Tappar taget

Det känns som om jag tappar taget igen, det är inte alls bra. Vänder på dygnet eller sover inte alls, äter helt åt h-vete fel, orkar knappt ta hand om mig själv även om hundarna i alla fall får mat och rastning.
Skulle åkt till stallet nu i helgen men fixade inte ens att åka dit.
Idag har jag gjort INGENTING mer än att ligga och våndas i sängen och det blev det ju inte bättre av. Nu rinner tårarna och allt känns bara åt helvete.

Pratade dock med M-L, bostödet i fredags. Det funkar inte alls men vi kom fram till att vi skall försöka avdramatisera det hela med att ta promenader i stället för att pyssla i lägenheten. Vet inte hur det kommer att gå men sämre kan det ju inte bli i alla fall.

Imorgon är det Lotta, hoppas att hon kan göra något 😦

Annonser

Sol!

Idag var det faktiskt sol och vad som var ännu bättre var att Anne hade en ledig dag så hon släpade ut mig och hundarna (fast de behövde förstås inte släpas…) på promenad i Björlanda.
Jag hade lite ont i hjärtat eftersom Posh inte fick följa med, han satt inbyltad i tjocka täcken i bilen. Nu är han ju för all del inte min hund men jag räknar in honom i flocken så just nu har jag tre hundar. Håkan får se till att vara VÄLDIGT snäll om han överhuvudtaget skall få tillbaks P någon gång i framtiden!
Vi var visserligen inte ute så länge men hundarna myllrade glatt omkring, förutom lille borderterriern Beast som vi inte vågade släppa eftersom vi inte riktigt känner honom.
Skroffan skroffade omkring riktigt glatt, hon springer inte som en idiot längre men det kan ju lika gärna bero på åldern, hon är faktiskt snart sju år. Inte för att jag tycker att det är gammalt men om man jämför med de tossiga labradorerna som har en snittålder på två år eller något så blir det en viss mognadsskillnad.
Nikka är skendräktig och letar lyor till sina valpar, undrar hur det skall gå på jakten imorgon? Antagligen kommer hon att samla in alla pippisar och lägga sig med dem i någon håla för att ömt pyssla om dem…
(Hon är faktiskt inte särskilt jobbig när hon är skendräktig, hon bäddar sängen någon gång om dagen och kikar efter kojor ute, annars är hon som vanligt. Och om det kommer fasaner trillandes i huvudet på henne betvivlar jag inte ett dugg att hon glatt och snällt kommer att lämna över dem till Håkan.)
Hoppas bara att han pysslar om min lilla Plur ordentligt och ser till att ingen skjuter henne!

Apropå något helt annat så håller avgassystemet på att lossna på min bil, det hänger lite tjusigt baktill (vilket till och med jag kan se).
”Min” Billagar-Lasse har gått i pension och det känns inte så vettigt att åka hela vägen till Partille för att lämna bilen till hans efterträdare när det finns en Mekonomen här i Tuve MEN jag drar mig såklart för att ringa.
Alltså har jag puttrat omkring med bilen i det skicket och stilla hoppats att skiten inte skall lossna helt och hållet. Det hänger nu på trekvart, fastsatt med en metalltråd som min kära mor snitsigt knutit runt bakre kofångaren.
I onsdags fick jag dock tummen ur och ringde Mekonomens stora växel, sade vad jag ville laga och vilken verkstad jag ville till så skulle de mejla en offert.
Offerten kom men där stod det ju eventuellt byte av bakre ljuddämpare. Helene är dock så smart så hon ringer verkstaden och förklarar att det skett ett misstag någonstans, det är ju avgassystemet som är paj!
Tjejen på verkstaden lät lite smått road när hon förklarade att det är just det som är ljuddämparen… Hur fasen skall jag kunna veta det? Varför heter det då inte samma sak?!
Jag hade heller inte minsta aning om hur många mil den har gått, verkligen INGEN aning. Den rullar ju, alltså kör jag och sedan talar den snällt om när den vill ha service så lämnar jag glatt in den och hoppas på att den får just den service den behöver.
Förmodligen kommer de på tisdag att tala om att Grunkomogrejarmen är sönder och behöver bytas tillsammans med Mofjuckramen varpå de kommer med en faktura på sisådär 15 000:-
Fast det är klart, hade det varit någon av hundarna så hade jag vetat precis var det ena eller det andra sitter, vad det heter på latin och vilken funktion det har men bilar är ju TRÅKIGA!
Nå, hoppas nu att lilla bilen inte är jättetrasig – enligt Håkan är det bara fästet som rostat sönder – så att den sedan kan åka och byta däck och besiktiga sig. Jag tänker fortfarande på den som ”ny” men den är faktiskt ett år äldre än Skroffan. På onsdag är det sjuårsjubileum för bilen och mitt körkort!

Vi har förresten lite smått börjat titta på nästa sommars Norgeresa. Japp, vi skall ut och puttra med husbilen igen och antagligen blir det Nordkap som blir målet.
Dock kommer jag förmodligen inte att hänga med hela vägen utan åka med ditupp, sedan kryssar mamma och M långsamt hemåt, eventuellt via Finland, medan Nikka och jag tar tåget raka spåret. Detta för att jag uppenbarligen inte pallar fem veckors semester, hur trevlig den än var, men jag tror att det kan bli bra såhär.
Och jag förmodar dessvärre att jag inte har någon Skroffa till sommaren även om det känns ytterst konstigt att planera något utan henne. Jag har i så många år tänkt att ”då har jag nog inte Skroffan” när jag planerat framåt i tiden men det sista har jag liksom börjat räkna med henne i alla fall men det får jag väl sluta med.
Lilla Grynet, just nu ligger hon och gnager på ett hjorthorn som hon egentligen inte får ha men en liten stund gör väl inget. Anledningen till att hon gnager på det är inte för att hon tycker att det är så gott utan för att Lille Ned och Jack inte skall kunna tugga på det för naturligtvis är det terriern som bestämmer i det här hushållet!

Mera skit

Nej, det är inte bra :-(.
Vet inte om det är Skroffan som ”spökar”, tror inte det, men det är klart att jag inte mår bättre av att hon är dålig.
Puttrade iväg till mamma trots allt igår och hjälpte henne med en del men det gick sådär. ALLT är så jävla jobbigt!
Kom hem och hittade en lapp från hyresvärden, de skall byta kyl + frys hos mig nästa torsdag. Jag tycker att min kyl är ganska ny men när jag tänkte efter kan den nog ha sisådär 10 år på nacken. Känns rätt onödigt att slänga ut något som funkar som det ska men jag antar att de byter alla på en gång och att andra hyresgästers har börjat krångla.
Så, det betyder att de kommer HIT, tack och lov är det inte JT som kommer – han har gått i pension, för gott hoppas jag, han har dessvärre gjort en del inhopp när andra har semester – men ändå.
Det ser rätt ok ut i vardagsrummet och köket och jag kan faktiskt stänga till mitt kaos-sovrum. Att det står flyttlådor i vardagsrummet struntar jag i, jag SKA ju flytta!
Naturligtvis har de inte angett någon tid när de kommer så eftersom jag tänker evakuera hundarna och mig gäller det att hålla sig borta hela dagen. Gah, tur att jag har Annes och Håkans lägenhet att fly till!

Var med Posh på Hund i Harmoni idag igen. Han mår bättre men är långt ifrån bra. Det gjorde uppenbarligen ont med en del av behandlingen men allt han gjorde var att vifta på svansen, mer intensivt när det gjorde ont.
Anna har dock hopp om att han skall bli bra så då är det väl värt del.
Kruxet är att Anna tycker att han skall gå på Rimadyl hela tiden, rygg-veterinären att han kan äta det med uppehåll ibland för att skona magen och mag-veterinären att han inte skall äta det alls.
Nu får han äta det i en vecka ungefär, några dagars uppehåll och så igång igen.
Det är naturligtvis inte jag som beslutar sådant utan Håkan.
Posh får också skonkost, lagar jag till Skroffan så kan jag lika gärna klämma i lite mer, även om de får olika tillbehör så är grunden välkokt ris och peppar, peppar, det verkar funka på båda.
Funderade igen på om Skroff trots allt skall gå och kolla sig, jag har fått för mig att hon har ont i ryggen. Skall vänta tills vi har varit hos Reidun den 10/12 och se hur hon mår, är allt skit är det förstås ingen idé att gå på rehab…
Hon behöver absolut inte hålla för någon träning men hon skall naturligtvis kunna skutta omkring i skogen och klara vardagen utan att ha ont.
Nikka kunde nog också behöva en översyn, tycker mig ha hittat lite spänningar i skulderpartiet på henne när jag har masserat.
Japp, jag har faktiskt börjat massera dem! Något jag lovade mig själv att göra med alla kommande hundar efter historien med Mulen men det har inte blivit av. Fick lite skrämselhicka av Poshs rygg så nu är det lika bra att ta tag i saken. Önskar bara att de kunde massera tillbaka…

Har haft ont i magen hela veckan för bostödet, det här funkar ju inte. Å andra sidan funkar det inte att säga upp det heller så det vete sjutton hur jag skall göra. Har trots allt haft det i snart ett år och mår fortfarande dåligt bara jag tänker på det. Försöker bena ut VAD det är som är så hemskt men nej, alltihop är bara ÅNGEST. Frågan är om jag fixar att packa och flytta utan bostöd eller blir jag sittande med en full lägenhet och panik?
Dessutom har jag massa grejer som jag måste göra mig av med. Eftersom jag har ont om pengar vore det toppen att sälja skiten – en del av det går nog att kränga på Blocket eller Tradera – men, det skall göras. Och eftersom det är Läskigt så blir det inte gjort utan hälften slängs och andra hälften skänker jag till loppisar eller pådyvlar min mamma.

Har börjat käka Magnesium, vet inte hur lång tid det tar innan det eventuellt får effekt men det är skitjobbigt att vakna 2-3 på natten av kramp i benen. Dock har jag kommit på att det är perfekt att stoppa i Skroffan ett litet mellanmål eftersom jag ändå går upp på toa och sedan ligger och läser en stund. Glad Skroffa och givetvis glad Nikka och Posh också för de måste naturligtvis få när Skroff får.

Skitdag

Hoppas att det bara är tillfälligt men just som det började bli ljusare är det mesta skit igen *gnäll*.
ALLT känns pissjobbigt, ångesten lurar runt knuten och till råga på allt har Skroffan kräkts idag. Det är minst en vecka sedan sist och jag trodde att magen var mycket bättre men den hålls nog bara i schack av medicin och skonkost. Jag som just hade tänkt att börja minska på portionerna och öka mängden vanlig mat. Nähä, inte det.
Men pigg, glad och hungrig är hon i alla fall och det är inte så lite det :-).
Skulle varit hos mamma idag men det gick inte heller så det blev ännu en dag när absolut ingenting blivit gjort. Tiden bara rinner mellan fingrarna…

En uppdatering

Jaha, dags för en liten uppdatering av krassliga hundar och mattar!
Det är mycket pyssel med hundarna nu, Skroffan är som hon är och Posh har ont i sin stackars rygg.
Skroff har blivit RUND och jag får erkänna att det är inte bara för att hon är oklippt. Men men, hon älskar mat och då kan hon väl få äta nu då…
Hon får mat fyra gånger om dagen för magens skull och hon är jättehungrig så matte har ökat på portionerna. I vanliga fall brukar jag vara benhård med att hundarna inte skall ha ”extra” om de inte är för smala men nu tycker jag gott att hon kan få äta.
Inte så mycket som hon vill men mer än vad hon skulle fått annars. Dessutom hade hon lite svårt att hålla vikten innan, hon tappade lätt trots att hon fick samma giva som tidigare. Nu kan hon väl få äta lite mer den tiden som är kvar, tjock eller ej <3!
Hon får både Primperan och Andapsin för magen nu, Andapsinet är inte bra om man har kassa njurar för man riskerar att lagra aluminium i kroppen men jag tror inte att det är något vi behöver bekymra oss över.
Vågar inte minska på medicinen eller antalet måltider, nu funkar det och då kör vi så. Det viktigaste nu är att Skroff trivs, mår bra och inte har ont någonstans och det verkar hon inte ha.
Annars är hon pigg och glad ute, lite tröttare inne. Tycker att hon har varit lite grinig mot de andra hundarna men det kan lika gärna vara terrierhumör. Sover gott men läcker ibland så nu skall jag fixa billiga kuddar som jag kan tvätta några gånger om det behövs och hiva sen.
Hon har ALLTID sovit på min kudde så att man kan ha kinden mot henne, inte kan jag ändra på det nu…
Så, vi kämpar vidare till 10 december då vi skall till Reidun igen.
Det är lätt att falla ner i en avgrund av tycka synd om och självömkan i det här läget, försöker tänka på att vi fått extra bonusår men det är svårt att se det ljusa just nu.
Det är mycket Skroffan och mindre Nikka för tillfället men givetvis får även hon uppmärksamhet och pyssel om än inga extra matportioner, hon är rund som det är.
Imorgon skall vi ta tag i träningen igen, hoppas att jag orkar för Pickeluren behöver det verkligen. Det är lite hemskt, labradorer anpassar sig så himla väl, inte minsta knyst om att hon är uttråkad och understimulerad utan hon uppför sig lika oklanderligt som vanligt medan Skroffan tar ut sin underaktivering på att hoppa omkring och skälla på det mesta som går att skällas på. Får hoppas att vi får ordning på saker och ting snart.
Posh har haft en bra-dag idag, inte minsta morr vare sig åt mig eller de andra hundarna och han försökte till och med leka med Skroffan på promenaden. Inte för att han fick, han har strikt koppelvila, men tidigare har han bara stelt tagit sig fram, inte krumbuktat och skuttat som han ville nu.
I förrgår däremot hade han uppenbarligen ont, morrade rejält när man skulle ta på honom täcket men stod samtidigt och tittade bort och viftade på svansen. Lille gubben, inte lätt när man har ont och försöker att vara vänlig trots att han nog helst hade velat fräsa ifrån ordentligt och, förmodligen, ta ett litet bett av extramatte.
Han skall egentligen inte äta de smärtstillande/antiinflammatoriska som han äter eftersom han har en känslig mage men även han får skonkost och mat fyra gånger om dagen. Håkan kommer förmodligen att baxna när han får se Posh utan täcke, givetvis får han inte fulla portioner varje gång utan ungefär en fjärdedel av dagsransonen men vilan och lite extramat syns, om man säger så. Nå, det får vi väl ta itu med när han är frisk igen, några fler jakter den här säsongen lär det inte bli för hans del.
Och så matte, då. Inte så bra längre, det är visserligen mycket bättre än när jag blev inlagd men efter att ha blivit markant bättre så har det stagnerat lite. Jag orkar liksom inte ta tag i saker och ting och sover sämre på nätterna igen vilket blir en ond cirkel.
Klarade inte av bostödet i torsdags utan fick avboka och det känns naturligtvis som ett misslyckande. I början när jag kom hem från sjukhuset hade jag en del energi som jag kunde lägga på att rensa böcker och i alla fall planera vad jag skulle packa ner och vad som skulle bort men nu har även det stagnerat.
Måste ta tag i saker och ting men det rinner liksom ur händerna och så blir inget gjort. Har inte ens varit i stallet på länge, susade förbi i söndags men hann bara pussa Flóa som hastigast i hagen.
Det kändes så väldigt bra ett tag och så…pannkaka.
Vet heller inte vad jag skall göra med mitt sovande, ett tag gick det jättebra och jag sov till och med utan Theralen men nu är det helt kört.
Jag har dessutom fått problem med muskelkramper i låren när jag sover, från början kom det bara när jag var vaken och hade ångest (inte så konstigt kanske) men nu kommer det varje natt och även om jag somnat så gör det givetvis att jag vaknar. Lösningen med Stesolid (som är både ångestdämpande och muskelavslappnande) är väl inte den bästa men jag vet faktiskt inte vad jag skall göra.
Skall testa med magnesium och se vad som händer. Sover jag på dan så går det så bra så, jag har funderat på om det är någon av kvällsmedicinerna som gör att det blir såhär men har plockat bort dem en i taget utan resultat.
Bara Anafranilen kvar att testa men den har jag ju ätit halva livet utan minsta problem av det slaget så det skulle förvåna mig om det var den som var boven i dramat (och VAD gör jag utan min Anafranil?!).
Får ta upp detta med Lotta nästa gång.

Och jo, cairn står fortfarande högst på Nästa hund-listan även om Anne och Håkan tycker att det skall bli en labbe eller i alla fall en borderterrier. Men hur kan man vilja ha en BT (jo, jag vet att du vill, Jenny!) när man kan ha en Skroffa?
Den sjunde december är det den årliga cairnpromenaden i Slottsskogen, tänkte att Lurv-Skroff och jag skulle vara med då, förutsatt att inte Skroff är mycket sämre förstås.

Svar från SVA

Statens Veterinärmedicinska Anstalt, SVA, svarade snabbt med ett i mitt tycke trevligt meddelande. Way to go, SKK, läs och lär!
Mitt meddelande:

Hej!
Jag har en cairnterrier med fel på njurarna, eventuellt PNP/renal dysplasi. En njurbiopsi är gjord men kunde inte fastställa orsaken, bara att det var medfött och ärftligt.
Jag förstår att det är svårt att ange men ungefär hur stor är chansen att man får ett korrekt och pålitligt svar huruvida det är renal dysplasi vid en obduktion?

Med vänlig hälsning,
Helene Hjelm

SVAs svar:

Hej Helene!

Jag ska försöka svara på din fråga. Vid en obduktion kan man undersöka olika delar av båda njurarna i mikroskop och det ger mycket goda chanser att ställa eller avfärda diagnosen renal dysplasi, även om man naturligtvis aldrig kan garantera att det går att få en diagnos via obduktion. Det som kan ge problem är om njurarna uppvisar mycket höggradiga sjukliga förändringar av sekundär natur, såsom kraftig ärrbildning, eftersom det då kan vara svårt att se de primära förändringarna som tyder på renal dysplasi. Det också bli problem om hundkroppen legat länge utan att kylas ned innan den kommer till obduktion, men detta problem är lätt att undvika med hjälp av korrekt hantering av kroppen efter döden. Vid obduktion kan man också fastställa om det finns andra sjukliga förändringar i kropp och organ, vilket är vanligt förekommande i samband med njurskador.

Ett alternativ till obduktion, som ger lika goda möjligheter att fastställa om det är renal dysplasi eller inte, är att bara skicka in njurarna fixerade i formalin för mikroskopisk vävnadsundersökning efter att hunden dött eller avlivats, men då får man förstås inte veta om det även fanns sjukliga förändringar någon annanstans.

Anledningen till att diagnosen renal dysplasi är svår att fastställa på en njurbiopsi är dels att mängden njurvävnad är så liten i en biopsi, vilket kan medföra att denna lilla bit inte innehåller några typiska förändringar eftersom dessa inte brukar vara jämt fördelade i njurvävnaden. Dels omfattar en biopsi bara njurbarken, medan typiska förändringar ofta finns i njurmärgen. Av detta följer att om man hittar typiska förändringar i en biopsi kan man ställa diagnosen renal dysplasi, men om sådana förändringar inte kan påvisas kan man inte utesluta att det ändå är renal dysplasi.

Hoppas detta svar är till hjälp, återkom annars gärna.

Med vänlig hälsning
NN

Det låter tillförlitligt, tycker jag, problemet är väl att Skroffan sannolikt har mycket ärrvävnad i sina stackars små njurar. Det känns bättre att sända in bara njurarna och slippa skicka hela Skroffan på posten, att man inte får svar på hur övriga organ mår tycker jag inte spelar någon roll i det här läget. Vi vet ju att det är njurarna som är den primära orsaken till Skroffs sjukdom.
Om jag förstår SVAs prislista rätt så ligger det på en överkomlig kostnad:
Histologisk bedömning helt fixerat organ samt ev.övriga fixerade organ (maxpris)        1288:- (exkl. moms)

Å andra sidan kostar en obduktion på djur bara 1344:-  (exkl. moms) MEN då vet jag inte om allt ingår eftersom ”kadaveröppning” står som en separat post.
Tillkommer Separatkremering men den tillkommer ju i vilket fall som helst.
Frågan är också hur mycket frakten och ”förberedelserna” kostar.
Jag har förvisso ont om pengar och skulle gärna göra roligare saker för de slantarna men Skroffan har trots allt en livförsäkring. Jag har alltid sett den som en grundplåt till nästa hund men pengarna kanske är bättre investerade i att få klarlagt hur det egentligen ligger till med Skroffnjurarna. Fast det hjälper förstås inte Skroff.

Nu vet jag ärligt talat inte om Cairnklubben redan har försökt få pengar från SKK men kan Noffeklubben få bidrag från SKKs fonder för hjärtundersökningar av hundarna borde väl Cairnklubben kunna ansöka om obduktionsbidrag för hundar som avlidit av njursjukdomar? Men det är klart, då måste man först erkänna att problemet fortfarande existerar…

SVA

Det kanske verkar okänsligt eller makabert men jag har försökt att ta tag i det här att Skroffan med största sannolikhet inte kommer att finnas hos mig så länge till. Jag har trots allt haft snart sex år på mig att bearbeta det här men det går inte att förbereda sig på hur det verkligen kommer att bli.
Jag har ju skrivit till Cairnbladet om Skroffan och mejlat SKK (som fortfarande inte har svarat) om hur en eventuell obduktion skall gå till för att resultatet skall bli officiellt. Nu skickade jag precis iväg ett mejl till Statens Veterinärmedicinska Anstalt (SVA) som är de som gör obduktioner för att få reda på hur stor chans det är att få ett tillförlitligt svar på om det är PNP/renal dysplasi Skroffan har.
Tyvärr vet jag fall där de inte kunnat fastställa orsaken till njursjukdomen och om det är en väldigt liten chans att få ett korrekt svar känns det som att kasta pengarna i sjön för att inte tala om den känslomässiga påfrestningen.
Samtidigt vill jag, för rasens skull, veta vad det är för fel, i synnerhet som rasklubben blundar för allt annat än ett svar svart på vitt att det är RD.
Tänker mig att ju mer jag vet om hela proceduren med obduktion, resultat och annat desto lättare blir det att fatta ett bra beslut när den hemska dagen kommer.