Baldur-rapport

Idag var det alltså dags för ett återbesök på Ale Djurklinik med Baldur. Pia körde och jag och Leia hängde med medan Alice mötte upp direkt på kliniken. Praktiskt att Skroffan har sin ”kattbunker” när man skall åka med någon annan!
Baldur blev av med gipset men tyvärr var han fortfarande halt även efter skoning. På vänster fram som är det bra benet har han en relativt vanlig sko fast med sidokappor i stället för en tåkappa. Inget konstigt där förutom att Björn kapade en hel del och kortade tån.
På det dåliga benet är hovväggen borttagen på hela utsidan av tån så det ser ut ungefär som att han har en halv hov (något överdrivet visserligen men en stor bit saknas helt enkelt). Det såg relativt bra ut så Björn slog på en specialsko som vi hoppas kommer att sitta kvar, den har ju inget fäste på ena sidan. Tvärs över den saknade biten borrade han fast ett metallband som skall hålla ihop hoven och ge stöd. Hålet fylldes med tjärklegg som sedan stelnar och blir ett skydd.
Troligtvis haltar Baldur fortfarande för att den elastiska inre delen av hoven (som säkert har ett fint namn som jag borde kunna vid det här laget) inte har något stöd, när han rör sig så ”bubblar den ut” något genom hålet.
Men vi VET alltså inte om vi verkligen har fått bort allt eller om det kanske är något annat fel också.
Blir han inte ohalt inom 10-12 dagar så skall vi kontakta dem igen för en ny genomgång med röntgen, annars skall vi tillbaks om fem veckor.
Tills dess skall Baldurs hov hållas ren och torr vilket innebär att han får stå inne och bara komma ut på små rundor när det är fint väder. Nu när han är skodd så bör det dock gå att promenera med honom på Jannevägen utan att han blir alltför ömklig.
Det känns lite läskigt nu när han är av med gipset, även om vi har fått instruktioner så är det knepigt med hur hoven skall skötas och vad han får och inte får göra. Det var nog bra att vi var med alla tre så att vi kan diskutera sinsemellan hur vi skall göra med hoven.
Prognosen för den här typen av skador är tydligen god men tar lång tid på sig att läka, upp till ett drygt år förutsatt att vi inte behöver karva mer. Om 1-1,5 månader kommer han att tåla lite mer eftersom hovväggen då har hunnit återbildas till viss del. Men jag får ju erkänna att det kommer att vara läskigt de första gångerna när han får börja gå i den stora hagen igen för att inte tala om när vi börjar rida. Har en känsla av att det kommer att bli en hel del i paddocken och på mycket snällt underlag där det inte är någon risk att han trampar av sig skon.

Kvällen har jag ägnat åt att först städa bilen och sedan installera en skrivare åt mamma. Normala skrivare stoppar man in en eller två sladdar i, trycker på ”on” och så är det klart. Den här visade sig dock vara långt ifrån normal och jag hade dessutom hjälp av ett femmånaders Pyre som ville hjälpa till genom att sätta sina snubbelfötter överallt där de inte skulle vara och att tugga på sladdar, bruksanvisningar och annat.
Eftersom det här inte var en normal skrivare så skulle USB-sladden stickas in i skrivaren, alltså långt inne i innanmätet och inte i ett fint litet uttag på sidan av. Till slut gick det att skriva ut ett papper fast då hade vi forfarande halva installationen kvar. Jag sade åt min (visserligen snälla och grötkokande) mamma att resten fick hon göra själv för jag tänkte inte sova över.

Satte mig i min nystädade bil och puttrade hemåt men hann inte långt förrän bilen började tjuta högt och argt samt blinka med en gul krumelur och hacka illavarslande. Krumelurerna som satt som ett rinnande vatten för ett halvår sedan har förpassats långt bak i skallen men jag vet i alla fall att gula krumelurer inte är lika farliga som röda dito.
Som tur var så finns det ju en instruktionsbok samt telefon så att man kan ringa sin mamma (som fortfarande äger bilen, alltså är det även hennes huvudvärk om eller när den går sönder). Gemensamt kom vi fram till att om inte bilen hackade alltför mycket så kunde den nog puttra hem till Tuve. Alternativet var ju att ställa bilen 300 m från mamma och sova över där men jag ville ha hem min lilla bil. Pratade snällt med den och då kunde den tänka sig att starta utan att pipa eller hacka och så puttrade den hem utan att krångla alls. Får väl slå en pling till verkstaden och höra vad de säger. Och det är klart, om nu både Skroffan och Baldur är trasiga och delvis ur funktion så kan väl lika gärna bilen krångla.

Blandat

I lördags var vi hemma hos Ann B och träffade diverse tervfolk. Eller rättare sagt, diverse Lilla Ekliden-folk. Jag hör alltså inte riktigt dit men som dagmatte till Kalle räknas jag snällt in i skaran. Det var en trevlig kväll med mycket god mat. Kul att träffa Nettan med familj och Brolle-familjen igen och naturligtvis även Ann o Cesar men dem träffar jag ju lite oftare :-).
Skroffan var med och förpestande livet för Figo, han såg smått irriterad ut över att ha en liten terrier pussandes i mungiporna. Inte nog med det, den lilla terriern snodde dessutom hans leksaker och tuggben mitt framför nosen på honom. Han är synnerligen snäll, Figolainen, som stod ut med en Leia som på alla upptänkliga vis visade att hon älskar tervar. Wille och Kalle brukar sätta fröken på plats innan hon kommer till mer direkta ömhetsbetygelser.

Jag gjorde min plikt som fyllechaffis och körde hem A och a efteråt vilket innebar att jag kom hem mitt i natten. Alldeles för sent (eller tidigt, hur man nu ser på det) för att sova så jag hamnade framför datorn i stället vilket innebar att jag sov bort större delen av söndagen. Skroffan var även hon trött och är fortfarande inte riktigt på topp även om hon börjar piggna till. Följaktligen gnager hon åter på mattes händer och tar jämfotaskutt från fotänden av sängen upp till mitt ansikte.

Igår gjorde vi en ledsam sak, hämtade hem Raskva eller rättare sagt hennes aska. Jag blev helt knäckt när jag fick hem Mulen men nu kände jag ingenting. Ludd har liksom bara suddats ut, det känns fortfarande totalt overkligt. Tack Anne för att du hämtade Ludden i alla fall så att jag slapp!
Puttrade sedan ut till Baldur som har tråååkigt i sin box. Tyvärr går det ett dike i sjukhagen så han kan inte ens gå där på dagarna, bara på en liten avspärrad bit. Herrn håller sig inte inne i hagen heller utan går helt sonika ut när han tycker att det är roligare på andra sidan.
I morgon skall han tillbaka till Ale, förhoppningsvis blir han av med gipset så att han kan gå ute sedan.

Vi gick en runda med Anne på kvällen men Pyret blev trött vilket hon inte har blivit på länge så jag fick bära henne en bit och ta en kortare väg hem. Vet inte om det var för att vi gjort en del saker under dagen eller om det var för att hon fortfarande inte är riktigt frisk. Hon kissar mer normalt nu i alla fall. Vi skall tillbaks till vetten nästa vecka, jag är lite smånervös men hoppas på att proverna kommer att vara ok igen.

På hundkurs

Idag var det första gången på Katia-kursen. Jag har hunnit ångra både en och två gånger att jag anmälde oss men nu var det ju lika bra att ta tjuren i hornen och gå dit. (Anledningen till att jag ångrade mig var att jag blir så jäkla nervös, inte att jag är rädd för Katia om nu någon trodde det.)
Leia tyckte som vanligt att allt var kul men blev så exalterad av att titta på apporteringsövningar att hon fick gå och sätta sig i bilen tills det blev hennes tur. Helt klart behöver hon träna på att vara passiv medan det händer saker fast det visste jag ju innan. Jag var jätteduktig på att åka till Kallebäck de första veckorna när jag hade henne men under sommaren har det inte blivit av. Lisa, du får släpa dit mig!!
I vilket fall, idag kunde Leia naturligtvis varken ”sitt” eller ”ligg”, i alla fall inte på kommando. Hon försökte med alla möjliga varianter, sitt-ligg-rulla runt-krafsa med snubbelfötterna tills hon insåg att hon skulle LYSSNA och då gick det lite bättre. Vi tränade alltså på ”sitt” och sedan på ingångar. Jag har inte fått dem att fungera men när Katia visade med Leia gick det naturligtvis som smort. Nu vet jag hur jag skall jobba vidare så vi skall nog få ordning på inkallningarna också.
Andra omgången fick Leia göra apporteringsövningar, dvs att välja en vittringspinne för att få en gotta. Det är märkligt hur något som förefaller så lätt kan vara så krångligt när man skall göra det själv!
Vi har hållt på lite tidigare med apport/byteshandel men naturligtvis hade jag gjort fel. Ingen skada skedd men jag visste väl att det inte var någon idé att börja på egen hand.
Jag är ändå nöjd med Leia, hon blev väldigt glad av att se de andra hundarna men höll sig i skinnet och var lös utan problem. Dock kom det en frestelse som var för stark: en terv som gick förbi. Jag tänkte ju inte på att Leia skulle associera till näbbarna så hon hann pipa iväg innan jag hann kalla in henne.
Att hon inte kan hålla koncentrationen är ju en mognadsfråga även om det naturligtvis går att träna på.
Hon är ju faktiskt inte frisk heller, jag tyckte att hon var tillräckligt pigg för att kunna gå på kurs men hon är fortfarande inte riktigt på topp. Förmodligen märks det inte om man inte känner henne men jag ser skillnaden. Inget Pyre som nafsar mig i håret eller springer omkring ovanpå soffan till exempel.

I kväll skall vi hem till Ann B och träffa Kalle-Balles uppfödare som är på besök. Skall bli trevligt men det vete sjutton om jag hittar dit!

Skit

Just nu är allt bara skit. Insikten att Raskva är borta för alltid börjar långsamt sippra in, Leia är sjuk och Baldur är inte heller bra.
Igår var Skroffan alltså hos veterinären. Det kändes hemskt att komma dit och jag tänkte på Ludd hela tiden, det var med gråten i halsen som jag satt där.
Leias urinprov var inte alls bra, det formligen kryllade av bakterier, vita blodkroppar (=tecken på infektion men det hör ju ihop med bakterierna) och dessutom var provet inte tillräckligt koncentrerat enligt vetten. Leia mådde ganska bra (i jämförelse med förra veckan) men de tyckte att hon var såpass dålig att hon fick en antibiotikaspruta med en gång.
Leia tyckte att det var ett kul ställe med snälla människor även om hon protesterade när de tog tempen och när hon fick sprutan. Hon var inte helt lätt att undersöka eftersom hon var GLAD hela tiden och mest ville gosa alternativt undersöka allt med munnen och hennes snubbelfötter var i vägen hela tiden.
Hon skall tillbaks om ett par veckor med ett nytt prov, dels för att se att bakterierna verkligen har gett sig, dels för att se om den låga koncentrationen bara var tillfällig. Givetvis inbillar jag mig det värsta, att Skroff har någon form av njurproblem men jag försöker intala mig att det bara är en övernitisk veterinär (hon är nyexad).
Nu får hon i alla fall antibiotika tre gånger om dagen vilket gör att vi får gå upp klockan halv sex för hon får inte äta förrän två timmar efter medicineringen. Å andra sidan hade jag ändå gått upp tidigare nu när hon är sjuk, tycker att det är synd om hon skall hålla sig och att det kanske gör ont bara för att jag inte orkar masa mig upp.

Så Baldur, ja. Det är inte bra alls. Nu har de öppnat upp hoven hela vägen och skurit bort en massa äckel. De vet fortfarande inte om de har fått bort allt så han skall tillbaka nästa vecka igen. Högerhoven som är den dåliga är gipsad men han får lov att gå ut litegrann om det är torrt ute. Dessvärre är han halt även på vänster fram men eftersom han har så ont i höger så kan de inte göra någon ordentlig hältutredning. Förhoppningsvis är det bara tillfälligt.
Fram till på onsdag skall han alltså mer eller mindre stå inne och vad som händer sedan vet vi inte. Blir han av med gipset så kommer det att vara supernoga att hoven hålls ren och torr och hur lätt är det i våra leriga hagar. Det tar upp till ett år innan hoven har läkt ut ordentligt men det skall gå att rida honom om ett tag i alla fall.
Idag har han fått gå i paddocken några timmar eftersom det var enda stället som var tillräckligt torrt,  det växer lite gräs i kanterna så det har han pillat i sig. Han har fått låna Solfaris utebox så nu kan han stå och kika ut och slipper stå i sin inne i stallet. Solfaris box är dessutom större så han kan röra sig bättre (inte för att hans vanliga box är pytteliten men i alla fall).
Jag har knipsat av en del granris och hängt upp inne i boxen, i julas drog han ju ner dekorationsriset hela tiden så då kan han ha något att pilla med. Han tycker verkligen att det är astråkigt att stå inne själv.

Fick brev idag att Raskvas aska är klar för hämtning redan så snart har jag båda mina Gammeltanter hemma igen.

Mera elände

Nu är det dags för nästa smäll. Inte nog med Raskva och att Baldur är uppsprättad, nu är Leia sjuk också. Hon har kissat inne ett par nätter i rad vilket definitivt inte är likt henne, det har hon inte gjort sen de första nätterna hemma. Eftersom hon dessutom kissar konstigt ute fick jag misstankar om urinvägsinfektion och mycket riktigt, mamma hittade massa baskelusker i hennes urinprov. Nu fick vi tid till veterinären redan idag, tur för jag tänker naturligtvis på alla möjliga läskiga följdsjukdomar, njurbesvär och annat som kan drabba en liten oskyldig valp.
Kan ju har varit därför som hon har varit dämpad också, jag som trodde att hon saknade Raskva.
Lilla Skroffungen :-(.

Baldur skulle på återbesök idag och får sedan komma hem igen, han har bott hos Pia sedan i fredags. Han hade en rejäl hovböld i höger fram, de fick öppna upp hovväggen så nu är han gipsad på båda fram. Boxvila tills vidare, han får vara ute i sjukhagen om det är torrt men det sliter ju på gipset att gå så han får mest stå still.

Till sist en GLAD om än inte färsk nyhet: GRATTIS mormor Lisa och Chicka till fyra underbara knortpojkar! Mer terriers till folket! Bilder finns på kennel Gorms hemsida, www.gorms.se.
Tävlingen är därmed avslutad, det var ingen som gissade rätt även om Anne muttrar att hon var närmast.

Bedövad

Jag kan inte fatta att Raskva faktiskt är borta. Att min älskade lilla Ludna vän inte finns mer. Jag är inte ens särskilt ledsen för det är klart att Ludden ligger vid mina fötter och sover som vanligt…
Sorgen kommer att sätta in så småningom, när jag inser att inte ens Ludd kan leva för evigt.

Leia har varit dämpad både i går och idag och vill inte ens gå ut på promenader. Däremot blev hon glad när hon fick gå ut tillsammans med tervarna en stund.

Tack för alla telefonsamtal, mess och hälsningar!

Sov gott Raskva

Raskva var idag riktigt pigg och fick gå en sista promenad i skogen här hemma. Jag var så ledsen så att jag mådde illa även om tårarna höll sig borta.

Sista frukosten – förutom den vanliga maten fick hon kattmat vilket hon älskar

Hundarna fick göra godisupplet, en sysselsättning som Raskva alltid har uppskattat och så fick de naturligtvis strosa omkring och sniffa runt i största allmänhet. Raskva ville inte springa idag, det gör hon mest på kvällarna då det verkar som om kroppen är bättre.

Leia hittade en pöl att bada i. Hon är som en liten unge, skall i minsta vattenpuss men den här gick det faktiskt att simma i vilket KAN bero på Leias korta ben.

Sista bilden på Raskva. Älskade, älskade hjärtat

Anne körde oss till veterinären och följde med in. Raskva hade gått ner en hel del i vikt, trots att hon har fått mycket mera mat den sista tiden och blivit rent ut sagt gödd den sista veckan så vägde hon lika lite som när hon var som sjukast efter sin Addisonkris.
Raskva var för en gångs skull glad hos veterinären. Vi fick sitta in i ett rum med en gång och jag matade henne med skinka och köttbullar medan vi fixade med betalningen och pappren. När hon väl fått första sprutan ville hon inte alls lugna sig utan vandrade omkring, käkade ännu mer och var allmänt Luden. Det är nog tur att hon ändå såg stapplig ut för med den energin hon uppbådade hade man kunnat tänka att hon visst har tillräckligt med ork att hänga med ett tag till.
Hon fick en spruta till och började äntligen slappna av. Till slut fick jag lägga henne ner och medan jag satt jämter henne på golvet så lade hon sig på sidan och var lugn.
När de kom in för att sätta kanylen ville hon fara upp igen men jag tyckte att det var lika bra att hålla henne och sätta dit den i alla fall i stället för att vänta.
Sen kom veterinären Johanna och frågade om vi ville vänta tills hon var ännu lugnare men jag tyckte att det var dags att ge henne den sista sprutan. Raskva somnade till slut in tyst och stilla utan att kämpa emot mer.

Nu är det alltför tyst och tomt här hemma. Leia har varit dämpad hela dagen även om hon inte direkt verkar leta efter Raskva. Jag är så innerligt glad att jag har henne, det hade varit outhärdligt annars.

Sov gott älskade Raskva och tack för åren vi fick tillsammans. Det är fortfarande ofattbart att du inte finns hos mig längre och livet blir aldrig riktigt detsamma mer.