Om boendestöd och annat blaj

Vi tuffar vidare med N och M-L på boendestödet, klädkammaren är i princip klar – och det blir BRA! – så det är ”bara” att jobba på med nästa projekt. Men klädkammaren hade jag aldrig orkat ta itu med själv samtidigt som det är en nyckelposition för att kunna stuva undan annat som inte skall vara i resten av lägenheten. Skitgött att få det gjort!
Som jag skrivit tidigare så gör det dock att annat blivit lidande och i torsdags gick jag i baklås när det var dags för M-L att komma.
I stället för att säga ”jag har inte hunnit diska, ta toan och dammsuga så kan vi göra det i stället för att ordna med böckerna?” vilket naturligtvis hade varit det vettigaste så blev det totalstopp och jag var tvungen att avboka. Så jävla dumt, M-L är ju till i synnerhet för de gångerna som jag inte funkar som jag ska! Men nej, då hade jag inte utfört det jag skulle göra så då gick det inte alls.
Ny chans i morgon och jag har i alla fall diskat. Dessutom måste vi klippa gräset, huvva!

Har inte orkat åka till VV på två veckor och insåg att det säkert inte är något nästa måndag heller men om jag skall lita på vågen här hemma så kryper det fortfarande nedåt sakta men säkert. Det blir lite slarv när jag inte varit på vägning på ett tag men så länge jag inte går upp så är det ok tycker jag.

I måndags var det två år sedan mormor lämnade oss. Hon fattas mig, samtidigt är jag innerligt glad för hennes skull att hon slapp leva längre rent ut sagt.
Och för att vara krass så kunde hon gott ha fått somna in tidigare, det var ingen bra sista tid hon hade i livet – i synnerhet inte de sista dagarna. Det var definitivt inget snällt ”somna in lugnt och stilla”.
Jag grunnar fortfarande helt ärligt på om jag inte kunde gjort något de allra sista dagarna för att avsluta det hela men hade jag gjort det så hade jag väl våndats över det i stället. Eller?
Men det skaver faktiskt.
Älskade mormor – och morfar! – så många fina minnen ni gett oss och så mycket hjälp vi fått under alla år på alla möjliga olika sätt.
Jag tror ju egentligen att det är slut när man är död men en liten bit av mig har börjat tvivla och den biten säger mig att ni har det bra nu, var ni än är <3.
Och den där tvivlande biten säger mig nu också att pappa har fått ro till slut.
Det ÄR flummigt men sedan jag var hos Stig och ”hjälpte” pappa så har jag inte drömt mardrömmar om honom igen, om att han inte hittat rätt efter döden, däremot har han kommit tillbaka och sagt att nu är allt bra.
Det är skit samma om det hände något på riktigt eller bara – troligast – i mitt undermedvetna men det har faktiskt hjälpt! Synd bara att det skulle ta 10 år innan jag tog tag i det…

Nu är det bara dagar – eller timmar! – tills syskonbarn nummer fyra gör entré. Håller tummarna hårt hårt för att allt skall gå bra och att Syster Yster och J får ett nytt underverk.
Att vara moster är väldigt praktiskt eftersom man kan låna barnen mer eller mindre när man vill utan att behöva ta egentligt ansvar för dem och dessutom lämna tillbaks dem när man inte orkar längre men samtidigt är det ett ständigt gnagande dåligt samvete. Jag BORDE engagera mig mer när jag nu har tre fantastiska knoddar på nära håll men jag orkar helt enkelt inte.
Jag hoppas att Syster Yster förstår och ser att jag älskar ungarna ändå!

Glad Påsk allihop, själv skall jag spendera halva påsken hemma och andra halvan på Lilla Träskaten där det är träning för kennel Thorsvi, det vill säga Nikkas uppfödare. Kul!
Det skall dessutom bli roligt att se Lilla Träskaten som jag hört väldigt mycket gott om.
Skroffan får stanna hemma hos Anne, det blir smidigast så tror jag.

Annonser

We did it!

Naturligtvis var jag nojig och funderade på att balla ur men hundarna och jag puttrade tappert iväg till Tjolöholm för SSRKs inofficiella jaktprov igår.
Eller ja, hundarna behövde väl inte vara så tappra, de var mest glada över att få åka på utflyk. Nikka blev förstås ännu gladare när hon insåg att det var apportering på schemat. Och med VILT! Kan ögonen lysa mer än de vanligtvis gör på min lilla Pickelur så gjorde de det absolut igår.
Det var tack och lov lätt att hitta men jag fick lite panik när jag hade passerat Kungsbacka – jag hade väl inte missat avfarten, visst skulle det stå skyltat till slottet?
Jodå, avfarten kom och var tydligt skyltad så det var bara att puttra på till Tjolöholms Gård där provet hölls.
Läskigt, läskigt, läskigt att inte känna en käft och dessutom ha tagit lite sovmorgon så att jag inte var med på samlingen innan provet började.
Som tur var kom sedan Molly puttrandes och sedan dök A upp med lilla Gun – som inte är så liten längre – och Paffen.
Fika, prat och lite allmänt tidsfördriv då jaktprov tar TID, de räknade med en halvtimme per hund, provet började kl 8 och vi hade startnummer 12 så ni kan själva räkna ut att vi hade gott om tid att spä på Nikkas stress och min nervositet.
Dessutom hade jag oturen att det var paus precis innan vår start så blev det extra väntan.
Försökte förbereda Nikka så gott jag kunde och provet gick faktiskt bra! Lite missar här och var men det får jag ta på mig, Nikka körde fint efter de förutsättningar jag gav henne även om hon kunde skärpt till sig lite mer med avlämningarna.
Men vi fick genomgående fin kritik med beröm för Nikkas fart och arbetsvilja. Jag tyckte inte att hon gick fort men det gjorde hon visst…
Det blev ett förstapris (ungefär som betyg, inte placering) som trillade ner till ett andrapris eftersom vi avstod passiviteten.
Jag är naturligtvis jättenöjd, nu har vi lite att fila på men på det hela taget gjorde vi en oändligt mycket bättre prestation – och fick beröm för samarbetet – än förra året.
Mer om provet i Nikkas träningsblogg!
Så var det bara att tuffa hemåt igen, trötta och med ömma fötter men glada i hågen.
Attans att vi har gnället men får vi slut på det så har jag en kanonhund. Fina Pickelur ❤ !

Zzzz…

Det har varit så ohemult mycket jobb med den där klädkammaren men nu är det faktiskt nästan helt klart.
Vi har slängt hur mycket som helst, vad som har stått i tre bokhyllor får nu plats i drygt en (men det kommer nytt som skall in i de gamla!) och en lagerhylla har jag rensat totalt så där bor nu alla dessa hundfodertunnor och hundfällar, toppade av campingutrustningen som hittills bott i mitt sovrum där den definitivt inte får plats.
Det finns fullt med TOMMA kartonger där man kan förvara noggrant utvalda saker så att resten av lägneheten kan få ”avlastning”, det finns också plats för hund- och hästkläder som tidigare inte haft något bra ställe att vara på.
Till och med bilen har fått en egen hylla där den visserligen inte får plats men där alla tillbehör kan stå.
Det luktar inte längre skunk och eftersom vi fått tvättat och slängt allt som stått staplat i vardagsrummet luktar faktiskt hela lägenheten nu ok.
Tack snälla, snälla mamma för all hjälp!
Men det tar på krafterna; resten av lägenheten ser det nu lite si och så med men det borde inte vara så svårt att få på rätt kurs igen. Jag har dock sovit som en sten nästan varje dag och inte orkat annat än att ta klädkammaren, hundarna och stallet. Igår sov jag dygnet runt, med undantag för att jag var ute med hundarna.
Orken rinner liksom rakt igenom…
Det ÄR faktiskt ganska jobbigt det här med att röja, inne i klädkammaren fanns även gamla skol- och arbetspapper vilket tillika är spruckna drömmar. Så mycket jag ville göra som aldrig blev gjort och en hel del som jag de facto gjorde men som inte ledde någonvart mer än in i en återvändsgränd.
Jobbigt att gå igenom och jobbigt att slänga!
Min gamla Fillefant som var en mjukiselefant som fick stötta när jag mådde som sämst i tonåren, faktum är att jag orkade inte förmedla mig med omvärlden så då fick Fillefjanten prata i stället med sin egna röst. Det gjorde ont att se honom igen och var ganska hemskt att slänga honom men det är bara en massa urjobbiga minnen så det är lika bra att bli av med honom.
Om han bara inte hade legat i soprummet och tittat på mig när jag kom dit med nästa lass…
Men jag har i alla fall hittat nya hem till en del av böckerna och mina gamla Min Häst, sorgligt många fick möta sitt öde i soprummet men några skall omplaceras. Det är för tusan nästan värre än att omplacera någon av hundarna…

Äntligen Skroffnytt!

Idag fick jag ÄNTLIGEN tag på veterinären, eller rättare sagt så fick Reidun tag på mig. Hon hade blivit tillsagd att titta på Skroffans fall och diskutera hur vi skall göra fortsättningsvis. Men om P sagt åt henne att ringa mig och hon inte hunnit tidigare, kunde P då inte skrivit det i Skroffs journal så jag kunde fått ett meddelande?!
Fast Reidun visste inte ens att jag inte fått svaren, hon blev förvånad.
Nå, i alla fall så mår Skroffan hyfsat. PTH (Parathyroideahormon) var ok, njurarna var inte mycket sämre än tidigare och urinproteinet har stabiliserats igen efter hennes akuta sjukdom i februari.
Men hon har varit väldigt, väldigt sjuk så Reidun menade att det inte var konstigt om hon inte var helt på topp än. Nu spekulerade R bara men hon var inne på att Skroffan haft en infektion i njurvävnaden vilket är svårt att diagnostisera eftersom baskeluskerna dör på vägen ut med urinen.
R verkade dessutom tycka att det var konstigt att Skroffan inte fått antibiotika när hon var så dålig.
Det finns ingen självklar orsak till att Skroff inte är på topp hela tiden, det KAN vara de röda blodkropparna igen (anemi, som hon hade förra våren) och i så fall går det att behandla med eposprutor (”bloddoping”).
Sist så var dock provet snarare för högt men då var Skroffan uttorkad, hon hade ju hög feber, och då blir blodet mer koncentrerat = falskt bra svar.
Njurvärdena är såpass bra att Skroff inte borde bli trött av den anledningen i alla fall.
Nå, nu skall vi avvakta ett par veckor och se om Skroffan fortsätter bli piggare, det kan som sagt ta flera månader att återhämta sig. Blir hon inte stadigt bättre så skall vi in igen för att utreda lite mer MEN det väldigt positiva är att Reidun är tillbaks på kliniken, jihoo! Visserligen bara varannan vecka som tidigare men det GÅR att få tag på henne.
Skönt, för i händerna på henne känner vi oss trygga :-).
Så, MirakelSkroff hänger med ett tag till verkar det som :-D! Jag som var rädd att njurarna skenade utför nu efter feberinfektionen.
Älskade Knoffan ❤ !