen, ryggmärgen var delvis i kläm.
Vi hoppades ändå att han med hjälp av rehab och lite extra pyssel skulle kunna hänga med ett bra tag till.
Så blev det inte, under sommaren försämrades han långsamt men var fortfarande en pigg och glad Posh.
Han skuttade för det mesta glatt omkring i skogen, visserligen tappade han muskler och fick lite svårt att hålla koll på sitt ena bakben – men han njöt helt klart av livet.
Så för två veckor hände något som förmodligen utlöstes av att han var ute på en promenad utan täcke när det regnade. Jag trodde att han skulle klara det eftersom han rörde sig hela tiden och blev torkad samt fick täcke på sig så fort vi kom in, men på kvällen hade han ont.
Han fick Tramadol som vi fått för att använda vid behov men sedan gick det i princip bara utför.
Håkan och jag insåg båda två att det var dags att ta farväl men ville dels ha hundfysioterapeutens omdöme och dels skämma bort Posh det sista.
I torsdags var vi så hos Anna på Hund i Harmoni och hon kunde bara bekräfta att Posh hade ont. Visst kunde vi fortsätta att behandla honom och ge honom medicin men Posh var värd bättre än så.
Att ha kvar honom för att vi inte kunde eller ville släppa taget hade inte varit rätt mot honom.
Någonstans där blev Posh ännu sämre. I fredags var hans blick trött och sade tydligt ifrån att det var nog. Det gjorde verkligen ont att se honom, hade vi vetat att det skulle gå så fort på slutet så hade vi tagit bort honom tidigare.
Helgen har jag tillbringat med att proppa i honom allt möjligt gott och att försöka skämma bort honom så gott det gick.
Det är märkligt hur fort en hund inser att vanliga regler inte gäller längre utan att man kan göra lite som man vill, sno mat både ur händerna på folk och från andra ställen, dra i kopplet och ställa sig och slicka på tikfläckar – vilket han givetvis fick.
I morse så var det dags att ringa det där outsägligt svåra och tunga samtalet, vi hade tur och fick en tid till vår favoritveterinär Marianne redan på förmiddagen.
Jag fick smått panik, vi hade bara ett par timmar kvar tillsammans <3.
Posh var trots allt bättre i dag än han varit i helgen så vi lämnade Nikka hemma, tog en upptinad and och gav oss ut i skogen för att busa lite och ta de sista korten.
Sju års träning försvann på fem minuter när Posh, förmodligen för första gången i sitt liv, fick leka med och kampa med en fågel. Fjädrarna flög åt alla håll och Posh sprang glatt omkring utan att vilja lämna ifrån sig pippin.
Vi tjoade och tjimmade, jag tror verkligen att Posh hade roligt, ljuset kom delvis tillbaks i blicken.
Samtidigt såg jag ju att kroppen inte fungerade riktigt som den skulle men fy, vad svårt det är när hunden är glad.
Det känns trots allt skönt att Posh fick en fin sista dag, vi gick hem och han fick gnaga på märgben innan vi åkte iväg till veterinären.
Väl där fick han käka köttbullar och kom förmodligen så nära att vara mätt som en labrador kan. Faktum är att de sista köttbullarna fick han nästan tvinga i sig – men äta ville han!
Marianne tyckte inte att det behövdes någon undersökning för försäkringsbolaget utan att resultatet från CTn talade för sig själv. Posh slapp alltså att bli klämd och känd på utan kunde sitta och mysa och äta.
Så fick han den första, lugnande sprutan och jag satt med honom på golvet tills han var riktigt trött och fick en kanyl i benet. Han hade med sig sin älskade mjukisblomma som han alltid gått och burit på och hade den hos sig vilket förmodligen tröstade mig mer än honom.
Marianne kom in, Posh fick sakta den sista sprutan – och så var han borta.
Fina, älskade Posh fanns inte mer.
Det gör så ont trots att fulla vetskapen om att han inte kommer tillbaka inte har sjunkit in än. Han ligger inte i sängen och sover, det hänger bara ett koppel på kroken bredvid dörren och det står bara en matskål i köket.
Varje gång en bil åker förbi förväntar jag mig att han höra hans skall som han brukar ta till när han tror att det är husse som kommer hem.
Och mitt i sorgen och saknaden vet jag att det bara är en bråkdel av det Håkan måste känna nu. Hans trogna jaktkamrat jagar nu vidare utan honom.
Posh, jag hoppas att du sitter i en kanot, hör skotten eka, ser änderna falla och bara väntar på att få höra ditt namn så att du får hoppa i efter dem.
Tack för året vi fick tillsammans ❤

Det är över

I onsdags var fem dagars helvetisk känslomässig berg- och dalbana över – och jag hade ingen Skroffa längre.
Natten till förra lördagen blev hon dålig, det började med att hon inte riktigt ville äta sin kvällsmat. Hon tvingade i sig den så jag tog till slut bort den. Under natten kräktes hon ett par gånger och kändes inte alls ok, när jag testade att ge labbarns lite frukost så brydde hon sig inte.
Det avgjorde saken och tidigt lördag morgon åkte vi in till Blå Stjärnan.
De tog diverse prover på Skroff samt gjorde ultraljud på buken. Njurarna såg ut som de alltid gjort (små och ljusa) men tarmarna var inte helt bra, de var för stilla och magsäcken borde varit mer tömd med tanke på att hon inte ätit på ett tag.
Skroffan fick stanna kvar för dropp och vidare utredning.
Därefter följde flera dagar med olika besked; Skroffan var bättre, hon var sämre, hon skulle komma hem och sedan fick hon inte det, det var en infektion, det var stopp i tarmarna, det var stopp i magsäcken, det var inte stopp alls.
Det verkade mer eller mindre som att varje ny veterinär ställde en egen diagnos.
Jag tror inte att Blå Stjärnan gjorde något uppenbart FEL och utgången hade förmodligen inte blivit annorlunda men jag tror faktiskt att de hade kunnat ha en bättre övergripande behandling och även kunnat ta bättre hand om henne. Till exempel var hon på söndagen uttorkad – hon både kräktes och hade diarré – så då ”ökade de droppet”. Varför i helvete öste de inte på med dropp redan från början på en njursjuk hund?
Måndag natt var Skroffan piggare; hon protesterade mot att sitta i sin bur och när personalen gick förbi så ville hon gosa och ha kontakt.
På tisdagen tyckte veterinären att jag kunde ta hem henne på prov, förutsatt att jag kunde hålla koll på henne. När jag fick träffa henne blev jag väldigt tveksam, det var en mycket, mycket trött Skroffa som knappt orkade hälsa. Medan jag satt och väntade på att veterinären skulle komma hann hon både kräkas och få diarré.
Jag tog hem henne trots det men hon mådde verkligen inte bra. Att Skroffan inte ens ville äta, knappt dricka, och sedan direkt kräktes gjorde att vi var tillbaks på Blå Stjärnan efter några timmar.
Skroffan var då riktigt dålig med en puls som skenade vilket gjorde jourhavande vet bekymrad. Antagligen berodde det på att Skroff hade väldigt ont någonstans och även om det påverkade behandlingsmöjligheterna bad jag dem att ge henne ordentligt med smärtstillande.
Man tog nya prover och nya röntgenbilder och Skroffan lades in igen, den här gången på IVA. Jag fattade ju själv varåt det lutade och frågade om vi borde avsluta det hela med en gång men veterinären ville ge henne en chans till med tanke på att blodproverna var rätt ok.
Någonstans under de här dagarna lade Skroffans dåliga njurar av, de orkade inte längre. Från att ha haft ett kreatinin (”njurvärde”) på ungefär 200 – vilket i och för sig är för högt men som Skroff legat på sedan i december så för att vara henne var det helt ok – på lördagen så hade det stigit till över 400 på tisdag natt.
När jag pratade med veterinären på onsdag morgon så tyckte hon att jag skulle komma in några timmar senare, träffa Skroffan och diskutera vidare behandling.
Jag hade väl då redan bestämt mig och när de kom med Skroff var det tunga beslutet självklart.
Min lilla, lilla Skroffa var inlindad i en filt – hon hade svårt att hålla värmen – och låg bara alldeles stilla i mitt knä. Hon gjorde inte ens en ansats att hälsa, jag är inte ens säker på att hon märkte att det var jag som höll henne men jag hoppas det.
Jag fick sitta med henne en dryg kvart tills veterinären kom, hon höll med mig fullt ut och en liten stund senare fick Skroffan somna in i min famn.
Älskade Skroffan, jag visste att det kunde sluta såhär men trodde att vi hade lite tid kvar tillsammans. Min Leia, min Skroffa som kämpat sig igenom mer än vad man kan tänka sig att någon hund skulle klara av orkade till slut inte längre. Jag är i alla fall glad att jag fick vara med henne den sista stunden och att jag kunde avsluta det åt henne.
Sov gott älskade Skroff, du fattas mig så jag går sönder ❤