Psykiatri och annat

Jag skulle kunna kverulera över den gräsliga värmen (hallå, 34 grader varmt, liksom!?) men med tanke på att jag varken är bonde eller bor där det brinner så har jag det inte illa.

Här kommer med andra ord ett tämligen tråkigt inlägg om Solhem, psykiatri, behandling och sånt. Det är mest för min egen skull som jag skriver, det får rätsida på tankarna liksom. Skulle sen någon annan läsa det så är det bara trevligt.
Det senaste året har jag alltså gått på VUP-rehab på Solhem i Borås, vilket innebär gruppterapi. Jag var väldigt skeptisk från början men tänkte att jag får väl ge det en chans.
Det är skitbra! Som jag nog skrivit tidigare, att vara tillsammans med andra knäppskallar som är lika konstiga som en själv (ni som känner er träffade, det är sagt med kärlek 😉 ) har gett en stor samhörighetskänsla och jag har faktiskt vuxit i det.
Om jag jämför den första gruppomgången för drygt ett år sedan med den senaste i våras så har det hänt massor. Jag är faktiskt tryggare i grupp numera, åtminstone så länge det är på Solhem…
Att flytta över det till vardagen är lite trixigare men ska förhoppningsvis gå.
Ett år kvar, vad som händer sedan vet jag inte riktigt.
Under våren har det varit lite upp och ner, vi har sett över medicineringen men inte gjort någon större ändring.
Idag var jag hos psyk-Isak som föreslog att det skulle göras en ny utredning av neuropsykiatriska funktionshinder eftersom han är mer och mer inne på ADD.
Dessvärre har PMH slarvat bort hela sin utredning inklusive stora delar av min journal och utan korrekt utredning blir det ingen ADHD-medicin.
Jag får å andra sidan ändå inte de mer narkotikaklassade läkemedlen av andra medicinska skäl men Isak nämnde att vi skulle kunna testa Strattera.
Det vore ju fantastiskt om det funkade och om inte så får jag väl återgå till min nuvarande cocktail.
Jag känner mig för övrigt fortfarande väl omhändertagen på Solhem.
Tidigare i somras när jag mådde sämre så fick jag läkartid inom en(!) vecka och de bad om ursäkt att det tagit så lång tid, ”det är ju ett halvår sedan du träffade en läkare sist”. Häpp!
Men jag har faktiskt hittat något som ger löjligt bra effekt och dessutom ytterligare stöder tesen om ADD: koffein!
100 mg koffein på morgonen och jag tänker åtminstone på att aktivera mig även om jag inte alltid får tummen ur. Dessutom får jag mindre ångest, det är som att kroppen (eller psyket) får ”ork” att dra sig ur den där tröstlösa geggan som innehåller både ångest och jobbiga tankar och voilà, Helene mår mycket bättre. 🙂

Samtidigt är det bara att inse – jag är långt ifrån återställd. Det har naturligtvis varit ups and downs tidigare också, men jag är fortfarande inte tillbaks där jag var för fem år sedan, innan det senaste ”depressionsskovet”.
Bara en sån sak som att åka till stallet är ett helt annat företag än det var innan. Jag försöker att vara där åtminstone en gång i veckan, jag vill ju vara där, men det är inte alltid det går.
Samma sak med hundkurser och träning, det blir lite pö om pö men inget strukturerat. Jag tror i och för sig inte att Nikka bryr sig om huruvida jag har gjort ett noggrant planerat träningsupplägg eller mer eller mindre slänger ut några dummies hipp som happ – och Charlie bryr sig definitivt inte så länge han får vara en glad liten skit som hänger med vilket han är väldigt duktig på. ❤
För att låta lite bitter, det är bittert att man tappar taget gång på gång och måste ge upp allt större delar av sånt man klarat innan. Det jobbigaste är ändå att det är svårt att veta vad som är vad – vad är ”äkta” tankar och känslor och vad beror på sjukdomen?

Well, det finns bra saker också. Finaste Greina är en av dem, sen finns det fler men det behöver vi inte ta nu. 😀
Slutkverulerat för idag!
Återstår att försöka sova i 30 graders värme…

Annonser