Ösp-rapport

Öspan har varit hos veterinären igen. Tredje besöket på Åby och det var inget roligt alls. Veterinären blir inte riktigt klok på hennes hälta. Efter fyra timmar med bedövning av olika leder (man börjar nedifrån och bedövar en led i taget, när hältan försvinner har man hittat den led som gör ont) var vi snarare mer förvirrade än innan. Hältan är främst koncentrerad till höger kotled men hon reagerar även på de andra lederna och på vänster ben.
Man kan inte bedöva hur många leder som helst på en gång då det totalt blir för mycket för kroppen så till slut fick Ösp stanna på Åby över natten för vidare undersökningar dan därpå.
Efter sammanlagt sju timmars undersökningar där hältan vandrade mellan frambenen och blev bättre med bedövning men ändå inte gick att släcka ut helt, röntgade vi båda frambenen från knäna och neråt ur alla möjliga vinklar.
Vid tidigare röntgen av kotlederna har vi ju sett små pålagringar på vänster fram men nu när vi fick bilder ur andra vinklar syntes förslitningar på båda frambenen.
Hon har dessutom väldigt upprätta kotleder vilket veterinären först trodde att hovslagaren kunde göra något åt men det kunde han inte när han väl hade kikat på Ösp.
Veterinären är inte säker på att det är detta som orsakar hältan. Det känns som om de bara famlar i blindo, det går heller inte att utesluta att det är något med tex halskotpelaren eller fästingburna sjukdomar även om veterinären inte tycker att det är sannolikt.
Nu skall Ösp vila i 6 veckor till och käka ”butta” (antiinflammatoriskt och smärtstillande) i en månad. Svarar hon inte alls på det får vi gå vidare men i så fall är prognosen inte särskilt god. Hon har ju hittills inte svarat alls på tuppkam, kortison och Metacam så just nu känns det inte alls bra.
Hon får i alla fall gå ute med sina kompisar. Skulle allt nu gå åt helvete så känns det bättre att hon har fått en sista sommar med kompisarna än om hon hade stått i boxvila i flera månader.
Lilla Ösp var så jätteduktig hos veterinären, sprang trots att det måste ha gjort jätteont och stod helt stilla vid böjprov och olika injektioner trots att man såg att det gjorde ont/var läskigt. Både veterinären och djursjukvårdarna berömde henne och tyckte att hon är en fantastisk liten häst.
Enda gången hon verkligen protesterade var när vi skulle in på röntgen, där tog det tvärstopp men med lite lugnande och ett visat spö bakom rumpan gick hon in.
Jag undrade först varför de ger lugnande till alla hästar av rutin på röntgen men insåg snart att med utrustning för X miljoner(?) så vill man nog hålla hästen lugn…
Britta och jag hade nog gärna sett att vår veterinär rådgjorde med en kollega, det känns som om de inte alls vet vad som är fel och vad de skall göra åt det utan nu chansar de med vila och butta. Det verkar som om det inte finns så mycket mer att göra. Lilla Ösp, vad jag hoppas att du skall bli frisk och ohalt igen. Det får ta hur lång tid som helst, bara det går åt rätt håll.

Annonser

Blaj

Just nu är allt ganska jobbigt. Varje gång jag blir halvdeppig så påminns jag om att den Stora Depressionen lurar runt hörnet och det gör naturligtvis att det blir ännu jobbigare.
För tillfället så orkar jag med att ta hand om Leia (och Ösp som fortfarande är halt) men så mycket mer är det inte och därför blir det inte bloggat heller.
Vi har i alla fall gjort MH och Skroff var duktig även om jag fortfarande retar mig på hennes totala avsaknad av koll på matte.
Kryper tillbaks ner under min sten och tittar fram så småningom igen.

MH

Leia har gjort MH! (Mentalbeskrivning Hund.) Hon lyckades överraska matte, den lilla skiten, dels för att hon helt och hållet körde sitt eget rejs utan tanke på matte och dels för att hon var så orädd. Jag har ju alltid tyckt att Leia är en ganska framåt och orädd hund men trodde inte att hon var SÅ framåt och orädd.
Men vi tar det från början:
Till min stora lycka följde Lilla L med och hon hittar till Romelanda vilket inte jag gör. Visserligen följde det med en vägbeskrivning och egentligen är det inte svårt att hitta dit men ni vet ju hur mitt lokalsinne är…
Vi puttrade alltså iväg och kom fram i god tid. Det var flera hundar före Skroff så jag passade på att gå med en av dem runt banan eftersom jag sett ett antal MHn förut men aldrig ett just där. Efter lunch och en del väntan var det så Skroffs tur och hon var taggad till tusen. Det var ingen större publik kvar, bara de närmast sörjande, men det kanske var lika bra det. Lilla L fotade/filmade så förhoppningsvis kommer det upp filmsnuttar på hemsidan så småningom. Det var Ann-Catherine Edoff som beskrev och det var jag mycket nöjd med.

Kontakt:
Här hade jag inte förväntat mig några problem och det blev det inte heller, förutom att det kanske var lite svårt att känna över Leia eftersom hon inte stod still utan ville pussas hela tiden. Nåja, min hund är ouppfostrad, so what? Hellre det än rädd och osäker.
1a, Kontakt Hälsning 4
1b, Kontakt Samarbete 4 (Skroff följde glatt med testledaren)
1c, Hantering 4

Lek 1:
Skroff är ju lite kass på att kampa (för att vara terrier) vilket till stor del är mitt fel då jag hela tiden har belönat släppanden utan att egentligen tänka på det. Lite har det rättat till sig efter att vi har tränat att INTE släppa direkt men det saknas ordentlig liv och lust i Skroffs kampande. Dessutom visade Skroff här sin nya inte så angenäma sida att det var minsann inte en självklarhet att komma på inkallning, tvärtom sket hon i matte som fick dra iväg in i skogen för att fånga eländet. Det hade väl varit ok om det var för att hon ville springa omkring med kamprullen men så var det inte, hon ville helt enkelt inte komma till matte utan fixa det hela själv. Jag kan säga att jag hade stor lust att ta tag i lilla fröken och tala om för henne vad jag tyckte om saken men det gick ju inte för sig. Och värre skulle det bli…
2a, Lek 1 Leklust 4
2b, Lek 1 Gripande 4
2c, Lek 1 Dragkamp 3 (Här märktes Skroffs lusiga kampande)

Förföljande:
Skroff sprang som en skållad råtta båda gångerna (”Ankan” kommenterade med ett ”jävlar i min lilla låda” när Skroff satte iväg) men grep inte trasan utan vände och kom tillbaks – dock inte till mig utan till TL. Visst sjå att fånga in fröken igen även den här gången.
3a, Förföljande 4 + 4
3b, Gripande 2 + 2

Aktivitet:
Vid det här laget var Leia rejält i gasen på det här enligt henne superroliga stället så jag trodde att hon skulle fara omkring hela tiden och eventuellt skälla. Det gjorde hon faktiskt inte, hon gick omkring en del och nosade, kavade omkring i ljungen och låg en stund och tittade sig omkring.
4, Aktivitet 3

Avståndslek:
Leia var som sagt taggad och följde med stort intresse figuranten utan att visa några hotbeteenden. Hon ville absolut springa dit och när jag släppte henne satte hon av så fort hennes snubbelfötter kunde bära henne. Hon är inte snabb men hon ser då snabb ut när hon springer sitt fortaste. Inte minsta tvekan utan sprang direkt fram till figgen och lekte med denne. Att matte befann sig 40 m bort bekom henne inte ett dugg.
5a, Avståndslek Intresse 4
5b, Avståndslek Hot/Agg 1
5c, Avståndslek Nyfikenhet 5
5d, Avståndslek Leklust 4
5e, Avståndslek Samarbete 3

Överraskning/Dumpen:
Sen kom de moment jag nojjat lite för, där hunden blir överraskad för att inte säga skrämd. Skroff är ju inte så gammal och senast i veckan hittade hon ett ”farligt” träd ute i skogen. Hur skulle hon då reagera när det flög upp en stor overall mitt framför näsan?
Inte alls, visade det sig. Skroff hajade till och fortsatte framåt – förbi dumpen och vidare på stigen. Så där stod jag utan hund och när jag fick tillsägelse att ropa på henne så inte sjutton kom hon. J-vla hundskrälle! Jag gick för att hämta henne längre fram på stigen men hon var puts väck och jag undrade i mitt stilla sinne om vi skulle bli tvugna att bryta pga min olydiga hund. Efter vad som kändes som en evighet (jag undrade om hon hade fått upp vilt men egentligen följde hon nog bara spåren från de som gått tidigare under dagen) kom hon tuffandes och lät sig motvilligt infångas.
Tillbaka till dumpen som hon inte visade något större intresse för men heller ingen rädsla. Hon hade helt enkelt kollat av den en snabbis på väg förbi och tyckt att den inte var värd vidare begrundan. Hon gick t.o.m. mellan benen på den när vi passerade.
6a; Överraskn. Rädsla 1
6b, Överraskn. Hot/agg 1
6c, Överraskn. Nyfikenhet 5
6d, Överraskn. Kvarst. rädsla 1
6e, Överraskn. Kvarst. nyfikenhet 1

Ljudkänslighet/Skrammel:
Det här momentet tillhör nog de jag nojjat mest för. Som liten var Skroff lite ljudkänslig, något vi har jobbat en del med. Det kanske var mest framträdande eftersom hon redan som ung var väldigt miljömässigt säker men hon brukade reagera på saker som tung trafik, hårtorkar och annat. Visst reagerade hon en del på skramlet men släppte det med en gång igen. Skönt! Jag fick bekräftelse på att vi faktiskt har gjort något rätt.
Däremot kollade hon inte av det med en gång eftersom det fanns annat som var mer spännande – skramlet var helt enkelt inte intressant. Riktigt vad hon gjorde vet jag inte eftersom jag stod fixerad vid skramlet och med ren tankekraft försökte få dit henne men jag tippar på att hon fjantade omkring och nosade lite här och var. Trean på 7b beror alltså helt enkelt på att hon inte iddes gå fram till skramlet innan jag kallade på henne, inte på rädsla.
7a, Ljudkänsl, Rädsla 3
7b, Ljudkänsl, Nyfikenhet 3
7c, Ljudkänsl, Kvarst. rädsla 1
7d, Ljudkänsl, Kvarst. intresse 1

Spöken:
Skroff hade annat att kolla på som tex publiken men hon var varken rädd eller visade hot/aggressivitet. När spökena kom närmre satte hon sig en bit ifrån mig och tittade lugnt på dem. Däremot sprang hon inte fram och hälsade direkt utan kollade av diverse annat också. Det gäller alltså samma som på skramlet, hon var inte rädd utan hade fullt upp med att bla kolla var spökena kom ifrån. Jag tycker inte (och det tyckte inte ”Ankan” heller) att hon valde bort dem pga rädsla utan för att hon har svårt att koncentrera sig. Lite ADHD-varning snarare än rädsla alltså.
8a, Spöken Hot/agg 1
8b, Spöken Kontroll 3
8c, Spöken Rädsla 1
8d, Spöken Nyfikenhet 3
8e, Spöken Kontakt 3

Lek 2:
Skroff var något sämre på andra leken tyckte jag nog men det berodde delvis på att hon hittade godis på marken.
9a, Lek 2 Leklust 4
9b, Lek 2 Gripande 4

Skott:
Jag nojjade även för skotten innan men när vi kommit så långt och hon var i princip oberörd av vad hon hade gått igenom var jag inte orolig längre. Min coola Skroffa fixade skotten utan minsta problem även om matte (enligt Lilla L) kampade lösigt. Skroff visade inget direkt intresse för skotten eller skytten.
10, Skott 1

Sammanfattning: Skroff var långt tuffare än jag hade väntat mig men också bra mycket självständigare. Det var inget ”vi” på den här banan utan hon var helt enkelt ute och hade kul på egen hand. Något att fundera på för framtiden, jag vill INTE att hon låter den nonchalansen bli en vana.
Kommentarerna från ”Ankan” gick ut på att Skroff var en härlig hund men att hon hade för bråttom och var okoncentrerad. Det har jag ju märkt av tidigare också, i spåret tex. Hon hade helt enkelt inte ”tid” att kolla närmre på saker som dumpen och spökena utan ville fortsätta hela tiden. 
Rekommendationen var att spåra en hel del med henne (och träna mindre agility) så att hon ”tvingas” att koncentrera sig och inte kan stressa iväg.
Det skall också vara raka puckar med Skroff, antagligen tyckte de att jag var mjäkig när jag försökte locka på henne. I vanliga fall utan åskådare hade jag ju helt klart agerat annorlunda men det kan nog stämma att man får strama upp tyglarna lite på damen.
På det hela taget är jag mycket nöjd med Skroffs MH och med bedömningen. Jag tycker att det ger en rättvisande bild av Skroff även om det på pappret ser ut som om hon behövde en del stöd för att klara momenten. Jag tycker också att ”Ankan” fick rätt uppfattning av Knoffan, en annan beskrivare kanske hade trott att hennes ointresse var maskerad rädsla.
För den som inte vet vad siffrorna betyder kommer det en förklaring på hemsidan nästa vecka :-). (Kolla annars Willes eller Kalles MHn men då får ni sitta och zappa mellan sidorna.)
Tack Lilla L för att du följde med!

Grannsämja

Satt i godan ro och löste Soduko när det ringde på dörren. Det är inte ofta det händer eftersom jag aödrig bjuder hem någon och Anne som kommer objuden (;-)) har nyckel och släpper in sig själv. Oftast så öppnar jag inte utan låtsas inte vara hemma men idag glömde jag mig och ropade till Skroff att vara tyst och då kunde jag inte gärna låta bli att öppna.
Utanför stod Grannen T (han som blev nedslagen av en annan granne) – vem annars? Det är alltid grannen T när man inte vet vem det är eller möjligen otäcka barn som vill sälja något men eftersom vi har portlås kommer de för det mesta inte in.
I vilket fall, T hade bakat en banankaka och ville bjuda in mig på kaffe. Dilemma! Jag vill definitivt inte umgås med T men hur slingrar man sig ur det på ett fint sätt? Jag kom i alla fall med nödlögnen att jag precis var på väg ut och att vi kanske kunde ta det en annan gång. Sure!
Jag kunde naturligtvis inte sitta kvar hemma när jag hade sagt att jag skulle gå ut så jag tog min Skroffa, puttrade iväg och handlade (vilket var totalt onödigt) och gick sedan på antijakt-promenad vid Volvo.
Det funkade riktigt bra med njur-burkmaten, den såg inte alls god ut men i brist på annat så slukade Skroff den. Hon var riktigt duktig i dag, uppmärksam och glad och trots att det uppenbarligen luktade väldigt gott på några ställen höll hon sig i skinnet.
Hon är inte lika snabb som Mulen så jag har några bråkdels sekunder till godo innan hon piper iväg och då hinner jag -hittills- stoppa henne och servera snusburk med burkmat. Super! På ett ställe var det tydligen väldigt mycket viltdoft, hon hoppade omkring och pep i frustration över att både volja sticka efter och äta mums. På med kopplet, jag är väl inte helt korkad i alla fall.
Det som är bra med Skroff är att hon släpper saker snabbt. Har man alltså kommit ur viltstråket kan man släppa henne utan risk att hon sticker tillbaka. Likadant om det tex passerar en häst (som hon väldigt gärna skulle vilja springa efter), så fort den är utom synhåll är det lugnt. Mulen däremot kunde gå och vänta både länge och väl och sedan sticka iväg efter vad det nu var som lockade.

Det verkar som om Skroff håller på och landa efter tonårsrevolten. Jag litar inte helt på henne än men hon är klart medgörligare än vad hon har varit den senaste tiden. Den där blinda valplydnaden lär inte komma tillbaka men hon kanske mognar så småningom och blir en hyfsad hund trots allt (och trots att hon är en terrier!).

Ett år…

Idag är det ett år sedan Mulen dog. Jag drömde om henne i natt och i drömmen visste jag på något sätt att jag bara hade henne till låns så jag passade på att gosa med henne och sniffa i hennes öron så mycket jag bara kunde.
Att vakna innebar en outsäglig saknad men det är bara att inse att jag aldrig får se min Mulflicka igen eller ha möjlighet att sniffa på hennes öron.
Det kan tyckas gnälligt att jag sitter här och kverulerar över en hund som trots allt blev 12 år men jag tror ändå att hade det inte varit för bogskadan så hade Mulen legat bredvid mig i soffan nu.
Min fina Mule, jag kommer aldrig att vara säker på att jag fattade rätt beslut men jag kommer alltid att minnas dig.
Sov gott Mulen!

Varmt

Det gick till slut att sova även utan Skroffan men det var som sagt tomt.
Upp i ottan för att puttra till stallet och släppa ut hästarna. De var inte så värst glada, masade sig iväg mot hagarna medan jag gick bakom och manade på dem. Sedan upptäckte de att de faktiskt var på väg till sommarhagarna och inte Holmen (där de går en kort period vår och höst och som är nedbetad nu) och då blev det minsann fart på dem. Full kareta upp i hagen och hästar som rusade runt i ren fröjd innan de började njuta av gräset.
Passade på att mocka och göra iordning åt Ösp innan det var dags att förbereda ponnyridningen. Vi hade med oss fem hästar; fyra islänningar och så lilla Traya som är en shettis. Själv tog jag Anitas bil som var lastad med diverse nödvändiga saker som matsäck till oss och vatten till hästarna.
Det är ju inte långt till Aeroseum från stallet och väl framme satte vi upp en liten hage som hästarna fick turas om i. Vi gjorde så att två fick vila och två gå på ponnyridningen och så byttes de av med jämna mellanrum. Inte för att arbetet var så jobbigt men hästarna tröttnade onekligen på att ledas runt samma väg om och om igen.
Man kan ju säga att vi hade tur med vädret men samtidigt var det lite väl varmt. Solen riktigt gassade mitt på dagen och den ena flaskan vatten efter den andra slank ner.
Hästarna uppförde sig väl överlag, de har så himla gott temperament. Inga sura miner över ungar som lyftes på och av stup i kvarten utan de gjorde sitt jobb helt enkelt.
Däremot blev vi tvåbeningar lite less frampå eftermiddagen. Vi var varma, trötta och hade ont i fötterna av allt gående.
Jag var ju inte så smart utan tog snygga skor i stället för bekväma skor (och så värst snygga var de inte heller efter en förmiddag i stallet) så fötterna protesterade verkligen.
Däremot var det rätt kul att se hur olika ungarna var i sitt förhållande till hästarna. En del var livrädda medan en del inte kunde sluta krama dem. Det hade nog varit rätt kul att jobba med hästar och ungar i kombination.
Ponnyridningen var uppskattad i alla fall, vi räknade ut att hundratalet ungar fick sig en rid- eller åktur (Traya reds inte utan hade en liten vagn).
Till slut var dagen till ända och vi kunde packa ihop och ge oss hem.
Hästarna fick komma ut i hagen och vi fick en välförtjänt fika.
Jag blev kvar ett bra tag i stallet utan att egentligen göra någon nytta. Jag skulle ju helgstäda men orkade inte utan sköt på det till senare i veckan. Dock lovade Britta sedan att fixa det så jag slapp :-).

Skroff var under tiden hos A och Anne och fick hänga med dem på diverse utflykter. Skönt att ha någon man kan lämna hunden till, skulle hon följt med hade hon fått sitta i en bur i skuggan hela dagen och det hade knappast varit en hit för varken henne eller mig. Men det var himla skönt att få hem henne på kvällen!!

Idag har det varit minst lika varmt. Var först ute i stallet och fixade med Ösp och sedan åkte Anne och jag ut till Eriksberg. Vi tog en promenad längs vattnet och Skroff blev mycket förskräckt över broarna som man måste gå över. Hon går bredbent som en krabba i slow motion, jag har ingen aning om varför hon uppfattar dem som så läskiga. Var jag tvungen att hala in henne för att hon var i vägen för cyklister eller dylikt så blev hon ännu värre och kunde knappt röra sig ur fläcken. Klart att jag kunde lyft upp henne men då vänjer hon sig ju aldrig. Annars så uppförde hon sig väl och tog kontakt när vi mötte andra hundar.
Vi slog oss ner på en uteservering där Anne intog öl (naturligtvis) medan jag fick hålla mig till läsk.
Summa sumarum så blev det en riktigt trevlig kväll som avrundades med Cityakuten. Snart sista avsnittet, hur skall man klara sig utan E.R?