Hejdå Sofia!

Jahapp, en allmän blaj-blogg.
Terapin traskar vidare, det har inte hänt några jättegrejer det sista men vi har diskuterat hur vi gör framöver.
Sofia ska sluta så det är bara ett fåtal gånger kvar vilket känns väldigt snullet. Det är väl möjligt att terapin skulle ha avslutats relativt snart i vilket fall som helst, jag vill fortsätta men det är tydligen bara tänkt att man ska ”komma igång och träna och sedan köra vidare själv med lite stöd”, dvs Isak.
Jag är rädd för att en hel del av det jag har jobbat med under våren kommer att försvinna, för att använda en hundträningsterm så är beteendet inte befäst än. Dessutom har jag inte haft terapin under någon särskilt jobbig period, det har varit tufft för att jag gått i terapi men grundläget har varit rätt ok. Det är ju när det går neråt som det verkligen behövs, att kunna bromsa och tackla det som dyker upp då.

Men det är det alltså ingen idé att grubbla över eftersom Sofia ändå försvinner. Jädra skit, jag tyckte verkligen att vi funkade bra tillsammans vilket jag tror var ömsesidigt.
Jag frågade om det finns chans att få en ny terapeut så småningom och då började vi som sagt prata om planerna framöver. Och…det är rätt tillsnurrat.
Jag har troligen fel diagnos (tack för det, PMC!), jag fick nämligen ingen vettig remiss när Göteborg lämnade över mig till Solhem och de har inte gjort någon ny utredning.
Jag har klassats som att ha ”personlighetsstörning” vilket är något helt annat och betydligt mer underordnat än vad jag egentligen borde ha som huvuddiagnos.
Väldigt förenklat så kan personlighetsstörning läka ut och med terapi mer eller mindre försvinna helt. Läkemedel har ingen större effekt, mer än tillfälligt ångestdämpande möjligtvis.
Överläkaren på Solhem har ju redan varit inne på att jag är bipolär typ II eller möjligen unipolär, baserat på historiken och hur jag svarar på olika mediciner. Det verkar dock inte ha ändrat diagnosen – och att vara bipolär försvinner inte, det ”läker inte ut”. Visst kan man ha nytta av terapi för att lära sig hantera sin sjukdom men man blir inte bra.

Om de har utgått från fel diagnos så kan jag ju förstå att deras plan inte riktigt har korrelerat med vad jag själv tycker.
Jag förstår att de inte har tröskat igenom hela min journal men Sofia hade alltså inte fattat hur dålig jag blir när det verkligen skiter sig – och att det återkommer.
Det stora kruxet är att med ändrad diagnos så hör jag inte längre till Solhem. Jag får fortfarande gå kvar i Borås men inte på samma mottagning.

Sofia och Isak skulle titta över det här, de slänger inte ut mig i alla fall utan det blir i så fall ett gradvis övertagande där Solhem har kvar huvudansvaret.
De var dock inne på att eftersom jag trivs så bra på Solhem så vore det idioti att byta mottagning även om de inte är helt inriktade på mina problem.

Tänkt vad käckt det vore om det gick att diagnosticera psykiska sjukdomar med ett enkelt blodprov eller en vanlig slätröntgen!

Trollskogen på Ölands norra udde, ett väldigt speciellt ställe!

Grattis, älskade Mormor!

Mormor som liten i Boxholm där hon bodde de första åren innan hon flyttade till Göteborg

Idag är det mormors födelsedag. Hon skulle fyllt 102 år om hon fortfarande hade funnits hos oss men hon skulle definitivt vara den första att hålla med om att det är väl himla tur att hon inte är här.
Mormor levde tills hon var några år över 90 och de sista åren hade hon gott kunnat få slippa. Så hemska var de förstås inte men att uppleva att kroppen gradvis sviker och att även minnen och vissa mentala funktioner blir sämre – det önskar jag inte någon.
Min mormor hade ändå en stor fördel gentemot många äldre, hon var omgiven av personer som älskade och brydde sig om henne.

Jag är innerligt glad att jag insåg vilka fantastiska morföräldrar jag hade och att jag kunde ge tillbaks lite, lite av all den gränslösa trygghet och kärlek jag fick när jag växte upp.
För när jag var liten så var det en självklarhet: naturligtvis var morföräldrar alltid där och ställde upp för en på alla möjliga sätt – precis som farföräldrar var raka motsatsen, det vill säga ett par riktigt elaka djävlar.
Det var först när jag blev betydligt äldre som jag insåg att alla morföräldrar inte var som mina (och att det faktiskt finns snälla farföräldrar).

Vad som än hände, vad jag än gjorde, så kunde jag lita på att mormor och morfar fanns där, att de stöttade och ställde upp.
Det gällde allt från leverera glömda nycklar, baka bullar till hela ”Siriusgänget” när jag bodde i Bergsjön, köra sjuka hundar (med tillhörande orolig matte), passa nämnda hundar till vad som måste ha varit betydligt jobbigare.
Jag var på många sätt synnerligen välartad när jag växte upp men att orka finnas kvar hos en tonåring som bara ligger och skriker i ångest att hon vill dö – det är det inte alla som hade klarat.
Jag tror inte ens att tanken fanns hos vare sig mormor eller morfar att inte finnas där och jag hoppas innerligt att de fick något tillbaks.

Mina fina morföräldrar!

Nu låter det som om mina föräldrar inte fanns där när jag växte upp men självklart gjorde de det. Men mormor var nästan lika bra som mamma, på vissa sätt faktiskt lite, lite bättre.
Det där lilla extra som ens mamma (med all rätt) tycker att man ska göra själv men som ens mormor skämmer bort en med.
Som att sila bort klumparna i jordgubbssylten till mammagröten – för givetvis kunde även mormor koka mammagröt! Det var ju hon som en gång lärt min mamma det.

Jag skulle kunna skriva så mycket mer om denna underbara och på många sätt starka kvinna men nöjer mig med att skriva lite om Henån också.
Min syster Maries och mina sommarlov var sådär som alla ungar borde få ha det, vi tillbringade en stor del av dem hos mormor och morfar i deras stuga på Orust.
Att ränna ute i skogen och bygga kojor med morfar, åka och bada och pilka makrill, baka bullar med mormor, sitta på trappen en soldränkt morgon och äta frukost…
Sommardagarna var oändliga, solen sken nästan jämt och när det någon gång regnade så satt vi inne och spelade kort eller Fia med knuff.
Rimligtvis var det inte riktigt så idylliskt men det är så jag minns det – två fantastiska personer som fanns där med all sin omsorg och värme.

Det är över åtta år sedan mormor lämnade oss men jag saknar henne fortfarande innerligt. Tack älskade, älskade Mormor för allt!

Mormor i Henån på sin 70-årsdag

Nikka har byggt till!

Jag brukar ju säga att Nikka har för många hästar i stallet, de irrar omkring i stallgången och hittar inte någon box.
Men nu verkar hon ha byggt ut! Hästarna har plötsligt varsin box, även om vissa nog har hamnat fel. Namnskyltarna kanske inte är korrekt uppsatta?

Den senaste tiden har hon simtränat för sin rygg, och lika gärna som att bara stå och slänga i pinnar eller dummys lite planlöst för henne att simma och hämta så har jag lagt lite tankeverksamhet bakom, både för henne och för mig.
Och se på tusan! Plötsligt kan hon diverse kommandon som hon mig veterligen aldrig har kunnat ordentligt när det gäller vattenarbete.
Dubbelmarkeringar som hon tidigare bara virrat till, stoppkommando (ok, liiite segt kanske) och dirigeringar. Häpp!
(Jag tyckte visserligen att hon var korkad/lat/olydig/välj lämpligt verb som bara trampade vatten häromdan när jag insåg att jag pekade höger med armen samtidigt som jag kommenderade ”Left!”.
Vad gör man då om man är en smart labbe med nästan alla hästarna på plats i stallet? Jo, stannar kvar tills matte virrat färdigt. Duktiga Nikka!)

Att hon sen har börjat tjuvstarta något djävulskt är en annan femma, det får vi väl jobba på.
Det är dessutom inte bara Skroffan som var en retriever-wannabe, jag har en cairnterrier som sitter och hoppar jämfota av iver för att få simma och hämta dummys. Något frustrerande för matte eftersom han inte kan ett enda kommando i de här sammanhangen förutom klarsignal att hoppa i och inkallning…

Men så var det Nikkas rygg, då.
Hon har under de senaste åren haft lindriga, återkommande problem med ryggen samt vattensvans men efter några behandlingar med el eller laser så har det släppt.
I höstas blev det värre och efter diverse röntgen och några omgångar med smärtstillande/antiinflammatorisk medicin så konstaterades att hon sannolikt har början till spondylos.
Alla leder var jättefina på röntgen och Nikka fick beröm för sin goda kondition men hon har början till spondylos vid L6/L7.
I och för sig har förmodligen de flesta hundar i den storleken förslitningar i ryggen i tioårsåldern så det är inget anmärkningsvärt i sig, det beror nog till stor del på Nikkas sjåpiga matte att vi fått detta utrett.
Hon mår i dagsläget jättebra, det som märks är att hon inte riktigt kan sträcka ut ryggen i samma omfattning som tidigare och att höger bak inte är lika smidigt som vänster.
Hon äter inte smärtstillande alls nu men får lite seniortillskott för lederna och lite extra pyssel med täcken när det regnar eller är kallt och när hon har tränat.
Hon har fått laser eller elbehandlingar i några omgångar, mest för att förebygga sekundära skador.
Det som gett överlägset bäst effekt är att simma.
Inte så svårt när man har en labbe. 🙂
Alltså simtränar Nikka 2-3 gånger i veckan, turligt nog så har vi en stor damm vid stallet som är perfekt för badglada hundar.

Att ha henne i koppelvila eller rent allmänt be henne att ta det lugnt funkar inte. Nikka har alltid och kommer förmodligen i framtiden också vara en hoppetossa, både ute och inne. Hade det hjälpt med ett par månaders koppelpromenader så fine, det hade hon fått stå ut med, men nu gäller det resten av livet och Nikka är inte den typen av hund.
Alltså har jag fortfarande en svart virvelvind som far omkring, leker och busar. Skillnaden är som sagt att nu har alla hästarna hittat en box, även om de nog behöver flyttas runt lite i stallet innan de hamnar helt rätt.
Vem vet, när hon är 15 kanske allt sitter på plats? ❤

Numera är hon betydligt gråare om nosen men fortfarande lika fin!
Foto: Anita Norrblom, kennel Thorsvi

Jag finns – och syns!

Tack så innerligt för alla fina svar och reflektioner på mitt förra inlägg! Det värmer men samtidigt skrämmer det lite.
Förutom att det av förklarliga skäl ligger mig nära att fundera över så är det rätt intressant även i ett större perspektiv. Varför är vi så många som har dålig självkänsla och varför är vi så dåliga på att ”se” och bekräfta varandra? Är det delvis Jantelagen som slår till? Hur ser det ut i andra kulturer – och hur stor skillnad är det mellan tjejer/kvinnor vs killar/män?
I gruppterapin så hade visserligen även flera av männen dålig självkänsla men just det där med att inte bli sedd eller att bli bortglömd var det nog bara kvinnor som kände.

Så, sitter det bara i skallen på mig och på så många andra?
Dessvärre inte!
Till viss del, absolut, men har man hört ”Oj, vi glömde visst dig!” och ”Nej, dig kommer jag inte ihåg…? Ja, just det! Du är ju [Maries syster/Annes kompis/vem eller vad man nu minns mig relaterad till]!” så fastnar det till slut, och skaver.
För naturligtvis är det de gångarna man själv minns, när man blivit glömd eller inte har blivit sedd. Att man faktiskt blir ihågkommen och sedd för det mesta rinner liksom av en.
Där kan jag tänka mig att självkänslan har en stor betydelse! Om man är självsäker så bryr man sig förstås inte lika mycket, snarare blir man väl irriterad och tänker ”Jäkla pucko!”.
På mig så klistrar det liksom fast och blir till lager på lager – och desto svårare att bryta sig loss från.

Man fastnar dessutom i den rollen, man blir den där som faller undan, som inte vågar eller kan ta plats och bli sedd.

Min körskolelärare Kristina förtjänar en eloge och borde kanske blivit psykolog istället. Inte nog med att hon fick mig att ta körkort, hon gav mig också det värdefullaste rådet när det gäller bilkörning och som jag borde ta till mig även i vardagen: ”Som tjej i Göteborgstrafiken måste du använda de här!” och viftade med armbågarna.
Jag har ju lärt mig det när det gäller att köra i Göteborg även om det tog ett bra tag. För att kunna byta fil och hamna rätt vid Tingstadstunneln så behöver man ganska vassa armbågar (annars hamnar man på alla möjliga konstiga ställen. Alternativt så tar man helt enkelt Angeredsbron även om man ska söderut. Lite dumt när man bor på Hisingen vilket jag gjorde på den tiden).

Då kan jag väl skaffa lite vassare armbågar även till vardags? Sådär lagom, inte så att man knuffar bort eller stöter sig med folk men så att man får plats? Eller rättare sagt, så att jag får plats!
Ro hit med en fil, någon!

Men det är svårt, det är skitsvårt!
Det handlar inte bara om att ändra sig själv, det handlar om att ändra sina relationer. Att bryta invanda mönster och det är inte alltid det funkar.
Det finns inte alltid plats, det går liksom inte att parkera en långtradare i en ruta avsedd för moppar. Möjligen knö in en Farmor Anka-bil men det går inte alltid det heller (i synnerhet inte om man har vissa problem med att backa och manövrera på små utrymmen).

Inte fallskärm utan snäppet bättre – skärmflyg över Åreskutan

Att våga när det gäller något man inte är rädd för, det är plättlätt. Följaktligen hade jag inga problem med att hoppa fallskärm vilket jag inte tyckte var så värst läskigt – men det tycker många var otroligt modigt gjort (eller korkat, beroende på vem man frågar).
Men att utmana sig själv och dessutom riskera att förlora den plats och det utrymme man faktiskt har, det är jävligt skrämmande!

Jag har kommit en liten, liten bit på väg.
Så se upp, för här kommer JAG! Inte som någons lillasyster, inte som någons kompis eller som någons matte utan just jag, Helene. På alldeles egna ben och jag får både synas och ta alldeles lagom med plats.

Det ser nog så lugnt ut men här går kontinentalplattorna isär varpå det uppstår både vulkanutbrott och geysrar.
Thingvellir, Island 2010

Att finnas men inte synas

Det här är en ganska komplicerad knut vilket jag inte har insett förrän nu. Jag har alltid sett på bitarna var och en för sig, inte som delar av samma sak. Fast det är snarare totala motsatser som konkurrerar med varandra vilket gett ett smärre kaos i min tillvaro.
Det är det som är så fascinerande med terapi – man hittar nya pusselbitar av sig själv hela tiden. Tur att jag gillar att pussla…

Jag har alltid varit en person som ”glöms”, som inte riktigt finns som en konkret individ, som får ta plats och som dessutom behålla den.
Jag var ”Maries lillasyster”, ”Annes kompis”, ”Hon som har den där hunden som skäller konstant”.
(Fråga vem som helst som jag träffade i hundkretsar på 90-talet, jag vågar tippa att de flesta minns Raskva alldeles ypperligt. Från veterinärkliniken till brukshundsklubben, Raskva satte sina spår – åtminstone i folks öron.
Luddskallen var en fantastisk liten hund men hon hade ett skall som kunde uppväcka de döda såväl som de döva. Detta visade hon dessutom en stor del av sin vakna tid.)

Raskva som både hördes och syntes

Men Helene var det faktiskt ganska få som kom ihåg, vare sig det var i skolan, i stallet, i kompisgäng eller ens i familjen.
Det sista är i och för sig ganska lustigt i efterhand, självklart var det inte så att familjen egentligen glömde av mig men tja, jag behöver nog inte påminna min kära moder om när hon kom hem från mataffären med två glassar, en till Marie och en till…jävlar! Helene är kvar nere i affären och läser tidningar!
Det finns faktiskt ett antal såna anekdoter även om de knappast har med resten av min ”bortglömdhet” att göra.

Att jag inte riktigt tog plats eller blev ihågkommen hänger säkerligen ihop med att jag inte riktigt ville ses i en grupp, jag ville liksom inte sticka ut utan vara en i mängden. En zebra i flocken om man så vill – eller kanske hellre en fjording i ett gäng med fjordhästar.

Det i sin tur krockar med nästa grej, jag har ett stort behov att bli bekräftad. Att ta plats, att få ta plats och bli sedd.
Det är klart att det blir ett sammelsurium av alltihop, att vara en i grunden ganska slätstruken person som inte vill sticka ut men ändå vill bli sedd och ”höra till”.
Att jag tillbringat en stor del av mitt liv med att vara frånvarande från vad det nu gällde – skolan, stallet, jobbet, hundträningen, kompisgänget – gjorde förstås inte saken lättare.

Lägg därtill neuropsykiatriska funktionshinder som gör att jag även utan direkt anledning känner att jag inte passar in, att jag inte kan tolka andra personer och heller inte på ett självklart sätt är en egen person som hör till en grupp så blir det kaos. Ett ganska stort kaos som gjort rejält ont under åren.
Jag har aldrig varit mobbad, vare sig i skolan eller på andra ställen, men varje gång som jag har blivit ”bortglömd” eller att någon har naggat på min plats så har det känts rejält.
Jag lyckas tolka in allt möjligt i det där, i något som de flesta inte ens reflekterar över vare sig om de råkar ut för det eller råkar göra det mot någon annan.

Med detta menar jag absolut inte att skuldbelägga mina vänner eller min familj, det är hos mig den där felande biten finns. Jag har fantastiska vänner och en minst lika fantastisk familj men jag behöver lite extra trygghet, att bli sedd, att få höra till.
Att vara den där fjordingen som visserligen passar in perfekt i flocken utan att sticka ut men som samtidigt tydligt går att urskilja som en individ.

Anne och Nickolina
Kompisen och fjordingen som stuckit ut i mängden
Henån 1996

Bra…!

Jag fick ju en läxa för lääänge sen av Psyk-Isak, att skriva upp (eller ner?) när jag mår bra. Så, idag var det egentligen inte bra men det var här och nu, det var sol och jag satt en lång stund i hästhagen med hundarna – och det är gott nog!
Kanske är det de där korta stunderna som man skall spara på, inte de bra utan just de som är ok. Inte tillräckliga för att ”finna ro och lagra energi” men att bara finnas och det faktiskt inte innebär något negativt.

Så, istället för att dra upp sånt som är mindre bra så slutar jag där.

I morgon är det mammas födelsedag. Hon är, som en vän nyligen uttryckte det, ingen vanlig mamma. Hon är en väldigt, väldigt speciell person som visserligen är ”mamma” åt halva Squaredanssverige men hon är min mamma. Och inte bara det, hon är en klok, varm och kärleksfull kvinna som jag älskar av hela mitt hjärta.
Stort grattis på födelsedagen, världens bästa Mamma – och tack för att du finns i mitt liv!

Mamma 1964

Den lille djäveln

Den lille djäveln, ni vet han som sitter på min vänstra axel, är just nu riktigt stor och fet. Dessutom har han skaffat sig ett bollträ modell större.
Orsaken?
Jag fick i läxa av Sofia i förra veckan att lista mina styrkor och positiva egenskaper. Jäää! Där gick Helene i baklås och tänkte lägga sig platt fall och säga ”Jag har inga”. Lätt som en plätt, avklarat på nolltid.
Men. Det var ju det där med att kämpa, att fightas med sina demoner, klappa på Ångestspindelen* och allt sånt. Således, upp till kamp!
(Nej, jag sjunger inte Internationalen, det gjorde vi tillräckligt i skolan. Komplett med röda fanor och förmodligen även en liten hammare och skära nånstans. Fast annars vore ju inte refrängen helt fel egentligen:
Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär!
Byt ut ”Internationalen” mot ”KBTsamtalen” så passar det fint!)

Så – vad har jag egentligen för styrkor?
Här har den lille Fan dessutom hjälp av vanlig, hederlig svensk Jante-mentalitet.
För att möjligen göra det hela lite lättare så fick jag även räkna egenskaper som andra har sagt eller tycker. Problemet är ju då det där med tilliten – något jag också behöver träna på.
Hur ska jag veta att folk verkligen menar det när de säger något snällt? Att de inte egentligen har en bakomliggande tanke, är ironiska eller bara vill vara snälla så de drar en vit lögn?

Frågan är också vad jag vill vara bra på, vad vill jag att andra ska uppskatta hos mig? Vad uppskattar jag själv hos andra?
Och vad är det egentligen som gör att vi är som vi är, att vi har de styrkor och svagheter som vi har och vilka vi inte alls bryr oss om?
Nu menar jag inte att jag skall bli bättre på ditten eller datten för att andra skall gilla mig bättre men vissa saker har man ju lättare för.
Att bli en sexig bitch iklädd senaste mode ligger liksom inte för mig – men så är det faktiskt inte viktigt i mina ögon heller.

Faktum är att jag kan inte komma på något riktigt bra som jag är, däremot saker jag skulle vilja vara och som möjligtvis är nåbart. Fast där lägger jag lite krokben för mig själv igen – vill jag egentligen inte ha de där egenskaperna för att bli bekräftad och omtyckt?
Det är liksom lättare att tycka om och uppskatta (eller, för den delen, bekräfta vilket är så jädra viktigt för mig) någon som är snäll, ställer upp, går att lita på, är trevlig, omtänksam och så vidare. Är personen dessutom rolig, smart, intressant och ser bra ut så har vi en vinnare – fast det var visst en annan person än jag.

Alltså sitter den fete djäveln där och asgarvar, allt medan han smashar bort eventuella positiva och snälla tankar om mig själv.
DET är förstås en sak jag är väldigt bra på, dock räknas det knappast som en positiv egenskap – att trycka ner mig själv.
För att åtminstone utmana fanskapet lite så petar jag lite på några av de där sakerna som jag kanske är eller har: Snäll, hjälpsam, pålitlig och har rätt bra hand med djur. Sådär, det var väl inte så svårt att det behövdes en hel vecka för att komma fram till?
Läskigt i vilket fall.

*Jo, Ångestspindelen heter spindelen och inte spindeln. Precis som Tingstads- respektive Götatunnelen heter tunnelen och inte tunneln. Såna där dumma tunnelenar som man alltid hamnar i fast man inte ska.

Nikka och Charlie – På spaning efter de goda egenskaper som flytt?

Åkulla Bokskogar

Lite sent inlägg men här kommer en rapport från Danjou-träffen som vi hade härom veckan.
Jag kissade ju som bekant inte i sängen ens bildligt talat utan puttrade iväg mot Åkulla Bokskogar på lördagsmorgonen. (För den som så att säga inte fattar det där med ”kissa i sängen” så hänvisar jag till förra inlägget.)
Ironiskt nog så skickade jag ett mess till mamma från Varberg Nord, ”Farmor Anka-bilen känns jättebra!” eftersom hon precis fått nya bromsar. Det vill säga bilen har fått nya bromsar, mammas är nog aldrig bytta?

Väl framme så träffade vi trevliga Charlie-släktingar med tillhörande trevliga hussar och mattar. Lite småsnack, sen tog vi en gemensam promenad för att avsluta med fika på Öströö fårfarm.
Ett ställe som varmt rekommenderas för en utflykt! De har dessutom bra ställplatser om man skulle vilja ta en minisemester.
Vi har visserligen inte Norrlands hisnande fjäll och orörda vidder men även här nere i söder kan naturen vara nästan smärtsamt vacker. Mäktiga bokar med försommarskirt bladverk, mossiga stenar med trollskogskänsla, leende hagar med spirande grönska. Och bäst av allt, åtminstone om man är en labrador, en badvänlig sjö!
Sverige är fantastiskt!

Charlie har verkligen skärpt till sig, lite mutter nån gång men annars uppförde han sig klanderfritt – till skillnad från Nikka!
Fröken Norrblom (vilket hon kallas när hon inte uppför sig ordentligt) som alltid har varit synnerligen välartad har nämligen börjat ta sig friheter.
Den här gången så slet hon sig(!!!) för att sno åt sig en bit torkad lammlever av Smulans husse.
Bra hund reder sig själv, typ.
Lite senare försökte hon stoppa ner huvudet i några förbipasserandes kaffekorg, det fanns nog allt möjligt som lockade däri. Tur att hon inte lyckades, jag fick haspla ur mig en ursäkt om ”dessa hungriga labradorer”.

Jag hade trots allt lovat henne att vi skulle gå och bada senare så det fick jag förstås hålla. ”Bara” att gå tillbaks en bit, vi hade ju passerat en lämplig sjö under promenaden.
Sagt och gjort och…ja, ni vet ju hur det brukar gå när jag ska hitta nånstans. Traska traska, här har vi ju gått! Traska, traska, eller…? Traska, traska, nä, men det gjorde vi väl ändå inte??
Då är det en fördel att man har med sig en labrador, åtminstone om man letar efter en sjö. Precis som en häst brukar gå hem mot stallet så är det bara att följa labradoren mot vattnet. Perfekt!
Mycket riktigt så glittrade det vatten en bit bort. Det borde i och för sig vara på min vänstra sida och inte på den högra men man får ju inte vara alltför petig här i livet.
Det var rätt varmt ute så det var inte bara Nikka som plumsade i, även Charlie tog sig en simtur. Matte nöjde sig dock med att bada fötterna och svalka ansiktet och armarna.

Sen skulle jag förstås hitta tillbaks. Ibland är jag faktiskt smart, jag gick åt det håll som verkade mest ologiskt och se där! Tillbaks vid Öströö!

Sen tyckte jag att det vore smart att ta vägen förbi Ullared och införskaffa hundmat och lite annat. Lätt som en plätt!
Ullared låg givetvis inte där det borde ligga men till sist hittade vi dit. Nästa problem: att hitta i Ullared. Varför har de inte stora, fina skyltar som visar till Gekås?!
Jag hittade i alla fall ett käckt, svalt garage, sen återstod att hitta varuhuset. Inte helt lätt, nej.
Däremot gjorde jag min andra smarta sak den dagen, jag ”baklängesfotade” hur jag gick från garaget. På väg tillbaks kunde jag med andra ord följa bilderna och hitta tillbaks till garaget. Smart, Helene!

Det är rätt käckt att ha 55 minuter på sig tills varuhuset stänger, en snabb räd på entréplan, en något mindre snabb räd på djuravdelningen, tillbaks till kassorna. Klart!
Dags för hemresa och jag hittade faktiskt tillbaks till E20/E6. Av för matpaus vid Varberg Nord och här kommer det ironiska med mitt mess på morgonen.
På påfarten till motorvägen sade det ”klonk” under kopplingspedalen och sen ville Farmor Anka-bilen inte åka längre.
Jag stod åtminstone synligt men inte var det kul att vänta på Assistancekåren! Folk kör verkligen som idioter och jag funderade på vilket som var smartast: Att ha kvar hundarna i bilen i någorlunda säkerhet eller att ta ur dem och ställa oss på andra sidan skyddsräcket. Vi satt kvar i bilen men jag borde förstås satt mig själv i säkerhet för vad skulle det göra hundarna för nytta att jag satt i bilen om den blev påkörd?
En stund innan bärgaren så kom det en skyddsbil, vad nu de kallas. För att skydda bärgningskillen antar jag men det kändes förstås gött att den stod där.
Så blev Farmor Anka-bilen – med hundarna – uppdragen på bärgaren och vi styrde kosan mot Kungsbacka.
Ett trist slut på en härlig dag!

Nu, två veckor senare, är bilen hemma igen, lagad och glad.
Vad Hedin Bil i Kungsbacka inte ens kunde göra en korrekt felsökning på fixade vår vanliga bilmekaniker lätt som en plätt.
Faktum är att han ställde diagnosen redan per telefon, ”Det låter som att kopplingsvajern är av”, vilket den också var.
Inte hela växellådan som pajat vilket Fina Verkstaden i Kungsbacka hävdade.
Felsökning, reservdelar och reparationskostnad gick på mindre än den inkorrekta felsökningen på Hedin Bil – och kostade mindre än en tiondel än det kostnadsförslag de gav för att laga bilen.
Man kan undra om de ens tittade på bilen med tanke på att de gav en beskrivning av felet som inte var fysiskt möjlig med en trasig kopplingsvajer.
Med andra ord, jag rekommenderar verkligen inte Hedin Bil i Kungsbacka!

Tack alla goa i ”Danjou-familjen” och ett extra tack till Ann som kom med förslaget och dessutom rekade innan träffen!

”Som att kissa i sängen…”

En någon udda rubrik kanske som inte handlar om att just kissa i sängen utan om känslan av det: först en lättnad, det är varmt och skönt och sedan följer att det är blött, kallt och förmodligen även lite pinsamt och skamfullt.
Lite samma sak som att ge efter för ångestkänslan, med andra ord.
(Denna eminenta liknelse var det givetvis Sofia som stod för!)

I lördags var det dags för en Danjouträff, det vill säga en mysig dag med valpköpare från Charlies uppfödare. Ska man vara petig så är jag förstås inte valpköpare men dit räknas väl även de som har fådda hundar.
Vi skulle vara i sagolikt vackra Åkulla Bokskogar i Halland och ta en promenad med påföljande fika. Något som jag sett fram emot, i synnerhet som ”Danjoufamiljen” består av synnerligen trevliga personer – och vem vill inte umgås med cairnissar hela dagen, särskilt som de är släkt med Charlie allihop?

Så kommer lördag morgon och jag känner inte för det. Inte på grund av ångest egentligen utan för att det är…jobbigt.
Jobbigt att ta sig i kragen och åka iväg, jobbigt att träffa folk och jobbigt att liksom vara.
Det är nu som det faktiskt lite lustiga (om man inte är mitt uppe i det) börjar. Jag börjar nämligen kohandla med mig själv.
Vill man vara snäll och dessutom verka påläst så kan man förstås säga att jag utvärderade mitt beslut för dagen med Ambivalenskorset och varför inte slänga in Padeskys cirklar när man ändå håller på?
(Se där, man lär sig massa käcka begrepp både i gruppterapi och KBT!)

Om jag stannade hemma så fick jag ju en perfekt ”sorkk” att bearbeta och gå igenom. Visst måste det vara positivt? Försöker man så kan man nästan övertyga sig själv att det faktiskt vore bättre än att åka. Tänk, vad jag skulle kunna lära mig av att inte göra som jag planerat!
Jag är verkligen duktig på att övertyga mig själv om att det vore jättekäckt att ”kissa i sängen”. Att ge efter för ångesten och det jobbiga, gärna genom att jag kompenserar med att göra något annat lovvärt.
Som att göra en sorkk-utvärdering istället för att åka till Åkulla eller städa mitt rum istället för att gå till skolan.
(Nu klarar man sig nog bättre om man låter bli att gå till skolan än om man låter bli att åka på en trevlig träff, beroende på situation förstås.
Ja, jag menar precis som jag skriver. Inte tvärtom.
Klart att man inte ska skita i skolan hur som helst men är den ett helvete så låt bli att gå dit!)

Ja, det vore ett riktigt bra beslut att stanna hemma!
Följaktligen kröp jag ner i sängen igen även om jag inte bokstavligen kissade i den och det kändes himla bra.
Sen blev det liksom, bildligt talat, blött och kallt och det kändes inte riktigt lika bra.
Det är inte så lätt att bena ut vad man egentligen tänker och känner, vad som är ”på riktigt” och vad som beror på att man försöker lura sig själv. Det är ju en del av sjukdomsbilden men det är förstås många som är duktiga på att lura sig själva utan att vara vare sig sjuka eller ha funktionshinder.
Och där kommer Sofia in i bilden. Igen.

Hon hjälper mig att vända och vrida på tankarna och känslorna, att stoppa in dem i olika fack och att titta på vad som verkligen är sant och vad jag lurar mig själv att tro och tänka.
Det hjälpte ju dock inte i lördags eftersom hon inte är tillgänglig 24/7 365 dagar om året. (Dessutom är det skottår i år så det var ytterligare en dag hon inte var tillgänglig.)
Så, hur skulle jag resonera? Vad är att jag lägger krokben för mig själv och vad är det som i längden är bäst?
(Det är faktiskt rätt intressant att titta på det där utifrån, att registrera ur ett ”helikopterperspektiv”. Psykologi och beteendevetenskap är fascinerande ämnen, dessutom kan man göra många liknelser med hundmentalitet som jag verkligen brinner för och kan grotta ner mig i.
Det bor nog en liten forskare i mig trots allt även om den inte riktigt sysslar med transgena möss och PCR.)

Alldeles utan Sofia så lyckades jag faktiskt resonera mig till att det bästa vore om jag åkte på träffen. Det är ju en övning i sig, att träffa folk och inte döma mig själv hela tiden av diverse mer eller mindre (mest mindre) rimliga skäl.
Trevligt för hundarna, förhoppningsvis trevligt för mig själv, en trevlig klapp på axeln och ett poäng till ängeln på högra axeln men minuspoäng till den lille fule djäveln som sitter på den vänstra.
Poängräkningen där är viktig, dessvärre leder djäveln stort trots att ängeln numera får slå ihop sina poäng med lillbitchen som den delar axel med sen nåt år tillbaks.

Att det ska vara så jobbigt och så svårt att göra något som man verkligen vill och har alla möjligheter att göra om det inte vore för den där sabla ångestskiten och ”feltänkandet”!
Men jag åkte faktiskt och det var inte bara trevligt, det var mycket trevligt! Toppenväder, glada hundar som uppförde sig tämligen väl (utom Nikka!!!), underbart vacker natur och just den där härliga Danjou-familjen. Det är dock en annan berättelse i sig!

Åkulla Bokskogar
Maj 2020

Kära Farmor Anka-bilen!

Det kan tyckas lite märkligt att skriva ett inlägg om en bil, i synnerhet som jag egentligen inte bryr mig ett skvatt om bilar och motorer.
Farmor Anka-bilen är dock mycket mer än ”bara en bil” och står för något av det som jag är mest stolt över i mitt liv.
Men vi tar det från början:

Det var en gång för länge, länge sedan en liten flicka. Hon bodde på med sin ömma moder, dyre fader och kära syster i ett hus på ett stort berg.
Flickan brukade vara ute och rida på ädla springare men de befann sig alltför långt från det stora berget.
Flickans moder var ofta tvungen att ta fram Vidundret med de Många Hästkrafterna för att flickan skulle kunna komma upp på berget igen.
En dag sade flickans moder och fader:
”Dotter, det är dags att du själv lär dig bemästra Vidundret med de Många Hästkrafterna! Men innan du får rida det själv så måste du visa att du är värdig uppgiften.”
Flickan ville förstås gärna bemästra Vidundret så hon sattes i lära hos Mäster Körskollärare.
Det var en inte så vis man men han tränade med flickan och en dag sade han:
”Flicka, nu är det dags att du visar dig uppgiften värdig! Nu ska du bemästra Vidundret med de Många Hästkrafterna!”

Och ja, där tog sagan slut. Ingen prins, inget kungarike och inget bemästrande av Vidundret.
Jag gick nämligen totalt i baklås, att ens tänka på teoriprov och uppkörning var bortkastat. Jag kunde naturligtvis inte köra bil, än mindre ta körkort!
Varför jag inte skulle kunna ta körkort vet jag inte riktigt, det bara var så. Som i princip hela släkten och mina föräldrars dåvarande bekantskapskrets är vet går det inte att lära mig något om jag inte tror att jag kan. (Därav var jag pinsamt gammal innan jag kunde klockan men det berodde förstås på att alla förklarade så korkat!)

Åren gick, jag övningskörde sporadiskt, lämpen gick ut och jag skaffade nya. Få personer har övningskört i mer än halva sitt liv men jag tillhör den skaran.
Jag har inte vågat räkna efter hur många körlektioner det blev – till ingen nytta för så fort jag närmade mig teoriprov och uppkörning så blev det bom stopp.
Ångest, tårar, ”jag kan inte”.

Men nånstans mognade den där känslan att jag måste ha körkort. Jag fick nämligen svårare och svårare för att åka kollektivt. Att ta sig in till stan kunde ta evigheter eftersom jag var tvungen att gå av bussen flera gånger på vägen för att andas och sedan vänta på nästa buss.
Detsamma när det gällde att träffa kompisar eller åka till stallet. Undrar hur många gånger jag har ställt in saker eftersom jag helt enkelt inte klarat att ta mig dit?

Sen kände jag att ”nu eller aldrig”! Ett sista försök och hade jag inte klarat det då så är jag övertygad om att jag aldrig mer hade försökt att ens övningsköra. Jag började i en ny körskola, faktiskt i samma som min mamma gått i för länge sedan även om det mest var en slump.
Min nya körskolelärare var en fullträff, Kristina var precis rätt person. Jag körde och jag pluggade och det kändes faktiskt rätt bra. Halkkörningen klarades utan problem (för att misslyckas med den måste man banne mig anstränga sig!) och proven nalkades.
Jag vet inte hur länge jag gick och drog på det men till slut gjorde jag teorin – och klarade den med stor marginal. I ärlighetens namn borde den inte ha varit några problem alls, jag har lätt för mig när det gäller den typen av test. Att klara det trots ångestanfall och tvärtemot sin övertygelse att man inte kan är däremot betydligt svårare än att ”bara” plugga teori.

Så var det uppkörningen kvar. Mamma sade att jag kunde, mormor sade att jag kunde, Kristina sade verkligen att jag kunde.
Näpp, det kunde jag inte!
Det blev ännu fler körlektioner tills jag insåg att jag kanske, kanske kunde. Det handlade inte om att kunna köra bil utan om att kunna klara en uppkörning utan att få fruktansvärd ångest med allt vad det innebar.
Jag hade en chans, hade inte uppkörningen gått bra så hade jag aldrig mer försökt.

Den 3:e december 2007 gjorde jag det! Jag tog körkort!
Det är faktiskt något som jag är otroligt stolt över, inte över att ha gjort det rent praktiskt utan att jag besegrade alla demoner och faktiskt bemästrade Vidundret – dock inte i form av en bil utan ofantlig ångest.

Så hur kommer Farmor Anka-bilen in i bilden?
Efter uppkörningen så åkte mamma och jag hem till huset på det stora berget och när vi svängde in på gatan så stod den där – min bil!
Mamma och Tant BM hade varit nere i Skåne och hämtat den helgen innan.
(Min bil är alltså inte bara fransk, den är även skåning!)
Det var förstås först senare som den blev en Farmor Anka-bil och en ”hon” men känslan av min första egna bil var otrolig.
När vi valde modellen så provkörde vi inte ens utan mamma som var med för att ge goda råd höll med om att en Berlingo verkade vara en väldigt bra hundbil.
Tur då att bilen passade mig som hand i handske redan från början! ❤

Farmor Anka-bilen är ett konkret bevis på att jag kan. Hon har även inneburit att jag klarar många, många fler saker som jag inte skulle ha klarat utan bil och körkort.
Att serva mormor de sista åren var förstås en bonus, men det har också varit resor till Stockholm och andra ställen, massa aktiviteter med hundar och hästar, festkörning av kompisar men framför allt en ”kompis” i vått och torrt.
Att ha en bil som alltid väntar, som jag kan ta när jag inte pallar mer, som är en garanti att jag kan åka när jag vill och inte behöva anpassa ångest och nojor efter andra, som gör att jag slipper åka kollektivt.
Och ja, även en bil som gör att mamma slipper att köra mig överallt dit jag inte kan ta mig med buss vare sig det beror på det praktiska eller mentala.

Nu börjar Farmor Anka-bilen bli till åren. I helgen gick hon sönder och det blev bärgning till en Fin Verkstad i Kungsbacka som låg bra till rent logistiskt.
De skulle ha ett ohemult ockerpris för att laga henne, dessutom med en felsökning som inte lät helt korrekt.
Vi hämtade henne med bilsläp och körde upp henne till vår suveräna bilmekaniker som på bokstavligen mindre än fem minuter hittade ett fel som tämligen lätt kan fixas. Det kan vara värre än så, det vet vi först när han hunnit byta vajern som är trasig, men det ser betydligt mer lovande ut än vad Fina Verkstaden uppgav.
Jag skämdes onekligen lite över min gamla bil när jag stod på Fina Verkstaden och väntade på vår transport men hon betyder mycket, mycket mer för mig än vad de flesta av de Fina Bilarna gör för sina ägare.
Den dagen det är dags för Farmor Anka-bilen att fara till Citroënhimlen – vilket jag hoppas dröjer flera år till – kommer jag inte bara att fälla en tår, jag kommer att grina hejdlöst.