Idag har vi gått en långpromenad på nästan 2 km. Det låter måhända inte så långt men det är det längsta vi har gått sedan 1 april förra året. Vad som är riktigt positivt är att Charlie visserligen grisepassade den sista biten och satt som en padda när vi väl var hemma men han var ”bara” trött, han var fortfarande glad och hade inte ont.
För mig gjorde det däremot ont att gå i Janneskogen, vår vanliga ”hemmaskog”, utan Nikka. Jag har inte gått där utan henne på 10 år, nu passerade vi hennes badplats, godisträdet, apporteringsplätten…utan en svart svansviftande skugga vid min sida. Den kommer i vågor, den där saknaden.
Häromdagen såg jag en svart jaktlabbe i ögonvrån på Blå Stjärnan och då kom tårarna. Min fina, fina Nikkatös! Den här våren är dessutom full av påminnelser om Nikka, det är tio år sedan jag träffade, hämtade och tog över henne. Jag hade tänkt att vi skulle få fira 10-årsjubileum tillsammans, fuck den jävla cancern!
Men det var inte Nikka jag skulle skriva om, det var om Charlie. Det har varit ett tufft år, ju längre vi kommer i rehabiliteringen så inser jag hur tufft. Det är först nu som han verkligen börjar bli Charlie igen, min älskade Lillskit som som har glimten i ögat, skuttar omkring, högljutt förkunnar sin ankomst till stallet och glatt hälsar på alla han gillar (dvs i princip hela världen). Och det är först nu som han börjar bli en envis, egensinnig, bestämmer själv-cairn igen.
Jag har tänkt att ”vilken snäll liten terrier jag har”, han gör allt man ber om, låter sig hanteras trots att det måste göra skitont, tragglar på med alla rehabövningar. Pöh! Nu låter det annorlunda!
”Nä, nä, du menar väl inte att jag skall göra det där gratis?! Upp med godispåsen så kan vi möjligen ha en löneförhandling sen. Kanske, annars strejkar jag.”
Han har nog haft hemliga överläggningar med Fackpampen Runström även om hon, mig veterligen, inte jobbar för Terrierförbundet utan håller sig till sina farmaceuter.
Det är förmodligen rena cairnprinciper, man gör helt enkelt inte jobbiga eller tråkiga saker utan lite övertalning (läs muta).
Och jag, ja, jag skrattar fast det gör rätt ont i hjärtat. Att det här året har tagit så hårt på honom att han inte ens har varit sig själv trots att han inte har stängt ner helt.
Han är på banan igen, helt återställd blir han inte och det är en bra bit kvar för att få tillbaks så bra styrka och uthållighet som möjligt. Hans vänsterknä är visserligen lagat men i ganska dåligt skick, däremot är prognosen för högerknät god. Han har åkt på en del sekundära skador även om det mesta förhoppningsvis går att hålla i någorlunda skick med rehab och regelbundna Librelainjektioner (läkemedel mot artros, verkar funka bra).
Det har tagit oss drygt 10 månader, fler veterinärbesök än jag vill tänka på, en väldans massa rehab och otroligt mycket ork att nå hit.
Var det värt det?
Ja, självklart! När jag ser min Lillskit vara på bushumör igen så är det värt alltihop.
Skulle jag göra om det?
Med facit i hand, nej. Hade jag vetat i april hur jobbigt det skulle bli för Charlie, hur ont han skulle ha och hur det skulle påverka honom mentalt så hade jag fattat ett annat beslut.
Just nu är jag dock innerligt glad att jag strax kan ta min lille raggige kompis på en kvällsrastning. Han fyllde dessutom år tidigare i veckan och födelsedagen firades med hans stallkompisar. En inte riktigt lika mogen 9-åring som jag trodde för ett tag sedan – Välkommen tillbaks, älskade Lillskit!