Jul och annat

Jaha, så har det varit ännu en jul och lite annat som skett sen sist.
Mulen har varit hos Annika och vad sjutton gick jag inte till henne från början för?? Bakbenet är i stort sett läkt och utan problem, lite slagg och krafs men det verkar vara relativt lätt att fixa. Själva frakturen ger inga besvär och hon har börjat muskla upp sig igen även om hon kan behöva lite hjälp på traven.
Frambenet däremot är inte så bra, Mulflickan har tappat väldigt mycket muskler och de som är kvar är som i kramp utan blodtillförsel. På vissa ställen är hon helt utan muskler, bara ben och senor eller vad nu Mulen är stoppad med.
Sedd ovanifrån ser hon ut som ett S, hela hon är sned och får nu träna på att stå rakt och räta ut ryggen. Det ser ändå ljust ut, med lite jobb skall hon nog bli som ny igen. Att ta bort henne finns just nu inte på kartan, Annika såg ut som om jag inte var riktigt klok när jag frågade henne om hon tyckte att det var fel att ha kvar min Mule.
Tills vidare står hon kvar på smärtstillande eftersom det kan vara ganska jobbigt för henne med träning och att komma igång. Hon skall masseras varje dag och ut och röra på sig i skogen, träna på att gå ordentligt och lyfta på sina ben på rätt sätt. Bäst av allt ur Mulens synpunkt är förmodligen att hon skall hållas varm.
Hon var m y c k e t lugnare hemma hos Annika så även om det är längre att åka till Gråbo än till veterinärmottagningen i Kållered så får det bli Gråbo.

Jag har också utfört mitt första uppdrag som fyllechaffis. Inte för att jag brukar dricka men lite tomt kändes det att inte ens kunna smutta lite när de andra drack hot-shots och Amarula. Min första lärdom som chaffis åt mindre nyktra personer: om dina passagerare säger att ”det går jättebra, det är minst 1,5 meter till diket” så betyder det ungefär att ”du är halvvägs nere i diket och har dragit med dig grannens brevlåda på vägen”. För oroliga läsare av denna blogg (tex mamma som är ägare till bilen) så mår både diket, bilen och brevlådan alldeles utmärkt.

Julen firade jag i A:s hus tillsammans med alla hundarna. Anne och A var och gottade sig på spa men vi hade det ganska mysigt i Härryda. Mulen och Krasse hade vissa planer på att göra Ridgeodorer så i varje fall Krasse var lite besviken på att ha brudar på besök som han inte fick sätta på.
Tomten kom på besök och jag har nog varit snäll för jag fick flera böcker, något som man aldrig kan ha för mycket av.

Idag har jag mest ägnat mig åt att puttra omkring. först körde jag Anne till jobbet eftersom det är smått omöjligt att hitta parkering kring Mariaplan. Sen skulle jag ta mig till Sahlgrenska för att lämna ett Mul-urinprov till mamma och det var naturligtvis lättare sagt än gjort. Man blir i alla fall duktig på att läsa skyltar när man har så uselt lokalsinne som jag har. ”Leden” bortanför Mariaplan var naturligtvis inte den led som jag tänkte på utan en helt annan men det finns ju flera vägar som leder till sjukhuset… Från Sahlgrenska skulle mamma tipsa mig om en ”lättare” väg hem vilket innebar att jag hamnade någonstans dit jag definitivt inte skulle men efter ett tag hittade jag fina Hisings-skyltar så jag kunde puttra vidare till Baldur.
Lagom till vår ridtur började regnet vräka ner tillsammans med stormbyarna. Ingen jättehit och sådana dagar undrar jag lite över charmen med att ha häst.
Åkte hem och bytte bil samt hämtade Kalle och Mulen, Raskva hade jag ju med mig. Ut till Härryda för att hämta upp Svinet som skulle till veterinären. På väg dit kom jag på att jag ju inte ”kan” köra genom Tingstadstunneln i rusningstrafik men det var inte så mycket att välja på och visst sjutton kan jag köra där med! Bara gamla griller som sitter kvar, nu gick det som smort hem till A även om det var uruselt väglag och dålig sikt. Plockade upp Svinet, körde tillbaks till tunneln som nu var totalt igenkorkad men hann i alla fall till vetten innan de stängde.
Marianne lyssnade på Svinets hjärta som lät bra, frågade om han har ep vilket jag faktiskt inte kan svära på att han inte har, han har ju underliga nysanfall emellanåt, och skrev sedan ut Stesolid till nyår.
Tillbaka till Mariaplan dit jag faktiskt hittar numera även om jag var tvungen att köra via Tuve för att hamna rätt.
Plockade upp Anne som sedan fick köra sin bil själv tillbaks till Härryda för att lämna av Svinet igen, han bor hos A tills smällandet här i Tuve har upphört. Fika hos A och sen puttra hem till Tuve igen. Pust! en hel dag av bara bilåkande. Visserligen tycker jag att det är kul att köra men liiite jobbigt är det fortfarande när förhållandena är så dåliga som de var i dag.
Bilen är i alla fall en snäll bil som uppför sig för det mesta. Tyvärr har den en benägenhet att svänga in på tappar och dylikt där man kan köpa godis, inte alls bra.

Nu under jul har jag svängt helt i nästa-hund-frågan. Jag vill fortfarande ha en schäfer att köra bruks m.m. med men har kommit fram till att det är bättre att skjuta på det. En stor busig schäfervalp/unghund tillsammans med Raskva tror jag inte är en bra idé och om jag väntar tills Ludden är borta så är det stor risk att jag står där utan någon hund alls. Lösning: en liten glad skit som jag kan träna lite lagom med, som inte gör sönder Ludd och som gammeltanterna förhoppningsvis inte tycker allt för illa om. När sen gamlingarna har lämnat mig och lillskiten har vuxit upp kan jag skaffa mig en schäfer i stället.
Just nu är jag inne på cairnterrier (till Annes förtvivlan), de verkar pigga, glada och hanterbart terrierettriga. Skall hälsa på några uppfödare och deras VUXNA hundar, jag är inte så korkad så jag åker och tittar på valpar än och så är det ju My Dog nästa vecka så jag kan frottera mig riktigt.
Har haft tankar på olika spetsar som Mittelspitz men de är ju ack så skälliga.
Anne röstar för dvärgpinscher men dels verkar de vara mer ojämna mentalt, dels tror jag att de är mindre vädertåliga. Det räcker med en känslig Mule som måste ha täcke nästintill året runt.
Vi får väl se vad det blir och om det kommer en liten skrutt så småningom.

Annonser

Julbord

Idag var det dags för årets julbord med Annes föräldrar. Denna gången var vi på Fiskekrogen och för första gången kunde jag säga ”Nej tack, jag kör” på frågan om alkoholhaltiga drycker :-).
Det där med att köra är både bra och dåligt. Bra naturligtvis att man kan ta sig dit man vill när man vill, dåligt att man måste ta sig dit man vill och hitta dit dessutom. För att inte tala om att man skall hitta ett ställe att lämpa av bilen på också. Så hur gör man då när man tycker att det är läskigt att köra i en jul-stressad stad som är knökfull med bilar? Jo, man kverulerar för sin mamma som då erbjuder sig att köra bil + unge till stan, parkera bilen och ta vagnen hem!!! Jag vet, jag ÄR bortskämd!
Med bilen prydligt parkerad vid hamnen så var det bara att traska in på Fiskekrogen och ta för sig av ett ypperligt julbord. A blev smått chockad när både Lilla A och jag sade att man efter sillen (laxen för min del) gott kunde hoppa direkt till efterrättsbordet. Fördelen med julbord är ju att man kan äta just det man vill och mycket av det som är gott. Tyvärr tar man ju av det som inte är riktigt lika gott så man kan inte trycka sig helt full med det allra gottaste.
Sen var det då dags att puttra hem. Och hem hade jag säkert hittat men nu skulle jag ju till mamma och hämta hundarna. Visst, A och Lilla A släppte av mig vid min bil, pekade åt rätt håll där det fanns en fin skylt som det stod ”45” på och sa att det är bara att följa skyltarna. Rimligtvis borde jag hitta hem till mamma där jag trots allt har bott en stor del av mitt liv. Följandes de fina skyltarna mot 45:an puttrade jag iväg glad i hågen om än något illamående av alltför mycket julbord. Funderade på varför ingen låg i vänsterfilen som också hade fina skyltar mot 45:an och tyckte att jag var jättesmart som lade mig där istället. Tills jag insåg att vägen gick misstänkt mycket åt fel håll. Kanske den skulle göra en kringelikrok och räta upp sig? Nehej, det gjorde den inte, däremot hamnade jag i Götatunneln vilket jag definitivt inte hade räknat med. På andra sidan stod det prydligt 45 FREDERIKSHAVN. Kötthuvena på Vägverket kan möjligen inte tänka sig att märka skyltarna N eller S???
Bara att vända och hitta nya fina skyltar som på den här sidan faktiskt var märkta med Karlstad. Jippie. Tillbaks genom tunneln, höll på att hamna i nästa tunnel som visserligen leder hem men jag skulle ju ha med mig de fyrbenta också.
Jag hittade till slut till Hammarkullen och trots Lützen-dimma hittade jag även hem till Tuve.

Helvetet har börjat

Jaha, så har eländet börjat. Ungj-vlarna har börjat sitt smällande och stackars Wille är alldeles till sig av rädsla. Raskva är tack och lov så luddig i öronen och skallen så hon fattar inte längre vad som händer. Efter tre smällar som lät som kanonskott tittade hon upp med ett ”Va? Hände det något? Ska jag bli rädd?” och funderade på det ett tag (det tar lååång tid för Ludden att tänka nuförtiden). Sen glömde hon förmodligen vad hon funderade på och luddade vidare på sin promenad. Skönt med tanke på att det skulle inte kännas särskilt bra med en vettskrämd 15-åring med Addison.
Wille däremot får smått panik och i går fick jag transportera honom hem till Anne för han kunde omöjligt gå den sträckan. Jag hade inga planer på att stoppa in ett skrämt Svin där bak hos mina hundar så han fick åka i baksätet. Dum som jag var lade jag in en av hundfiltarna och den var naturligtvis hårigare än Svinet självt så nu är baksätet alldeles besudlat med hundhår.
Mamma och mormor påstår att jag är alldeles för sjåpig med bilen (i går tvättade jag delar av den med en svamp för den hade fått fågelbajs på sig) men vadå, den är ju ny och jag är väl släkt med min morfar som alltid var väldigt petig med sin bil.
Idag var smällandet ännu värre så Wille får förmodligen exportera sig till A i Härryda fram till nyår.

I tisdags var vi och hälsade på Anette och lille Agust i deras nya hus. De bor jättefint ute i Öjersjö och jag var riktigt stolt som puttrade dit själv och därmed besegrade Tingstadstunneln (jag har fått för mig att den är läskig att köra genom eller rättare sagt att filbytena före och efter är läskiga). Trevligt att träffa Anette igen, det är alldeles för långt mellan gångerna. Och naturligtvis var det roligt att se Agust! Han var löjligt lik sin pappa och riktigt stor vid det här laget. Anette är väl en av de sista av mina vänner som jag trott skulle skaffa barn men nu har hon alltså en liten knodd.
Sorgligt nog så var det sista gången vi träffade Elliot, Ilonas bror. Han har blivit ganska skröplig, har ont i sina dåliga höfter och dessutom ett blåsljud på hjärtat som gör att han inte kan medicineras över nyår. Anette vill förståeligt nog inte utsätta honom för smällandet då han är skotträdd utan har tagit det tunga beslutet att låta honom somna in. Lille Elliot, så lik Mulen och alltid lika full med liv och bus men nu en trött äldre herre. Det var med gråt i halsen som vi tog farväl av Tott.

Hämtade för övrigt mitt körkort på Posten och kände mig mycket duktig som hittade till Lindholmen utan att köra vilse. Visserligen irrade jag senare omkring på Backaplan i ett fåfängt försök att hitta E6:ans påfart och på hemvägen från Anette virrade jag bort mig vid Bilforum IGEN.
Äh, numera ser jag mitt synnerligen dåliga lokalsinne som ett symtom på min störning vad-den-nu-är-för-något. Jag har gjort ännu flera tester för de blir inte riktigt kloka på vad det är för fel. Sist så var det ett test som var löjligt knepigt, att säga vilken färg ett visst ord var skrivet i på tid. Testa själva att snabbt som attan säga rätt: blått rött grönt och kör sedan ett antal A4 efter varandra.  (Jag undrar hur de gör med de som är färgblinda?)

I lördags var vi hemma hos Lilla L på glöggmys. Sissi var där med Loke och lilla Eija, man blir valpsugen!!! Ludden uppförde sig hyfsat för att vara Ludd och vi hade en trevlig kväll med gudomligt goda päronkonjakstryfflar. Mycket hundprat naturligtvis så stackars Christer tog sin tillflykt till sovrummet och datorn.

Mulen skall till Annika på onsdag, sista tiden har hon varit en glad Mule och har gått lite längre promenader. Hon har ingen kondis alls (till och med sämre än min) och blir tacksamt trött för en runda som hon tidigare skulle skuttat runt. Jag vet inte riktigt vad jag skall säga till dem på Blå Stjärnan, tycker att det är pinsamt att säga till dem att jag inte är nöjd även om det är sant. Dessutom finns alltid risken att man hamnar där på jourtid så jag kan ju inte hoppas på att aldrig gå dit igen. Så länge kör jag med metoden att inte höra av mig och hoppas på att de inte skall göra det heller…

Körkort!

Ja, ingen har väl kunnat missa att jag nu har tagit körkort :-). Så otroligt skönt att det är gjort och att jag fixat alltihop. För mig har det hela tiden handlat om så mycket mer än själva körkortet, det är det första hela projekt jag har klarat av att slutföra på många år pga sjukdom.
Vid tidigare tillfällen har jag drabbats av så vidriga ångestattacker att det inte har varit värt det. Anne garvar rått men jag har på fullt allvar varit rädd för att bli tokig av dessa attacker, dvs hamna i en psykos vilket är en fruktansvärd upplevelse.
Att ha fixat det här betyder alltså enormt mycket för mig! Jag behöver dessutom inte åka buss mer när jag mår dåligt utan kan helt enkelt sätta mig alldeles ensam i bilen och slippa möta folk.
Nu låter det väl som om jag är spritt språngande galen, det är jag inte utan för det mesta funkar jag precis som alla andra och det är absolut ingen risk att jag inte skulle palla att köra bil eller på något sätt vara en trafikfara om någon nu skulle få för sig det.
TACK mamma som hjälpt mig ekonomiskt med körlektioner och med bilen, Anne som gjorde tappra om än inte så lyckade försök att övningsköra med mig (att sätta sig och gallskrika med händerna för ögonen är inte så uppmuntrande) och sist men absolut inte minst Kristina på Forsbergs trafikskola som har varit helt suverän.
Det första de sade på radion i går morse var att ”det är väldigt dåligt väder för bilkörning idag med dålig sikt och många olyckor”. Jippie, jättebra början. Slog upp tidningen och möttes åter av en artikel om de nya kraven på miljövänlig körning. Tog mig i alla fall samman och åkte ner till körskolan. Det första Rolf, en av körlärarna, sade när han fick höra att det var uppkörning på gång var att ”tänk på miljökörningen, du vet att det är viktigt, va?”. Gaaah.
Sen var det i alla fall dags att puttra iväg med Kristina, jag hade en sista genomgångs (läs:uppmuntrings-)lektion innan uppkörningen. Vi passade på att åka i äckelbacken och rent allmänt gå igenom en del som man bör tänka på men det mesta passerade nog obemärkt genom min hjärna. Enligt Kristina skulle jag inte tänka så mycket på miljön för om jag körde som vanligt skulle de inte ha något att anmärka på. Nähä.
Väl på Vägverket var det bara att vänta på den lille mannen (det är nästan bara män som jobbar där) som jag skulle köra upp med. Det visade sig att det var inte alls en liten man utan snarare en pojkvasker som hette Jonathan. Mamma undrade efteråt om han ens hade gått ur gymnasiet…
Han var i alla fall trevlig. På något sätt tror man att alla Vägverkets inspektörer är ondsinta typer som gör vad som helst för att sätta dit stackars nervösa oskyldiga elever.
Säkerhetskontrollen som jag hade nojjat över bestod av att kolla att vindrutatorkarna funkade. Inte så där supersvårt precis. Sen bar det av och jag hade en j-drans flax, fick nämligen minst sagt köra på hemmaplan. Först till Tuve, in på en liten villagata och backa runt ett hörn, puttra vidare förbi Norumshöjd där jag bor, bort till Volvo Tuve där vi brukar träna med hundarna och vidare på Norrleden. Visst var det nervöst men jag tyckte att det gick bra, i synnerhet som det var läskigt att Jonathan ville vara trevlig och småprata. Är det något jag är kass på så är det att småprata med någon jag inte känner. Tur att Kristina var med och kunde prata desto mer. På Norrleden blåste jag på i 90 för att inte ligga och såsa när jag kom på att h e l v e t e, det är 70 här. Där rök det körkortet, tänkte jag. Bara att sakta ner och försöka rädda resten. Körde vidare, via Tuvevägen och tillbaka till VV. Slapp i alla fall Skogomebacken och tänkte att skit, en sån här lätt runda får jag aldrig mer.
När Jonathan sa lite dröjande att ”Jaa, körningen har du ju godkänt på”, så tänkte jag att jag måste ha missförstått. Men eftersom jag själv upptäckte min 90-miss och åtgärdade det på ett bra sätt så fick jag godkänt i alla fall. Faktiskt fick jag beröm för att jag körde säkert och att det var trevligt att åka med mig.
Apropå miljötänket så är de inte alls särskilt petiga utan det är för att de skall kunna kugga privatister som kör helt gräsligt och gasar och bromsar hela tiden. Kör man normalt så är det alltså inga problem.
Kristina var jätteglad, mamma som väntat på VV var jätteglad och jag var helt skakig och fick inte ens köra därifrån utan fick snällt sitta på passagerarplatsen.

Sen väntade dagens stora överraskning: mamma hade redan varit nere i Skåne och hämtat min bil som stod och väntade hemma hos henne. Vilken känsla att få köra iväg alldeles själv! Jag trodde att det skulle kännas nervöst men det kändes jättebra. I och för sig har jag ännu bara kört på vana ställen, från mamma till mormor och vidare till stallet. Bilen är en väldigt snäll bil även om det var lite trixande att parkera de första gångerna. Annars uppför den sig mycket bättre än körskolans Ford som jag aldrig riktigt kom överens med. Och den är mycket bekvämare än mammas Matrix. Det är lite lastbilskänsla över den och det menar jag positivt, man sitter högt med bra sikt men den är ändå ganska smidig. Nu skall jag bara fixa en passande hundbur, min är för smal och lång så den går bara in om man fäller baksätet. För tillfället sitter hundarna bakom ett kompostgaller men det är bara en högst tillfällig lösning för att de inte skall skutta runt i hela bilen.

Nu har jag beställt tid hos Annika åt Mulen. Kan någon fixa till min Mulflicka så att hon blir hel igen så är det Annika, trots att akupunkturen hjälper så känns det som om man skulle kunna göra mer. Annika frågade om någon har tagit bort slaggprodukterna från benbrottet och de har de ju inte såvitt jag vet. Det lät som om det fanns en hel del att göra så jag är vid relativt gott hopp.
Igår fick Mulen gå en längre runda på prov och det verkade gå bra. Hon traskade på i god fart och var pigg och glad hela promenaden. Efteråt var hon jättetrött trots att det inte var någon lång runda men hon har ju bara gått korta rastningspromenader i flera månader. Hon verkade dock inte ha mera ont och var inte särskilt stel efter att ha vilat sig.
Idag var hon ännu piggare och skuttade runt ute i frostgräset. Det går fortfarande inte att dra i hennes framben men de håller alltså att gå på :-).

Tack för alla gratulationer till körkortet!

Första advent

Två tecken på att man börjar bli gammal och mossig:
– Man tittar på folks adventsstakar och tänker att ”så fint det är med alla ljus”.
– (Ännu värre:) Man förfasar sig över Dagens Ungdom. Herreminje, annat var det minsann på min tid. Inte gick tolvåringar omkring och bötade och knivskar varandra i alla fall.
Faktum är att jag faktiskt tycker att ungdomar är lite läskiga. Ja, det är inte så att jag har ungdomsfobi, i stallet har vi till exempel väldigt trevliga exemplar som jag är säker på att de inte brukar knacka pensionärer på sin övriga fritid. Men såna där tykna gäng, säger man till dem att sluta sparka sönder saker och ting så blir man väl nedslagen.

Apropå adventsbelysning så har Bostadsbolaget i år tänkt om och dekorerat befintliga träd med ljusslingor. Tidigare om åren har de nämligen letat reda på de mest fula och anskrämliga granar de kunnat få tag i (jag häpnade varje år att de överhuvudtaget lyckades hitta dessa rishögar, de måste verkligen ha ansträngt sig) och prytt dem med en matchande ljusslinga. Hur snyggt är det med en granbelysning med helt vanliga glödlampor i? Nej, just det, inte fint alls. Nu ser det tvärtom riktigt trevligt ut.
Själv har jag inte adventspyntat alls men man kanske borde. Nu när uteplatsen inte ser så hemsk ut skulle man ju kunna ha lite ljuskrafs där, problemet är att det finns ingen el där. Jag var för snål för att hosta upp ett par tusenlappar för att Bostadsbolagets elektriker skulle komma och dra en ledning så nu får jag stå mitt kast och ha uteplatsen i mörker.

Advent innebär också adventskalender vilket man skulle kunna tycka att jag är för gammal för. Men nix, jag har tre stycken. Eller tja, en är faktiskt Baldurs som han har fått av Noi och den hänger givetvis på Baldurs box och inte här hemma. Sen har jag fått en lyxig tysk marsipankalender av Annes snälla mor (varför finns det inga sådana här i Sverige???). Och till sist den obligatoriska kalendern från Anne.
Det hela började för flera år sedan med att jag klagade inför mamma att jag fick minsann ingen sådan där sydd adventskalender med ringar att hänga paket i när jag var liten. Alltså sydde min mamma en till mig i julklapp varpå min syster klagade för att hon inte fick någon. Bara för mamma att brodera vidare… Och sen kom naturligtvis Anne som också ville ha en.
De senaste åren har jag dock inte bytt kalender med vare sig Anne eller syrran men i år fick jag alltså 24 små paket av Anne. Hon påpekade flera gånger att det är tanken som räknas och att gratisförpackningar från Apoteket alls icke är att förakta.
Julklapp dag 1: Sudoku som Anne fint rivit ur en veckotidning. Dessutom hade hon börjat lösa det lättaste – och gjort FEL! Men det är som sagt tanken som räknas och det finns ju tip-ex :-D.
Dag 2: En väldigt fin liten snökristall i ”silver” att hänga i min icke-befintliga gran. Men den går naturligtvis att hänga någon annanstans också.

Vänder och vrider på hur jag skall göra med min Mule. Idag är hon pigg och glad men om man drar i hennes ben så gör det ont. (Vafan ska du dra i hennes ben för, undrade Anne och det kan man ju fråga sig.) Jag VILL INTE att det skall vara så här. Jag får väl ringa Annika vilket jag borde gjort med en gång men man tror ju att sjukgymnast som sjukgymnast, att det inte spelar roll vem man går hos men det gör det alltså.

Har förresten varit och tittat på min parkeringsplats idag (för att kolla att det inte stod någon annans fanskap där). Den pröjsar jag faktiskt själv för, om man skall vara petig så är ju bilen fortfarande mammas men det där är väl petitesser. Parkeringsplatsen såg för övrigt alldeles normal och tom ut. Tyvärr fanns det inga platser under taken som de har satt upp på parkeringen så den får stå utan skydd. Nere i garaget vill jag inte ha den, har sett alldeles för många läskiga filmer med mord och ond bråd död nere i garagen. Mig veterligen så har det aldrig hänt något i vårt garage men blotta tanken på att gå där en mörk kväll är läskig så nä, jag står över.

Nu skall jag hem till Anne, dricka glögg och titta på film. Trevlig Advent på er!

Steinbrenner & Nyberg

I torsdags var det dags för ett tårtbuffébesök på Steinbrenner och Nyberg. Anne låg hemma och kverulerade så det var Ann B, Lilla L och jag som smorde kråset. Först en god grönsakssoppa med bröd och därpå tårtfest. Det är nästan äckligt hur mycket man kan vräka i sig. Å andra sidan, hellre en rejäl frossardag än att ständigt gå och halvmumsa. Trevlig samvaro var det i alla fall med mycket prat och skratt.

Innan S&N så var det dags för den förhoppningsvis sista körlektionen. Det gick bra ända tills vi kom till Skogomebacken. Helt plötsligt fick jag nervdarr och kunde absolut inte vare sig göra uppfångning i motlut eller start i backe. Total blackout. Visserligen så är Skogomebacken lite lurig med dålig sikt men det här var ju löjligt.
Kristina undrade vad sjutton jag sysslade med och så var det bara att börja om från början. Suck. Inte precis vad jag behövde den här gången. Efter att ha kört upp och ner i den nedrans backen ett antal gånger så puttrade vi vidare till en ännu värre backe, dock utan korsning i. Nu gick det bra, som Kristina sade, hon vet att jag kan men det är ju en fördel om jag själv vet det. Och det är ju inte helt osannolikt att Skogomebacken kommer på uppkörningen.
Alltså ringde jag i smått panik till min kära mor och frågade om vi kunde köra lite i helgen. Hon lyckades stoppa in mig mellan diverse ärenden och så for vi än en gång till skogome. Det var så löjligt enkelt så mamma undrade vad i Herrans namn jag gnällt över. Absolut inga som helst problem utan allt gick suveränt. Nu känns det i alla fall bra inför uppkörningen. Klarar jag den inte så beror det helt och hållet på att jag får nervositets-kortslutning för körningen går faktiskt bra.

Mulflickan har varit och fått en ny omgång akupunktur. Det är inte det lättaste att få henne att ligga still under tiden och en del av nålarna far all världens väg. Det hjälper i alla fall fast hon var lite halt häromdagen igen. Det gör mig kluven för en halt ledsen Mule inser jag själv att jag inte kan ha kvar men hur gör man med en halt glad Mule? Jag kan ju inte ta bort henne för att hon haltar när hon är glad.
Hon får gå lite längre nu på prov så får vi se hur det funkar. Hon måste ju hålla för normala promenader, kan inte gå sina pytterundor hur länge som helst. Å andra sidan, så länge vädret är som det är så tycker hon nog att det är skönt att slippa tvingas vara ute.

Baldur har haft en kort vintervila, dels så tror jag att det är bra men dels så beror det på att Alice har varit jätteupptagen den här och förra veckan och jag har inte heller haft möjlighet att rida. Att vädret dessutom har varit pissigt har inte precis förändrat saken. 
Nu är det dags att julpynta i stallet, nästa helg är det dags för den årliga julmarknaden. Förra julen satte jag upp granris runt Baldurs box som väl fick sitta uppe några minuter innan han lyckades dra ner det. Trots att jag band fast det med röda band så pillade han bort det på nolltid. Men lite stimulering gav det väl…
Har ni inget annat för er nästa söndag (andra advent) så kom till Stora Holm och shoppa på julmarknaden (främst textilier men annat också) och hälsa på hos världens bästa Baldur!