Dagens Ääärk

Säger bara
Valp
Bil
Diarré…

Annonser

Midsommar-blaj

Jaha, då har midsommar varit och från och med nu går vi in i mörkret. Jippie! *Ironi om inte någon förstod det.*
Nå, midsommar spenderades för vår del först i stallet där vi pussade på och tittade till Flóa och Gjöf som fick en ledig dag (vilket berodde på att jag var så trött på morgonen att jag inte orkade ta mig till stallet i tid för att hinna rida F innan fortsatt firande).
Hem till mor och plockade upp henne för färd till M och lite mer traditionellt firande med sill och potatis om än ingen nubbe eftersom ingen av oss dricker det (väl?).
Vi planerade vår resa där vi skall tuffa med husbil i flera veckor upp till Lofoten och sedan in i Sverige för att så sakteliga ta oss ner till Östersund där det är hundträff för mig och släktträff för M. Mamma får hänga med på det hon vill vilket innebär att det blir släktträff även för henne ;-).
Det skall bli kul! Får lite panik när jag tänker på att packa, det gäller ju att se till att allt får plats och dessutom inte väger för mycket eftersom allt skall in i husbilen.
Nackdelen med den här resan är hundarna. Inte att de är med för mig gör det såklart ingenting men – SÄNGEN!
Jag ligger uppe på ”hyllan” ovanför framsätena vilket innebär att det inte kan ligga någon hund i min säng. Ok, det går väl att lyfta upp Skroffan men jag skulle bara oroa mig och vad krångligt om jag måste gå upp på natten!
Så ja, de får knö med mamma vilket jag och hundarna är ense om men mamma är inte riktigt införstådd med det där än…
Och så kommer jag att sakna Flóa, kan man inte ha henne i cykelstället?

Idag har vi flyttat Hs saker hem till Anne vilket innebar att det blev lite böcker (jo, jo, jag vet men jag rensade bort de som jag inte JÄTTEJÄTTEGÄRNA ville ha), nya möbler till uteplatsen, ett skåp att ha jämte sängen och lite allmänt mög inklusive musskit som fick flytta hem till mig. (Dock slängde jag musskiten…)
Käkade sedan asiatisk buffé och puttrade vidare till Flós som glatt kom knatande i hagen. Hon är så nedrans gó när hon kommer gåendes med ivriga steg så det kniper i hjärtat <3.
Och fortfarande inget kliande!!

Imorgon är det dop för Ingrid som skall heta Annie i andranamn, detta för att både faster och moster – det vill säga jag – heter Anne. Och nej, jag har inte blivit så förvirrad att jag tror att jag har blivit Anne R, jag heter faktiskt Anne Helene.
Annars kan man ju tänka att om inte ens våra mammor hör skillnad på oss så kanske vi själva också virrar till det…

Traskar vidare i träsket…

Det går upp och det går ner, testade Zopiklon/Imovane igen men det var ingen hit, dessutom är det inte så uppmuntrande att läsa i FASS om biverkningarna – folk har bland annat kört bil ”i sömnen” utan att minnas det efteråt och liknande grejer. (J, var det inte du som färgade håret?)
Väntar på svar från Lotta om jag skall höja min Lamictal, man hoppas ju på små under men de sitter hårt åt.

Jag har lyckats skada en nerv(?) i foten när jag hade en av mina nattångestar så nu har jag känselbortfall strax ovanför stortån, otroligt irriterande men jag hoppas att det försvinner. Men det är verkligen självförvållat så jag kanske inte skall klaga…

MEN jag har trots allt motigt åkt iväg till sekten igen. Tidigare gånger har jag tappat taget när jag har blivit deprimerad och gått upp alltihop igen utan att orka hålla igen. Nu var det dags för sanningens ögonblick efter fem veckors inte-så-nyttigt ångestätande inklusive en Londonresa där jag slarvade mer än jag tänkt.
Jag har varit DUKTIG: +0,1 kg, hade trott på minst 5 kg upp. Nu var det ju i princip lika med ingenting, i synnerhet som jag faktiskt inte var på toa innan (strategi, man dricker givetvis inte en massa och man går förstås på toa innan vägning).

Andra bra saker: Flóa kliar sig inte ett dugg 😀 ! *Peppar peppar*. Trots att det är ett riktigt jävligt knottår så är hon totalt klifri än så länge. Visserligen dränker jag in hela henne i myggmedel och tvättar man och svans minst en gång i veckan – Eva är fortfarande på semester – och hon äter snordyra tillskott men vad det än är som gör det så är hon klådfri!
Hon har absolut inte eksem i vanliga fall heller men sedan hon flyttade hem har hon kliat sig en del i manen och svansen så hon har fått ha täcke sommartid.
Antagligen är det för att hon är så fet i taglet som gör att knotten biter henne massvis -> klåda. Hittills har hon inte haft den där fet-manen så kanske något är i balans som inte stämde riktigt tidigare.
Annars så är hon tämligen rund, Eva lär få en chock när hon får se sin badbollshäst när hon kommer hem. Får försöka träna bort lite men samtidigt skall hon ju inte gå för mycket på grund av sin ålder. Men det är nog bara Eva och jag som tänker så, när jag läser vad andra gör med sina sexåriga islänningar så har Flóa rena semestern jämt.
Å andra sidan tror jag att man SKA ta det lugnt och att hon fortfarande är en unghäst som inte skall pressas för mycket även om det är slut på babyklemandet. Inbillar mig att hästarna håller längre då 🙂 .
Och jag har faktiskt inte noja för att Eva är borta och jag har ansvaret. Jag har koll helt enkelt och händer det något så får jag ta hand om det då.

Blaj igen

Dags för en ny Blaj-blogg vilket förmodligen tyder på att jag mår lite bättre (annars hade det varit en gnäll- eller ångestblogg).
Ataraxen funkar hyfsat men man kan tydligen inte äta den varje dag för då försvinner biverkningarna, det vill säga tröttheten – det är ju egentligen en medicin mot klåda som råkar funka mot ångest och sömnstörningar som en form av biverkning.
Alltså får jag knapra något annat med jämna mellanrum för att inte medicinera kvällarna alls funkar inte heller än. Det känns ju lite sådär att äta en massa medicin varav de flesta – dock inte Atarax – är beroendeframkallande fast det är ju inte så värst mycket bättre att sitta och skära sig förstås… Så, pillerknapring blir det och har jag inte blivit beroende under de första 40 åren av mitt liv så kanske jag inte blir det under den senare halvan heller.
För övrigt är väl även att skära sig mer eller mindre beroendeframkallande i sig, alltså vinner tabletterna med 1-0.

Jag var hos Lotta igår och det var ett rätt bra samtal, hon skulle lägga någon slags meddelande (en ”bevakning”) till min läkare att jag trodde att min medicin borde ändras lite. Dr S som jag hade tidigare och som verkade ha koll var inne på att höja Lamictalen lite mer för att hindra mig trilla ner så djupt så det kanske vore en idé att testa.
Egentligen en medicin för bipolära men här blandar vi glatt.
Lotta tyckte även att jag skulle ta till mig att jag faktiskt åkte till London och fixade det ganska bra – OCH fixade att hjälpa C.
Fick dessutom ett jättegulligt tackpaket på posten från C och J, innehållandes choklad och ett presentkort på bok/tidning. PRECIS rätt till mig!! (J försökte sedan köpa Skroffan och Nikka för sju böcker och 2 kg choklad vilket var frestande men…nä, jag behåller dem nog :-))

Idag har M och jag varit på hästloppis igen och fått sålt några fler prylar, vi gick runt i alla fall. Och hurra! En bok hittade ett nytt hem, resten fick jag släpa med mig hem igen. Bara att inse att det är till att slänga de gamla trotjänarna 😦 .
Dock blev jag även av med mina gamla hingstkataloger över halvblodshingstar, jag gav dem till en tjej som blev uppriktigt glad över att få överta dem.
Skroffan och Nikka uppförde sig väl där de satt bundna i montern även om Skroff var lite väl glappkäftad emellanåt.
Att de i alla fall blev klappade av snälla barn gjorde att deras dag blev lite roligare. Tyvärr så skräms de lite, oavsiktligt. Nikka flinar och visar tänderna när hon vill ställa sig in och Skroffan morrar på terriersätt när hon menar ”kom igen och klappa mig nu för bövelen!!” vilket gemene man tolkar som att de är arga.

Vidare till stallet där Mia red igenom Flóa, Eva är bortrest och då rider vår instruktör hästarna i stället för att ha lektion som hon annars skulle haft. Fick tips om hur vi skall försöka få Flósan mer stabil (hon är ganska vinglig) och mindre stel samt att Flóa fick beröm för sina öron som Mia tyckte var söta. Och jo, jag har väl aldrig tänkt på saken mer än att hela Flóa är söt men hon har faktiskt fina öron, långa och lite svängda liksom.
(Annars låter det ju mer som något man säger när man som instruktör måste hitta något positivt, ungefär som Raskva fick ”Välvisad och fin färg” på sin enda utställning. Mycket kan man säga om Ludden men någon fin rasrepresentant exteriört var hon definitivt inte.)

Snart semester! Men först är det dop av lilla Ingrid – som har öroninflammation 😦 – och midsommarafton. Dessutom skall Skroffan klippas och jag skall till VC för att ta nya prover på sköldkörteln och se om medicinen är rätt inställd nu. Sen så!

Atarax FTW!

Ataraxen funkar fint, även om jag inte alltid somnar av den så tar den bort ångesten så att jag kan ligga lugn och vila eller läsa i stället för att ha ångestanfall och självskadelsetankar. Varför har jag aldrig testat den tidigare?
Mår liiite bättre men vet inte om det beror på medicinen utan att det vänt av sig självt.
Hurra!

Moment 22

Ja, jag var ju inte helt på topp i London även om jag tog mig igenom resan så jag messade mamma och bad henne ordna en läkartid på PMC (Psykiatrisk Mottagning Centrum, det vill säga tidigare PMH) tills när jag kom hem. Jag måste ha något starkare att sova på eller mer ångestdämpande än Stesolid för det går bara inte att hålla på som jag gör.
Men nä, de kunde inte skriva ut någon medicin som jag inte haft tidigare utan att träffa mig och dessvärre hade de inga läkartider utan hänvisade till vanliga vårdcentralen.
Och att få tag på VC var lättare sagt än gjort, de öppnade kl 8 och när jag ringde kl 8.01 så var akuttiderna slut. Dessutom ville de inte skriva ut något de inte skrivit ut tidigare och helst inte lägga sig i PMCs behandling alls…
Var jag möjligen suicidbenägen så fick jag ringa 112, annars fick jag återkomma igen. Och igen.
Jag kände att jag hade definitivt inte ork att sitta på psykakuten men ibland är det jävligt bra att ha en syster som är läkare. Hon vill av förklarliga skäl inte skriva ut konstig psykofarmaka men kunde tänka sig att skicka iväg ett recept på Atarax som egentligen är mot allergi men även är ångestdämpande. Det är en i sammanhanget snäll medicin och framför allt så är den inte beroendeframkallande så jag fick mitt recept till slut.
Jag lyckades även få en tid till VC till slut där läkaren något motvilligt skrev ut Atarax hon med. Däremot ville hon inte peta i min övriga medicinering vilket jag har förståelse för då den är något av ett konstigt hopkok av olika psykofarmaka men jag tror att den behöver justeras och vem i helvete skall göra det??
Nu står jag i alla fall i kö för en tid till min nya läkare på PMC men det lär väl dröja till hösten innan jag får komma till henne. Skitbra, politikerna, verkligen skitbra hur ni hanterar psykiatrin i Göteborg.

Bara att hoppas att Ataraxen funkar, inatt sov jag gott utan ångest men då mådde jag hyfsat redan innan jag tog medicinen. Frågan är hur den funkar vid ett ångestanfall? Det känns verkligen inte bra att hänga i luften mellan olika institutioner, funderade ett tag på att be att få komma tillbaks helt och hållet till min VC men de vill säkert inte ha mig, i alla fall inte den psykiatriska biten av mig.
Att gå tillbaks till Dr T är uteslutet och något annat alternativ har jag inte såvida jag inte skall hosta upp en nedrans massa pengar som jag inte har och gå privat. Och att börja om från början med hela min sjukdomshistoria känns inte direkt lockande…

London – en annorlunda resa

Det kan ju diskuteras hur smart det är att sticka iväg på en resa när man är mitt uppe i en depression med ångest och annan skit men om jag hade stannat hemma så tror jag att jag hade mått ännu sämre. Dessutom brukar ångesten och det andra stanna hemma om jag är borta ett lagom tag men den här gången lyckades de till viss del smyga sig med.
Nå, vi åkte iväg från Landvetter på onsdagskvällen; C, Anne och jag – K skulle flyga direkt från Oslo och möta oss på hotellet.
Vi hade lyxat till det med businessklass vilket kostade hela 50 spänn extra.
Vilken skillnad! Att bara glida förbi pöbeln in i loungen och få gå först överallt, för att inte tala om hur trevlig – för att inte säga smörig – all personal var. Det gjorde inte så mycket att planet var lite försenat när man kunde dricka gratis vin och diverse annat smått och gott.
Resan gick smidigt och när vi kom upp från tunnelbanan på Waterloo station låg hotellet precis mitt emot. På gott och ont, får man väl säga eftersom vårt rum vette mot tågtrafiken med tillhörande ljud men det var ok ändå. Rummet var ganska litet med en 140-säng där min sida sluttade utåt så eftersom jag försökte hålla mig från Anne så trillade jag nästan i golvet första natten.
Annars var allt bra, frukosten toppen och läget super.

Faktum är att jag har virrat ihop dagarna vilket väl beror på att jag inte mådde riktigt bra – kvällarna var ingen hit trots Stesolid – men vi promenerade en hel del, shoppade i Chinatown där Anne och C köpte en skitfin klänning respektive överdel.
Jag grunnade länge på om jag skulle köpa en klänning till Ingrid – senaste syskonbarnet – men insåg att den sannolikt inte gick att tvätta och när skulle hon ha den?
Vi käkade i mysiga Soho och så shoppade vi en del kläder på Oxford Street.
Och – inte att förglömma – Jakten på den Perfekta Muggen! Förra året letade jag igenom hela London efter en temugg i precis rätt storlek och när jag nästan gett upp sprang jag på en i ett souvenirstånd. Nu ville jag ha en likadan men det var omöjligt att hitta trots att jag till de andras dolda irritation nog var inne i varenda souvenirshop som vi gick förbi – och de är ganska många…
(Jag hittade en till slut efter tre dagars letande. Inte exakt likadan men i precis rätt storlek. Perfekt!)
Fredagen åkte vi först till Barbour och köpte en Lidingöpotta (regnhatt) till mamma. Jag var sugen på en lite snyggare jacka sedan vi var där förra året men hittade inget jag ville ha när det väl kom till kritan. Ångrar jag mig så får jag väl beställa på nätet eller vänta till nästa år.
Och sedan – Primark. Londons motsvarighet till Ullared fast mitt i stan och jösses vad mycket folk varav hälften säkert var svenskar. Att prova kläderna var bara att glömma men jag plockade ihop en pyjamas och några toppar och hoppades att de skulle passa.
Vi blev alla fyra helt snurriga där inne men C mådde så dåligt att vi två tog en taxi tillbaks till hotellet för att stoppa henne i säng. Även jag var skittrött men låg och läste eftersom jag ville hålla koll på C och då hände något av det värsta som kan hända: mina böcker tog SLUT!
Jag hade maxat antalet till två och de hann jag alltså läsa ut redan innan halva resan. Katastrof! Fast i längden var det lite bra för har man slut på böcker så får man köpa nya, eller hur?
På kvällen blev det därför ett besök på Waterloo Station där man dessutom fick andra boken till halva priset och då MÅSTE man helt klart köpa två…
C mådde allt sämre på eftermiddagen så till slut tog vi en taxi till närmaste akutmottagning. Jisses, de hade inte direkt varit smarta med att skriva ut EMERGENCY klart och tydligt utan vi irrade omkring i korridorerna innan vi till slut kom till akuten.
Där blev vi inskrivna, jag som anhörig där jag fick heta Helen Hgelm, boende i Gthenburrg, Swwedeen och Cs hemadress Engelbrektsgatan vete sjutton hur de fick till. Jag bokstaverade faktiskt mitt namn och antog att de kunde stava till Gothenburg och Sweden men så var alltså inte fallet.
Och sedan väntade vi. Och väntade. Vi hade hamnat på någon avdelning för inte-så-akuta patienter och trots att jag var besvärlig och bad att C skulle få ligga i ett tyst lugnt rum så gick det absolut inte.
Till slut mådde C så dåligt så vi smet och tog en taxi tillbaks till hotellet där det i alla fall var lugnt och tyst…
Jag tyckte att vi skulle säga till en sköterska först men vi hittade ingen så vi gick helt sonika därifrån.
Jag blir lite fascinerad av mig själv för jag kunde minsann säga både det ena och det andra och vara riktigt besvärlig, tränga mig före andra och kräva hjälp, på engelska dessutom. Det hjälpte ju inte visserligen men jag försökte i alla fall.

Lördagen lämnade vi C på hotellet och åkte till Camden där de har en stor marknad. Det blev trots det inte så mycket till inköp men jag fick tag i en obligatorisk elefant i alla fall och var faktiskt jätteduktig som gick förbi en stor skylt som visade till en begagnad bok-outlet.
Vi kilade också in på Boots, en apotekskedja som har lite allt möjligt, och kollade om de hade några roliga receptfria tabletter mot ångest men farmaceuten var inte så glad i att sälja något när Anne kläckte att jag haft ångest i typ 30 år och gick på benzo. Så nej, någon ångestdämpande medicin blev det inte, däremot lite förkylningsmedicin som är kanonbra (”Day Nurse”).
Sedan tänkte K och Anne sätta sig på en pub och dricka öl men jag fick nog av allt folk som var ÖVERALLT och tog mig hem till hotellet. Det var inga problem alls, ge mig bara en karta och visa var jag är så fixar jag det, men när jag är med de andra blir jag totalt handlingsförlamad och fattar ingenting.

Och så var det bara söndagen kvar. Problemet var att C fortfarande inte mådde bra utan behövde ta det lugnt men vi hade ingenstans att göra av henne. Vi kom fram till att det bästa nog vore att ta oss till Heathrow så fort vi checkat ut från hotellet och där försöka hitta ett vilorum av något slag.
Jodå, de hade vilorum – för businessklassmänniskor. Vanliga dödliga som vi var den här dagen fick hålla till godo med att beblanda sig med tidigare nämnda pöbel. Vi kunde ju heller inte trycka på att C verkligen mådde jättedåligt för då hade hon inte fått gå ombord på flyget…
Vi tog oss hem i alla fall och jag var nog gladare att se Cs man J på flygplatsen än min mamma som också kom och mötte.
Och så hundarna!! Skroffan som hade varit med resten av hundgänget hos H struntade totalt i mig medan en påtagligt rund Nikka som hade passats av mamma hade vett på att se glad ut.

Trots att det blev en något halvdan resa – inte på grund av C utan beroende på mig själv – så är jag glad att jag åkte och nöjd med det vi gjort. Det blev ingen musikal och vissa andra grejer som jag nog tänkt från början föll också bort men jag höll ihop någorlunda i alla fall. Och det blev några böcker till på Heathrow.

Tack till mina resvänner, nästa år gör vi om det!! Tack H för passning av Skroffan och mamma för passning av Nikka OCH en totalrengöring av min bil som var mer än lovligt grisig. Nu är den så fin så.
Det gladde dessutom ett mattehjärta att båda hundarna hade skött sig!

London – på återseende!