…och dum…och elak…och rent allmänt en hemsk person.
Känns resonemanget igen? Japp, alltför väl.
Jag hade webbmöte med Isak tidigare i veckan och som mamma sade, ”Det är väl bra att du ska träffa Isak när du är ful och dum?”
Inte för att min mamma tycker att jag är ful och dum (tror jag), hon är däremot luttrad av att ha en dotter som anser sig vara både det ena och det andra i negativ väg.
Det satt hårt åt men jag lyckades i alla fall klämma ur mig till Isak att jag är missnöjd med situationen i höstas. En massa ursäkter från min sida innan jag fick fram det jag ville men jag borde vetat att han faktiskt är bra.
Med andra ord, jag fick beröm för att jag framförde klagomål och beklagade att det blivit en stor miss i kommunikationen.
Uppenbarligen hade inte Sofia och Isak snackat igenom en framtida vårdplanering, han lät rätt ställd när jag började prata om sorkkar och andra KBT-termer.
Ok, han är som sagt ingen terapeut men där skulle väl någon av dem reagerat över att han faktiskt inte hade kompetensen att ta över min behandling?
Nu när jag är ful och…ja, jag behöver väl inte fortsätta? Jag märker i alla fall att allt det där jag tränade på inte funkar när jag mår sämre – vilket jag faktiskt framförde ett antal gånger under terapin. Det är en sak att kunna resonera med sig själv, att hantera ångesten och att ta sig vidare när man trots allt har ganska fast mark under fötterna. En helt annan när marken gungar och är ganska sank.
Nånstans går en tydlig men samtidigt hårfin gräns: på ena sidan kan jag ge den där jäveln på vänstra axeln en knäpp och be honom dra åt pipsvängen (han drar visserligen inte åt det hållet men sitter liiite lösare i alla fall), på den andra sidan gränsen sitter han och asgarvar med ett MOAHAHAHA. Möjligen finns det en minimal chans att han skulle tappa fotfästet av blotta skadeglädjen men det kan man väl inte hoppas på.
Och ängeln och bitchen på högeraxeln har gått i ide, förhoppningsvis tinar de upp så småningom när februari är överstånden.
Nytt samtal nästa vecka, får se vad vi kommer fram till.
Fasen, jag skulle inte fortsätta gnälla men det känns ändå skönt att få ur sig en del.
Jag är less på att ligga som en liten blöt hög med täcket över huvudet och dessutom lipa över diverse olika saker. Till exempel så är jag en Ond Människa som brukar reta min mamma med att lägga fjärrkontrollerna i oordning. Jag kan inte låta bli och sedan grinar jag för att jag är så hemsk.