Sov gott älskade Posh!

I somras var de tre, nu är det bara Nikka kvar 😦 .

Jag visste ju att Skroffan levde på lånad tid och sedan Posh gjorde CT på sin rygg i juni stod det klart att även hans tid var på väg att rinna ut. Han hade spondylos och förändringar i ryggen, ryggmärgen var delvis i kläm.
Vi hoppades ändå att han med hjälp av rehab och lite extra pyssel skulle kunna hänga med ett bra tag till.
Så blev det inte, under sommaren försämrades han långsamt men var fortfarande en pigg och glad Posh.
Han skuttade för det mesta glatt omkring i skogen, visserligen tappade han muskler och fick lite svårt att hålla koll på sitt ena bakben – men han njöt helt klart av livet.
Så för två veckor hände något som förmodligen utlöstes av att han var ute på en promenad utan täcke när det regnade. Jag trodde att han skulle klara det eftersom han rörde sig hela tiden och blev torkad samt fick täcke på sig så fort vi kom in, men på kvällen hade han ont.
Han fick Tramadol som vi fått för att använda vid behov men sedan gick det i princip bara utför.
Håkan och jag insåg båda två att det var dags att ta farväl men ville dels ha hundfysioterapeutens omdöme och dels skämma bort Posh det sista.
I torsdags var vi så hos Anna på Hund i Harmoni och hon kunde bara bekräfta att Posh hade ont. Visst kunde vi fortsätta att behandla honom och ge honom medicin men Posh var värd bättre än så.
Att ha kvar honom för att vi inte kunde eller ville släppa taget hade inte varit rätt mot honom.
Någonstans där blev Posh ännu sämre. I fredags var hans blick trött och sade tydligt ifrån att det var nog. Det gjorde verkligen ont att se honom, hade vi vetat att det skulle gå så fort på slutet så hade vi tagit bort honom tidigare.
Helgen har jag tillbringat med att proppa i honom allt möjligt gott och att försöka skämma bort honom så gott det gick.
Det är märkligt hur fort en hund inser att vanliga regler inte gäller längre utan att man kan göra lite som man vill, sno mat både ur händerna på folk och från andra ställen, dra i kopplet och ställa sig och slicka på tikfläckar – vilket han givetvis fick.
I morse så var det dags att ringa det där outsägligt svåra och tunga samtalet, vi hade tur och fick en tid till vår favoritveterinär Marianne redan på förmiddagen.
Jag fick smått panik, vi hade bara ett par timmar kvar tillsammans <3.
Posh var trots allt bättre i dag än han varit i helgen så vi lämnade Nikka hemma, tog en upptinad and och gav oss ut i skogen för att busa lite och ta de sista korten.
Sju års träning försvann på fem minuter när Posh, förmodligen för första gången i sitt liv, fick leka med och kampa med en fågel. Fjädrarna flög åt alla håll och Posh sprang glatt omkring utan att vilja lämna ifrån sig pippin.
Vi tjoade och tjimmade, jag tror verkligen att Posh hade roligt, ljuset kom delvis tillbaks i blicken.
Samtidigt såg jag ju att kroppen inte fungerade riktigt som den skulle men fy, vad svårt det är när hunden är glad.
Det känns trots allt skönt att Posh fick en fin sista dag, vi gick hem och han fick gnaga på märgben innan vi åkte iväg till veterinären.
Väl där fick han käka köttbullar och kom förmodligen så nära att vara mätt som en labrador kan. Faktum är att de sista köttbullarna fick han nästan tvinga i sig – men äta ville han!
Marianne tyckte inte att det behövdes någon undersökning för försäkringsbolaget utan att resultatet från CTn talade för sig själv. Posh slapp alltså att bli klämd och känd på utan kunde sitta och mysa och äta.
Så fick han den första, lugnande sprutan och jag satt med honom på golvet tills han var riktigt trött och fick en kanyl i benet. Han hade med sig sin älskade mjukisblomma som han alltid gått och burit på och hade den hos sig vilket förmodligen tröstade mig mer än honom.
Marianne kom in, Posh fick sakta den sista sprutan – och så var han borta.
Fina, älskade Posh fanns inte mer.
Det gör så ont trots att fulla vetskapen om att han inte kommer tillbaka inte har sjunkit in än. Han ligger inte i sängen och sover, det hänger bara ett koppel på kroken bredvid dörren och det står bara en matskål i köket.
Varje gång en bil åker förbi förväntar jag mig att han höra hans skall som han brukar ta till när han tror att det är husse som kommer hem.
Och mitt i sorgen och saknaden vet jag att det bara är en bråkdel av det Håkan måste känna nu. Hans trogna jaktkamrat jagar nu vidare utan honom.
Posh, jag hoppas att du sitter i en kanot, hör skotten eka, ser änderna falla och bara väntar på att få höra ditt namn så att du får hoppa i efter dem.
Tack för året vi fick tillsammans ❤

Det är över

I onsdags var fem dagars helvetisk känslomässig berg- och dalbana över – och jag hade ingen Skroffa längre.
Natten till förra lördagen blev hon dålig, det började med att hon inte riktigt ville äta sin kvällsmat. Hon tvingade i sig den så jag tog till slut bort den. Under natten kräktes hon ett par gånger och kändes inte alls ok, när jag testade att ge labbarns lite frukost så brydde hon sig inte.
Det avgjorde saken och tidigt lördag morgon åkte vi in till Blå Stjärnan.
De tog diverse prover på Skroff samt gjorde ultraljud på buken. Njurarna såg ut som de alltid gjort (små och ljusa) men tarmarna var inte helt bra, de var för stilla och magsäcken borde varit mer tömd med tanke på att hon inte ätit på ett tag.
Skroffan fick stanna kvar för dropp och vidare utredning.
Därefter följde flera dagar med olika besked; Skroffan var bättre, hon var sämre, hon skulle komma hem och sedan fick hon inte det, det var en infektion, det var stopp i tarmarna, det var stopp i magsäcken, det var inte stopp alls.
Det verkade mer eller mindre som att varje ny veterinär ställde en egen diagnos.
Jag tror inte att Blå Stjärnan gjorde något uppenbart FEL och utgången hade förmodligen inte blivit annorlunda men jag tror faktiskt att de hade kunnat ha en bättre övergripande behandling och även kunnat ta bättre hand om henne. Till exempel var hon på söndagen uttorkad – hon både kräktes och hade diarré – så då ”ökade de droppet”. Varför i helvete öste de inte på med dropp redan från början på en njursjuk hund?
Måndag natt var Skroffan piggare; hon protesterade mot att sitta i sin bur och när personalen gick förbi så ville hon gosa och ha kontakt.
På tisdagen tyckte veterinären att jag kunde ta hem henne på prov, förutsatt att jag kunde hålla koll på henne. När jag fick träffa henne blev jag väldigt tveksam, det var en mycket, mycket trött Skroffa som knappt orkade hälsa. Medan jag satt och väntade på att veterinären skulle komma hann hon både kräkas och få diarré.
Jag tog hem henne trots det men hon mådde verkligen inte bra. Att Skroffan inte ens ville äta, knappt dricka, och sedan direkt kräktes gjorde att vi var tillbaks på Blå Stjärnan efter några timmar.
Skroffan var då riktigt dålig med en puls som skenade vilket gjorde jourhavande vet bekymrad. Antagligen berodde det på att Skroff hade väldigt ont någonstans och även om det påverkade behandlingsmöjligheterna bad jag dem att ge henne ordentligt med smärtstillande.
Man tog nya prover och nya röntgenbilder och Skroffan lades in igen, den här gången på IVA. Jag fattade ju själv varåt det lutade och frågade om vi borde avsluta det hela med en gång men veterinären ville ge henne en chans till med tanke på att blodproverna var rätt ok.
Någonstans under de här dagarna lade Skroffans dåliga njurar av, de orkade inte längre. Från att ha haft ett kreatinin (”njurvärde”) på ungefär 200 – vilket i och för sig är för högt men som Skroff legat på sedan i december så för att vara henne var det helt ok – på lördagen så hade det stigit till över 400 på tisdag natt.
När jag pratade med veterinären på onsdag morgon så tyckte hon att jag skulle komma in några timmar senare, träffa Skroffan och diskutera vidare behandling.
Jag hade väl då redan bestämt mig och när de kom med Skroff var det tunga beslutet självklart.
Min lilla, lilla Skroffa var inlindad i en filt – hon hade svårt att hålla värmen – och låg bara alldeles stilla i mitt knä. Hon gjorde inte ens en ansats att hälsa, jag är inte ens säker på att hon märkte att det var jag som höll henne men jag hoppas det.
Jag fick sitta med henne en dryg kvart tills veterinären kom, hon höll med mig fullt ut och en liten stund senare fick Skroffan somna in i min famn.
Älskade Skroffan, jag visste att det kunde sluta såhär men trodde att vi hade lite tid kvar tillsammans. Min Leia, min Skroffa som kämpat sig igenom mer än vad man kan tänka sig att någon hund skulle klara av orkade till slut inte längre. Jag är i alla fall glad att jag fick vara med henne den sista stunden och att jag kunde avsluta det åt henne.
Sov gott älskade Skroff, du fattas mig så jag går sönder ❤

JAAA…?

Jag TROR faktiskt att den ökade Lamictalen äntligen, äntligen kickar in.
Livet är lite ljusare och även om jag fortfarande är skittrött så är det nog en vecka sedan jag hade ångest sist – något som inte hänt sedan flytten i februari och innan dess förmodligen inte på ett år.
Tänk bara om alla läkare hade hållt med varandra, då hade jag fått den här dosen i oktober förra året…
Det medför en del biverkningar, jag hoppades att de skulle ge med sig som den infernaliska huvudvärken gjorde, men jag får nog leva med att ögonen blir trötta för att de inte riktigt kan fokusera och har svårt att ställa in ”ljusstyrkan” – lite värre är att jag kräks nästan varje dag.
Det kan för all del behövas kan man tycka men det finns trots allt trevligare sätt att gå ner i vikt på. Jag mår inte illa egentligen utan helt plötsligt hostar jag några gånger varpå jag får kräkreflexer och ja… ni kan räkna ut resten själva.
Det skulle kanske upphöra om jag delade upp dosen på morgon och kväll men då får jag svårt att sova istället och då är det faktiskt bättre att kräkas.
Jag skall till läkaren om ett par veckor och hoppas att det kanske finns någon anti-kräkmedicin som hjälper.
I vilket fall så känns det ofantligt skönt att det kanske, kanske har vänt. Jag vågar inte hoppas helt än men det känns annorlunda även om jag inte kan sätta fingret på vad det är.

Jag har faktiskt varit i stallet regelbundet de sista veckorna. Jag har haft bästa Flóa en gång i veckan vilket känns bra. Så länge jag är såhär fet så rider jag inte men det finns ju annat man kan göra.
Jag saknar förstås Greina också men har inte haft henne lika länge och jag tänker att det är bäst att rikta in sig på en sak (häst) i taget så får vi se sen.

Annars händer inte så mycket, Stålskroffan tuffar på, för tillfället är även hennes gastrit rätt ok så länge hon får mat fyra gånger om dagen. Jag försöker vänja henne av med nattamaten vilket går sådär, misstänker dock att hon bara tycker att det är dags för mat rent allmänt, inte att hon vaknar för att hon mår illa eller har ont i sin lilla mage.
Tror att hon kanske till och med har gått ner aningens aning till, heja oss!
Nikka mår löjligt bra, hon var nog lite dämpad trots allt när hon hade ont i halsen för nu är det full fräs. Efter att vi kommit hem efter en längre promenad (enligt konvalescentmått) där hon sprungit omkring så släpper jag henne i trädgården där hon drar ett antal repor, ofta drar hon med sig Posh också.
Nu är det ju visserligen så att de inte skulle leka med varandra för att undvika tvära starter, stopp och vändningar men de springer mest runt, runt med svansen mellan benen i äkta labbeglädje.
Poshs mående går lite upp och ner, ibland är han aningens morrig och då är det Back on Track-täcke på och vila ett par dagar som gäller men sedan är han glad och godmodig igen. Han är i ärlighetens namn inte lika fräsch som Nikka men han har inte samma förutsättningar heller.
Och i morgon fyller han år!! Posh blir sju och skall ha sitt livs första födelsedagskalas även om det bara är husse och Anne-matte som kommer. Lille Poshen, dig släpper jag aldrig <3!

Ska försöka få tummen ur och – med hjälp av mamma – få lite ordning här, precis efter flytten var det plättlätt att hålla städat – men då mådde jag ju bra. Bara att inse att när livet är skit så går det inte, då behöver jag hjälp. Det är dock långt ifrån lika kaotiskt (eller skitigt, för den delen) som det var när jag bodde i Tuve.
Jag älskar min lilla gula stuga, måtte jag bara orka nu att fixa till det som behövs mest.

The One and Only – SKROFFAN!

Efter 7 år med den här hunden så slår hon mig fortfarande med häpnad.
Jag hade väl visserligen en bra magkänsla inför veterinärbesöket men Skroffan är helt osannolik. Hon traskade glatt in på Göteborgs Djurklinik, vägde in på 9,5 kg vilket visserligen är mycket för en cairntik – men definitivt bättre än ruggiga 10,2 som hon vägde när hon var som fetast i vintras.
Veterinär-Marianne tyckte att vi skulle börja med blodtryck, blod- och urinprover för att få svar på om det var ok (och idé överhuvudtaget) att söva Skroff för att fixa tänderna.
Att mäta blodtrycket har väl aldrig varit Skroffans starkaste sida men hon satt relativt snällt och stilla och lät Zandra fixa och dona. Även blodprovet gick bra, Skroffan var visserligen från början väldigt lättstucken men har vid det här laget fått en hel del ärrvävnad på sina kärl.
Blodproverna var BRA! Kreatininet (”njurvärdet”) har stigit knappt 10 enheter sedan i januari till 220 – i höstas skenade det iväg med 30 enheter per månad vilket enligt veterinärerna antagligen inte skulle gå att bromsa utan rulla på fortare och fortare allteftersom njurarna förlorade kapacitet och ansträngdes hårdare.
Jag glömde faktiskt att fråga efter övriga värden men uppenbarligen var de bra.
Urinprovet var ok, som vanligt var urinen utspädd men det har den ju alltid varit. Skroffan KAN koncentrera den men eftersom hon dricker mycket så blir den utspädd.
Dock hittade Marianne lite vita blodkroppar i vilket kan vara tecken på en infektion så hon skickade en odling.
Efter en koll i munnen på Skroff så bestämde vi att hon skulle sövas och fixa tänderna som visserligen inte var horribla men heller inte särskilt fina.
Jag fattar ju också att det är skillnad på en komplicerad bukoperation (kastrering + njurbiopsi) och att sövas för att få lite munsanering men påpekade ändå att Skroffan hade haft problem med blodtrycket under hela narkosen på Blå Stjärnan och att hon sedan hade fått spendera natten på IVA.
Marianne valde då att ge henne lite lugnande som även kan sänka blodtrycket samt smärtstillande redan innan ingreppet.
Så ja, sen lämnade jag min Skroffa vilket som vanligt kändes lite jobbigt – enligt Syster Yster är narkos ett jävla rävgift som skall undvikas till varje pris och med tanke på att hon är narkosläkare så borde hon ju veta – men jag är ändå rätt trygg med att lämna henne där.
Jag vet att Skroffan är i de bästa händer på Göteborgs Djurklinik och OM något skulle hända så hade ingen kunnat gjort det bättre. Dessutom är jag säker på att de verkligen tar hänsyn till hennes njurar, idag fick hon till exempel rejält med dropp hela tiden för att njurarna inte skulle ”gå på tomgång”, de valde lämpligt narkosmedel och sövde henne på gas för att kunna väcka henne snabbt om blodtrycket eller annat skulle krångla.

Kvart i fyra på eftermiddagen fick jag hämta Skroffan igen, pigg och glad och med blänkande vita tänder. De har bränt bort rejält med tandkött, framför allt på hörntänderna som nu ser dubbelt så långa ut. Hon hade även lite tandsten men var nog egentligen bättre i munnen än sist då hon bland annat hade en lös tand som jag inte ens märkt.
Nu får jag fan se till att hålla efter alla hundarnas munnar, Skroffan och Posh får inte äta ben på grund av sina magar men jag får väl borsta tänderna på dem och även använda Tropiclean som jag tycker har effekt.
För övrigt var Skroff vid god vigör, hon har ju lite problem med gastriten igen så Marianne tyckte att jag kunde testa Omeprazol (Losec) eftersom vi testat det mesta.
Annars får hon väl fortsätta äta överkokt ris tillsammans med sin vanliga mat, det verkar funka hyfsat. Hon får äta Omeprazol max 8 veckor i sträck för att sedan göra uppehåll men förhoppningsvis balanserar sig magen under den tiden.

Vi får provsvar angående urinodlingen nästa vecka så får vi väl utgå från det när det gäller fortsatt behandling.
Skall nu krypa till kojs med min nya, förbättrade Skroffa som fortfarande är mjuk och lite tjock att klämma på – men dessvärre luktar veterinär. Urk!

Fan…

Jag vet, jag ältar och är gnällig men det är så det är. Det är ingen mening med att bara skriva jätteglada och käcka inlägg när jag varken är glad eller käck.
Har haft ett par rätt ok dagar – för att vara jag – , tränat hundarna, fixat i trädgården, slappat och så vidare men mitt i alltihop så kommer ångesten och gråten rullandes, om än inte lika tungt som när det verkligen är åt helvete.
På kvällen dimper jag, inte ända ner i helveteshålet men onekligen ner i en jävligt djup sörjig grop. Och ja, som vanligt får jag ångest och gråtattacker när jag tänker på det jag sagt och gjort under dagen. Jag är helt enkelt bara en så jobbig, äcklig och vidrig människa, typ.
Jag vet inte varför jag har detta extrema självförakt för att inte säga självhat just nu, jag har visserligen aldrig tyckt om eller trivts med mig själv men det här är värre än annars.
Var hos Lotta häromdagen vilket var rätt ok, hon fick mig att lova att nästa gång jag kraschar och seriöst tänker ta livet av mig så måste jag ringa mamma och be henne att tvinga med mig till psykakuten igen.
Det känns som sagt totalt meningslöst men visst, det kan jag väl göra.
Lotta påminde också om att jag mått pissdåligt tidigare och kommit ur det och att jag dessutom nästan varje gång säger att såhär jävligt har det inte varit förr. Det är förstås svårt att se objektivt på det hela när man är mitt i skiten, träsket eller helveteshålet – beroende på dag – men dessa riktigt jävliga tankar har jag inte haft på många år.
Det känns faktiskt som om det blir värre och värre för varje gång och det är ju något att se fram emot.
Lotta pratar mycket om min ADD/ADHD/Asperger vilket kanske på sätt och vis är bra eftersom jag tenderar att glömma de bitarna och vad de innebär för mig men jag tycker ändå inte att de förklarar varför jag mår så inihelvetes dåligt just nu. Jag menar, jag har haft dessa funktionshinder hela livet även om jag inte fick diagnoserna förrän jag var närmare 35, så varför skulle de påverka så mycket just NU?
Vi kom i alla fall till att jag skulle läsa på och eventuellt få testa läkemedlet Strattera som går på noradrenalinfunktionen i hjärnan och skall funka vid ADHD och liknande tillstånd. Jag är absolut beredd att pröva, i synnerhet som jag inte kan äta Concerta, Ritalin och de andra vanligast förekommande medicinerna för detta men jag blir ändå lite fundersam när jag läser i FASS och googlar (varvid man hamnar på Flashback vilket kanske inte är den tillförlitligaste källan men när det gäller mediciner och droger brukar de ha rätt bra koll).
Strattera verkar mest hjälpa mot hyperaktivitet och koncentrationssvårigheter och det är inte direkt det jag lider av, snarare tvärtom. Jag har i princip aldrig haft svårt för att koncentrera mig – vilket i och för sig inte gäller just nu men det skyller jag snarare på depressionen än på ADD/ADHD – och hyperaktiv – öhh, näe.
Lät som om det var mindre roliga biverkningar men keep it coming, jag är rätt härdad vid det här laget.
Mamma har dessutom ringt DJKP, det vill säga Den Jävla KontaktPunkten, och bett om en läkartid + mer Circadin/Melatonin. Läkarbesöket lär vänta på sig men efter en vecka behagade Circadinreceptet trilla in i Apotekets cybervärld och, till min oerhörda förvåning, så var det TRE uttag! Jösses, nu tog de nog i så att de spricker borta på PMC, medicin som räcker hela tre månader istället för en…
Har den senaste veckan dock insett en sak som kanske kan hjälpa lite, att jag fått tillbaka tonårens PMS vilket innebär huvudvärken från helvetet och att jag dippar ännu djupare än annars. Antagligen var det därför jag mådde så ruskigt dåligt i mitten på förra veckan.
Förhoppningsvis går i alla fall en del av det här att medicinera, antingen hormonellt eller med till exempel SRRI (viss typ av lättare antidepressiva mediciner) just under de värsta dagarna.
Visserligen funkade det inte så värst bra när jag var yngre men det var snart 20 år sedan så precis som med andra läkemedel borde forskningen gått framåt sedan dess.

Nå, för att komma till något som faktiskt är positivt så är det hundarna. Nikka har haft känningar i sin hals igen och var hos veterinären i början på veckan. De sövde och kollade ordentligt, jag befarade att luftvägarna såg lika illa ut som för snart två år sedan men hon hade bara en lättare infektion i svalget, antagligen ett virus.
Hon var inte ens så krasslig att de avstod att vaccinera så nu har jag ÄNTLIGEN fått det gjord, återstår bara rabiesvaccinationen inför semesterresan i sommar som delvis går genom Finland.
Passade på att fixa till tänderna också som var rätt ok men hon hade lite tandsten. Dessutom kollade de öronen och tur var väl det eftersom hon hade en stor växtdel(?) i ena örat som var inkapslad med massa krafs.
Hon har inte haft minsta symtom men det var förstås bra att den kom väck, kunde legat där och skavt och irriterat annars.
Så Pickeluren skall snart vara på topp igen, faktum är att hon verkar må fantastiskt bra förutom att hon harklar sig lite, det är fullt ös vilket kanske inte riktigt är meningen. Hon har ändå återhämtat sig fint från skadan i somras/höstas så nu är det förhoppningsvis bara att tuffa på men hålla henne i lite strama tyglar så hon inte slår upp det igen.
Posh å sin sida verkar mer eller mindre ha gått i barndom, han skuttar omkring, leker med mjukisdjuren – som han annars mest brukar gå och bära på, nu flyger de åt alla håll och kanter med en känguruhoppande Posh efter – och gör lekinviter åt Nikka. Han hade aningens ont i ryggen sist vi var på rehab för en vecka sedan men det hoppas jag är borta igen, han verkar inte besvärad alls.
Dock har han inte alls samma kondis som Nikka vilket väl beror på att han är kopplad mycket mer än henne som springer lös för det mesta på promenaderna. Jag vågar inte ha honom lös när jag går med alla sju/åtta hundarna eftersom jag inte riktigt vet hur bra inkallning jag har på honom (han jagar inte men är inte så förtjust i främmande hanar), annars får de andra turas om och vara lösa en bit var där det är lämpligt.
De båda terriertrollen får dock finna sig i att vara kopplade, de skulle nog gärna pipa efter ett rådjur eller två om de dök upp framför näsan på dem. Skroffan skall ju dessutom ta det lite lugnt med tanke på sitt ben så det blir koppel på förutom ibland på tomten.
Ja, Skroffan, ja. Hon verkar må förträffligt, har lite känningar av magen ibland men så länge hon får sin vanliga mat + lite överkokt ris fem gånger/dygn så hålls den i schack.
I övrigt är hon pigg och glad och har kanske gått ner aningens aning. Hon fick en ny sele ganska nyligen och jag skäms att erkänna det men det var precis så att den gick runt Skroffs lilla trinda mage (å andra sidan var samma modell ganska tajt på Nikka också och hon är verkligen inte tjock!).
Nu har jag kunnat spänna in den någon centimeter utan att Skroff protesterar så hon bör inte ha blivit tjockare på sista tiden i alla fall.
På onsdag är det upp till bevis för både vikten och hälsan, hon skall in och kolla njurarna samt fixa till munnen som är i stort behov av åtgärder, hon har såväl epulider som tandsten och parodontit. Njurarna påverkar saliven(?) så att tänderna far illa och med tanke på hur dålig Skroffan varit sista året har jag inte tagit risken att söva henne – enligt alla prognoser skulle hon inte leva länge till.
Nu ser det ut som om hon hänger med ett tag till och då skall hon givetvis inte behöva gå runt med en bedrövlig mun.
Dessutom skall hon vaccineras (vanliga trippeln) om hon är ok för övrigt. Trodde aldrig att jag skulle få uppleva det, att Skroffan  överlevde sin sjuårsdag och dessutom vid så god vigör att det var läge att vaccinera henne!
Lilla StålSkroff ❤

Life is good…

…eller inte. Jag vidhåller fortfarande att Life sucks.
Det har varit några dagar utan det där nattsvarta med ångest som skär genom märg och ben och får mig att vilja köra i 190 knyck in i en bergvägg, men det är grått, så grått, så grått. Ett hopplöst grått träsk som drar ner mig allt djupare.
Jag antar att det egentligen är bättre att försöka hålla näsan över ytan i ett grått träsk än att kämpa för att överhuvudtaget kunna andas på grund av all ångest och gråt i ett kolsvart helveteshål men det suger all ork ur en.
Jag. Orkar. Inte.
Orkar inte kämpa varje vaken minut med att hålla tårarna borta eller för all del att ens vara vaken för det är så jävla jobbigt. Jag är bara tom och ihålig som ett dött skal vilket är ironiskt eftersom det känns som om jag saknar, just det, ett skal. Ett skyddande skal som gör att man orkar med omvärlden i lagom doser, att man klarar sådant som andra ser som självklart.

Har idag varit ute hos bästa Flóa, jag VILL så gärna ta hand om henne men det är svårt, svårt, svårt.
Jag kan inte ens säga VAD det är som är så svårt för det är ju något som jag egentligen tycker är roligt och om jag bryter ner det till småbitar och ”tittar” på det så är det inte ett dugg svårt och definitivt inte läskigt vilket väldigt mycket annat i mitt liv är just nu.
Lilla Flós var i alla fall väldigt blöt och ganska glad över att bli hämtad i hagen. Det kniper onekligen i hjärtat – på ett bra sätt – när man ser hennes pigga ögon, den fina lilla bläsen och den underbara pannluggen dyka upp ur grönskan när man ropar på henne. Och så de lååånga benen som tar stora härliga kliv ❤ .
Hon fick springa lös i paddocken en stund och sedan hade vi lite tricks- och lydnadsträning. Jag inbillar mig att det är nyttigt och karaktärsdanande inte bara för hundar utan även för hästar att behöva lyssna och tänka lite extra för att komma på vad den där människan egentligen vill.
Flóa var faktiskt väldigt duktig idag så jag får nog fundera lite för att komma på mer vettiga saker att lära henne – eller något kul trick för den delen. Borde vara rätt lätt att få henne att kunna apportera, till exempel.

Imorgon är det Lotta-besök igen och jag undrar redan hur i hela fridens namn jag skall orka ta mig dit. Att det kan vara SÅ jobbigt att gå upp, fixa det nödvändigaste, sätta sig i bilen, puttra in till stan, parkera, gå till PMC och sitta i ett litet rum och prata i en timme. Det är inte ens pratet som är det jobbiga, i så fall hade jag mer kunnat förstå det, utan just det att ta sig iväg alls.
Just nu känns det dessutom totalt meningslöst, vad jag än säger eller gör så är ju hela livet skit ändå liksom.

Life sucks del alldeles för många

Ibland önskar jag att jag var en hund, för en hund skulle man avliva om den mådde såhär. Det är inte mänskligt att behöva ha det så, jag orkar inte mer.
Ja, det finns stunder och dagar som är ok, och det var ett stort lyft när jag flyttade – men sedan är det rakt ner i skiten igen och det går inte hur länge som helst.
Att gråta sig till sömns igen, att få dessa ångest- och gråtanfall hela tiden, att aldrig få må BRA.
Att inte orka ta hand om sig själv, sina vänner, sina släktingar, sitt liv. Att helt enkelt inte orka överhuvudtaget.
Jag tänker inte ta livet av mig men visst finns tankarna där.
Att behöva kämpa hela jävla tiden och att dessutom inte ha chansen att se något positivt alls för det hör ju till sjukdomen att inte kunna.
Mamma skall ringa Kontaktpunkten imorgon och be om ny läkartid men jag kan inte hoppas på att det leder till något vettigt ändå.
Känns inte som om det är någon idé att åka till akuten heller för visserligen är det skönt att vara instoppad på en avdelning men det leder ju inte heller till något bra med tanke på att läkarna ändå inte håller med varandra.
Som sagt – life sucks.