Nikka har byggt till!

Jag brukar ju säga att Nikka har för många hästar i stallet, de irrar omkring i stallgången och hittar inte någon box.
Men nu verkar hon ha byggt ut! Hästarna har plötsligt varsin box, även om vissa nog har hamnat fel. Namnskyltarna kanske inte är korrekt uppsatta?

Den senaste tiden har hon simtränat för sin rygg, och lika gärna som att bara stå och slänga i pinnar eller dummys lite planlöst för henne att simma och hämta så har jag lagt lite tankeverksamhet bakom, både för henne och för mig.
Och se på tusan! Plötsligt kan hon diverse kommandon som hon mig veterligen aldrig har kunnat ordentligt när det gäller vattenarbete.
Dubbelmarkeringar som hon tidigare bara virrat till, stoppkommando (ok, liiite segt kanske) och dirigeringar. Häpp!
(Jag tyckte visserligen att hon var korkad/lat/olydig/välj lämpligt verb som bara trampade vatten häromdan när jag insåg att jag pekade höger med armen samtidigt som jag kommenderade ”Left!”.
Vad gör man då om man är en smart labbe med nästan alla hästarna på plats i stallet? Jo, stannar kvar tills matte virrat färdigt. Duktiga Nikka!)

Att hon sen har börjat tjuvstarta något djävulskt är en annan femma, det får vi väl jobba på.
Det är dessutom inte bara Skroffan som var en retriever-wannabe, jag har en cairnterrier som sitter och hoppar jämfota av iver för att få simma och hämta dummys. Något frustrerande för matte eftersom han inte kan ett enda kommando i de här sammanhangen förutom klarsignal att hoppa i och inkallning…

Men så var det Nikkas rygg, då.
Hon har under de senaste åren haft lindriga, återkommande problem med ryggen samt vattensvans men efter några behandlingar med el eller laser så har det släppt.
I höstas blev det värre och efter diverse röntgen och några omgångar med smärtstillande/antiinflammatorisk medicin så konstaterades att hon sannolikt har början till spondylos.
Alla leder var jättefina på röntgen och Nikka fick beröm för sin goda kondition men hon har början till spondylos vid L6/L7.
I och för sig har förmodligen de flesta hundar i den storleken förslitningar i ryggen i tioårsåldern så det är inget anmärkningsvärt i sig, det beror nog till stor del på Nikkas sjåpiga matte att vi fått detta utrett.
Hon mår i dagsläget jättebra, det som märks är att hon inte riktigt kan sträcka ut ryggen i samma omfattning som tidigare och att höger bak inte är lika smidigt som vänster.
Hon äter inte smärtstillande alls nu men får lite seniortillskott för lederna och lite extra pyssel med täcken när det regnar eller är kallt och när hon har tränat.
Hon har fått laser eller elbehandlingar i några omgångar, mest för att förebygga sekundära skador.
Det som gett överlägset bäst effekt är att simma.
Inte så svårt när man har en labbe. 🙂
Alltså simtränar Nikka 2-3 gånger i veckan, turligt nog så har vi en stor damm vid stallet som är perfekt för badglada hundar.

Att ha henne i koppelvila eller rent allmänt be henne att ta det lugnt funkar inte. Nikka har alltid och kommer förmodligen i framtiden också vara en hoppetossa, både ute och inne. Hade det hjälpt med ett par månaders koppelpromenader så fine, det hade hon fått stå ut med, men nu gäller det resten av livet och Nikka är inte den typen av hund.
Alltså har jag fortfarande en svart virvelvind som far omkring, leker och busar. Skillnaden är som sagt att nu har alla hästarna hittat en box, även om de nog behöver flyttas runt lite i stallet innan de hamnar helt rätt.
Vem vet, när hon är 15 kanske allt sitter på plats? ❤

Numera är hon betydligt gråare om nosen men fortfarande lika fin!
Foto: Anita Norrblom, kennel Thorsvi

Jag finns – och syns!

Tack så innerligt för alla fina svar och reflektioner på mitt förra inlägg! Det värmer men samtidigt skrämmer det lite.
Förutom att det av förklarliga skäl ligger mig nära att fundera över så är det rätt intressant även i ett större perspektiv. Varför är vi så många som har dålig självkänsla och varför är vi så dåliga på att ”se” och bekräfta varandra? Är det delvis Jantelagen som slår till? Hur ser det ut i andra kulturer – och hur stor skillnad är det mellan tjejer/kvinnor vs killar/män?
I gruppterapin så hade visserligen även flera av männen dålig självkänsla men just det där med att inte bli sedd eller att bli bortglömd var det nog bara kvinnor som kände.

Så, sitter det bara i skallen på mig och på så många andra?
Dessvärre inte!
Till viss del, absolut, men har man hört ”Oj, vi glömde visst dig!” och ”Nej, dig kommer jag inte ihåg…? Ja, just det! Du är ju [Maries syster/Annes kompis/vem eller vad man nu minns mig relaterad till]!” så fastnar det till slut, och skaver.
För naturligtvis är det de gångarna man själv minns, när man blivit glömd eller inte har blivit sedd. Att man faktiskt blir ihågkommen och sedd för det mesta rinner liksom av en.
Där kan jag tänka mig att självkänslan har en stor betydelse! Om man är självsäker så bryr man sig förstås inte lika mycket, snarare blir man väl irriterad och tänker ”Jäkla pucko!”.
På mig så klistrar det liksom fast och blir till lager på lager – och desto svårare att bryta sig loss från.

Man fastnar dessutom i den rollen, man blir den där som faller undan, som inte vågar eller kan ta plats och bli sedd.

Min körskolelärare Kristina förtjänar en eloge och borde kanske blivit psykolog istället. Inte nog med att hon fick mig att ta körkort, hon gav mig också det värdefullaste rådet när det gäller bilkörning och som jag borde ta till mig även i vardagen: ”Som tjej i Göteborgstrafiken måste du använda de här!” och viftade med armbågarna.
Jag har ju lärt mig det när det gäller att köra i Göteborg även om det tog ett bra tag. För att kunna byta fil och hamna rätt vid Tingstadstunneln så behöver man ganska vassa armbågar (annars hamnar man på alla möjliga konstiga ställen. Alternativt så tar man helt enkelt Angeredsbron även om man ska söderut. Lite dumt när man bor på Hisingen vilket jag gjorde på den tiden).

Då kan jag väl skaffa lite vassare armbågar även till vardags? Sådär lagom, inte så att man knuffar bort eller stöter sig med folk men så att man får plats? Eller rättare sagt, så att jag får plats!
Ro hit med en fil, någon!

Men det är svårt, det är skitsvårt!
Det handlar inte bara om att ändra sig själv, det handlar om att ändra sina relationer. Att bryta invanda mönster och det är inte alltid det funkar.
Det finns inte alltid plats, det går liksom inte att parkera en långtradare i en ruta avsedd för moppar. Möjligen knö in en Farmor Anka-bil men det går inte alltid det heller (i synnerhet inte om man har vissa problem med att backa och manövrera på små utrymmen).

Inte fallskärm utan snäppet bättre – skärmflyg över Åreskutan

Att våga när det gäller något man inte är rädd för, det är plättlätt. Följaktligen hade jag inga problem med att hoppa fallskärm vilket jag inte tyckte var så värst läskigt – men det tycker många var otroligt modigt gjort (eller korkat, beroende på vem man frågar).
Men att utmana sig själv och dessutom riskera att förlora den plats och det utrymme man faktiskt har, det är jävligt skrämmande!

Jag har kommit en liten, liten bit på väg.
Så se upp, för här kommer JAG! Inte som någons lillasyster, inte som någons kompis eller som någons matte utan just jag, Helene. På alldeles egna ben och jag får både synas och ta alldeles lagom med plats.

Det ser nog så lugnt ut men här går kontinentalplattorna isär varpå det uppstår både vulkanutbrott och geysrar.
Thingvellir, Island 2010

Att finnas men inte synas

Det här är en ganska komplicerad knut vilket jag inte har insett förrän nu. Jag har alltid sett på bitarna var och en för sig, inte som delar av samma sak. Fast det är snarare totala motsatser som konkurrerar med varandra vilket gett ett smärre kaos i min tillvaro.
Det är det som är så fascinerande med terapi – man hittar nya pusselbitar av sig själv hela tiden. Tur att jag gillar att pussla…

Jag har alltid varit en person som ”glöms”, som inte riktigt finns som en konkret individ, som får ta plats och som dessutom behålla den.
Jag var ”Maries lillasyster”, ”Annes kompis”, ”Hon som har den där hunden som skäller konstant”.
(Fråga vem som helst som jag träffade i hundkretsar på 90-talet, jag vågar tippa att de flesta minns Raskva alldeles ypperligt. Från veterinärkliniken till brukshundsklubben, Raskva satte sina spår – åtminstone i folks öron.
Luddskallen var en fantastisk liten hund men hon hade ett skall som kunde uppväcka de döda såväl som de döva. Detta visade hon dessutom en stor del av sin vakna tid.)

Raskva som både hördes och syntes

Men Helene var det faktiskt ganska få som kom ihåg, vare sig det var i skolan, i stallet, i kompisgäng eller ens i familjen.
Det sista är i och för sig ganska lustigt i efterhand, självklart var det inte så att familjen egentligen glömde av mig men tja, jag behöver nog inte påminna min kära moder om när hon kom hem från mataffären med två glassar, en till Marie och en till…jävlar! Helene är kvar nere i affären och läser tidningar!
Det finns faktiskt ett antal såna anekdoter även om de knappast har med resten av min ”bortglömdhet” att göra.

Att jag inte riktigt tog plats eller blev ihågkommen hänger säkerligen ihop med att jag inte riktigt ville ses i en grupp, jag ville liksom inte sticka ut utan vara en i mängden. En zebra i flocken om man så vill – eller kanske hellre en fjording i ett gäng med fjordhästar.

Det i sin tur krockar med nästa grej, jag har ett stort behov att bli bekräftad. Att ta plats, att få ta plats och bli sedd.
Det är klart att det blir ett sammelsurium av alltihop, att vara en i grunden ganska slätstruken person som inte vill sticka ut men ändå vill bli sedd och ”höra till”.
Att jag tillbringat en stor del av mitt liv med att vara frånvarande från vad det nu gällde – skolan, stallet, jobbet, hundträningen, kompisgänget – gjorde förstås inte saken lättare.

Lägg därtill neuropsykiatriska funktionshinder som gör att jag även utan direkt anledning känner att jag inte passar in, att jag inte kan tolka andra personer och heller inte på ett självklart sätt är en egen person som hör till en grupp så blir det kaos. Ett ganska stort kaos som gjort rejält ont under åren.
Jag har aldrig varit mobbad, vare sig i skolan eller på andra ställen, men varje gång som jag har blivit ”bortglömd” eller att någon har naggat på min plats så har det känts rejält.
Jag lyckas tolka in allt möjligt i det där, i något som de flesta inte ens reflekterar över vare sig om de råkar ut för det eller råkar göra det mot någon annan.

Med detta menar jag absolut inte att skuldbelägga mina vänner eller min familj, det är hos mig den där felande biten finns. Jag har fantastiska vänner och en minst lika fantastisk familj men jag behöver lite extra trygghet, att bli sedd, att få höra till.
Att vara den där fjordingen som visserligen passar in perfekt i flocken utan att sticka ut men som samtidigt tydligt går att urskilja som en individ.

Anne och Nickolina
Kompisen och fjordingen som stuckit ut i mängden
Henån 1996

Bra…!

Jag fick ju en läxa för lääänge sen av Psyk-Isak, att skriva upp (eller ner?) när jag mår bra. Så, idag var det egentligen inte bra men det var här och nu, det var sol och jag satt en lång stund i hästhagen med hundarna – och det är gott nog!
Kanske är det de där korta stunderna som man skall spara på, inte de bra utan just de som är ok. Inte tillräckliga för att ”finna ro och lagra energi” men att bara finnas och det faktiskt inte innebär något negativt.

Så, istället för att dra upp sånt som är mindre bra så slutar jag där.

I morgon är det mammas födelsedag. Hon är, som en vän nyligen uttryckte det, ingen vanlig mamma. Hon är en väldigt, väldigt speciell person som visserligen är ”mamma” åt halva Squaredanssverige men hon är min mamma. Och inte bara det, hon är en klok, varm och kärleksfull kvinna som jag älskar av hela mitt hjärta.
Stort grattis på födelsedagen, världens bästa Mamma – och tack för att du finns i mitt liv!

Mamma 1964