En månad senare

Det har gått nästan en månad sedan förra inlägget som visserligen skrevs i affekt men det står jag för. Det känns fortfarande åt helvete men jag har landat lite.
Jag kan säkert ha missuppfattat en del saker men när jag läser pappret igen tolkar jag det mesta likadant. Skillnaden är att texten jag fick med hem delvis är ändrad eftersom jag sade till om vissa felaktigheter.

Någon slags känsla att ”Jag lägger ner alltihop” blandas med ”Jag SKA få hjälp!” och alla möjliga resonemang däremellan är det som mest snurrar omkring just nu.
(Det där blev en ganska knepig mening, jag orkar inte ändra den. Man lär ju fatta vad jag menar ändå även om den skorrar inombords. Språk- och grammatikpolisen gör uppror!)

Isak ringde häromdan för att bestämma en ny tid, han frågade hur jag mådde. Jag var faktiskt duktig och svarade ganska stramt att det ville jag inte ta per telefon utan vid ett riktigt besök.
Mamma gjorde tummen upp i bakgrunden, när jag sedan lyckades låta ganska avmätt (åtminstone för att vara jag) resten av samtalet och inte var mitt vanliga trevliga jag fick jag en tyst applåd från andra sidan köksbordet.
Nu knorrar förmodligen mamma eftersom bordet de facto inte står i köket och sålunda inte är ett köksbord, det är ett matbord. Något vi tämligen ofta är oense om, dessvärre får jag väl erkänna att hon faktiskt har rätt.
Att vara avmätt eller lite kylig är ju faktiskt något jag har blivit aningen bättre på. Om jag känner för att be någon dra åt fanders (lite mildare än Helvetet i alla fall) så varför skulle jag önska personen en trevlig helg? Det brukar jag göra annars och dessutom mena det, nu har Isak fått klä skott för hela Solhem. Med andra ord kan han få en ganska kass helg vad mig anbelangar.
Det är egentligen inte riktigt juste, han är bra, men just nu känns det änna gött att vara lite lagom elak.

I eftertankens kranka blekhet som det så fint heter så är det ju något jag skulle gjort för länge sedan. Inte bett Solhem fara åt helvete men protesterat. När något har låtit fel eller om jag inte har hållit med så har jag kommit med en lam protest och mest känt mig maktlös. Jag borde sagt ifrån, satt ner foten. ”Nej, det här stämmer inte!!!”
Grejen är att dels har jag alltid haft svårt att sätta ner nämnda fot, inte ens lilltån kommer ner på marken, dels är så jävla rädd rent ut sagt för att åka ut.
”Nähä, patienten är inte samarbetsvillig, hej då!” ”Om du inte är tacksam för den hjälp du får så stick då!”
Bäst att stå med mössan vackert i hand, skrapa med foten (fast visst måste den vara nere då? Kan man skrapa i luften?) och tacka ödmjukast för det man faktiskt får.

För jag har fått hjälp!
Det har hänt massor, jag har utvecklats som människa på många sätt men det är liksom halvdant. Det finns betydligt mer att utveckla på samma väg men istället rinner det av bit för bit. Att inte någon har fångat upp det fast jag har försökt få fram min upplevelse är väldigt trist.
Och… det stora problemet är ju kvar. Den enda metod jag har mot ångest är att dra täcket över huvudet, helst i kombination med en Vit Vän. (Fyrbenta vänner är också välkomna i och för sig!) Det finns förstås andra metoder också men Stesolid är ärligt talat mer konstruktivt.
Dipparna, avgrundshålen och ångesten finns där beredda, precis lika ondsint glada och elaka som alltid. Dem kan jag inte rå på överhuvudtaget, terapi eller inte.
Att jag inte fått dem att förstå det är en jävligt stor miss från min sida, faktiskt en av de större jag har gjort de senare åren.

I vilket fall, mötet som vi skulle ha haft tidigare i veckan blev inställt pga oförutsedda händelser (dvs sprängningen i Annedal även om det är något otippat att det skulle påverka ett besök på SÄS som ligger i Borås) och Isak ringde för att boka en ny tid.
Möjligen var jag något avmätt nu med men jag lät nog mer som mitt vanliga trevliga jag. Faktiskt tror jag att jag önskade honom en trevlig dag och lät, just det, trevlig i telefon.

På måndag skall jag dit igen och det vete fasen vad jag skall säga. Har jag inte nått fram på fem år så finns det inte så mycket mer att göra. Jag kan ju försöka gapa och skrika vilket jag faktiskt fått rekommenderat av en tidigare läkare.
Då gällde det tjafset med Försäkringskassan, dr S sade helt enkelt till mig att inte vara så glad och snäll jämt. ”Gapa, skrik och var otrevlig så får du hjälp!”

Ett annat förslag från min kära moder (hon hyser nog vissa tvivel över min nutida gap- och skrikförmåga) är att ta med en utskrift av förra blogginlägget. Det är nog aningen mer pålitligt men håll tummarna för att jag åtminstone får ner lilltånageln på måndag morgon och låter lite otrevlig! Det känns obekvämt redan nu, jag får peppa mig hela vägen. Kanske tur i det här sammanhanget att det tar drygt en timme att åka till Solhem, jag hinner elda på rätt bra. Eftersom jag ändå inte kör gör det ju inget om jag blir alldeles tossig. Inte så stor risk men ändå!

En fyrbent vän, faktiskt Världens Bästa Kompis!
(”Best pal in the world” som cairnterrier kallas)

Skit, skit, skit

Jag hade tänkt att skriva ett lite raljerande inlägg om den där gruppterapin med KBT men humorn och lusten till det försvann i måndags när jag träffade Psyk-Isak.
Jo, jag vet ju att de funderar på att avpolletera mig till antingen en annan mottagning eller till primärvården (dvs vårdcentralen) och nu skulle vi titta på min vårdplan. Luften gick totalt ur mig och det kändes som en käftsmäll. Nuvarande vårdplan var så uppåt väggarna fel.

Fel fakta, fel historik, fel tolkningar. Remissen till Solhem var felaktig, skriven av en läkare som jag aldrig träffat, som inte hade pratat med Psyk-Lotta och som förmodligen inte hade läst särskilt noga i min journal. Det visste jag ju och har påpekat men det har tydligen trillat bort.
Jag trodde verkligen att Isak och jag hade en bra kommunikation, att han fattade vad jag menade och att vi kunde jobba på det här ihop. Visst, en del saker har känts lite knepigt när vi har pratat om det men jag har inte tjafsat. Det senaste året har det ju inte varit bra alls med Solhem förutom Sofia, men jag skyllde på Covid, inte missuppfattningar.

Jag klarar inte att läsa det jävla pappret igen men historiken är tydligen att jag ”var blyg och osäker under uppväxten, hade prestationsångest i skolan”, ”tenderade att se saker negativt”, ”hade en depressiv period 2014 vilket ledde till en veckas slutenvård på Sahlgrenska”. Sedan dess ”mår patienten bättre och bättre”.
”Patienten arbetade 1997-2002 halvtid på Göteborgs Universitet, har sedan 2013 stadigvarande sjukbidrag vilket hon finner trivsamt”. Alltså, NEJ!!!
Jag finner det inte ”TRIVSAMT” att vara sjukpensionär! Jag tyckte att det var förjävligt att få de första 50% innan jag ens var 25 år, att sluta jobba innan jag fyllt 30 och till slut bli sjukpensionär vid 40 års ålder. Det jag har sagt till Isak är att jag tycker att det är ok eftersom alternativet inte finns. Eller jo, skulle jag fortsatt att jobba så skulle jag överhuvudtaget inte leva idag så det alternativet finns ju – vilket just nu känns påtagligare än på länge.

Att inte längre ha ångest för att nästa dag ska jag till jobbet/skolan, att slippa sitta och gråta på toaletten på jobbet och må så illa att jag kräks, att inte ens kunna ta mig hem för jag kan inte lämna skyddet på toan. Att inte kämpa mot ångesten varenda jävla dag, att aldrig kunna slappna av, att ha högst frånvaro någonsin i skolans historia när jag gick på gymnasiet. Att inte. Orka. Ta. Sig. Vidare. Alls. Utan gång på gång totalkrascha, plocka ihop spillrorna och när jag lappat ihop dem tillräckligt försöka igen. Och igen. Och igen.

Det är inte ”trivsamt”, det är att överleva. Att jag inte har lyckats få dem att fatta ens det under de här fem åren känns så nattsvart, de har inte fattat ens bråkdelen. Nu fattar jag varför Isak försökt att skicka mig på olika typer av ”aktivering”, till och med pratat om att det faktiskt går att häva en sjukpension. Om han trodde att det var trivsamt att gå hemma så är det rätt begripligt även om jag har försökt förklara.

Resten gick i samma stil, från rena faktafel (det var inte en vecka jag var inlagd på SU, det var tre) till att de uppenbarligen har strukit/skippat bitar som definitivt är viktigare än att jag hade ”prestationsångest i skolan” och detta att de totalt har missuppfattat hur jag egentligen mår.
Att jag tex gått inom psykiatrin sedan 14 års ålder, legat inne ett antal gånger på Bup, haft flera riktigt svåra depressioner varav en del med psykotiska inslag och så vidare och så vidare.
Att min vardag blir mindre och mindre, även om jag mår ok ganska ofta så är det en massa bitar som jag har tappat under årens lopp. Det känns otroligt avlägset att jag faktiskt inte hade några problem att fixa vardagliga saker som städning, matlagning, sköta viktiga papper, handla kläder och så vidare.
Att Sofia förra året menade att jag sannolikt kommer fortsätta att få depressioner och att de tenderar att bli djupare med åren eftersom man blir mer sårbar men att man förhoppningsvis också lär sig hantera dem bättre. Hon nämnde också att det finns ny forskning och nya behandlingsmetoder med någon form av elbehandling av hjärnan som alltså inte är ECT (”elchocker”) utan mildare och med betydligt mindre risker och biverkningar.

Nope, Helene mår tydligen bättre och bättre, har personlighetsstörning med svag självkänsla, GAD och social fobi (som mig veterligen numera heter social ångest) och planeras nu att avsluta sin behandling på Solhem.

Hur i helvete har jag kunnat bli så feltolkad???
Jag fattar ju att det inte är så himla viktigt med historiken från när jag var liten men jag har ju inte varit ok nu heller. ”Happy face”, var det, ja.
Jag hade åtminstone inte något happy face i måndags, jag bölade rätt rejält vilket förhoppningsvis fick Isak att haja till lite. Jag har absolut fått mycket hjälp på Solhem, jag har utvecklats massor, men det är ju på ytan. Hela det där stora sjoket med depressioner och svår ångest ligger fortfarande och puttrar. Det sticker upp sitt fula tryne emellanåt, redo att hoppa fram med full kraft rätt som det är. Det har inte ändrats ett smack och kommer garanterat inte att hanteras bättre på en vårdcentral.

Halva jag vill säga åt Isak och Co att dra åt Helvete, andra halvan dra dit själv. Skillnaden mot innan Solhem är att då hade jag inte ens tanken på att säga åt någon annan att dra åt fanders, nu kan jag åtminstone tänka arga tankar emellanåt.

Det här inlägget är skrivet medan jag varit ganska upprörd vilket förmodligen märks men jag behövde få ur mig en del av skiten som bubblar omkring inombords.

Trevlig helg allihop och glöm inte bort om du har en dålig dag att du är ful också!

Nikka, 2013

Heja mig!

Okej, det tar emot lite att skriva det men jag är faktiskt förtjänt av ett ”Heja mig”.
I lördags var jag på kräftskiva med bästa stallgänget, en fantastisk kväll med lekar, god mat och så naturligtvis massa prat. Vi hade det toppentrevligt!
Det är dock inte anledningen till att jag tycker att hejarop är på plats, det är ju inte direkt min förtjänst, utan att jag var där utan att vara vare sig ful, fet eller fel i största allmänhet!
Åtminstone hoppas jag förstås att det var så men jag tänker inte trilla i fällan att fundera över vad de andra egentligen anser. Det är klart att jag bryr mig om hur jag uppfattas och reflekterar över det (och ja, jag är förstås överviktig) men inte in absurdum. Inga ångestattacker innan, under tiden eller efteråt.
Jag var ok helt enkelt och det förtjänar både jubel och hejarop om jag får säga det själv. Det är resultatet av ett jäkla jobb som emellanåt varit skitsvårt men det har gett resultat.

Stallkompisarna förtjänar absolut också en stor eloge, hade de inte varit så goa så hade jag förstås inte känt mig tillräckligt trygg för att kunna vara som jag är, utan att vända och vrida på det hela tiden. Jag vill också understryka att det absolut inte beror på någon annan att jag mår och tänker som jag gör, det är ingen som på något sätt trycker ner mig eller är ens aningen otrevlig – det gör jag så bra själv.
Ni är helt fantastiska och idag är jag faktiskt lite, lite fantastisk själv.
Känn på den du, jäveln på vänsteraxeln!

En bild som inte är relaterad till texten alls, bara för att!
Snyggaste utsikten från en bilverkstad?
Honningsvåg vid Nordkapp, 2016

Kennelhelg och mög

Jahopp, nu är det sådär igen att jag har tänkt skriva ett bra tag men inte kommit mig för så det får bli någon slags sammanfattnings-blaha-mög-inlägg så att jag åtminstone får tummen ur.
(Mög är för övrigt inte skånska för mögel utan tja, mög. Diverse grejer, typ. Bästa förklaringen är nog annars engelskans stuff.)

Gruppterapin är slut, jag tycker att den var helt ok men planeringen framöver med Solhem ser inte bra ut. Det är faktiskt värt ett alldeles eget inlägg för det var jäkligt nedslående rent ut sagt. I vilket fall skall jag till psyk-Isak i slutet på augusti.

Men för att gå över till något mer positivt så var mamma, hundarna och jag på kennelträff i Jönköping i helgen. Jättetrevligt med uppåt 40 cairnissar. nästan allihop släkt med Charlie dessutom. Vi bodde i en stuga på Lovsjöbadens camping, ett mysigt litet ställe med trevlig personal som jag verkligen kan rekommendera.
Det blev en fantastisk helg, Danjou-gänget är verkligen en härlig skara – inte minst Ann-Christin och Johan som har kenneln.
Diverse aktiviteter, massa god mat och allmänt mingel. Jag måste faktiskt säga att jag är riktigt stolt över både mig själv och mina hundar. De’ ni, det är inte ofta jag kan känna och dessutom föra på pränt!
Inte för att vi har presterat något specifikt men vi har varit med och det utan att skämma ut oss. Charlie har verkligen utvecklats och var riktigt välartad, Nikka är ju alltid någotsånär ordentlig och jag, ja jag var faktiskt nästan inte nojig alls.
Helt fantastiskt, därför känns det desto surare att Solhem resonerar som de gör men det är som sagt värt ett eget inlägg.
Mindre välartad i helgen var Farmor Anka-bilen. Strax innan Jönköping sade hon ”Nä, nu tycker jag att det här är dumt!” varpå hon började skramla med växellådan. Mycket argt på treans växel, ganska snällt på tvåan och lite halvargt på de andra. Crap!
Hon tog sig dock till campingen medan mamma och jag bildligt talat slet vårat hår. Hur skulle vi lösa detta? Att köra hem på tvåans växel kändes inte särskilt lockande…
Vi hade inte behövt oroa oss, gänget ställde förstås upp med massa lösningar – och när det kom till kritan så behövdes det inte ens. När bilen skulle övertalas att linka till bilverkstaden på söndag eftermiddag så var hon glad igen och puttrade sen snällt hela vägen hem till Västerslänt.
Turligt nog ska hon ändå på service på måndag så Daniel får kika lite extra på växellådan.

Kennelträffen var som sagt toppen, ett stort TACK till alla som var med och givetvis ett extra stort tack till gänget som fixat allt. Det uppskattades!
Vi blev till och med kändisar, Jönköpings-Posten kom ut och gjorde ett reportage.

Man får ju ofta höra om dessa ”ettriga terriers”, det var påfallande lugnt hela helgen med något enstaka mutter nån gång. Så många raggiga små hundar vars ögon lyser av bus, charm och för all del även av egensinne – jo, det är klart att det blir en till så småningom. ❤

Utøya – nej, det är inte tjatigt!

Igår var det, som de flesta förmodligen har koll på, 10 år sedan vansinnesdådet på Utøya.
69 ungdomar blev nermejade av Anders Behring Breivik. (Det här är i sig skrämmande att skriva, namnen finns i rättstavningsprogrammet i datorn. Breivik har fått stor genomslagskraft och det är klart, mitt inlägg uppmärksammar honom också.)

Ur Åsne Seierstads bok ”En av oss”

De senaste dagarna har det sänts en hel del dokumentärer och minnesprogram i TV, jag tittade på ett i förrgår. Det var inte bara de omkomna och deras anhöriga som blev offer på Utøya, de som klarade sig därifrån lever fortfarande mitt i hatet och ondskan. Unga människor och politiker, flera av dem är fortfarande aktiva inom Arbeiderpartiet (Ap) och Arbeidernes Ungdomsfylking (AUF), som fått utstå 10 år av högerextremism och dess följder.

Det är lätt att beteckna Breivik som en galning, ett monster som utförde något så vidrigt att det är svårt att ta in. Sanningen är ännu värre.
Ja, han var ensam gärningsman på Utøya och även i bombdåden i Oslo som skedde strax innan (och ofta ”glöms bort”, det var ett flertal dödsoffer där med) men krafterna som ligger bakom är mycket djupare förankrade än så.
Högerextremismen finns mitt ibland oss även om den emellanåt är bra på att förklä sig.
Den finns i USA där vi sett hur lätt det är att uppvigla en folkmassa och skapa en mobb.
Den finns i Polen där den är på frammarsch genom att tex särskilja homosexuella.
Den finns i Norge där sociala medier igår inte bara översvämmades av gripande inlägg till minne av Utøya, utan även av hatiska och extremistiska kommentarer. Att Breiviks ”enda misstag” var att han ”inte knäppte alla AUF-djävlar”, att han ”missade att skjuta (sätt in valfritt namn på nuvarande aktiva politiker i Ap eller AUF, i synnerhet de som inte har norsk härkomst)”.
Och – den finns i Sverige. Konspirationsteorierna, lögnerna och förvanskningarna som skapar hat och splittring. Som delar upp i en hierarki, ett ”vi” och ”dom”, baserat på hudfärg, etnicitet, religion, sexuell tillhörighet eller annat.

Inlägg på Twitter 2021-07-22
Ali Esbati är riksdagsledamot i Norge

Ska vi tiga ihjäl Breivik? Ska vi uppmärksamma dådet på Utøya den 22 juli vart tionde år? NEJ!
Dådet på Utøya går aldrig att utplåna och vi får aldrig glömma vare sig det eller makten, hatet och ondskan bakom.
Högerextremism går inte att tiga ihjäl, den ska dras fram i ljuset och motarbetas. Högerextremism ska aldrig få fäste eller normaliseras i vårt samhälle!

Twitter 2021-07-22
Som sagt, högerextremismen uttrycker sig på många sätt – inte minst genom att utmåla en stor del av verkligheten som ”förvrängd kommunistpropaganda”

Frustration och obstinathet

Jag trodde faktiskt att jag hade skapat ett alldeles nytt Helene-ord med ”obstinathet” men enligt SAOB så fanns ordet redan 1675. Se där, SAOB kan man alltid lita på!
(För den som är mindre bevandrad i språkkunskap så är SAOB kusin med SAOL, dvs Svenska Akademiens Ordbok respektive Ordlista. Alldeles utmärkta när man vill nörda ner sig i svenska språket vilket jag har en tendens att göra. Fråga min kära moder!)

Det här blogginlägget var dock inte tänkt att handla om lingvistik utan om KBT och där kommer frustrationen och obstinatheten in.
Min kära mormor brukade emellanåt kalla mig för ”obstinat”, själv känner jag mig just nu mest frustrerad och motvalls. Möjligen liiite obstinat också, om inte annat så är det ett ord som gott kunde användas lite oftare. (Det kan möjligen även passa ihop med ”terrier”.)

Gruppterapin går mot sitt slut och den har gått…sådär. Dels har min skalle inte alltid velat vara med, dels klickar det inte riktigt med fröknarna, dvs terapeuterna.
Jag är måhända bortskämd som hade Sofia som terapeut förra året, vi stämde så klockrent med varandra att det nästan var löjligt. Samma sätt att uttrycka sig på, samma humor (som emellanåt var ganska sjuk), samma ibland lite udda metaforer. Jag hade fullt förtroende att hon kunde fånga upp mig om jag började hamna snett.
Det har jag tyvärr inte nu och vad värre är så har jag hamnat just snett.

KBT kan vara jättebra, det vet jag mycket väl, men den kan också gå åt fanders. Kan man inte hantera det man börjar peta i så blir det snarare tvärtom, istället för att känna att ”jag klarar det här” så blir det en bekräftelse på att ”det gör jag inte alls”.
Just nu kan jag inte peta på den där jävla Ångestspindelen och det behöver jag hjälp med, inte diverse goda råd om hur jag skall tänka och känna.
Jo, jag vet, nyckeln till att kunna hantera sin ångest ligger till stor del i att man kan resonera med sig själv, att på ett käckt sätt få sig själv att fatta att den där Spindelen inte är så stor och hårig som den verkar vara. I vilket fall så bits den inte, den borde inte bitas i alla fall.
Men…det gör den ju! Det bits så ini helvete emellanåt, det hjälper inte att jag vet hur det ligger till rent fysiologiskt och att det på sätt och vis bara är hjärnspöken (hjärnspindlar?).

När jag försöker jobba med det där som vi ska så hamnar jag bara i en cirkel eller möjligen spiral med hur jag tänker.
För ”jag kan inte” är förstås bara feltänk, om jag istället tänker ”jag kan” så kan jag, fast det kan jag ju inte…
Hänger ni med? Nä, det gör inte jag heller.

Inte för att fröknarna menar att det är lätt att lära sig hantera sin ångest med KBT men på något sätt tycker jag ändå att de förenklar det hela.
Att ta till sig något positivt varje dag, även om det bara är ett leende från kassörskan på Ica, låter himla käckt – om man inte mår så dåligt att man inte ens ser leendet. När det känns som ett rent hån att försöka se någon ljusning i allt det lergråa eller nattsvarta sjok man traskar omkring i.
Men just det, jag måste tänka rätt för visst finns det massa fina ljusa saker omkring mig, eller…?

Det är ganska naivt (eller okunnigt) att stå och prata sig blå om KBT och att det minsann är vetenskapligt bevisat att det funkar. Då blir Helene lite motvalls för det beror på vem man frågar och vilka studier man läser, de är definitivt inte entydiga.
Jag tyckte att jag hade en jättebra liknelse, jag jämför ofta depression och ångest med diabetes.
Att säga att man kan hantera ångest helt med KBT är (enligt mig) lite som att säga till en diabetiker att om hen äter och sköter om sig ordentligt så behöver hen inte insulin.
Men nä, där hade jag ju såklart fel. För visst funkar det med enbart KBT, jag måste ju tänka rätt.

Eftersom jag inte kan tänka helt rätt så behöver jag betydligt mer hjälp med det för att kunna fortsätta jobba på det här. Jag vill, men med rätt stöd och i en situation där jag känner mig helt trygg. Där någon kan fånga upp mig när jag inte kan bromsa eller fånga upp mig själv och där någon kan räta ut de där cirklarna och spiralerna jag fastnar i.
Jag har måhända missuppfattat alltihop men Hurra! där lägger jag faktiskt inte det på mig själv.
Det är deras jobb att se till att jag fattar även om jag givetvis måste satsa själv också.

Vi har en gång kvar, då ska vi prata om hur vi ska vidmakthålla och utveckla det vi har jobbat med.
Min plan? Att lägga det här på is, att definitivt inte jobba vidare med det själv utan att försöka lägga upp en vettig plan till hösten tillsammans med Isak.
Det jag tar med mig är dock att jag har funkat i grupp, att jag har grejat det här trots att det inte riktigt stämde – och att jag faktiskt ser att jag gjort ett hästjobb med mig själv de senaste åren. Jag kan till och med klappa mig själv litegrann på axeln utan att smälla mig själv på fingrarna. De’ ni!

Nikka i midnattssol för precis fem år sedan
Nordkapp 2016

Neurologinytt

Ja, så värst mycket ”nytt” är det inte, det står mest och stampar, men här kommer en liten uppdatering i alla fall.
Efter jätteanfallet i februari så har jag haft fem-sex stycken minianfall eller vad man nu skall kalla dem. Jag känner den där speciella doften, får en ”speciell känsla” och blir ”konstig”. Det går väl att beskriva det mer ingående än så men jag blir inte medvetslös och även om de inte tillhör mina mest intelligenta stunder så är jag fullt medveten om vad som händer runtomkring. Med andra ord, att en ganska bekymrad mamma står och tittar på mig och tar tiden.

Jag har i varit på MR, preliminärt såg det bra ut men min neurolog vill att Sahlgrenskas specialister skall titta på bilderna också, inte bara Kungälvs röntgenläkare.
Ingen tumör eller uppseendeväckande förändring i alla fall.
För ett par veckor sedan var jag även på EEG, lite märkligt att försöka sova med massa elektroder på huvudet och två personer som uppmärksamt tittar på en även om det var på ett visst avstånd.
Nåväl, de fick i alla fall ihop ungefär 10 minuters sömntid, heja mig!
(Runström, du behöver inte komma med en tyken kommentar!)

Vad som bekymrar mig mest är att jag fortfarande inte är helt bra i huvudet. Det är helt klart bättre men inte bra.
Jag har minnesluckor, svårt att fokusera eller koncentrera mig och ibland har jag svårt att hitta rätt ord när jag pratar. Det märks förmodligen inte så mycket men jag känner ju själv att något inte funkar som det borde.
Jäkligt frustrerande och ganska skrämmande.
Att min bilkörning flyttas längre och längre bort är också skitjobbigt. Från början var det körförbud till mitten på september, nu är jag snart framme vid jul.
Har faktiskt inget hopp om att jag får (definitivt inte bör) sätta mig bakom ratten då heller faktiskt. Jag hoppas att få börja köra nån gång under nästa år, det här var definitivt inte något jag hade räknat med.

Jag pratade med min neurolog för ett par veckor sedan, hon ringde för att rapportera MR-resultatet och kolla läget innan hon gick på semester. Hon borde vara tillbaks på jobbet snart så då får vi väl gräva vidare i detta.

Livet står liksom och stampar just nu även om det händer en del grejer. Gruppterapin (som förtjänar ett eget inlägg), kommande flytt och så hundarna och stallet förstås.
Charlie a k a Lillskiten har haft en infektion i ena tassen som krävt flera veterinärbesök inklusive två mindre operationer och flera typer av antibiotika. Nu är han äntligen på G igen men jag är imponerad över min lille hund!
Tassar kavat in till veterinären med svansen i topp, hälsar, låter sig snällt behandlas och klämmas på trots att det rimligtvis måste gjort rejält ont emellanåt. Samma sak hemma, det känns rimligtvis rätt rejält att få en sprutspets instoppad en halv centimeter in i ett sår för spolning men han satt blickstilla i mitt knä varje gång.
Vad belöningen var för Charlie, ja, det var väl ”mormors” pannkakor med korvbitar som serverades här hemma.
Belöningen för matte var förstås en lagad hund igen till slut men förutom det så värmde personalens kommentar ”Åh, kommer Charlie igen, han som är så fin och mysig!” när vi dök upp för andra operationen.

Det är för övrigt skitsvårt att få en tid hos veterinären även i Göteborg just nu så var ute i god tid om ni ska dit!

Nikka vid Lensjön, 2015

…och ny gruppterapi

Förra veckan började jag en ny omgång gruppterapi på Solhem, den här gången kallad ”Hälsa och funktion”. Jag trodde nog att den var mer inriktad på fysisk hälsa men den behandlar mest ångest och hur man hittar bra funktioner för att leva med det.
Egentligen mer relevant för har man inte någon (eller minskad) ångest så är det förstås lättare att ta hand om sig fysiskt också.

Jag var på vippen att tacka nej, dels för mitt strul med huvudet, dels för att det innebär vissa logistikproblem. Helene skall fraktas 7 mil till Borås, vara där i två timmar och sedan fraktas 7 mil tillbaks.
Det har vissa likheter med ”Inte nudda golvet” som man lekte som liten fast nu handlar det om ”Inte nudda buss eller tåg”. Så hur tar man sig 14 mil under de förutsättningarna?
Jo, man har världens snällaste mamma, förstås! (Och världens bästa Farmor Anka-bil, fast vi kunde ju tagit mammas bil dit.)

I vilket fall, den här gruppen är betydligt bättre än idiotprojektet i höstas. Kanske inte klockrent rätt då den ärligt talat tar upp en hel del som jag redan kan men just gruppen är bra, med bra fröknar som bemödar sig om att få en bra sammanhållning och att ”dynamiken ska funka”. Det är liksom det som är vitsen med gruppterapi.
Just det där att dela med sig, stötta varandra och för all del gråta eller skratta med varandra. Att växa tillsammans helt enkelt.

Det här kan bli bra!
Samtidigt blir jag rätt trött på mig själv.
På första träffen var det ganska tydligt vilka som hade gått i gruppterapi tidigare, vi var förstås ändå nervösa men betydligt mer avslappnade än de andra. Jag klappade mig själv på axeln, matade ängeln och tänkte på hur mycket jag har utvecklats de senaste åren. Hur mycket säkrare jag faktiskt är på mig själv och att tackla nya situationer även om det här var i en trygg miljö.
Men nä, då blev djäveln på andra axeln sur och bankade till mig, ”Sådär kan du ju inte tänka! Vad är du för självgod typ?!” Att banka tillbaks är jag inte så bra på men att jag ens har en ängel och överhuvudtaget kan tänka en positiv tanke om mig själv – det är stort!

Sådär: mamma, nu byter jag ämne!
Tack för alla fina hälsningar angående mitt förra blogginlägg! Det ska bli så roligt att flytta även om jag naturligtvis kommer att sakna mamma (och Mammagröten på morgonen!). Vad jag däremot inte kommer att sakna är livet i Hammarkullen just nu.
Det råder som sagt belägring igen även om det var i Hjällbo som större delen av upploppet och dödsskjutningen ägde rum. Polisen är på tårna (tack!) så numera möter jag åter min dagliga polisbil (om inte flera) och har helikoptern flappandes över huvudet. Det är förstås trevligt att det inte är mig de letar efter den här gången!
Häromkvällen stod det en Skum Skåpbil här utanför. En vit!
Ni vet, ”Den vita polska skåpbilen” som det alltid rapporteras om när det är skurkar i faggorna? Den här var dock inte polsk och dessutom i osedvanligt gott skick men likväl Skum – och full med folk och elektronik.
Jag vågade förstås inte gå och knacka på men var himla käck och ringde 114 14.
”Vad gäller saken?”
”Ja, alltså, det står en konstig bil här utanför, är den er?”
”Du vill tala om…PASS!”
”NEJ, POLISBIL!”
Jo, polisen hade ”en del enheter i området” varav (minst) en bil posterad på vår gata. Jag förmodar att det var en mobil sambandscentral eller något, alternativt deras nya bil som de kan sitta i och spela Tetris på stora fina skärmar.
Skämt åsido, polisen gör ett jättejobb här just nu även om det är förj*vligt att det behövs.

I morgon är det som bekant Nationaldagen som jag i år skall fira på ett något annorlunda sätt: jag har äntligen fått tid för MR! Håll tummarna för att de hittar något käckt litet fel som går att åtgärda eller som försvinner av sig självt. (Att det faktiskt finns en hjärna därinne om nu någon tvivlade på det har de redan konstaterat, de gjorde en CT direkt på akuten i februari.)

En bild på Nikka, bara för att hon är fin!
Tjolöholm 2014

Nystart

Till hösten blir det något av en nystart för hundarna och mig – nytt namn och ny bostad!
Nej, jag skall inte gifta mig, byta namn (och bostad) kan man ju göra ändå.
Jag har aldrig trivts med mitt namn, i synnerhet inte när både för- och efternamn används. Tankarna på att byta har funnits i många år men det är först nu som jag fått tummen (nästan) ur. Från början tänkte jag även byta förnamn men jag är trots allt ”Helene” och det har jag vant mig vid. ”Hjelm” däremot, näpp!
I höst blir det därför ett annat släktnamn som efternamn, jag hoppas att bytet godkänns av Skatteverket.

Och…ny bostad!
Vi blir Hisingsbor igen, faktiskt Tuvebor. I oktober flyttar vi till stallet, eller rättare sagt till Stora Holms Säteri.
En lägenhet har blivit ledig på gården och jag blev tillfrågad om jag ville ha den.
Inget att fundera på, självklart sade jag ja! Det var lite nervöst innan jag hade kikat på lägenheten och kommit överens med min nya hyresvärd men det här känns riktigt, riktigt bra. Att de dessutom blev glada över att jag vill flytta dit ger en rejäl boost för självkänslan.
Jag kom till Stora Holm första gången för över 30 år sedan och har tillbringat mycket tid där. Stallet, hästarna och stallkompisarna har många gånger varit räddningen när jag har mått dåligt, det är ett riktigt Må Bra-ställe!
Att få flytta dit är något av en dröm, inte minst för hundarna. De kan träffa Morots-Anita varje dag, Nikka kan ta ett dopp i Holmdammen och Charlie kan sitta och kika på barnen på förskolan som vi blir granne med.
Och jag, ja jag kan ägna mig åt att försöka ta hand lite om mig själv – och pyssla med Greina, förstås.
Om jag inte skulle få köra bil igen till hösten så är det här dessutom en suverän lösning. Vart brukar jag oftast åka när jag beger mig hemifrån? Just det, till stallet!
Nu kommer jag redan att vara där, petitesser som att handla och sköta diverse ärenden ska väl gå att lösa på något sätt.

Jag kommer förstås inte att kunna äta Mammagröt till frukost varje morgon längre och hundarna har ingen ”mormor” att terrorisera men att få en egen bostad igen, underbart!

Charlie känner sig redan hemma!
Lägenheten ligger i sutterängvåningen i det röda huset

Grattis, Syster Yster!

Förra veckan fyllde min syster Marie 50 år. 50!
Det känns onekligen gammalt att ha en syster i den åldern, även om jag är lillasyster. Plötsligt är de där förargliga två åren och fyra månaderna som skiljer oss alldeles för korta, de som var alldeles för långa när vi var små.

För Marie var verkligen storasyster. För det mesta på ett bra sätt, emellanåt på ett dumt sätt – åtminstone ur min synvinkel.
Vi var nog som syskon är för det mesta: vi lekte, vi bråkade, vi hade kul, vi höll ihop, vi var osams. Alldeles som det brukar vara mellan syskon i de flesta familjer, tror jag.
Som vuxen inser jag att hon egentligen var en alldeles vanlig tjej, duktig i skolan, för det mesta väldigt skötsam, såg trevlig ut, tja…en speciell men ganska vanlig person.
Fast det var hon ju inte när vi växte upp, hon var min syster.
Hon var min stora idol och jag ville vara som hon på alla möjliga sätt men det var inte så lätt, som bekant är jag inte Marie utan Helene.
På många plan var hon dessutom väldigt duktig. I skolan blev det toppresultat (välförtjänt!), hon var bra på att dansa, sjunga, måla…alla såna där konstnärliga bitar som jag har noll av.
Att komma som Maries lillasyster var inte alltid så lätt, förväntningarna från skolan (och familjen) var höga. Jag räckte inte alltid till.
Att jag faktiskt var duktigare på vissa andra bitar, som med hästar och andra djur, det såg jag liksom inte för det var inte viktigt.

”Jag vill ju ha mina fötter där!”
Ibland var vi osams…

Å andra sidan var det säkerligen inte lätt att vara syster till mig heller så det jämnar kanske ut sig.
Förutom det vanliga med att det kan vara svårt när det dyker upp ett småsyskon som plötsligt tar massa tid och uppmärksamhet från föräldrarna så var jag sannolikt en j*kligt jobbig lillasyster.
Inte med flit, men för att jag mådde så dåligt i tonåren. Jag minns inte den tiden så väl men mycket här hemma måste ha handlat om Helene hit, Helene dit.
Det mesta måste anpassas efter en unge där ingenting i vardagen funkar.

Det där kan man totalt grotta ner sig i men det tror jag inte för något gott med sig.
Det är nog många som har diverse troll under sängen med sig sedan uppväxten.

…men för det mesta var vi sams
Just här kan det förstås bero på att vi har varsin luciakrona!

Mest minns jag Storasyster-Marie från när vi var hos våra farföräldrar. Japp, de som jag brukar tala om som ”onda”. Man kan tolka det som man vill, det är min sanning och den sitter djupt.
Jag varken kan eller vill ändra den.
När vi var på Kyvik så blev Marie väldigt mycket storasyster. Hon tog ”smällarna”, inte i fysisk mening men de som kom i verbal version. Visserligen utnyttjade vi mig som en liten, ledsen lillasyster emellanåt, var Marie rädd för något så skyllde vi på mig – var jag för feg för att göra vaddetnuvar så steppade hon in och hjälpte mig.
Och ja, det fanns en hel del jag var rädd och osäker inför när jag växte upp, inte minst på Kyvik där man skulle vara modig och framåt.
Där var det ovärderligt att ha någon att förlita sig på. Jag kan faktiskt inte minnas en enda gång vi var osams där ute, vi höll ihop helt enkelt.

Annat var det hos mormor och morfar, där kunde vi bråka så stickor och strån rök men det brukade inte hålla i sig särskilt länge.
Likaså hemma, varför hade hon tagit min tröja till skolan eller varför hade jag skvallrat om något för mamma?
Där är en stor skillnad mellan oss, Marie är generös och delade egentligen gärna med sig av sina grejer (utom biogodiset, men det är en alldeles egen historia). Jag är inte snål men var (och är) rysligt noga med vad som är mitt. Man får jättegärna låna men om någon bara tar utan att fråga så blir jag en liten blöt hög.
Med andra ord blir det lite knas när den ena systern tycker att det är självklart att både ta och dela med sig medan den andra tycker att det är väldigt viktigt att fråga för att inte känna sig trampad på.

Nåväl, vi växte upp – och Marie är faktiskt fortfarande min idol. Kanske lite mer nyanserad än för 35 år sedan, kanske lite mer mänsklig och ingen avgudabild men ja, jag beundrar henne helt klart.
En duktig läkare med ett bra jobb, ett fint men samtidigt varmt och välkomnande hem, fyra fantastiska ungar (med tillhörande pappa) – och hon får alltihop att flyta.
Det är säkert imponerande att se henne på arbetet, jag tror att hon passar kanonbra för det hon gör, men det jag beundrar henne mest för är hur hon är med sina barn.
Jodå, jag tror säkert att det kan vara gap och bråk med griniga ungar och trötta föräldrar hemma hos familjen Becker men samtidigt så är Marie en otroligt klok och engagerad mamma. Hade jag inte redan haft världens bästa mamma så hade jag gärna haft Marie – men då hade jag ju inte kunnat ha världens bästa syster. Min storasyster!

ETT STORT GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN, MARIE!