Hurra!

Leia är frisk!
Pratade med veterinären idag och den senaste odlingen visade inga bakterier, bara gamla ”rester”. Så nu är Pyret friskförklarat, inga läskiga defekter och inga hemska njursjukdomar. Så skönt!

Idag har jag åter varit i Den Stora Metropolen Vårgårda, den här gången på Apoteket för att hämta ut medicin till Wodan. Han står på inte mindre än tre olika sorters mediciner så det är en hel del som skall pillas med. Plockade ner honom till stallet idag för att ge medicinerna, det kändes lättast så i stället för att stå i hagen och jonglera med kanyler och sprutor.
Att gå med Wodan är lite som att gå med en kamel: inte för att han är ett gammalt ök men han liksom gungar fram med sin stora lite valpaktiga kropp. Det är skillnad mot isisarnas ponnytrippande ;-).
Det är inte bara Leia som hittar läskiga saker här; nästan framme vid stallet fick Wodan syn på en kontainer, ve och fasa! Den brukar uppenbarligen inte stå där så han var tvungen att stå och titta på den ett tag och frusta genom näsborrarna på hästvis. Men som den coola häst han är traskade han snällt vidare in i stallet.

Vi börjar känna oss riktigt hemma nu, Skroffan och jag. Skroff tycker att det är roligt att fjanta runt och vara en gårdshund, undrar vad hon kommer att tycka om att flytta hem till Tuve i nästa vecka?
Idag har hon faktiskt varit jätteduktig: vi har tränat på att inte jaga katter. Hon skulle nog bra gärna vilja springa efter men avbryter sig snällt och får naturligtvis gotta och massvis med beröm.
Däremot har hon börjat vakta något alldeles gruvligt, för minsta ljud utifrån låter hon käften gå. Inget som skulle uppskattas i en lägenhet så det får hon allt vänja sig av med.
Tänkte att det kanske skulle gå över av sig självt när hon kände sig mer hemma här men hon tycker nog att det är för roligt.
Annars är jag nöjd med mitt Pyre, slyngelfasonerna har hon lagt på is ett tag till, vi får väl se när hon plockar fram dem igen.

I morgon skall jag leta mig ner till Statoil i Borås för att hämta hundmat. På kartan ser det lätt ut, hoppas att det är lika enkelt IRL. Jag har visserligen lånat mammas GPS men vi är inte alltid så sams, tror att jag kör efter kartan i stället. GPSen har en viss förmåga att visa via konstiga småvägar där en virrig person som jag lätt hamnar vilse. Dessutom måste den ha en gatuadress, man kan tex inte slå in adressen hit för det är inte en gata. Lite fånigt att man inte kan slå in en mindre ort eller liknande, hade ju funkat utmärkt om man kunde knappa in Lagmansholm.

Annonser

Mera Stormvallen

Idag har jag varit inne i den Stora Metropolen (läs: Äkta Hålan) Vårgårda. Det är SÅ gött att kunna puttra iväg med bilen och i alla fall teoretiskt kunna åka vart som helst (tack, mamma!). Så vad gör man då i Vårgårda? Tja, inte så mycket såg det ut som men jag handlade mat i alla fall.

Leia gav i går en försmak på slyngelåldern, vägrade totalt att lyssna på matte. Idag har hon dock varit mattes pärla igen och kommer som ett skott (nåja) när man ropar. Det finns mycket att titta på här på Stormvallen, förutom hästarna som till och med Leia tycker är stora och lite farliga så finns det trädgårdsdekorationer. Idag fick Skroff syn på först en snigel och sedan en gris (tydligen har hon inte sett dem tidigare) och hon blev minst dubbelt så stor när all ragg reste sig. Hon var dock en modig terrier och gick fram och nosade på såväl snigeln som grisen. Hon är ett modigt Pyre! Lite impad blev jag faktiskt nu i kväll när hon ensam traskade rakt in i det mörka stallet där hon inte varit tidigare. Att det var becksvart och läskigt för vilken hund som helst brydde hon sig inte om.
Däremot är hon mycket upprörd för här på Stormvallen har de flera cairnterriers. Hör och häpna; på kvällen har de en cairn i varje fönster! I synnerhet den i sovrumsfönstret är retfull, den kan hon sitta och skälla på ett bra tag. Fjantskroff!

Tyvärr är Wodan inte helt bra så i morgon får veterinären komma ut och titta på honom. Han är visserligen bättre men har fortfarande en stor svullnad ovanför armbågen trots avslutad antibiotikakur.

Hoppas också på att få Skroffs provsvar i morgon, vetten får dem mailade så hon får svaret innan mig. (Jag är ju ändå inte hemma och läser posten.) Hon är pigg och glad (Leia, inte veterinären!) men det är klart att det gnager att det kan vara något allvarligt fel. Hennes uppfödare Agneta och jag lyckades komma på diverse sjukdomar och missbildningar hon kunde vara drabbad av men det troligaste är ju faktiskt att det ”bara” är en jäkligt envis infektion. Har hört om flera hundar som har gått ett bra tag på behandling innan UVIn har gett med sig.
Funderar på om jag skall byta veterinär, nu har jag klinikens vikarie och inte Marianne eller Annika som jag brukar gå hos. Det är absolut inget fel på vikarien men jag har ju inte samma förtroende för henne som för de båda andra som jag haft i många år. Att byta klinik kommer däremot inte på tal!

Kollar just nu på TV 4:s dokumentär om ”älskade låtsas-bäbis”. Vuxna kvinnor som har bebis-dockor de går runt med som om de vore riktiga barn. Rätt sjukt faktiskt. Och så tycker folk att hundmänniskor är konstiga som behandlar sina hundar som familjemedlemmar!

Kollo på Stormvallen

Först ett lugnande meddelande till Karin och Jörgen om de läser detta: Japp, gården står kvar och har inte drabbats av vare sig eldsvåda eller översvämning och alla pållarna är där de skall vara, i hagen eller instoppade i stallet för natten.

Jag och Leia är alltså på Stormvallen och passar gården och hästarna den här veckan. Leia tycker att det är supertrevligt att få skrota omkring och att springa som en tok i (de tomma) hästhagarna. Hon skall visserligen ta det lite lugnt tills jag vet vad det är för fel på henne men när det kryper i hela valpkroppen och ögonen lyser av busglädje så får hon faktiskt busa runt lite. Jag tycker att det är skillnad på att gå en kort promenad med en lös, glad Leia och på att träna eller att gå en längre mer krävande promenad.
Idag har jag mest slappat, det har varit fullt med folk här för det har varit en westernclinic. Passade på att kika lite och tja, det skiljer sig ju en hel del från islänningsvärlden.
Har så klart även pysslat lite med hästarna, de stora går ute dygnet runt så dem hälsade jag på i hagen. Wodan har lymfangit och skall medicineras, det är tur att han är så snäll för han är STOR, rent av jättelik för den som är van vid små isisar.
Men här finns ju mindre pållar också, welsharna Mimmi och Selene samt fölet Wilma. Vi hade mysstund i stallet nu på kvällen, de står inne på natten för att banta lite.

Igår så gjorde jag förresten något som jag aldrig gjort förut; jag körde fyrhjuling. Bara en pyttebit i hästhagen visserligen men i morgon blir det en ny tur för då skall jag kolla stängslet i stora hästhagen. Kul men lite läskigt (jag vet, jag ÄR lite småfjantig med sådana saker).
Mormor tyckte att det var hemskt att jag skulle sitta alldeles ensam ”däruppe i skogen” (här är dock mest åkrar och hagar även om det är skog bakom huset) men jag har ju Leia och dessutom tycker jag att det är skönt utan närgågna grannar.

Helvete

Pyret har varit hos vetten igen för koll och hon är fortfarande inte helt frisk. Det finns fortfarande bakterieskit i urinen samt vita blodkroppar och de borde vara borta vid det här laget. Ny odling för att kolla vad baskeluskerna har för sig, nu har vi testat de ”snälla” preparaten och de andra vill vetten inte sätta in på en valp/unghund. Hon vet inte varför Pyret inte mår bra och vill eventuellt gå vidare med ultraljud för att kolla njurar och blåsa, det kan bero på en missbildning.
Lilla Trollungen, det får inte vara något fel!

Jisses

Apropå förra blogginlägget så ja, det är alltså en strutspenis. Och Anne kan sluta förfasa sig över vilka konstiga sidor jag surfar runt på, det är hundforumet på alltomhundar.com som jag fick rätta svaret. Det är bra till det mesta :-).
Och ja, jag skall uppdatera hemsidan men har av förklarliga skäl inte haft ork den senaste tiden så därför är det fortfarande Ludd på framsidan.

Idag är jag smått chockad och förfärad.
Grannen T (som är den kattägande grannen som brukade klaga på att Ludden satt hemma och skällde) ringde och frågade om jag hade hört om bråket.
”Vilket bråk?” sa jag för jag hade inte hört ett dyft. Feg och konflikträdd som jag är hoppades jag genast att det inte var något som jag skulle bli indragen i. Han frågade då om jag brukar svara i porttelefonen för att släppa in ungarna som bor i lägenheten ovanför T. Nix, det brukar jag inte, jag tröttnade för länge sedan på att släppa in dem i tid och otid och har därför lagt av telefonluren. Uppenbarligen var det inte bara mig de ringde på hos utan även hos grannen T som i onsdags i förbigående sade till dem att de fick väl skaffa nycklar. (Ungarna är sisådär 12 och 15 år så man kan ju tycka att de kan betros med sådana saker.)
Det skulle han uppenbarligen inte ha sagt. Därnäst kom nämligen ungarnas far och ringde på hos Grannen T, när Ts fru öppnade trängde han sig in i lägenheten, gick fram och slog ner Grannen T. Inte lite heller, det blev flera frakturer i ansiktet och både ambulansen och OLAn var här.
Så nu är både polisen och Bostadsbolaget inblandade – med rätta för det är ju skitobehagligt. Visserligen har jag bara hört ena sidan av historien men jag måste säga att även om Grannen T tidigare har klagat på mig så har han ALLTID varit trevlig vilket man inte kan säga om den andra grannen. Herrej-vlar, tur att jag aldrig har klagat på ungarna hans även om det har suttit nära till ibland.
Olustigt är det i alla fall :-(.

Bildbevis

Det kommer ett inlägg om Öland snart men först kommer bildbeviset till vad-det-nu-är-som-sticker-ut-ur-strutsens-röv (se Annes blogg).


Vad ÄR det för något???

Och så ett MEGAGRATTIS till Beyla och Lilla L som har blivit uppflyttade till Högre klass spår idag!!

VAR FINNS AIKA?

UPPDATERING: Aika är funnen! Hon hittades i Kungens kurva och är tillbaka hos sin matte Sigrid, uppvarvad men i gott skick :-). Härligt!!!
Kelpietiken Aika försvann igår tis (9/9) kl 18:45 i närheten av Postterminalen i Tomteboda, Solna, på gränsen till Stockholm. Sigrid och Aika var ute då Aika blev skrämd av två lösa schäfrar. Aika lyckades slita sig lös ur halsbandet och flydde i riktning mot Essingeleden/stan med hundarna efter sig. Schäfrarna kom tillbaks efter en stund men Aika har inte synts till sedan dess. Aika är en 1,5 år gammal, brun kelpie. Om man aldrig har sett en kelpie tidigare så skulle man kunna beskriva henne som räv-lik alternativt dingo-lik.
Foto på Aika

Jag är medveten om att det mest är göteborgare som läser bloggen men hjälp gärna till att sprida infon om Aika!
Vi håller alla tummar och tassar för att Sigrid skall få hem Aika så snart som möjligt.