Hejdå Sofia!

Jahapp, en allmän blaj-blogg.
Terapin traskar vidare, det har inte hänt några jättegrejer det sista men vi har diskuterat hur vi gör framöver.
Sofia ska sluta så det är bara ett fåtal gånger kvar vilket känns väldigt snullet. Det är väl möjligt att terapin skulle ha avslutats relativt snart i vilket fall som helst, jag vill fortsätta men det är tydligen bara tänkt att man ska ”komma igång och träna och sedan köra vidare själv med lite stöd”, dvs Isak.
Jag är rädd för att en hel del av det jag har jobbat med under våren kommer att försvinna, för att använda en hundträningsterm så är beteendet inte befäst än. Dessutom har jag inte haft terapin under någon särskilt jobbig period, det har varit tufft för att jag gått i terapi men grundläget har varit rätt ok. Det är ju när det går neråt som det verkligen behövs, att kunna bromsa och tackla det som dyker upp då.

Men det är det alltså ingen idé att grubbla över eftersom Sofia ändå försvinner. Jädra skit, jag tyckte verkligen att vi funkade bra tillsammans vilket jag tror var ömsesidigt.
Jag frågade om det finns chans att få en ny terapeut så småningom och då började vi som sagt prata om planerna framöver. Och…det är rätt tillsnurrat.
Jag har troligen fel diagnos (tack för det, PMC!), jag fick nämligen ingen vettig remiss när Göteborg lämnade över mig till Solhem och de har inte gjort någon ny utredning.
Jag har klassats som att ha ”personlighetsstörning” vilket är något helt annat och betydligt mer underordnat än vad jag egentligen borde ha som huvuddiagnos.
Väldigt förenklat så kan personlighetsstörning läka ut och med terapi mer eller mindre försvinna helt. Läkemedel har ingen större effekt, mer än tillfälligt ångestdämpande möjligtvis.
Överläkaren på Solhem har ju redan varit inne på att jag är bipolär typ II eller möjligen unipolär, baserat på historiken och hur jag svarar på olika mediciner. Det verkar dock inte ha ändrat diagnosen – och att vara bipolär försvinner inte, det ”läker inte ut”. Visst kan man ha nytta av terapi för att lära sig hantera sin sjukdom men man blir inte bra.

Om de har utgått från fel diagnos så kan jag ju förstå att deras plan inte riktigt har korrelerat med vad jag själv tycker.
Jag förstår att de inte har tröskat igenom hela min journal men Sofia hade alltså inte fattat hur dålig jag blir när det verkligen skiter sig – och att det återkommer.
Det stora kruxet är att med ändrad diagnos så hör jag inte längre till Solhem. Jag får fortfarande gå kvar i Borås men inte på samma mottagning.

Sofia och Isak skulle titta över det här, de slänger inte ut mig i alla fall utan det blir i så fall ett gradvis övertagande där Solhem har kvar huvudansvaret.
De var dock inne på att eftersom jag trivs så bra på Solhem så vore det idioti att byta mottagning även om de inte är helt inriktade på mina problem.

Tänkt vad käckt det vore om det gick att diagnosticera psykiska sjukdomar med ett enkelt blodprov eller en vanlig slätröntgen!

Trollskogen på Ölands norra udde, ett väldigt speciellt ställe!

Grattis, älskade Mormor!

Mormor som liten i Boxholm där hon bodde de första åren innan hon flyttade till Göteborg

Idag är det mormors födelsedag. Hon skulle fyllt 102 år om hon fortfarande hade funnits hos oss men hon skulle definitivt vara den första att hålla med om att det är väl himla tur att hon inte är här.
Mormor levde tills hon var några år över 90 och de sista åren hade hon gott kunnat få slippa. hemska var de förstås inte men att uppleva att kroppen gradvis sviker och att även minnen och vissa mentala funktioner blir sämre – det önskar jag inte någon.
Min mormor hade ändå en stor fördel gentemot många äldre, hon var omgiven av personer som älskade och brydde sig om henne.

Jag är innerligt glad att jag insåg vilka fantastiska morföräldrar jag hade och att jag kunde ge tillbaks lite, lite av all den gränslösa trygghet och kärlek jag fick när jag växte upp.
För när jag var liten så var det en självklarhet: naturligtvis var morföräldrar alltid där och ställde upp för en på alla möjliga sätt – precis som farföräldrar var raka motsatsen, det vill säga ett par riktigt elaka djävlar.
Det var först när jag blev betydligt äldre som jag insåg att alla morföräldrar inte var som mina (och att det faktiskt finns snälla farföräldrar).

Vad som än hände, vad jag än gjorde, så kunde jag lita på att mormor och morfar fanns där, att de stöttade och ställde upp.
Det gällde allt från leverera glömda nycklar, baka bullar till hela ”Siriusgänget” när jag bodde i Bergsjön, köra sjuka hundar (med tillhörande orolig matte), passa nämnda hundar till vad som måste ha varit betydligt jobbigare.
Jag var på många sätt synnerligen välartad när jag växte upp men att orka finnas kvar hos en tonåring som bara ligger och skriker i ångest att hon vill dö – det är det inte alla som hade klarat.
Jag tror inte ens att tanken fanns hos vare sig mormor eller morfar att inte finnas där och jag hoppas innerligt att de fick något tillbaks.

Mina fina morföräldrar!

Nu låter det som om mina föräldrar inte fanns där när jag växte upp men självklart gjorde de det. Men mormor var nästan lika bra som mamma, på vissa sätt faktiskt lite, lite bättre.
Det där lilla extra som ens mamma (med all rätt) tycker att man ska göra själv men som ens mormor skämmer bort en med.
Som att sila bort klumparna i jordgubbssylten till mammagröten – för givetvis kunde även mormor koka mammagröt! Det var ju hon som en gång lärt min mamma det.

Jag skulle kunna skriva så mycket mer om denna underbara och på många sätt starka kvinna men nöjer mig med att skriva lite om Henån också.
Min syster Maries och mina sommarlov var sådär som alla ungar borde få ha det, vi tillbringade en stor del av dem hos mormor och morfar i deras stuga på Orust.
Att ränna ute i skogen och bygga kojor med morfar, åka och bada och pilka makrill, baka bullar med mormor, sitta på trappen en soldränkt morgon och äta frukost…
Sommardagarna var oändliga, solen sken nästan jämt och när det någon gång regnade så satt vi inne och spelade kort eller Fia med knuff.
Rimligtvis var det inte riktigt så idylliskt men det är så jag minns det – två fantastiska personer som fanns där med all sin omsorg och värme.

Det är över åtta år sedan mormor lämnade oss men jag saknar henne fortfarande innerligt. Tack älskade, älskade Mormor för allt!

Mormor i Henån på sin 70-årsdag