Hurra!

Leia är frisk!
Pratade med veterinären idag och den senaste odlingen visade inga bakterier, bara gamla ”rester”. Så nu är Pyret friskförklarat, inga läskiga defekter och inga hemska njursjukdomar. Så skönt!

Idag har jag åter varit i Den Stora Metropolen Vårgårda, den här gången på Apoteket för att hämta ut medicin till Wodan. Han står på inte mindre än tre olika sorters mediciner så det är en hel del som skall pillas med. Plockade ner honom till stallet idag för att ge medicinerna, det kändes lättast så i stället för att stå i hagen och jonglera med kanyler och sprutor.
Att gå med Wodan är lite som att gå med en kamel: inte för att han är ett gammalt ök men han liksom gungar fram med sin stora lite valpaktiga kropp. Det är skillnad mot isisarnas ponnytrippande ;-).
Det är inte bara Leia som hittar läskiga saker här; nästan framme vid stallet fick Wodan syn på en kontainer, ve och fasa! Den brukar uppenbarligen inte stå där så han var tvungen att stå och titta på den ett tag och frusta genom näsborrarna på hästvis. Men som den coola häst han är traskade han snällt vidare in i stallet.

Vi börjar känna oss riktigt hemma nu, Skroffan och jag. Skroff tycker att det är roligt att fjanta runt och vara en gårdshund, undrar vad hon kommer att tycka om att flytta hem till Tuve i nästa vecka?
Idag har hon faktiskt varit jätteduktig: vi har tränat på att inte jaga katter. Hon skulle nog bra gärna vilja springa efter men avbryter sig snällt och får naturligtvis gotta och massvis med beröm.
Däremot har hon börjat vakta något alldeles gruvligt, för minsta ljud utifrån låter hon käften gå. Inget som skulle uppskattas i en lägenhet så det får hon allt vänja sig av med.
Tänkte att det kanske skulle gå över av sig självt när hon kände sig mer hemma här men hon tycker nog att det är för roligt.
Annars är jag nöjd med mitt Pyre, slyngelfasonerna har hon lagt på is ett tag till, vi får väl se när hon plockar fram dem igen.

I morgon skall jag leta mig ner till Statoil i Borås för att hämta hundmat. På kartan ser det lätt ut, hoppas att det är lika enkelt IRL. Jag har visserligen lånat mammas GPS men vi är inte alltid så sams, tror att jag kör efter kartan i stället. GPSen har en viss förmåga att visa via konstiga småvägar där en virrig person som jag lätt hamnar vilse. Dessutom måste den ha en gatuadress, man kan tex inte slå in adressen hit för det är inte en gata. Lite fånigt att man inte kan slå in en mindre ort eller liknande, hade ju funkat utmärkt om man kunde knappa in Lagmansholm.

Mera Stormvallen

Idag har jag varit inne i den Stora Metropolen (läs: Äkta Hålan) Vårgårda. Det är SÅ gött att kunna puttra iväg med bilen och i alla fall teoretiskt kunna åka vart som helst (tack, mamma!). Så vad gör man då i Vårgårda? Tja, inte så mycket såg det ut som men jag handlade mat i alla fall.

Leia gav i går en försmak på slyngelåldern, vägrade totalt att lyssna på matte. Idag har hon dock varit mattes pärla igen och kommer som ett skott (nåja) när man ropar. Det finns mycket att titta på här på Stormvallen, förutom hästarna som till och med Leia tycker är stora och lite farliga så finns det trädgårdsdekorationer. Idag fick Skroff syn på först en snigel och sedan en gris (tydligen har hon inte sett dem tidigare) och hon blev minst dubbelt så stor när all ragg reste sig. Hon var dock en modig terrier och gick fram och nosade på såväl snigeln som grisen. Hon är ett modigt Pyre! Lite impad blev jag faktiskt nu i kväll när hon ensam traskade rakt in i det mörka stallet där hon inte varit tidigare. Att det var becksvart och läskigt för vilken hund som helst brydde hon sig inte om.
Däremot är hon mycket upprörd för här på Stormvallen har de flera cairnterriers. Hör och häpna; på kvällen har de en cairn i varje fönster! I synnerhet den i sovrumsfönstret är retfull, den kan hon sitta och skälla på ett bra tag. Fjantskroff!

Tyvärr är Wodan inte helt bra så i morgon får veterinären komma ut och titta på honom. Han är visserligen bättre men har fortfarande en stor svullnad ovanför armbågen trots avslutad antibiotikakur.

Hoppas också på att få Skroffs provsvar i morgon, vetten får dem mailade så hon får svaret innan mig. (Jag är ju ändå inte hemma och läser posten.) Hon är pigg och glad (Leia, inte veterinären!) men det är klart att det gnager att det kan vara något allvarligt fel. Hennes uppfödare Agneta och jag lyckades komma på diverse sjukdomar och missbildningar hon kunde vara drabbad av men det troligaste är ju faktiskt att det ”bara” är en jäkligt envis infektion. Har hört om flera hundar som har gått ett bra tag på behandling innan UVIn har gett med sig.
Funderar på om jag skall byta veterinär, nu har jag klinikens vikarie och inte Marianne eller Annika som jag brukar gå hos. Det är absolut inget fel på vikarien men jag har ju inte samma förtroende för henne som för de båda andra som jag haft i många år. Att byta klinik kommer däremot inte på tal!

Kollar just nu på TV 4:s dokumentär om ”älskade låtsas-bäbis”. Vuxna kvinnor som har bebis-dockor de går runt med som om de vore riktiga barn. Rätt sjukt faktiskt. Och så tycker folk att hundmänniskor är konstiga som behandlar sina hundar som familjemedlemmar!

Kollo på Stormvallen

Först ett lugnande meddelande till Karin och Jörgen om de läser detta: Japp, gården står kvar och har inte drabbats av vare sig eldsvåda eller översvämning och alla pållarna är där de skall vara, i hagen eller instoppade i stallet för natten.

Jag och Leia är alltså på Stormvallen och passar gården och hästarna den här veckan. Leia tycker att det är supertrevligt att få skrota omkring och att springa som en tok i (de tomma) hästhagarna. Hon skall visserligen ta det lite lugnt tills jag vet vad det är för fel på henne men när det kryper i hela valpkroppen och ögonen lyser av busglädje så får hon faktiskt busa runt lite. Jag tycker att det är skillnad på att gå en kort promenad med en lös, glad Leia och på att träna eller att gå en längre mer krävande promenad.
Idag har jag mest slappat, det har varit fullt med folk här för det har varit en westernclinic. Passade på att kika lite och tja, det skiljer sig ju en hel del från islänningsvärlden.
Har så klart även pysslat lite med hästarna, de stora går ute dygnet runt så dem hälsade jag på i hagen. Wodan har lymfangit och skall medicineras, det är tur att han är så snäll för han är STOR, rent av jättelik för den som är van vid små isisar.
Men här finns ju mindre pållar också, welsharna Mimmi och Selene samt fölet Wilma. Vi hade mysstund i stallet nu på kvällen, de står inne på natten för att banta lite.

Igår så gjorde jag förresten något som jag aldrig gjort förut; jag körde fyrhjuling. Bara en pyttebit i hästhagen visserligen men i morgon blir det en ny tur för då skall jag kolla stängslet i stora hästhagen. Kul men lite läskigt (jag vet, jag ÄR lite småfjantig med sådana saker).
Mormor tyckte att det var hemskt att jag skulle sitta alldeles ensam ”däruppe i skogen” (här är dock mest åkrar och hagar även om det är skog bakom huset) men jag har ju Leia och dessutom tycker jag att det är skönt utan närgågna grannar.

Helvete

Pyret har varit hos vetten igen för koll och hon är fortfarande inte helt frisk. Det finns fortfarande bakterieskit i urinen samt vita blodkroppar och de borde vara borta vid det här laget. Ny odling för att kolla vad baskeluskerna har för sig, nu har vi testat de ”snälla” preparaten och de andra vill vetten inte sätta in på en valp/unghund. Hon vet inte varför Pyret inte mår bra och vill eventuellt gå vidare med ultraljud för att kolla njurar och blåsa, det kan bero på en missbildning.
Lilla Trollungen, det får inte vara något fel!

Jisses

Apropå förra blogginlägget så ja, det är alltså en strutspenis. Och Anne kan sluta förfasa sig över vilka konstiga sidor jag surfar runt på, det är hundforumet på alltomhundar.com som jag fick rätta svaret. Det är bra till det mesta :-).
Och ja, jag skall uppdatera hemsidan men har av förklarliga skäl inte haft ork den senaste tiden så därför är det fortfarande Ludd på framsidan.

Idag är jag smått chockad och förfärad.
Grannen T (som är den kattägande grannen som brukade klaga på att Ludden satt hemma och skällde) ringde och frågade om jag hade hört om bråket.
”Vilket bråk?” sa jag för jag hade inte hört ett dyft. Feg och konflikträdd som jag är hoppades jag genast att det inte var något som jag skulle bli indragen i. Han frågade då om jag brukar svara i porttelefonen för att släppa in ungarna som bor i lägenheten ovanför T. Nix, det brukar jag inte, jag tröttnade för länge sedan på att släppa in dem i tid och otid och har därför lagt av telefonluren. Uppenbarligen var det inte bara mig de ringde på hos utan även hos grannen T som i onsdags i förbigående sade till dem att de fick väl skaffa nycklar. (Ungarna är sisådär 12 och 15 år så man kan ju tycka att de kan betros med sådana saker.)
Det skulle han uppenbarligen inte ha sagt. Därnäst kom nämligen ungarnas far och ringde på hos Grannen T, när Ts fru öppnade trängde han sig in i lägenheten, gick fram och slog ner Grannen T. Inte lite heller, det blev flera frakturer i ansiktet och både ambulansen och OLAn var här.
Så nu är både polisen och Bostadsbolaget inblandade – med rätta för det är ju skitobehagligt. Visserligen har jag bara hört ena sidan av historien men jag måste säga att även om Grannen T tidigare har klagat på mig så har han ALLTID varit trevlig vilket man inte kan säga om den andra grannen. Herrej-vlar, tur att jag aldrig har klagat på ungarna hans även om det har suttit nära till ibland.
Olustigt är det i alla fall :-(.

Bildbevis

Det kommer ett inlägg om Öland snart men först kommer bildbeviset till vad-det-nu-är-som-sticker-ut-ur-strutsens-röv (se Annes blogg).


Vad ÄR det för något???

Och så ett MEGAGRATTIS till Beyla och Lilla L som har blivit uppflyttade till Högre klass spår idag!!

VAR FINNS AIKA?

UPPDATERING: Aika är funnen! Hon hittades i Kungens kurva och är tillbaka hos sin matte Sigrid, uppvarvad men i gott skick :-). Härligt!!!
Kelpietiken Aika försvann igår tis (9/9) kl 18:45 i närheten av Postterminalen i Tomteboda, Solna, på gränsen till Stockholm. Sigrid och Aika var ute då Aika blev skrämd av två lösa schäfrar. Aika lyckades slita sig lös ur halsbandet och flydde i riktning mot Essingeleden/stan med hundarna efter sig. Schäfrarna kom tillbaks efter en stund men Aika har inte synts till sedan dess. Aika är en 1,5 år gammal, brun kelpie. Om man aldrig har sett en kelpie tidigare så skulle man kunna beskriva henne som räv-lik alternativt dingo-lik.
Foto på Aika

Jag är medveten om att det mest är göteborgare som läser bloggen men hjälp gärna till att sprida infon om Aika!
Vi håller alla tummar och tassar för att Sigrid skall få hem Aika så snart som möjligt. 
   

 

 

Mera uppdatering

Dags för en ny uppdatering!
Jag har fått Skroffan-Pyrets odlingssvar, hon har en sparsam förekomst av E coli-baskelusker. Hennes tidigare antibiotika borde ha tagit dem men nu får hon en annan sort (trots Gs protester).
Skroff har ånyo upptäckt att man kan strunta i vad matte säger, hon som alltid har varit en stjärna på inkallning lallade omkring för sig själv i stallet i går och ville inte alls lyssna på mig. Men vad kan man vänta sig, Trollungen fyller ett halvår i morgon och hon har varit osedvanligt oproblematisk hittills.
Ett annat problem som har seglat upp är att hon inte kan vara ensam längre. Från att ha varit helt obekymrad så blir hon nu upprörd bara jag går ut med soporna. Hoppas på att det är en åldersgrej, kanske förvärrad av Raskvas bortgång, så just nu bråkar jag inte om det. Annars får vi väl börja från början med regelrätt ensamhetsträning. Knepigt med en hund som ändå är så säker i sig själv som Skroff är.

I går var vi på hököpsrunda i Säve. Alices pappa köpte förra omgången så jag hade lovat att ta den här gången. Eftersom jag inte har krok på bilen var lösningen att lasta Farmor Anka-bilen full vilket inte var så lockande. Med tanke på hur mycket hö som hamnar i den av att bara jag åker i den så kan jag föreställa mig hur den skulle se ut efter att ha varit fullproppad med höbalar. Som tur var behövde några andra i stallet också hö så Maria och jag åkte iväg med hennes släp. Hon hade dessutom hittat en högubbe (som visade sig vara en högosse, han var då inte gammal) i Säve, nära och bra. Höet var jättefint och till bra pris så det är bara att hoppas att han har mer ifall det skulle behövas. Det går ju åt en del nu när Baldur står inne.
Hästkraken är fortfarande inte ohalt, han är mycket bättre men inte helt ok. I går fick han ett spel när jag släppte ut honom i sjukhagen, brallade omkring så det stod härliga till. Inte bästa sättet att hantera en hälta på så jag fick plocka in honom igen och gå en sväng med honom tills han hade lugnat ner sig.

I morgon åker vi på minisemester till Öland, kul att komma dit igen. Det blir första semestern utan Luddskallen och jag tänkte häromdan på hur mycket äldre hon har varit den här sommaren i jämförelse med för två år sedan när vi var på Öland sist. (Låter som en korkad iakttagelse men ni förstår säkert vad jag menar. Hon var gammal redan då men den här sommaren var hon mycket sämre.)
Extra roligt med Öland är att det finns en hundträningsplan med agilitybana på campingen. Här skall tränas med Pyretrollet!

Liseberg

Idag har jag varit en Snäll Moster och varit med syskonbarnen på Liseberg. Min mamma var dock ännu snällare som stod för kalaset (tack!). Elina är nu fem år och tillräckligt lång för de flesta av attraktionerna. (Det är dock lite lustigt att Farfarsbilarna och Flume-Ride åks med samma förtjusning.)
Som Ansvarsfull Moster fick jag smått ont i magen av att åka Flume-Ride med en liten unge, är det verkligen säkert att hon inte kan trilla ur!? Och vad händer om hon får panik? Fast hon har ju åkt med sina föräldrar tidigare och det var fullt med andra ungar i samma storlek, eftersom de stod före oss i kön så hade de hunnit trilla ur innan vår tur om det varit risk för det. Däremot var jag snäll (mot min stackars syster) och knystade inte om att Elina faktiskt är tillräckligt stor för att åka Lisebergsbanan. Med tanke på den ”Det där var väl inte så bra-blick” jag fick när Elina åkt Nyckelpigan (jag veeet, den heter Cirkusexpressen eller något liknande nuförtiden) själv så var det nog tur.
Ylva fick min fulla förståelse när hon inte ville åka Sagoslottet för att det var en ”farlig” kung som stack fram huvudet. Förstår precis känslan, även på min tid var liknande attraktioner läskiga.
Pyretrollet var hos Anne under tiden och uppförde sig hyfsat.
Igår kissade hon inne på kvällen, något som hon inte gjort på nästan två månader. Förmodar att det är hennes UVI som spökar till det.

Mera Skroffträning

Skroffan har fått sig en riktig träningsvecka den här veckan. I tisdags var vi ju och spårade och i onsdags följde jag med Lilla L till Alingsås BK. Det var ett riktigt pissväder men Skroff tränade lite kontakt och allmän ”lydnadsträning” (i hennes fall ingångar, sitt och ligg) och så fick hon vara en Agilityskroffa.
Hon börjar fatta kontaktfälten nu, dvs att det är jättekul att vara på dem och käka köttbullar. Hon vill gärna lägga sig så fine, varsågod och ligg! 
Tunnlarna gick jättebra, kul att ha en hund som man kan belöna med att slänga en boll framåt (Raskva tyckte att bollar var läskiga och Mulen käkade upp dem). Med Lisas hjälp testade vi även platta tunneln och en böjd tunnel. Inga problem! Det är klart att hindren är långt ifrån befästa men det är roligt att äntligen få börja lite smått.
Skroff var pigg och glad men vad knepigt det känns att träna med en hund som inte självklart sluter upp vid sidan. För Skroffan tycker naturligtvis att hon lika gärna kan stå helt galet så länge hon tittar på mig samtidigt som hon inte är tillräckligt inkörd på tunnlarna för att kunna ta dem om hon inte kommer rakt på.
Det är så länge sedan jag hade en valp, även om Mulen inte var vältränad så var vi ändå samkörda efter alla år tillsammans och Ludden skall vi inte tala om.
(Nu när hon är borta så kommer nämligen Ludd att vara en alldeles fantastisk liten hund, man glömmer att hon inte gick så himla bra jämt för hon var ändå alltid med och försökte.)
Jag tror att agility passar mig och Skroff bättre än lydnad, kan tänka mig att lilla fröken tröttnar på petigheterna och själv tycker jag ju faktiskt att tävlingslydnad är ganska tråkigt. Men hon måste ju ändå ha en bra grund att stå på så det är lika bra att träna eländet och göra sitt bästa för att tycka att det är kul. Sen skulle det ju vara kul att ställa upp i brukset om vi någonsin kommer så långt.

I torsdags tränade jag ihop med Lilla L igen, hon gick upp till Lillhagsparken och jag tog Farmor Anka-bilen med tervarna och Leia dit. Skroff gjorde mest passivitetsträning och tittade på Tant Beyla som tränade brukslydnad och sedan gick vi en liten sväng. Beyla gjorde sitt bästa för att vara Stor och Farlig vilket Skroff inte tog åt sig så mycket av, hon är faktiskt väldigt duktig på ”hundspråk”. Vet när hon skall ge sig och gör det dessutom på ett bra sätt. Nu rantade hon mest efter Beyla och tyckte att det var kul att hitta nya spännande ställen.

På fredagen blev det ingen direkt träning, Leia var så klart med i stallet och Skroffade omkring. Baldur är bättre, på plant underlag är han ohalt om än lite stel men när jag travade honom i svag nerförslutning kom hältan fram. Skit också! Han fick i alla fall gå en runda och beta för att sedan stå i stallhagen en stund och gona sig i solen som dök upp.
Hoven ser så vitt jag förstår bra ut, ingen värme och benet är inte svullet. Tjärmassan sitter bra så vi har inte bytt den. Om den föll loss eller blev väldigt skitig så skulle vi pilla bort den, skölja med Jodopaxlösning och sedan trycka dit nytt tjärklet. Massan stelnar efter ett tag så nu har han ett rätt bra skydd på hoven även om det naturligtvis inte kan ersätta hovväggen.

Idag var det Katia-kurs och dagen började med skyfall. Bilarna körde i 30 på E20 så det var inte så jättekul att dyka med bilen på väg till Kviberg.
Leia var tämligen okoncentrerad, det är ju egentligen bra så att vi får rätt hjälp men samtidigt hade det ju varit kul om hon hade visat att hon faktiskt kan en del saker. Hon är i alla fall duktig på att hålla sig hos mig och även om hon gärna hade smitit till de andra hundarna så nöjer hon sig med en liten sväng förbi.
Hon försöker en hel del men är lite dålig på att koppla på hjärnan, hon kör med sitt-ligg-krafsa med tassarna hela tiden om hon inte fattar vad som väntas av henne. Det är ändå kul att hon är ”på” hela tiden och inte tröttnar med en gång. Jag känner mig ändå som en usel hundförare, gör massa rena nybörjarfel hela tiden och klantar till det rent allmänt. När Katia påpekar diverse fel som jag gör så är det så självklart men inte fan kommer jag på det själv! Det är dessutom ganska svårt att träna en så liten hund som Skroff, det blir lätt att man trycker henne och då backar hon gärna.
Är ändå jättenöjd med kursen, Katia är så duktig och det är även kul och lärorikt att kolla på de andra. Just nu känns det dock ohyggligt avlägset att någonsin ställa upp på en tävling, jag får vara glad om Skroff lär sig ”sitt kvar” och platsliggning.
Jag tyckte ändå att Skroff kändes lite matt på slutet och med tanke på att hon inte är riktigt frisk så åkte vi hem lite tidigare. Känns inte så bra att hon först blir genomblöt och sedan ligger i en ganska kall bil. Tyvärr missar vi nästa gång, då är vi på Öland.

Åkte förbi Kyrkbytorget och plockade upp Doris, mammas väninnas bichon havanaise (stavn?). Det är dans hela dagen idag och Doris hade ingenstans att vara så jag passar henne. Skroff tycker att hon är jättetråkig för trots alla inviter vill Doris inte leka utan uppför sig mest som den tant hon är. Lite kul ändå för Skroff är störst och vips kommer en del dominansbitar fram, hon är kaxig på ett helt annat sätt än hon är med Näbbarna, Krasse och Beyla. Det är skönt att hon hittills funkar med de flesta hundar, även om det kanske inte alltid kommer att vara lika lätt så har jag svårt att se att hon skulle få osäkerhetsbiten som Ilona hade. Och hellre en självsäker lite stöddig hund än en rädd som inte vet hur den skall hantera situationen.
Vi har också varit hos Baldur och så pissigt som vädret var kunde han inte få komma ut alls. Stoppade in honom i en annan box medan jag mockade och så fick han extra hö som ersättning för att vi inte kunde gå på betespromenad. Vi försöker att köra med en del berikning i boxen vilket inte är så lätt. Jag hängde i alla fall upp en del morötter och äpplen som han kan få jobba lite med att få tag på och så tänkte jag fixa nytt granris och sly till honom om vädret håller upp.
Håller också på med ett isglass-projekt: i många djurparker får djuren ”isglassar”, dvs vatten med infrusna grejer i. Det svåra är dels att det bara går in små förpackningar i frysen, jag hade gärna frusit in hela hinkar, dels att man måste frysa ett skikt i taget. Pytsar man upp hela burken med vatten och lägger i grejer så hamnar ju allt antingen på botten eller längst upp beroende på om det sjunker eller flyter. Tanken är alltså att han sedan skall ha lite att göra med att stå och slicka på isglassen med havre- äppel- och morotsbitar i. Förmodligen kommer han att glufsa i sig allt på en gång, det är nog mer sysselsättning för mig än för honom.

Höll på att glömma: jag har ju även gjort Veckans Goda Gärningar. Den som även följer Annes blogg har säkert redan läst om min heroiska insats mot spindeln som enligt Annes beskrivning var minst lika stor (och hårig) som Skroffan.
Det började med att Anne ringde mig på mobilen när jag var på väg hem i onsdags kväll. Jag tyckte att hon lät väldigt sur när hon frågade var jag var men hon var alltså i ett spindelfobiskt tillstånd. Den Jättestora Spindeln befann sig i hennes kök och jag fick en direkt order att ta mig dit och ta bort fanskapet.
Snäll som jag är så knatade jag uppför alla trapporna (som jag hatar, varför finns det ingen hiss??) men inte sjutton fanns det någon spindel i köket. Den kunde ju inte ha smugit sig ner i en springa för det var den alldeles för stor för (enligt Anne) men jag tejpade i alla fall för diverse springor där spindeln kunde tänkas ha gömt sig. Bäst att göra fobikern till lags, annars kan det gå illa.
Dagen därpå var det dags igen; den här gången var spindeln i vasken och nu jävlar kunde den inte ta sig någonstans eftersom Anne tejpat igen hela vasken med hjälp av GP och två rullar tejp. Ny utryckning och den här gången skulle spindeln absolut dödas för nu var det KRIG.
Jag gluttade försiktigt på den fasttejpade GP-n och förväntade mig att något stort och hårigt skulle komma uppfarande men allt som fanns i vasken var en liten spindelkropp med hopknölade ben. Jääättefarlig. Spindeln förpassades till toaletten och tidningarna fick jag bära ner till sopmojjen.
Huruvida Den Farliga Spindeln även hade en familj lär vi få se, jag vet ju vem det blir som får utrota den i så fall.