Välkommen tillbaks, älskade Lillskit!

Idag har vi gått en långpromenad på nästan 2 km. Det låter måhända inte så långt men det är det längsta vi har gått sedan 1 april förra året. Vad som är riktigt positivt är att Charlie visserligen grisepassade den sista biten och satt som en padda när vi väl var hemma men han var ”bara” trött, han var fortfarande glad och hade inte ont.
För mig gjorde det däremot ont att gå i Janneskogen, vår vanliga ”hemmaskog”, utan Nikka. Jag har inte gått där utan henne på 10 år, nu passerade vi hennes badplats, godisträdet, apporteringsplätten…utan en svart svansviftande skugga vid min sida. Den kommer i vågor, den där saknaden.
Häromdagen såg jag en svart jaktlabbe i ögonvrån på Blå Stjärnan och då kom tårarna. Min fina, fina Nikkatös! Den här våren är dessutom full av påminnelser om Nikka, det är tio år sedan jag träffade, hämtade och tog över henne. Jag hade tänkt att vi skulle få fira 10-årsjubileum tillsammans, fuck den jävla cancern!

Som det borde se ut i Janneskogen!
2020

Men det var inte Nikka jag skulle skriva om, det var om Charlie. Det har varit ett tufft år, ju längre vi kommer i rehabiliteringen så inser jag hur tufft. Det är först nu som han verkligen börjar bli Charlie igen, min älskade Lillskit som som har glimten i ögat, skuttar omkring, högljutt förkunnar sin ankomst till stallet och glatt hälsar på alla han gillar (dvs i princip hela världen). Och det är först nu som han börjar bli en envis, egensinnig, bestämmer själv-cairn igen.
Jag har tänkt att ”vilken snäll liten terrier jag har”, han gör allt man ber om, låter sig hanteras trots att det måste göra skitont, tragglar på med alla rehabövningar. Pöh! Nu låter det annorlunda!
”Nä, nä, du menar väl inte att jag skall göra det där gratis?! Upp med godispåsen så kan vi möjligen ha en löneförhandling sen. Kanske, annars strejkar jag.”
Han har nog haft hemliga överläggningar med Fackpampen Runström även om hon, mig veterligen, inte jobbar för Terrierförbundet utan håller sig till sina farmaceuter.
Det är förmodligen rena cairnprinciper, man gör helt enkelt inte jobbiga eller tråkiga saker utan lite övertalning (läs muta).

Och jag, ja, jag skrattar fast det gör rätt ont i hjärtat. Att det här året har tagit så hårt på honom att han inte ens har varit sig själv trots att han inte har stängt ner helt.
Han är på banan igen, helt återställd blir han inte och det är en bra bit kvar för att få tillbaks så bra styrka och uthållighet som möjligt. Hans vänsterknä är visserligen lagat men i ganska dåligt skick, däremot är prognosen för högerknät god. Han har åkt på en del sekundära skador även om det mesta förhoppningsvis går att hålla i någorlunda skick med rehab och regelbundna Librelainjektioner (läkemedel mot artros, verkar funka bra).
Det har tagit oss drygt 10 månader, fler veterinärbesök än jag vill tänka på, en väldans massa rehab och otroligt mycket ork att nå hit.
Var det värt det?
Ja, självklart! När jag ser min Lillskit vara på bushumör igen så är det värt alltihop.
Skulle jag göra om det?
Med facit i hand, nej. Hade jag vetat i april hur jobbigt det skulle bli för Charlie, hur ont han skulle ha och hur det skulle påverka honom mentalt så hade jag fattat ett annat beslut.

Just nu är jag dock innerligt glad att jag strax kan ta min lille raggige kompis på en kvällsrastning. Han fyllde dessutom år tidigare i veckan och födelsedagen firades med hans stallkompisar. En inte riktigt lika mogen 9-åring som jag trodde för ett tag sedan – Välkommen tillbaks, älskade Lillskit!

Världens bästa Lillskit!
Floda 2016

Jättebra skött, (o)vården!

…eller inte…

Jag trodde inte att neurologin kunde komma upp i samma klass av dåligt skött (o)vård som psykiatrin men de slår faktiskt psyk med råge. Starkt jobbat!
För den som inte orkar läsa ett långt inlägg så kan jag sammanfatta med att psykiatrin i Göteborg har klantat sig men ordnat till saker och ting så de ligger faktiskt på plussidan just nu. Neurologen på Sahlgrenska däremot är redigt på minussidan.

Men vi tar det (någorlunda) från början.
Efter att jag hade träffat både psykolog och läkare i på psykiatrimottagningen i Göteborg i somras så hördes det ingenting…och ingenting…och ingenting. Det var ju inte så förvånande i och för sig men sen behövde jag förnya recept och mådde dessutom ganska dåligt så jag kontaktade dem via 1177 (vilket är enda sättet att komma i kontakt med mottagningen).
Svaret kom ganska snabbt: ”Enligt våra anteckningar är du avslutad som patient här och har fått remiss till primärvården.”
Eh, va?!?!
När jag skrev tillbaks att jag hade då inte blivit underrättad om detta så tyckte de att det var ”konstigt” och ”skulle återkomma” vilket de inte gjorde.

Då blev Helene faktiskt ARG (vilket jag kan tacka Solhem för, innan hade jag bara gett upp) och skrev ett tämligen arg/syrligt mail till enhetschefen för psykiatrimottagningen. Det var riktigt roligt att få användning för ord som ”oacceptabelt”, ”jag kräver” och ”agera”. Dock tyckte min kära moder att jag skulle byta ut några av fraserna innan jag postade mailet till mottagningen. Hon brukar få läsa en kladd och ansåg att det var ganska olämpligt att ha ”Skit er i näven” i ämnesraden och att inleda med ”Hej era jävla idioter!”. Hon föreslog dessutom att det vore bättre om jag avslutade kort och gott med ”Hälsningar…” än med uttrycken som jag tyckte passade bra för situationen.

Och se på f*n! Mailet hade nog bara hunnit landa i mottagarens inkorg varpå det lästes och besvarades!
Enhetschefen var mycket upprörd, inte över mitt sätt att uttrycka mig (det kanske var bra att jag censurerade mailet lite) utan över mottagningens klåpare. Hon lovade kolla upp detta, samma dag fick jag besked att ”någon” klantat till det. Istället för att skriva in i journalen att remiss skickats till primärvården för ett EKG så hade ”någon” skrivit att remiss skickats till primärvården och att patienten därmed avslutats på mottagningen.
Chefen bad uttryckligen om ursäkt och lovade ordna nya recept.
Inom en timme var de fixade och gick att hämta ut (tänk vad lätt somliga saker kan gå om man ryter till lite!).

Några dagar senare kom ett brev med posten där de återigen bad om ursäkt och meddelade att en avvikelserapport hade skrivits. Jag fick dessutom en kontaktperson. Häpp!
Sen snurrade de visserligen till det lite igen men summan av kardemumman är att jag nu är patient på mottagningen, har en riktigt bra kontaktperson och står i kö för gruppterapi i ”Psykoedukation: Ångest”. Det är i och för sig en kurs jag redan har gått men de kanske faktiskt vet vad de pratar om den här gången.
Dock hör jag egentligen till en annan mottagning, de tyckte att jag hade fel diagnos, men när de funderade över saken kom de fram till att jag kunde gå kvar. Behandlingen är ungefär densamma men om de remitterar mig till nästa mottagning så kanske det klantas till igen. Jag har alltså en fot ordentligt inne, tack för det psykiatrin! (Och för en gångs skull är jag inte ironisk när jag skriver ”tack” och ”psykiatri” i samma mening.)

Sen har vi då den jätteskojsiga neurologen på Sahlgrenska. Japp, nu är ironin påslagen igen.
Min läkare där har hela tiden tyckt att vi ska ”avvakta” och låtit mer svamlig för varje gång vi talats vid. I juni -22 hade jag ett rätt kraftig anfall igen, förutom de småanfall jag haft ungefär en gång i månaden, och kontaktade neurologen. Jag ville att något skulle göras, att vi antingen skulle sätta ut någon av psykofarmakan eller sätta in någon ep-medicin.
Telefonsamtalet med dr F var ännu svamligare än vanligt, han uttryckte tveksamhet över om det verkligen är epilepsi jag har och ville inte göra något annat än att fortsätta ”avvakta”.
Flat som jag är så försökte jag visserligen protestera lite men gav snällt med mig.

Sen började jag fundera. Vadå ”tveksam över om det verkligen är epilepsi” och ”avvakta”?
Jag kontaktade neuro igen och bad om ett nytt möte, denna gång fysiskt och med en annan läkare.
I september träffade jag så dr M.
Näää, de trodde inte att det var ”neurologiskt”, ”det var nog psykiskt”. WTF???
Det var dr F som slagit fast det, enbart baserat på att jag ”har lång historik inom psykiatrin” och ”äter flera psykofarmaka”. Dr M förlitade sig helt på dr F som skall vara en mycket erfaren neurolog. (Det var kanske tur att jag inte frågade dr M lite nedlåtande om hon var AT-läkare, hon är också specialist visade det sig.)

Jag är fullt införstådd med att både neurologi och psykiatri är komplicerade områden men om man nu misstänker att patienten enbart har psykiska problem så kanske det vore lämpligt att kontakta psykiatrimottagningen eller skriva en remiss?
Och varför inte tala om det för patienten istället för att ”avvakta” i vad som skulle ha varit i minst två år om jag inte hade börjat protestera?
Jag nådde inte fram till dr M heller och jag kunde ju inte förklara när de frågade hur jag visste att det inte var ångest.
Hur faan ska jag kunna beskriva vad som händer om jag är medvetslös under förloppet?!
Dessutom, om jag ramlar och bryter foten så funderar jag inte över om jag skall åka till ortopeden eller invärtesmedicin. Jag förväntar mig heller inte att läkaren på ortopeden ber mig förklara varför jag inte tror att det är en blindtarmsinflammation.
Jag förväntade mig alltså inte ens frågan hur jag ”visste att det inte var ångest”.

När jag frågade rakt ut om de trodde att jag hittade på alltihop sade hon lite svävande att näääee, det trodde de väl inte direkt.
Efter mycket tjat skrev hon trots allt ut en epilepsimedicin. Ordinationsorsaken var ”krampförebyggande” och det kan man ju tolka som man vill. Typ placebo så att den där jobbiga patienten tror att hon blir hjälpt.
Jag skrev sedan ett långt brev till dr M där jag (faktiskt) var artig och menade på att om de verkligen tror att det hela är psykiskt så kanske de vänligen kunde skicka en remiss till lämplig psykiatrimottagning?! Jag lämnade dessutom kontaktuppgifter till mamma och några av de stallkamrater som har sett två av de värre anfallen.

Sen hände…ingenting…och ingenting…och efter några veckor så ringde hon faktiskt till mamma och en stallkompis. Efter det hände…ingenting…och ingenting…Medicinen tog slut och jag fick ett förnyat recept via 1177. Den här gången var ordinationsorsaken ”epilepsi”. Sen hände ingenting…och ingenting…och nu har Helene skrivit ett mail till enhetschefen för neurologen samtidigt som Helene funderar på en IVO-anmälan.
Mailet skickades för snart en vecka sedan och sen…ingenting.

Sedan i september har jag alltså inte haft någon kontakt med neurologen, ingen uppföljning av medicinen, ingen info om eventuell epilepsi. Nu snackar vi trots allt om en sjukdom som sannolikt är livslång och som kan vara riktigt allvarlig.
Jag får fortfarande inte köra bil och det påverkar diverse andra saker i mitt liv som stallet och hästarna.
De har dessutom ljugit mig rakt upp i ansiktet när jag vid de första besöken frågade om risken för fler anfall och hur påverkad man blir efteråt. Men det är klart, efter ett ångestanfall får man inte hjärnskador.

Fortsättning följer…?

Tack för allt, min fina tös!

Alla sagor har ett slut men det är inte alltid de slutar lyckligt. Nu var Nikkas och mitt liv tillsammans kanhända inte direkt en saga men vi hade något speciellt ihop.
Ända sedan det första mötet när Nikka skuttade ut genom dörren på Storsten för att hälsa så var hon mattes tös. (De sista åren var hon förstås även ”mormors kicka”.)
Det var faktiskt så självklart att alltid ha en svart, svansviftande skugga vid min sida att jag inte ens reflekterade över det. Om någon kommenterade att Nikka bara hade ögon för sin matte och ständigt följde mig så tänkte jag helt enkelt ”Ja, det är ju Nikka!”. Tanken att hon inte skulle finnas där fanns liksom inte.

Liten grythund för invägning på Storsten!
Foto: Kennel Thorsvi

Nikka var kanske inte världens bästa jaktlabbe – men hon var världens bästa hund. Jag tänker på allt roligt vi gjorde tillsammans. Hon följde mig, om inte till världens ände så åtminstone till Europas.

Nikka på plats i husbilen
2014

En trogen reskamrat som rutinerat åkte husbil och glatt traskade med matte, vare sig det gällde för att titta på midnattssolen eller att bada i en jokk på Saltfjället. Båda helt magiska upplevelser, jag glömmer aldrig vare sig natten när vi satt tillsammans och såg solen passera klippan vid Nordkapp och inte heller den fantastiska dag när vi satt mitt ute på fjället i en jokk som kom direkt från en glaciär. En strålande sol, tystnad, iskallt vatten och en renhjord som stilla betade i närheten.
Badet i jokken fick dock våra reskamrater att undra om vi var riktigt kloka, vattnet var som sagt iskallt.

Nikka i midnattssolen på Nordkapp
Juli 2016

Nikka var för den delen inte ”riktigt klok”, det kanske var därför vi passade så fint ihop.
Som uppfödar-Anita sade på en kurs, ”Nikka är som en besticklåda där gafflarna snurrar runt för att de hamnat i knivfacket”. Det ligger något i det, själv brukade jag säga att problemet var inte att hon inte hade alla hästarna i stallet, problemet var att de var för många. De irrade liksom omkring i stallgången och fick inte plats. De sista åren hade hon faktiskt byggt ut ett litet annex. Hästarna fick varsin box även om de hamnade fel ibland.
(Till skillnad från hennes släkting Lille Ned, hans hästar stod alltid exemplariskt ryktade för att inte säga vattenkammade i rätt spilta!)

Älskade knashund!
2021

Retrieverträning och apportering var helt nytt för mig men Nikka gjorde det roligt. Visserligen så gjorde jag förmodligen Anne och våra övriga träningskamrater gråhåriga genom att inte fatta skillnaden på ”dirigering” och ”linjetag” eller alla andra obegripliga saker men det trillade på plats så småningom.
Och Nikka, ja, hon tyckte förstås att det var fantastiskt roligt även om hon kunde vara lite lat. Eftersom hon för det mesta hade stor arbetsvilja och massa spring i benen så blåste hon mig rätt rejält i början.
En övning kunde funka suveränt ett par gånger för att Nikka sen skulle tveka och säga ”Nä, jag fattar faktiskt inte!”. Jag funderade över vem av oss som var korkad, ja, inte var det Nikka i alla fall. Efter några utvecklingssamtal så förstod hon alldeles utmärkt.
Vid vårt enda jaktprov (som jag klantade till totalt för henne) så fick vi kommentaren ”Tur att det inte är hastighetsbegränsning här i sjön!” Hon var snabb som attan, både i vatten och på land.

Nikka och jag på WT
Foto: Anders Andreasson, 2014

Min fina Pickelur, några av de finaste minnena är när vi tränade tillsammans. Om man lade ut en dummy med kommandot ”Mark!” (alltså ”Markera!”) så tittade hon på dummyn för att sedan titta upp på mig med sitt alldeles egna Nikka-uttryck. Ser du, matte, ser du?! Det ligger en dummy där! Jag villjagvilljagvill!!! Och det är klart att hon fick!

På inofficiellt jaktprov
2014

Men det allra bästa var förstås vardags-Nikka. Min tös som hängde med till stallet och charmade alla där, som funkade finfint som stand in-cairn på Charlies kennelträffar, som fanns där när jag mådde dåligt. En svart, sammetslen hjässa att lägga kinden mot när jag var ledsen och en hoppetossa när jag behövde piggas upp.

Nikka fyller 11
14 december 2021

Det var naturligtvis med stor sorg och smärta som jag tog farväl av min fina, fina Nikka i somras – men den starkaste känslan som jag hade vid vårt sista besök hos veterinären var faktiskt tacksamhet. Tacksamhet över allt vi gjort tillsammans, tacksamhet över att få ha den här hunden och få kalla henne min. Tack för allt, min älskade tös!

Våra vägar har skiljts åt men vi ses igen, min fina tös!
Treriksröset 2016

Obstinathet och KBT, en gång till…

Vi kör ett inlägg till på raken, häpp!
Den där ångestkursen/gruppterapin förra året, ja.
Jag har förstås tappat bort mina anteckningar, dessutom begriper jag inte så mycket av det jag skrivit eftersom hela förra våren är en ganska djup dimma. (Mamma, inte ens något stup! Fast det kanske finns fler i Borås än i Lützen?😮)
För den som eventuellt har missat det så var jag varken full eller hög, hjärnan var totalt kaputt efter Det Stora Anfallet. Den är tack och lov betydligt bättre nu!
Gruppterapin handlade alltså om ångest, med ett finare namn hette den Psykoedukation: Ångest. Man skulle förstås kunnat kalla den för ”Ångestskola” eller något men varför göra det lätt, liksom?
Tanken är jättebra; att man lär sig mer om vad som händer i hjärnan och kroppen när man får ångest. Med kunskap ökar också möjligheterna att kunna hantera sin ångest. Sketabra, eller hur?
Om man inte är Helene, förstås.
Jag vet, jag hakar upp mig på detaljer men det är irriterande när Fröken (dvs terapeuten) uppenbarligen har ganska dålig kunskap i hjärnans anatomi och fysiologi men envist hävdar att hon har rätt och har Den Enda Sanna Kunskapen i hur ångest uppstår och var den uppstår.
Nej, prefrontala cortex sitter inte innanför ögonen. Och nej, jag påpekade inte det för Fröken. Möjligen så himlade jag en aning med ögonen och upplät en liten suck.
Däremot var jag givetvis tvungen att fråga varför en del personer får ångest mycket lättare än andra.
Fröken, tålmodigt: ”Jo, du förstår ju, amygdala reagerar så på stimuli och så får man ångest.”
Helene, också ganska tålmodigt men även ganska envist: ”Ja, men varför är amygdala mer aktivt hos vissa personer?”
Fröken, smått uppgivet: ”Ja, men det är på grund av yttre stimuli som amygdala reagerar, om du är med om något traumatiskt till exempel.”
Varför person A får mycket mer ångest än person B efter att de exponerats för precis samma stimuli fick jag aldrig riktigt någon klarhet i, bara att ”amygdala reagerar så”.
Psykofarmaka ger dessutom enbart placeboeffekt, det enda som hjälper mot ångest och depression är KBT. ”Det finns det studier på.”
Personligen tycker jag att det är rätt skrämmande att en terapeut inte har större inblick i, just det, hjärnans anatomi och fysiologi och hur psykofarmaka de facto funkar. Det kanske vore lämpligt att läsa några studier om det också?
KBT kan funka jättebra, det kan även psykofarmaka. Att sitta och påstå något annat gör att jag bli ganska motvalls. Jag blir ännu mer motvalls när jag får höra att KBT absolut inte kan leda till mer ångest, ”det handlar bara om att tänka rätt, du tänker fel!”.
Jo, jag är medveten om det, men då kanske ni kan hjälpa mig att tänka rätt, inte bara påpeka att jag gör fel?
Vi var, så att säga, inte riktigt på samma plan.
Dessutom hakade jag upp mig på begreppen. Jättebra att man lär sig mer om sin ångest men jag tror att patienterna lär sig lättare om de begriper vad de ska lära sig.
En av gångerna hette Psykoedukation: Ångestexponering in situ.
Fundera på det en stund. Självklart vad vi skulle jobba med den gången, eller hur? Om man nu ska kämpa med något av det svåraste man har varit med om i sitt liv så kan det vara bra att förstå vad det är man skall göra utan att först få det översatt till begriplig svenska. Hade jag inte använt begrepp som in situ på jobbet så hade jag garanterat inte vetat ett smack vad det betydde. (I detta fallet handlade det om att utsätta sig för och hantera sin ångest på plats i verkliga livet så att säga.)

Sista gången fick vi titta på en käck liten film, en metafor för hur man lever sitt liv med sina ångesttankar. Jag är som bekant väldigt förtjust i metaforer men inte ens där förstod vi varandra. Den käcka lilla filmen handlade om en käck liten buss med en ångestfylld men käck liten förare. Den käcke lille föraren vågade utmana sina inte så käcka passagerare (dvs sina ångesttankar) och hitta nya käcka vägar. Han tog sin käcka lilla buss och satsade på rallykörning istället eftersom det var hans stora dröm.
Japp, jag begriper alldeles utmärkt vad filmen skulle illustrera.
Motvalls-jag måste ju då protestera att man inte kan satsa på vad som helst, man måste tänka rimligt också. Vad är egentligen rimligt för mig att uppnå? Ett helt friskt och ångestfritt liv? Nej, sannolikt inte.
Att satsa på det gör bara att jag känner mig totalt misslyckad (fast det beror ju enbart på att jag ”tänker fel”).
Jag tyckte att jag var smart som fortsatte metaforen med att en buss inte kan köra rally särskilt bra oavsett hur käck den är, den kanske skall satsa på att vara landsvägsbuss istället om den nu vill hitta nya vägar? Med andra ord, att hitta realistiska mål grundat efter de förutsättningar man har.
Fröken och jag lyckades inte nå varandra där heller eftersom hon försökte förklara vad en metafor är och jag i min tur försökte förklara att jag fortsatte metaforen, inte trodde att den bokstavligen handlade om käcka små bussar.

Hon såg dessutom smått förfärad ut när jag sade att jag faktiskt inte mår så värst mycket sämre psykiskt av allt elände här i världen. Det är naturligtvis fruktansvärt att barn svälter i Afrika, att det pågår krig och elände på många ställen (Putin hade inte invaderat Ukraina än) och att vi alla hotades av en global pandemi, jag slår inte bort sånt som oviktigt. Men nej, mina depressioner och min ångest utlöses inte av såna saker utan av helt andra faktorer. Det hjälper mig alltså inte att läsa om hur mycket nytta Röda Korset gör och att det till exempel togs fram vaccin mot covid i rekordfart.
Skall jag vara helt ärlig så skiter jag totalt i både svältande barn, krig och pandemier när jag är mitt i en depression. Jag är med andra ord en riktigt självisk och egocentrisk människa.

Sådär, nu har jag hävt ur mig all frustration från den utbildningen! Jag vet faktiskt inte om jag egentligen lärde mig något, däremot var det givande att träffa andra personer i samma situation. Att möta andra som slåss mot samma drakar och helveten ger otroligt mycket även om det givetvis är tragiskt att det finns andra som dras med samma skit.

Sen får jag ju erkänna att käcka små bussar kan nå en liten bit mot rallykörning. Min utomordentligt käcka Farmor Anka-bil har faktiskt kört ett varv på motorbanan i Falkenberg, förmodligen den enda Berlingo som kan skryta med det!
Visserligen av misstag och det var ganska pinsamt men slå det ni!😄🚐

Här är förresten den käcka lilla filmen med bussjäveln.
https://youtu.be/Z29ptSuoWRc

Hejdå Solhem!

Psyk-Isak och jag har så att säga gjort slut, eller rättare sagt avslutat vår kontakt.
Det känns ganska skumt, skönt på ett sätt men också lite bittert. Det som började så fantastiskt bra rann ut i…ja, vad? Inget? Sanden? Ett hål? Dock ett mindre hål än när jag började på Solhem för snart sex år sedan.
Jag insåg vid vårt senaste avstämningssamtal att jag inte hade ett dugg att säga honom. Varför, liksom? Mår jag bra så är det finemang, mår jag dåligt så kan han uppenbarligen inte hjälpa mig eftersom de inte längre ”har någon behandling att erbjuda mig”. Det skaver, hur fasen kunde det bli såhär – för visst finns det massor de skulle kunna göra om de ville och hade resurserna. Det där med resurserna är förstås inte Isaks fel, men då är det väl bättre att säga det? ”Vi har inga resurser för patienter med din typ av problematik.” Sådär, ska det vara så svårt?

Nåväl, släpp och gå vidare! Jag vinner inget på att gå och vara sur eller bitter även om det hade kunnat avslutats på ett bättre sätt. Jag var åtminstone trevlig vid vårt sista samtal, det har ju varit ett jättesteg på vägen att gå där och Isak var suverän i början.

Vad jag däremot är ganska rejält sur och besviken över är dr R. I höstas lovade han att jag skulle få testa en ny medicinkombo, han ville bara ha klartecken från neurologen först. Neurologen gav tummen upp, men då var det plötsligt alldeles för jobbigt att byta min medicin, de kunde inte följa upp det ordentligt ”när jag bor i Göteborg”. Jag bodde onekligen i Göteborg även i höstas, precis som de två senaste åren vilket inte har varit något problem och det är väl ändå inte deras sak att jag har en bra bit att åka till mottagningen när det har funkat hittills?
Nåväl en gång till, släpp det också.

Jag har istället traskat vidare (eller snarare tillbaka) till gamla goda Psykiatrisk Mottagning Centrum, dvs PMC i Göteborg. Jihoo! Eller inte…
De kan förstås ha bättrat sig de senaste sex åren, vad vet jag?
”Min” Psyk-Lotta gick i pension förra året så henne kommer jag inte att träffa alls, annars hade jag väl sagt hej åtminstone.
Jag har däremot träffat Nils som är psykolog och gjorde någon form av bedömningssamtal i torsdags. Jag har helt klart svårare för att prata med karlar men han var helt ok. Extra plus i kanten för att han frustade till när jag berättade att ångest-KBTn förra våren bara handlade om att jag ”tänkte fel” och att man inte kan få mer ångest av den typen av behandling. Vi var helt ense om att det kan man visst, om inte terapeuten fångar upp en.
Hans kommentar var att de kanske inte hade så lång erfarenhet av patienter med djup depression och svår ångest? Nä, just det, det tyckte inte jag heller förra året.
(Jag undrar ibland vad de egentligen tänkte om min utvärdering av kursen eftersom jag sågade dem totalt. De lär ju ha förstått vem som skrivit vad med tanke på att jag nog var den som var mest kritisk (men nä, jag höll mig faktiskt från att korrigera deras felaktiga kunskaper om hjärnans anatomi!). Jag är nog en ganska gräslig patient emellanåt. 😄)

Nu väntar jag alltså på att Nils skall ta upp mitt fall med sitt team för att de ska fundera på om jag ens hör dit eller till någon annan mottagning, sen komma fram till om jag skall få någon hjälp – och hur den i så fall skall se ut.
Håll tummarna för att jag kommer till en mottagning med vettigt folk och får hjälp av någon som det klickar med!

En lång vecka

Först av allt så vill jag klargöra att även om jag har tyckt att det varit jobbigt och att jag höll på att krokna på slutet så har det varit helt ok, ingen har lagt på mig för mycket jobb och ”ansvar” mer än möjligtvis jag själv! Jag blir tvärtom glad över att vara tilltrodd, det hade ju inte varit så kul om M och C hade sagt att ”Vi är sjuka, NN tar hand om Greina och Tindra de kommande dagarna för vi tror inte att du klarar det”.

Det har onekligen varit en lång vecka där jag har haft en eller två hästar 10 dagar i sträck. Covid slog till i stallet så det har delvis hankat sig fram sedan slutet på förra veckan. Alltså, rent teoretiskt är det inte så jobbigt att gå drygt 50 meter till stallet, mocka, fixa mat och vatten och se till en häst (eller två) men det måste liksom göras och det är jobbigt. Jag har dessutom haft lite dåligt samvete över att inte ha hjälpt till med diverse andra saker i stallet, det är som sagt många som har varit sjuka.

Jag lägger för höga krav på mig själv, efter några dagar kom de där tankarna att ”Jag gör det inte tillräckligt bra” och ”Jag borde verkligen…(tömköra ett ordentligt pass, putsa utrustningen, tvätta svansen på Greina, skura ur alla fodergrejer ordentligt…)”. Saker som ägarna brukar fixa men som jag också brukar göra när jag har tid och ork.
Men vänta lite nu, det är inte M och C som säger till mig att fixa allt sånt, det är ju jag själv! Och i ärlighetens namn, hade ”NN” haft hand om töserna den gångna veckan så hade de förmodligen inte blivit så pass ompysslade som de faktiskt blev.
Nu blev det ändå en kontinuitet, Greina fick göra något varje dag även om det kanske inte blev så mycket. Har hennes man inte blivit ordentligt genomborstad på ett tag så lider hon nog inte av det, hon har fått sina hovar och andra viktiga saker ompysslade. ❤

I går tänkte jag gjort ett slutryck, kört igenom båda hästarna ordentligt och ridit Tindra men vad fasen, regn, blåst och hagel – nä, de fick springa runt lite i paddocken istället. Idag har jag varit helt stalledig, jag var faktiskt så duktig att jag bad C ta Tindra själv även om det egentligen var min dag. I morgon är allt (förhoppningsvis) åter i gamla vanliga gängor även om folk fortfarande är trötta efter att de har varit sjuka.

Vad skulle jag egentligen komma fram till med allt det har svamlet om stallet och hästarna?
Jo, att jag klarade det!
Både rent praktiskt och mentalt. Jag är trött, skittrött ärligt talat, men har hållit saker och ting flytande. Det handlar ju inte bara om hästarna, resten av livet ska också flyta. Lägenheten är måhända inte tipp-topp men helt okej (om man har tofflor på sig så märks inte allt grus på golvet så mycket), hundarna har fått hyfsat med aktivering och jag har fått en nyttig lektion i att ställa lagom med krav på mig själv, att bromsa och att tycka att det jag gör varit riktigt bra även om det kanske ”kunde varit bättre”. Heja mig!

Fem steg fram…

…tre åt sidan och två tillbaks.

Ja, ungefär såg 2021 ut för mig.
Epilepsi eller vaddetnuär, gruppterapi som var…intressant kanske inte är rätt benämning men tja, inte riktigt som jag hade förväntat mig, psykdiagnoser hit och dit, Solhem hit och dit, flytt fast datumet var lite flyt(t)ande, förberedelser där jag lyckades mer eller mindre slå knut på mig själv och som vanligt snubbla över mina egna fötter. Eller snarare lägga krokben för mig själv i form av knasiga tankar och knasiga känslor. Och, naturligtvis, covid som lurkat i bakgrunden.
För flera av mina vänner har 2021 dessutom varit ett riktigt jävla skitår med svår sjukdom och tunga förluster av närstående.

Jag har trots allt landat på fötterna – och fötterna står nu ganska stadigt här på Stora Holms Säteri.
Det är en fantastisk miljö att bo i, särskilt en dag som denna när snön bäddar in alla byggnader i mjukt vitt och ger en speciell stämning åt gården. Jag var ute på kvällspromenad för en stund sedan, såg mig omkring och tänkte Jag bor faktiskt här! med en riktigt varm känsla inombords. Att dessutom ta vägen förbi Greina och Tindra för att se till dem inför natten – bara för att jag kan – är underbart.

Dessvärre flyttade även mitt sämre jag hit. Den där biten som oroar sig, mår dåligt, försvårar saker och ting och rent allmänt åbäkar sig. Som ser problem där det inte finns några och förstorar de problem som finns.
”Det här är alldeles för bra, det kommer att skita sig!”
Jag försöker övertyga mig själv om att det faktiskt kan fortsätta vara bra, att saker inte nödvändigtvis måste strula till sig. Det är BRA att bo just här just nu, varför noja för vad som kanske (eller kanske inte) händer framöver?
Fast om jag inte oroade mig och såg svårigheter överallt så vore jag väl inte jag, helt enkelt.

Farmor Anka-bilen bor däremot kvar hos mamma. Jag får ändå inte köra så då är det bättre att mamma kan ta ut och rasta henne regelbundet.
Hon fattas mig, att kunna puttra iväg vart som helst när som helst även om jag börjar vänja mig vid att det inte går. Det är snart ett år sedan jag satt bakom ratten sist och det ser inte ut som att det kommer att ändras på ett bra tag. Det där gnagande hålet att jag kanske aldrig får köra igen försöker jag att korka igen så gott det går.

I nuläget får jag i snitt ett litet anfall i månaden vilket i sig inte är så jobbigt men det hänger ju över mig.
Neurologen vill inte riktigt sätta diagnosen epilepsi men har ingen annan diagnos eller förklaring. Tillsvidare kan jag leva som vanligt, förutom att jag inte får köra bil. Eftersom jag redan äter en ”väldigt potent epilepsimedicin” även om det är på helt andra indikationer så gör de inget på farmakologisk väg heller.

En av de riktigt, riktigt bra sakerna som hände 2021 kan dock beskrivas som fem stora, fina galoppsprång rakt fram utan vare sig sidosteg eller bakåtgående, möjligtvis med en liten glad bakutspark på slutet.
Jag började rida igen!
Att sitta på hästryggen igen efter drygt fem år är underbart. Fina Tindra är en väldigt rolig häst, jag har ju känt henne länge men inte ridit henne tidigare. Att hon dessutom är Greinas dotter gör förstås att hjärtat klappar lite extra för henne.
Jag har till och med ridit lektion(!). Med tanke på att jag inte kan ta lektioner utan att bli skitnervös, stressad och må riktigt dåligt innan så är jag mer stolt över att jag gjorde det än över hur jag gjorde det, men visst gick det bra!
Tack Cilla för förtroendet att få rida din pärla!

Vad gäller Solhem, Isak, diagnoser och fortsatt behandling så hänger det i luften. Klart är i alla fall att jag kommer att avslutas på Solhem, var jag hamnar sedan vete sjutton.
Jag har ett inbokat läkarsamtal nästa vecka, dr R är bra men det hjälper ju inte om jag ändå inte ska gå kvar. Förhoppningsvis har han åtminstone en plan över hur framtiden skall bli.

Nikka som hälsar på hos en av våra nya grannar, familjen Bäfver

Epilepsi, eller…?

I tisdags var jag alltså hos neurologen på Sahlgrenska. Jag blev ju väldigt förtjust i den förra läkaren men idag var det en ny igen. Han var helt ok men verkade mest be om ursäkt för sin uppenbarelse. Om jag brukar försöka utplåna mig själv emellanåt så var han minst lika bra på det.
I vilket fall så visade både CT och MR en fullt normal (ha!) hjärna utan tumörer, blödningar/proppar eller andra förändringar. EEGt hade små peakar som gränsade till epilepsi vid ytlig sömn men det är omöjligt att säga om det är epilepsi eller om det är en biverkning av min psykofarmaka.
Klantarsle som jag är så har jag inte dokumenterat mina anfall ordentligt, det kunde jag ju ha räknat ut att de ville veta mycket noggrannare än ”två till tre anfall i månaden”. Det är alltså små anfall det rör sig om, något mer riktigt rejält med medvetslöshet och kramper har jag inte haft sedan det i februari.

Det är i nuläget svårt att sätta in behandling alternativt minska på psykofarmakan så vi ska ha uppsikt i tre månader till för att sedan förmodligen göra ”något”. Ganska frustrerande, helst hade jag förstås velat att läkaren skulle ha sagt ”Ta ett sånt här gult piller varje morgon så är du bra sen!” men jag vet ju att det här med ep kan vara komplicerat.
Jag har heller inte riktigt trott på teorin att det skulle vara biverkningar av mina mediciner eftersom jag har ätit dem ganska många år – det borde ha dykt upp tidigare i så fall. Sen kom jag på att jag gått ner rätt rejält i vikt sedan vi gjorde den senaste doshöjningen, med andra ord kan det faktiskt vara relaterat till medicinen.
Jag får ta och kontakta neurologen nästa vecka och uppdatera dem om det – om inte annat så kan man ta blodprover för att se hur hög koncentration jag har av de olika läkemedlen och kanske få en hint där.

Jag får självklart fortfarande inte köra bil men mot att jag lovade dyrt och heligt att inte sätta mig bakom ratten förrän jag fått klartecken från läkaren så fick jag behålla själva körkortet. Det är onekligen krångligt om man måste fixa nytt id, i synnerhet om de hade tagit körkortet på kliniken. Förmodligen såg jag pålitlig ut? 😀

Min ”utplånar sig själv-doktor” bad dessutom väldigt mycket om ursäkt för att han ställde en så pinsam och personlig fråga men han undrade om jag fortfarande har menstruation.
Alltså, är det pinsamt för en läkare att ställa den frågan till en kvinna som faktiskt närmar sig 50? Eller för den delen att få frågan av nämnda läkare när man är nämnda kvinna? (Den meningen blev ju lite skojsig.) Nej, just det, det tycker inte jag heller och fann inget konstigt i att han frågade om saken, hormoner kan ställa till det rejält och ärligt talat är min kropp rätt kajko för tillfället just för att jag är ”i den åldern”.

Summa summarum: Jag har kanske epilepsi, kanske inte.

Fortsättning följer…?

Men så en riktigt god nyhet: Min flytt närmar sig! Den nuvarande hyresgästen i ”min” lägenhet håller på att flytta ut nu i veckan, sen ska det byggas ett nytt badrum och sen – Tadaa! – så kan jag flytta in. Sannolikt blir det i december, lagom till jul med andra ord.
Måste bara se till att hundarna får med sina julstrumpor, hur ska det annars gå? De är ju för övrigt köpta på säteriet, klart att de måste med! (Julstrumporna givetvis, Nikka är som bekant köpt på Storsten och Charlie fådd på Bredsten. Att de ska med är knappast någon tvekan om även om jag misstänker att mamma och Nikka planerar en kupp. Den där Labradåren har ju varit Mattes tös från dag 1, nu är hon plötsligt ”Mormors kicka”; sover i ”mormors” säng, äter med ”mormor”, väntar på dörrmattan på att ”mormor” ska komma hem…)

Holmdammen, vårt framtida tillhåll!
En lisa för själen helt enkelt (och badplats för labradorer)
Stora Holms Säteri 2016

En bra helg!

Trots allt elände så har hundarna och jag haft en fin helg.
Lördagen bjöd på sagolikt väder, en sån där solig krispig dag som bara oktober kan erbjuda. Vi njöt i solskenet i goda vänners lag i stallet – vi har en helt fantastisk fikahörna i sydläge där man kan sitta hur länge som helst.
Vi är dessutom väldigt duktiga på att fika i stallet, nog det vi kan bäst…?

Eftersom Nikka rände omkring lite väl mycket tidigare i veckan så blev det en vilodag för oss alla tre men en liten promenad blev det förstås!

Andra tar så himla fina bilder, mina blir mest såhär: En ful minilönn med trista blad – ni får tänka er känslan med strålande sol och fantastiska lysande gula löv!
Stora Holm 2021

Charlie är förstås alltid söt, oavsett fotograf!
Stora Holm, 2021

Och så världens bästa labrador, såklart – även om hon kisar på varenda bild. Här ser hon i alla fall inte ut som att hon smider Onda Planer, det gör hon på resten av bilderna. KAN hon ens tänka elakt?
Stora Holm, 2021

I går var Charlie och jag iväg på kennelträff på Tjolöholms slott. Eller ja, inte inne i slottet utan i de vackra omgivningarna. Historisk mark för våra hundar – här sprang de allra första cairnissarna omkring när rasen introducerades i Sverige för sisådär 100 år sedan. Danjou’s valpköpare (och jag då, som är vuxen hund-fåddare) är ett himla härligt gäng och vi fick en mysig promenad med mycket prat och skratt. Fika blev det förstås också!
Det är så roligt att se alla cairnissarna, i synnerhet som de är släkt allihop. Bland annat träffade vi Charlies syster Doris, de var väldigt lika varandra. Med andra ord så är Doris en ruskigt söt liten tjej!
Tack allihop för en fin dag och tack Ann-Christin och Carina för skjutsen!

En väldigt lurvig Charlie (tv) med syster Doris samt Siri som är lik Skroffan
Tjolöholm 2021

Inte lätt att få till ett gruppfoto!
Vem ser vilken hund som är Charlie?
Foto: Bodil Ahlin
Tjolöholm 2021

Det tråkiga med dagen var att efteråt var jag helt slut. Inte det vanliga Jag-är-ful-alla-andra-tycker-att-jag-är-en-hemsk-person-vad-fan-sade-jag-nu-trött utan Min-hjärna-är-totalt-utmattad-av-att-överhuvudtaget-försöka-fungera-normalt och Tänk-om-jag-får-ett-anfall. Att hålla reda på vad vi pratar om, att komma på rätt ord, att veta om jag upprepar samma sak tio gånger.
Min hjärna har helt enkelt tagit stryk det här året. Jag vet inte hur mycket som märks utåt men den får liksom jobba hela tiden för att ens klara sånt som går per automatik annars.
På sätt och vis är det lite fascinerande hur hjärnan (inte) funkar och hur mycket vi gör utan att fundera över det i vanliga fall. Man kanske kommer av sig nästan lika ofta, blandar ihop namn, tappar tråden, glömmer vad man skulle göra – men för det mesta hoppar hjärnan tillbaks i rätt spår av sig självt. Nu är det som att hamna i en återvändsgränd, jag måste liksom tänka på hur jag ska tänka och ibland även hur jag skall tolka omvärlden. Enkla instruktioner blir helt obegripliga. Det tar ruskigt mycket energi och är dessutom ganska skrämmande. Var f*n kommer detta att sluta?

Nå, i morgon kanske jag får svar. Tid hos neurologen på SU på förmiddagen, skänk mig en tanke och håll tummarna för att de har en diagnos och dessutom någon form av behandling!

Älskade hundar!
Stora Holm, 2021

Maisie, så ruskigt söt!!!
Nikka och Charlie behöver helt klart en lillasyster så småningom (fast Nikka håller nog inte med)
Tjolöholm, 2021

…och småskit…

…vilket inte skall förväxlas med Lillskiten, dvs Charlie. Han är helt enkelt en Lillskit, sagt med kärlek.

Småskiten (som är ganska stor egentligen) står Solhem för.
Jag var ju hos Isak häromveckan och vi hade väl ett ok samtal men det känns ändå ganska hopplöst det här. Enligt honom så avslutar Solhem alla patienter ”som de inte kan göra något mer för”. Dvs även de som har kroniska sjukdomar/tillstånd. Dessa patienter skall nu gå hos primärvården, alltså vårdcentralen. Jomenvisst, det funkar säkert jättebra! Eller kanske inte det, nej.

Isak och jag skall i och för sig prata vidare nästa vecka och jag lämnade mina senaste blogginlägg men jag tror inte att det gör någon skillnad.
Det finns alltså ”inget mer att göra”, jag ”har ju fått KBT”. Antingen så funkar den och då är jag färdig och avslutad alternativt så funkar den inte så då är det ingen idé, typ. Var jag hamnar på den skalan vete sjutton med tanke på att gruppterapin på Vuprehab gick väldigt bra, de senare grupperna inte bra alls.
Sofia var ju suverän men dels har hon slutat, dels var den terapin tydligen ändå ”färdig”. Att det kan behövas mer terapi än ett drygt halvår spelar tydligen ingen roll – och hur många med långvariga (livslånga) och faktiskt svåra psykiska tillstånd fixar det på ett halvår?! För att sedan stå helt på egna ben?
Att den senaste gruppterapin inte har funkat beror till stor del på att jag mått sämre. Jag har fastnat och gått åt fel håll i ångesten och skulle behöva bra hjälp för att ta mig vidare men det alternativet finns inte.
Jag skulle dock kunna få någon form av ”KBT-booster” med Isak innan de avslutar mig som patient men det har ju inte funkat alls de senaste åren.
Kommunikationen har brustit åt alla håll och kanter, kanske ffa vad gällde övergången från Sofia till att inte ha en egen terapeut.

Ett synnerligen konkret problem är dessutom att det finns inte en chans att en vanlig vårdcentral skriver ut min medicinkombo. Inga konstiga mediciner men de skall helst inte tas tillsammans och Solhem är faktiskt den enda mottagningen som har gått med på det överhuvudtaget. Men det är klart, om de kickat ut mig som patient så behöver de förstås inte bry sig om den biten.

Primärvården då, ja. Jag hade ändå tänkt byta vårdcentral när jag flyttar, jag går fortfarande kvar i Floda.
Enligt Isak så är det här tydligen en ny ”policy”, de psykiatriska öppenvårdsmottagningarna skall bara ha kvar de patienter de fortfarande kan behandla, inte bara för att stötta. Vem som bestämmer den biten i mitt fall har jag ingen aning om men det är alltså kört.
Däremot så har primärvården ”fått utökade resurser” för att ta hand om dessa patienter. Enligt Isak, alltså. Han är inte alls tveksam utan tycker att jag är onödigt skeptisk. ”Det funkar inte alls som [det inte funkade] tidigare!”

Med andra ord sätter sig Helene och börjar kika efter lämpliga vårdcentraler. 1177 är så bra på att ge tips om vart man skall vända sig men varken deras automatchat eller den verkliga personen jag fick chatta med (vars svar var påfallande lika deras standardiserade ”Goddag yxskaft-svar”) kan komma med något vettigt.
”Du får söka på det du letar efter!”
Jahopp, enligt deras sökfunktion så finns det en vårdcentral i Göteborg som kan erbjuda kontakt med psykiatrisjuksköterska. EN!!!
Övriga som man hittar någon info om har möjligen samarbete med psykologer och då handlar det om 10 eller i bästa fall 20 träffar varpå man skall vara bra. Det finns ingen som helst resurs för att hålla kontakt med och stötta kroniskt sjuka psykiatripatienter.

Det känns ärligt talat jävligt hopplöst vilket jag även sade till Isak. Om det inte finns någon som fångar upp mig så, ja, då slipper de i och för sig problemet inom några år. Ekonomiskt och effektivt.

I vilket fall skall jag träffa Isak på onsdag och psykiatrikern på fredag. Jag bad att få komma till den läkare som har det medicinska ansvaret, det vill säga överläkaren dr R.
Isak menade på att ”det är inget fel på AT-läkare” och det är det självklart inte men i nuläget vill jag ha erfarenhet och kompetens – för att inte tala om att en AT näppeligen kan fatta några beslut. Jag vill dessutom diskutera om det finns något farmakologiskt alternativ som vi har missat eller som dykt upp de senaste åren. Mina nuvarande läkemedel är gamla och det har hänt rätt mycket inom psykofarmakologin de senaste decennierna.

Vad jag ska ta mig till sen, ja de vete sjutton. Det är förmodligen väldigt begränsat med privata alternativ inom psykiatrin, åtminstone om de ska vara anslutna till Försäkringskassan.

Just nu är det verkligen limbo vad gäller det här men på något sätt orkar jag inte bry mig. Skit samma, det funkar inte ändå. Jag hamnar inom kort mellan två stolar och det mellanrummet är sannolikt både brett och väldans, väldans djupt.

Dagens vård i ett nötskal, dessvärre gäller det inte bara psykiatrin.

Bästaste pärlan med goaste pussmulen!
Greina 2015