Go Nikka, go Nikka!

Pickeluring och jag har varit på ett nytt WT, den här gången på natursköna Susegården utanför Halmstad.
Jag vet inte om det berodde på att jag inte var lika nervös eller om Nikka börjar vänja sig vid att vara i sådana här situationer tillsammans med mig men hon var MYCKET mindre stressad och därmed mindre pipig idag. Bara det var en vinst i sig :-)!
Lite var det nog också att jag var mer bekväm med att köra alla stationerna i ett i stället för att vänta tillsammans med en grupp vid varje, visserligen fick varken Nikka eller jag någon tid till återhämtning eller förberedelse mellan stationerna men vi slapp å andra sidan att vara sociala med främmande personer ;-). Eller ja, Nikka hade väl gärna varit social, förstås.
Nu kommer det massa tråkigt provsnack så för den som inte är intresserad går det bra att hoppa över en stor bit av texten till det fetade nedan!
Första stationen var två enkelmarkeringar, svårigheten var att det var ganska klurig terräng i en backe med stora stenar. Picka fixade det fint (19 av 20 poäng!) men domaren undrade om jag korrigerade henne med mitt knä. Han hade tyckt att jag gjorde det men var inte säker så han kunde inte dra på det.
Jag gjorde det verkligen INTE men det är klart att jag kan ha böjt på knät omedvetet. Bra att veta och vara uppmärksam på hos mig själv i fortsättningen!
Station två var en enkelmarkering som låg i en nerförsbacke, även det med lite knepig terräng. Nikka förvånade mig genom att inte rusa raka vägen ner för slänten utan ta en liten omväg. Hoppsan!
Sedan fick hon leta en hel del för att hitta dummyn, jag funderade på att blåsa söksignal och dylikt men lät henne jobba på själv trots allt. 16 p vilket jag var nöjd med, många nollade på den stationen.
Tredje var vattnet och där tänkte jag innan att det går aldrig. Jaktfot fram till domaren, sedan skulle Nikka sitta och vänta medan domaren gick igenom hur momentet var tänkt och sedan fick jag äntligen skicka henne.
Nu är det så att i början när vi tränade vatten så knallade (tjuvstartade) Nikka hela tiden. Stadga är som bekant en färskvara och det hjälper ju inte att hon hade den med Anita om inte jag lyckas upprätthålla den!
Jag borde vetat vid det här laget att jag ska lita på min hund, klockrent och full pott, 20 poäng! Heja Nikka!
Fjärde stationen var en enkelmarkering där det var lite jaktfot med, Nikka fixade det fint med 18 p.
Och så sista då… Jag tänkte att håller vi i nu så måste vi ha en uppflyttning till nästa klass men man vet ju inte poängen förrän ett tag efter att man kommit i mål, allt eftersom de blir inrapporterade av funktionärerna.
Mycket barsk domare som vi fick gå lite jaktfot för och sedan två enkelmarkeringar.
Jag vet inte vad som hände men Nikka måste ha missat var dummyn landade (och jag missade att se det på Nikka, svårigheten är att ha koncentrationen och uppmärksamheten riktad utåt men samtidigt ha ett öga på sin hund) så hon sprang ut helt fel.
Vad som var BRA var att hon faktiskt sprang ut och inte stod kvar men dessvärre hamnade hon inte rätt. Jag tänkte att det kanske går att dirigera henne åt rätt håll så att hon får vind på dummyn och kan rädda några poäng men då avbröt domaren och bad mig kalla in min hund. Det var ju trevligt att hon kom på en gång och inte fortsatte söka som har hänt några gånger på träning ;-).
Nollat moment men en chans kvar på sista markeringen. Nikka kändes stadig och fin (domaren var faktiskt rätt ojuste tycker jag, man skulle vänta på hans kommando innan man fick skicka vilket är helt ok men han väntade länge och använde dessutom ”Ja!!” som tecken vilket många har som kommando på att skicka hunden. Lite väl att ta i när det gäller nybörjarklass?)
Andra dummyn slog i ett träd och föll dumt så jag blev tillsagd att ”hålla hunden” medan dummyn plockades in och kastades om. Jag tolkade det bokstavligt och lade en hand på Nikkas nacke vilket Anne höll på att smälla av när hon hörde. Inte röra hunden!! Domaren menade väl helt enkelt att jag skulle se till att hon var kvar utan att ta i henne.
Nå, kastet gick om, Nikka satt stadigt och plockade sedan in dummyn snyggt och lätt. 10 p på det momentet vilket alltså var en nolla för första halvan av stationen och full pott för andra delen.
Den som är snabb på räkning eller hänger på FB vet redan att Pickeluring sopade hem 83 poäng vilket räckte till en klar uppflytt (gränsen går vid 75) och en femteplacering av dagens över fyrtio starter.Yeiii!
Tillsammans med resultatet från Säve hamnade vi dessutom på 16:e plats på Västkustcupen av nästan 70 deltagande ekipage.
Jag får erkänna att det var en liiiten besvikelse att det till skillnad från i Säve inte delades ut något till de som klarat uppflytt eller placerat sig sämre än topp tre. Det hade faktiskt varit kul med en dummy eller något.
Men men, man kan inte få allt och jag var mer än nöjd med både Picka och mig. Enda riktiga missen var den där markeringen på slutet och sådant händer, det var dessutom ganska många som missat på just den.
Med tanke på att jag för några månader knappt visste skillnad på linjetag och markering och för mitt liv inte kunde komma med rätt kommando så tycker jag att det inte bara var Nikka som var duktig utan att jag kan ta åt mig en liten del av äran också. Jag har trots allt inte helt lyckats sabba Anitas träning ;-).

Det gick jättebra för Anne som fick en tredjeplacering och vann Västkustcupen i nybörjarklass. Grattis!!

Även om Nikka och jag har fixat uppflyttningspoäng så håller vi oss nog kvar  i nybörjarklassen under höstsäsongen och kör in oss på varandra. Det är ett ganska stort steg upp till öppenklass så vi kan behöva slipa lite på vår gemensamma form så att säga.

Jag som inte skulle tävla! Men idag var det kul och Nikka är ju så klockrent duktig, både i sig själv och vältränad.
Och som sagt, det var mycket mindre pip idag så om vi jobbar på det kanske vi skulle kunna klara passiviteten på ett jaktprov nästa år eller så. Jag fick nytt hopp i alla fall!
Och där är nog en del av nyckeln, jag MÅSTE kontrollera min nervositet för den spär uppenbarligen på Nikkas stress.
I Säve tyckte jag att det var pinsamt och hade ingen plan över hur jag skulle hantera situationen utan velade mellan olika metoder vilket gjorde att hon var jättestressad, idag körde vi mycket ”ryggsäck” (jag sitter på huk eller knä och har henne sittandes mellan mina ben medan jag smeker henne på bröstet) och det funkade rätt bra. Hon blev betydligt lugnare i alla fall.
Innan stationerna hade vi lite gemensam koncentration med sitt och handtecken och då samlar hon sig rätt bra.
Jag börjar hitta knapparna på min Formel 1-hund!

Skroffegrynet fick vara maskot och eftersom vi var klara rätt tidigt men Anne givetvis ville vänta på prisutdelningen så fick hon vara med och Skroffa runt större delen av dagen, leka med pinnar och brottas med A (hon är ju trots allt en terrier och tycker sålunda om att leka lite tuffare lekar).
Jag tycker att hon är lite mindre motvalls, äntligen!

Vi firade med att stanna på Laxbutiken på vägen hem och äta middag i goda vänners lag. Hundsnack givetvis och sedan tog vi sista etappen och anlände trötta och nöjda till Tuve.

Vattenträning

Idag har dogsen fått träna vattenapportering, Nikka knallade INTE men fortgåendet behöver absolut filas på. Även Uttern – dvs Skroffan – fick apportera lite även om det gäller att inte slänga dummyn för långt ut. Tur att man har en Nikka som kan hoppa in när det behövs!
Picka har varit och kollat tänderna när vi ändå var hos vetten och handlade. Inga anmärkningar men vi passade på att lägga in henne i datorn. Hon skall dock INTE behöva ränna hos veterinären, så det så!
Vi fick en del olika tugg som skulle vara bra för tänderna – fast Nikkas bissingar var helt ok – och nu har Skroffan snott en hudpinne. Jag har inte hjärta att ta den ifrån henne, hon ser så lycklig ut, och EN tuggis på flera år kan väl inte vara så himla farligt… Givetvis fick även Nikka något att gnaga på!
Jag insåg varför jag inte handlar på Willys, i alla fall inte här i Tuve. Ett tag sålde de fryst fisk ur en kundvagn och idag i mejeridisken hade de varor till halva priset pga kort datum – det var bara det att de hade gått ut för flera dagar sedan (vilket iofs inte är ovanligt i den affären). Nej, jag håller mig till Ica!

Zzzz…

Idag tog gårdagen ut sin rätt och jag tillbringade en stor del sovandes. Tror inte att Nikka mådde dåligt av en vilodag, hon var rätt mör i går kväll och naturligtvis fick Skroffan och hon komma ut också, de behövde inte ligga med benen i kors ;-).
Men jag hade ju tänkt att dels åka till Sävebanan och titta på islandshästtävlingar och dels umgås med Anne, nu sket det sig.Har för övrigt insett hur j-vla bra det faktiskt gick igår trots nollan.
Läste på pappa Wills (Nikkas pappa, inte min!) hemsida att det tog hans matte ett ÅR innan hon hittat alla knappar när Will flyttade till dem och då snackar vi om en redan högt jaktmeriterad hund i händerna på en av landets duktigaste labbemänniskor. Det var väl i och för sig inte för att fixa nybörjarklass som det tog ett år men ändå.
Att Nikka och jag fick ett såpass bra resultat måste ju tyda på att vi funkar tillsammans även om det blir en del missar naturligtvis.
Jag har sagt det förut men säger det igen, tack Anita och Jörgen för min fina hund! Och ja, tack Anne för att du propsade på att jag skulle kontakta Anita trots att jag var ganska motvalls :-).

Var givetvis hos Flóa också, hon vilar i ett par veckor men hade så mycket myror i brallan så jag släppte henne i paddocken där hon bjöd på en rodeoshow. Tror att det är lämpligt att longera henne en stund innan jag sitter upp igen om en vecka…

På fredag skall Skroffegrynet till Reidun för att förhoppningsvis få bekräftat att värdena är tillbaks på de vanliga nivåerna som visserligen inte är bra men inte katastrofalt dåliga heller. (Förresten, jag vet att jag skriver om stavningskontrollen ofta men Reidun var roligt, det blir vidunder :-D.)
Jag tror verkligen att Skroffan mår bra igen, hon är pigg och glad och dricker som innan, det vill säga mycket men inte extremt mycket. Det är länge sedan vi behövde gå ut på natten och även om det händer att hon dricker nattetid så är det inte det hysteriska glupandet utan lite lagom.
Älskade Skroff, du är som en katt med nio liv!

…och mera jakt…

I dag är det precis två månader sedan jag åkte och hämtade Nikka på Thorsvi. Så kort tid och ändå har hon hunnit smälta in i flocken perfekt. Jag är fortfarande inte helt van vid att ha två hundar igen men kan inte tänka mig livet utan Nikka (även om jag brukar hota henne med att jag skall sälja henne till Tullen om hon inte sköter sig. Det torde dock inte vara så stor risk ;-).)
Jag hoppas och tror att Nikka trivs här, hon verkar betydligt tryggare nu än de första dagarna även om hon inte kändes direkt otrygg då heller. Hon har blivit mycket bättre med andra hundar, idag var det inte minsta antydan till att hon inte skulle gilla någon fast så var det ju mest andra retrievrar förstås (vilket var lite lustigt för när Skroffan kom knatandes så fick flera av hundarna spel, en utböling!!)
Vi har firat dagen med ett Working Test, ett slags inofficiellt jaktprov där man får poäng eller rättare sagt startar på 20 poäng per station och sedan dras de av när man klantar sig, typ. Det är totalt 5 stationer, maxpoäng är med andra ord 100. Gränsen för uppflytt till öppen klass är 75.
Den här gången var jag fast besluten att inte klanta mig eller lägga mig i fast det gjorde jag förstås ändå.
Nikka skötte sig exemplariskt på stationerna, vi höstade in 18, 17, 17, 17… och noll.
På en station skulle hunden sitta kvar medan föraren hämtade dummyn, det var alltså en lydnads/stadgestation. Nikka knallade, dvs tjuvstartade eftersom jag inte klämde i med ett sitt eller kvar när jag i vanliga fall skulle sagt ja! för att skicka ut henne.
Visserligen vände hon efter en meter men då var nollan redan ett faktum. Typiskt nog var det den enda stationen där man hade en ”chans” på att få poäng, på alla de andra hade man så att säga 2 x 10 poäng att kamma hem men här var det 1 x 20. Jaja, sånt händer.
På en annan station skulle hundarna springa/hoppa (eller flyga, som Nikka) över ett brett dike för att hämta en relativt lätt markering. Inga problem, tänkte jag och det var det inte heller – om jag hade litat på min hund.
Jag tyckte att hon vimsade omkring efter dummyn och klämde i med en söksignal – precis när hon hade fått korn på den. Totalt onödigt med andra ord och poängavdrag men Pickeluring fick mycket beröm av domaren för att hon var snabb och säker.
Det är klart att vi inte kan känna varandra utan och innan efter två månader så jag tycker att vi klarade oss mycket bra även om den där nollan grämer mig lite.
Hade vi fixat den stationen någotsånär så hade uppflytten varit i hamn.
Det finns säkert folk som tycker att jag minsann har köpt en fix och färdig hund, tränad av proffs dessutom, och det har jag ju. Men jag köpte verkligen inte Nikka för att hon är jakttränad eller för att åka runt och plocka poäng utan för att jag ville ha en ny kompis att träna och ha kul med om nu Skroffan inte skulle hänga med. Jag hade köpt henne även om ens aldrig hade sett en dummy!
Och det är minsann inte bara att tuta & köra, i alla fall inte för mig som är totalt ny och jag gissar att de här situationerna är nya för Nikka med.
Det som inte var bra idag var dels att jag fortfarande var nervös vilket två av domarna påpekade.
Dels var det Nikkas stress för hon gick upp i varv en hel del medan vi väntade på respektive station och det är klart att det inte blir bättre för att jag är nervös även om jag försöker få henne att ta det lugnt.
Hon var knäpptyst och fokuserad när det var arbete men passiviteten…inte bra! Nu räknas inte det på ett WT men det är ju inte bra för hennes egen skull.
Jag får lägga upp någon plan för hur vi skall göra med detta för det är ju synd om vi skall avstå när hon är duktig och tycker att det är så kul.
Det är naturligtvis inget man gör i en handvändning men jag har inte bråttom.
Jag är å andra sidan fortfarande inte övertygad om att det  är kul att tävla, faktum är att jag funderade på att bryta idag trots att det gick så bra (det var ändå innan nollan).
Får se hur jag gör i Halmstad nästa vecka, det vi behöver träna på fixas inte tills dess och det känns lite onödigt att starta då.
Å andra sidan, om vi ändå åker med för att göra Anne sällskap så kan väl Nikka få ha lite kul samtidigt och det är nyttig träning för mig i alla fall.
Jo, jag lovade också Pickeluring en belöning om hon skötte sig. Märgben funkar inte eftersom Skroffan inte får äta på dem – hon får varken få i sig extra protein eller kalcium – så det blev en ny ”dummyboll”. Visserligen har Nikka redan en men den här var GUL och dessutom kunde hon få den på plats.

Anne drämde för övrigt i med 88 poäng och en andraplacering vilket gör att hon med sina 95 p från förra veckan ligger bland de främsta i Västkustcupen eller vad den nu heter. Grattis!

Jakt, jakt, jakt

I söndags styrde Anne och jag kosan mot Linköping för att Frippen skulle starta på jaktprov.
Det gick jättebra men en solklar etta blev en trea eftersom han pep (flirtade med tjejer…) i passiviteten. J-vligt retligt faktiskt!
Vi passade på att köpa lite överblivet vilt som vi fick en synnerligen äcklig påse att stoppa det i, med blod och fjädrar utanpå. Ääärk! Tänk er själva att åka tre timmar i gassande sol med diverse döda pippisar och kaniner i bilen!
På hemvägen började Annes bil låta synnerligen konstigt så vi höll tummarna och hoppades att den skulle hänga med hela vägen hem vilket den tack och lov gjorde.

På måndagen åkte vi till Alingsås för att träna skott och med riktigt vilt vilket jag inte gjort tidigare med Nikka. Hon överraskade mig rejält med både fina linjetag och sök, självklart hade hon dessutom utmärkt hand med vailtet men det hade jag nog väntat mig.
Anita som vi tränade med tyckte absolut att vi skulle hoppa in i stället för Anne och Frippen på tisdagens jaktprov, Anne hade beslutat att stryka sig tills hon fått ordning på pipet.
”Går hon så här så har ni en klar etta!”

Sagt och gjort, tidigt tisdag morgon puttrade vi iväg till Bollebygd för Nikkas och mitt första jaktprov. Jag var strängt tillsagd att lite på Nikka och att inte låta fjönsig i mina kommandon utan vara klar och tydlig.
Efter en lång väntan – vi startade sist – så var det vi. Eftersom jag inte hade någon aning om hur Nikka skulle reagera i en provsituation eller på en nervös matte så gjorde jag inte så stora förberedelser förutom att se till att hon var ordentligt rastad.
Helt meningslöst att försöka fixa till saker och ting i sista minuten utan jag försökte bara få oss så lugna och fokuserade som möjligt.
Som domaren Birgitta S W sade i genomgången på morgonen: ”Ni tillhör de 8% på Jorden som räknas som rika, ni har mat på bordet och kan ägna er åt er hobby så det vore ren skam om ni är nervösa. Det dör 50 000 barn idag!”
Det hjälpte förstås inte så mycket, jag var nervös i alla fall.
Så var det vår tur och jag tänkte på råden som jag fått, att vara  tydlig och låta Nikka sköta jobbet. De första markeringarna gick kalasbra med fin stadga och fin apportering med bra vilthantering.
Ingen som helst tvekan på vare sig äckliga kajan eller den andra pippin. Skall väl tillägga att Nikka inte tycker att vare sig kajor eller slemmiga kaniner är äckliga utan det är matte som tycker det. På provet var jag dock så fokuserad (eller nervös om man skall vara helt ärlig)så jag hanterade alltihop utan äckelkänslor.
Vidare till söket där vi haft en del problem tidigare med att Nikka inte gått ut ordentligt.
Jag tyckte att jag var klar och tydlig med mitt ”SÖÖK” vilket nog Nikka tyckte också för hon gick ut jättefint och plockade in diverse pippisar och en kanin.
Sedan började jag tydligen att låta mer och mer bestämd vilket Nikka tolkade som att jag var arg och då blev hon givetvis osäker.
Jag började dravla med stoppkommandon och skit vilket gjorde henne ännu osäkrare varpå domaren sade till mig att ta in min hund, sätta den vid sidan och lugnt och fint skicka ut henne igen. Det gick sisådär men eftersom jag redan trodde att det skitit sig så klappade jag i alla fall om Nikka ordentligt och talade om för henne hur duktig hon var. Det som var BRA var att hon faktiskt lyssnade fint på mina kommandon även om hon inte gick hela vägen ut så att säga.
Så det avslutande vattnet och då trodde jag att vi fick köra bara som en snäll avslutning för min hund, att vi redan stod på en nolla i betyg. Det gjorde vi dock inte så efter vattenapporteringen som var klockren hade vi ett tredjepris. Hade jag inte varit så klantig och pressat henne i söket så hade vi nog fått en etta men det är ingen idé att gräma sig över.
MEN, detta men. Efter apporteringarna skall hunden sitta tyst i passivitet medan nästa hund kör sina markeringar. Och nej, Nikka höll inte klaffen så där blev trean en nolla trots allt.
Å andra sidan hade jag nog varit ännu mer besviken om hon hade varit tyst och jag vetat att jag sumpat ettan på ren klantighet!
Jag är SKITNÖJD med Nikkas prestation och faktiskt ganska nöjd med mig själv. Jag såg det här som en träning och har lärt mig massor. Nikka fick trots allt rätt fina betyg, bl a att hon hade god stadga och ”vårdande vilthantering”. Helt spontan på vilt, simmar jättefint och har fina avlämningar.
Naturligtvis är det inte min utan Uppfödar-Anitas och Nikkas egen förtjänst men jag har i alla fall inte helt lyckats sabba henne på våra två månader tillsammans :-D.
Det hade heller inte gått såpass här bra i början av vår tid ihop för då både knallade (tjuvstartade) hon och sprang inte ut i söket om man inte visade henne att det låg något där så visst har hon lärt sig att lyssna på och lita på mig en del i all fall!
Det känns lite ojuste mot Nikka att hon kanske trodde att jag var arg men jag tror inte att det är något som sitter i och vi avslutade ju fint tillsammans.
Så, det blir en nolla i Hunddata och jag var först lite nojig över att Anita skulle tyckt att vi varit ute alldeles före tidigt men vi fick fin peppning i efterhand. (Jag vet uppfödare som t ex inte låter sina valpköpare starta på prov eller utställning för att de inte har tillräckligt bra hundar och det är ju ärligt talat lite löjligt med dels med tanke på att uppfödaren faktiskt sålt hunden och dels för att de borde stå även för mindre bra exemplar från kenneln. Nu är ju inte Nikka en dålig hund, har bara en klåpare till matte ;-)!)
Jag har absolut tagit till mig vad som brast även om jag antagligen kommer att klanta till det fler gånger för min hund.

På lördag är det dags igen, Working Test i Säve, dvs på hemmaplan. Ingen passivitet = behöver inte noja för eventuellt pip och gnäll för när det är arbete är hon tyst.
Vi går in med målsättningen att inte göra bort oss kapitalt, att se det som en kul och nyttig träning och den här gången skall jag till fullo låta Nikka jobba själv!

Dessutom får jag lägga upp en långsiktig plan över pipet, inte säkert att det går att få bort – har inte Anita lyckats så har jag inte så stora förhoppningar – men jag måste ju försöka i alla fall. Ser det dessutom som ett intressant projekt :-).

Skroffegrynet fick en alldeles egen träningskväll i går där vi körde lydnad och tricks. Hon var riktigt duktig och lyhörd även om hon inte alltid gjorde som jag sade. Det är klart att hon inte får göra hur som helst men vill hon leka ”låtsasjaga Skroffan som har bollen” så kan hon väl få göra det lika gärna som att träna rutan, huvudsaken är att vi har kul ihop!

Idag har hundarna varit på hundklubben, Skroffan fick lulla runt lite och Pickeluring fick träna stadga och lite apportering. Som jag har slitit med mina tidigare hundar och denna apportering, nu har jag en fix och färdig hund även om det känns lite som fusk.
(För övrigt så blir Pickeluring Ickepluring enligt stavningskontrollen, vad fasen är en Ickepluring??)

Sov gott Uzie <3

Ikväll tänder vi ett ljus för Jennys Uzie som inte finns hos sin matte längre.
Trots att jag bara träffat Uzie – och hennes matte – två gånger så berörde hon lite extra, inte minst för att Skroffan och Uzie blev blixtkära båda gångerna. Det är inte många hundar som Skroffan verkligen GILLAR men Uzie var klart en av dem, de var faktiskt smått löjliga med varandra <3.
10,5 år är alldeles för kort men Uzie var en överlevare som klarade det mesta som hade kunnat ta kål på vilken hund som helst. Nu slipper hon kämpa längre.
Försöker att torka tårarna men vet så innerligt väl hur tomt och tyst det blir när en fyrbent kamrat lämnar en, jag hade  åtminstone Skroffan som tröst när Gammeltanterna gick vidare.
Det är inte bara Uzie som berör utan hennes matte också som alltid finns där med sitt stöd.
Kram Jenny, vi tänker på dig och skänker många varma kramar. Pussa lite extra på Merry och Pytte ikväll <3!

Dagens Ääärk

Jag har aldrig tänkt på mig själv som en storstadsunge uppvuxen i en betongförort utan kontakt med djur och natur utan som en tjej som tål både skit under naglarna och diverse äckliga saker inklusive döda möss och råttor som legat ett tag.
Det gäller dock inte döda, stela luktande fåglar och absolut inte dito kaniner som dessutom blivit slemmiga. Ääärk!
Jag kunde inte med att använda mina medhavda plasthandskar idag men mitt ansiktsuttryck lär ha avslöjat mig. Jag var innerligt glad över mina våtservetter!!
Det tar nog ett tag innan jag blir en äkta retrievermänniska…