Ett INLÄGG?!

Insåg att jag inte bloggat sedan Posh dog för två år sedan. Jag har tänkt göra det ett antal gånger men inte fått tummen ur – och ju längre jag väntar desto hårdare sitter tummen.
Det blir inte något särskilt långt inlägg (för att vara jag, i alla fall) men tänkte komma igång med en snabb sammanfattning om vad som hänt de här två åren.
Posh, och inte minst Skroffan, lämnade ett stort tomrum efter sig.
Nikka är världens bästa hund men inte ens hon räckte till – det saknades helt enkelt en liten terrier här hemma!
Det var snubblande nära att det blev en borderterrier då jag var innerligt trött på både cairnklubben och merparten av uppfödarna – men i april förra året fick jag ett lite oväntat meddelande.
Det var från en cairnbekant – en av de få uppfödare som jag faktiskt kan tänka mig att köpa valp från – som hade fått en tvåårig hane i retur pga husses sjukdom. Visste jag möjligen någon som kunde vara intresserad?
Jag skulle ju ha en tikvalp, inte en vuxen hane! Men jodå, jag åkte och tittade och det är klart att Charlie, a k a Lillskiten, flyttade in och blev kvar! ❤
TACK Ann-Christin för min fine lille kille!
Han är en cairn ut i klospetsarna; en glad skit som charmar de flesta och som är alldeles lagom terrieraktig. HUR kunde jag ens tänka mig något annat än en cairn igen?!
På köpet fick jag dessutom en fantastisk uppfödare och ett helt gäng cairnägare.
(Nikka har en lika fantastisk uppfödare med tillhörande valpköpare men de bor ju så långt bort!!)
Det lär komma mer om Charlie senare, vad ska man blogga om annars? 😉

I maj det året hände något otroligt tråkigt. Min medryttarhäst sedan fyra år tillbaka, Flóa, drabbades av tarmvred och trots att veterinärerna nere i Slöinge gjorde allt de kunde så gick det inte att rädda henne.
Finaste flickan, du kommer alltid att fattas oss! ❤

Jag kämpar fortfarande för att komma tillbaks efter depressions-skovet eller vad man nu skall kalla det. Inte ens baby-steps men det går i alla fall åt rätt håll. Tyvärr tror jag inte att jag kommer att bli återställd ens till den halvfungerande människa jag var innan 2014 och det gör onekligen jävligt ont att undan för undan tvingas släppa taget om bitar av en själv.
Man kan ju tycka att jag borde vara van, men uppenbarligen inte. 😦
Vad som däremot är positivt mitt i den här skiten är Solhem, vuxenpsyk på SÄS.
En mottagning som FUNKAR!!!
Äntligen får jag vettig hjälp och, framför allt, så känner jag att det finns ett säkerhetsnät omkring mig igen.
Jag har fått en kontaktperson som heter Isak, jag blev först lite skeptisk när jag insåg att jag kunde vara mamma(!) till honom men han är bra! Det klickar mellan oss, vi förstår varandra och har samma humor vilket faktiskt är rätt viktigt, åtminstone för mig.
Jag har en viss galghumor när jag mår dåligt (ok, även när jag mår bättre 😉 ) och det skulle bli totalt pannkaka om Isak inte begrep den.
Han är heller inte så där psykologsvamlig som en del som jobbar inom psykiatrin är, oavsett om de är psykologer eller inte.
Rakt på sak, ger en lagom spark i r*ven när det behövs och begriper när han ska låta bli.
Jag har dessutom blivit remitterad till vuxenpsyk-rehab och, ve och fasa!, gruppterapi *gulp*. Jag var synnerligen skeptisk men det är faktiskt bra!
Vad jag inte insett tidigare är att jag har visserligen många sociala kontakter varav några är riktigt nära vänner som jag kan prata om det mesta med, men det är få som verkligen begriper vad det handlar om.
Att hamna med ett gäng som sitter i samma skitbåt har varit en stor tillgång – och då har vi ändå inte kommit igång med ordentlig terapi än utan gått diverse introgrupper och annat.
Jag vet inte vart det kommer att leda och det kommer säkerligen att vara skitjobbigt periodvis, men det känns som att det ändå kan göra lite nytta – och då är det värt det.
Hade jag vetat vad Borås hade att erbjuda så hade jag bytt vårdgivare långt innan jag flyttade till Floda!

Floda, ja. Jag älskar mitt lilla gula hus och all härlig natur runt omkring. Mina paranoida tendenser är helt klart mindre här!
Helt ok avstånd till Göteborg men det ÄR långt till stallet. Att pysa dit när man ändå har vägarna förbi blir inte av och även om jag försöker att åtminstone vara där varje vecka så går det lite si och så med den saken.
Det är underbart i stallet men tar också massa kraft. Att något som bara är positivt kan vara så totalt urlakande!
Inser att just nu får jag prioritera Vup-rehab och hundarna men jag vägrar släppa taget om vare sig hästarna eller kompisgänget därute.

Ja, det var det där med ett ”kort inlägg”. 😉
Well, för att vara jag så är det rätt kort med tanke på att det sammanfattar de två senaste åren.

Nikka Charlie agility
Foto; Katarina Olsson

 

Annonser