Sjuk

A har ju kverulerat och hostat uppe i Branäs och japp, nu har han smittat Anne och mig också. Natten var vidrig för jag kunde inte riktigt sova men var inte tillräckligt vaken för att gå upp och sätta mig och göra något annat. Kändes som om hela ansiktet inklusive öronen var helt igensvullna och munnen helt ihoptorkad eftersom jag inte kunde andas genom näsan.
Hemresan satt jag och frös, jag fryser aldrig annars utan brukar gå omkring i t-shirt mitt i vintern men nu satt jag med mössa, fleecetröja, jacka, full sätesvärme och frös ändå.
Tryckte i mig diverse piller och nässpray så blev det lite bättre men fortfarande tillräckligt illa för att jag skall tycka synd om mig själv.
Det värsta är att jag brukar få en gruvlig hosta i många veckor efter att jag varit förkyld, jag hostar alltid om nätterna men efter en förkylning är det sju resor värre.

Det bådar ju inte så gott inför nyår, hoppas att jag mår bättre i morgon.

Hemma igen

Jaha, så var man hemma igen i ett regnigt, stormigt och väldigt osnöigt Göteborg. Saknar redan Branäs!
Resan hem gick bra, Anne körde första biten och jag från Tösse och hem. Den här gången var vi smarta nog att ta E6 från Uddevalla och ner och inte idiotiska E45:an.
Det blåste rätt bra och regnade gjorde det också så jag puttrade fram i 80 på motorvägen vilket gjorde att det tog en evinnerlig tid att komma hem. Men bättre sent än aldrig!
A som blåste förbi oss vid Uddevalla ringde sedan och undrade om Annes bil vält på Ödsmålsbron. Det gjorde den inte, men nog fick jag hålla hårt i ratten!
Det har sina nackdelar att ha en hög bil.
Å andra sidan har det sina fördelar också, tex kan man stuva in en himla massa packning. Fick lirka ut Skroff när vi rastade, hon satt i Paffens stora bur och hade det glassigt medan vi andra fick knö ihop oss med packningen.

Trist att komma hem, jag har mått så bra i Branäs men nu är det som att dra ner en rullgardin. Måste göra något åt mitt boende.
Inte för att jag tror att jag skulle bli ok bara för att jag trivdes hemma men det är ju en bra grund att stå på.

Snart hemresa…

Idag gick vi 7,5-milaren vilken bland annat ledde ut på en stor langoljär-myr. Skroff traskade glatt på och för första gången någonsin(?) gick jag först. Annars brukar alltid A och Anne klöva på och jag stånka efter ropandes att de får ta det lite lugnare.
Hemligheten? Broddar så klart. Det vore ju trevligt om jag hade fått så bra kondis så jag kunde skena ifrån dem men så bra är det alltså inte.
Det är en väl investerad 50-lapp, de där broddarna!


På promenad, A envisades med att ställa sig bakom Anne


Skroff  på myren


Mera myr, det kändes verkligen ödsligt förutom när skotergänget kom åkandes

Efter promenaden gick vi och käkade och mötte M, P och J igen.
Sen var det hem till stugan för spa (dvs ansiktsmask och skrubbvante) och bastu och ja, då slank det ner lite cider också. A och Anne menar att jag är den som super mest här uppe men det är då inte jag som dragit i mig två lock öl.
Men kaffe, mjölk och kahlua är ju ruskigt gott…

Hemfärd i morgon vilket är synnerligen trist men det är ju faktiskt någon som saknas på den här resan:


Bästhästen i sin julpyntade box, tänk om han kunde följt med!

Jag vet att B är i goda händer men jag har faktiskt lite separationsångest. På fredag får jag pussa på honom igen!

Hundpromenad – bilder

Det är betydligt mindre snö ute nu, på toppen är det barmark och grusvägen tittar fram här och var. I morgon skall det dessutom regna vilket lär göra det hela ännu halare.
A har tappert skidat på men idag var flera liftar, däribland gondolen, stängda och det var bara några pister öppna.
Jag som inte åker alls bryr mig ju inte så mycket men det är lite tråkigt för A förstås och även för Anne som avstått pga underlaget.
Med tanke på att flera av de vi mötte i skidspåren hade gett upp och gick runt spåret med skidorna på axeln så kan jag tänka mig att det är rätt kasst före, minst sagt. 

Anne, Paula, Paulas som Jonas och jag gick i stället på promenad med dogsen. Paff, Kalle och några av Paulas hundar fick stanna hemma men Skroff, Frippen, Jonas sheltie Money och Paulas aussie Liten fick följa med.


Slädhundarna var samlade vid Ladan


De är inte feta direkt!


Finns det något vackrare än en spets?

Vi gick delvis samma runda som igår, dvs på skidspåren. Det var rätt lite folk ute så hundarna fick springa lösa en bit vilket de tyckte var skoj, de fann varandra direkt. Faktiskt var Skroff äldst med sina snart fyra år på nacken.


Glada hundar på vift. Liten, Money och Frippen


Alla vovvarna på en bild!


Jonas och en glad-galen Money 🙂


Varför bor inte jag såhär?


Hur skall vi ta oss ner här…?


…alla sätt är bra…


…men skönast stil hade Jonas!

Vi hade en trevlig promenad, tror alla var nöjda även om Skroff säkert gärna hade tuffat på ett tag till. Kul att alla hundarna kom så väl överens, inte för att Skroffan inte brukar funka med andra hundar men efter Mulåren vet jag ju att det inte alltid går som man vill.


Hemma igen!

Jag vet inte varför bilderna blir så mörka, A skrattade rått när jag framkastade att det kunde bero på att batteriet var på väg att ta slut. Borde väl fixa någon inställning på kamean, kör allt på auto men kanske borde engagera mig lite och ställa in beroende på förhållandena.
I vilket fall som helst så är antiskakfunktionen guld värd, även om bilderna inte är i toppklass så blir de betydligt bättre än med förra kameran.

Bilder och annat

I förrgår gick vi upp till toppen men givetvis tog jag inte med mig kameran. Att ”gå till toppen” låter möjligen mer imponerande än det är eftersom vi inte bor i dalen med Klarälven utan på andra sidan, en bit upp på bergssidan.


Toppen sedd från längdskidspåren, man går över bron för att komma upp

Vi gick också och kikade i en del av stugområdena, det ligger en del jättefina stugor här men jag hade ju inte kameran med mig. Jag är ju lite husfrälst och gillar att gå och titta på hus även om man inte får gå in och kika… Skall försöka gå dit i morgon igen och se om jag får lite bilder.

Man har tre saker att välja på när man skall gå med hundarna här; gå på stora vägen vilket är pisstråkigt, gå i stugområdena vilket är rätt snabbt gjort och så att gå i skidspåren vilket går ganska bra nu när snön är så hård. Att gå ut i skogen är helt kört, man sjunker ner till knäna.
I går gick vi alltså Anne och jag i skidspåren igen medan A åkte i backen.


Jag med Skroffan i famnen och en Paffe som hellre vill leka än stå still


Finaste Paffen


Kalle i sin näbbkorg


Lite utsikt


Frippe Dippson på promenad


Det är inte lätt att gå utan broddar! Kalle hjälper, Frippen stjälper?


Skroff


Världens sötaste öron? Om än lite ojämna i kanterna…

På kvällen var vi på afterski/afterwalk med Magne, Paula och Jonas, gamla hundbekanta som vi stött på här uppe i fjällen. Mycket trevligt!
Och ja, jag drack faktiskt TVÅ drinkar varav den ena med tranbärsdricka, livsfarligt för alkoholen känns inte.
Hundarna fick så klart vara kvar hemma, Skroff fick sitta i sin bur i mitt rum vilket gjorde att en frustrerad A inte hittade henne när han kom hem, han kollade i bilen eftersom jag sagt att ”hon sitter i sin bur”. Bilburen är ju inte Skroffs utan Paffens…
Skroff blev mycket glad eftersom A även gav henne kvällsmat; 2 dl i stället för knappt 1/2! Nöjd och stinn Skroffa :-D.


Paff och Fripp – bästa kompisar


Skroff vilar i vårt pytterum

Löptikar…

Skroff började alltså löpa så fort vi kom upp hit till stugan. Kul kul när man har två hanhundar + Kalle Kastrat med sig. Jag får säga att det går väldigt bra hittills, Paff är lite intresserad men Frippen fattar nada, tycker bara att  Skroff luktar lite skumt där bak.
Som tur är så är det två SNÄLLA hanhundar, annars hade de ju kunnat bli putta på varandra. Tur att vi kommer hem innan höglöpet drar igång!
Problemen började med att jag inte hittade tikskyddet. Jag letade igenom packningen flera gånger men nej, inget tikskydd. Vad göra?
Jag fick offra min handduk (en GUL!) och ett band från min träningsväst, klippa hål i handduken för bandet och svansen och göra en sumobrottar-kalsong. Mjukt och skönt för Skroff men synd på handduken och eftersom jag bara hade EN med mig, hur skulle jag kunna tvätta den mellan varven? Frotté är väl inte det fräschaste material att löpäckla sig i.
Dag två hittade jag dock tikskyddet så det åkte på och handduken fick bli reserv. Den behövdes visade det sig eftersom Skroffs smarta matte glömde ta av tikskyddet när vi gick på kvällspromenad, insåg när Skroff satt och kissade i godan ro att tikskyddet fortfarande satt på…
Fick skölja upp det med tvål och på med handduken igen för natten.

För övrigt har jag insett att Flexi is da shit när man har löptik. Brukar gå med vanliga kopplet och faktiskt ha Skroff lös utom under själva höglöpet men här är det folk, ungar, skidor och bilar överallt så det är dumt att ha henne lös.
Skroff flexar glatt fram och tillbaka och tycks trivas med det hon med :-).
Det är Luddens gamla flexi som jag rotade fram inför resan hit, jag använde det förr till Ludd-löp men har inte tänkt på det med Skroff tidigare.

Det bästa jag annars tagit med mig är helt klart broddarna. Halkade runt här som Bambi på hal is första kvällen, med broddarna på går det så bra så. Bara att hoppas att de håller hela veckan, det är billiga skitbroddar köpta på Netto.

Quisling-Skroff

Det kanske är att ta i och skriva att Skroff fraterniserar med fienden då jag inte anser att A och Anne är mina fiender men hon är definitivt inte mattes hund i dag.
Det började i eftermiddags med att vi låg och vilade, Skroff vägrade ligga inne hos mig utan lade sig hos Anne och A. Jag tyckte att A kunde ju lika gärna hålla henne på promenaden då eftersom hon inte tycktes vilja vara med sin matte men hon gick snällt med mig.
Sedan totalvägrade hon att komma fram till mig när jag lockade på henne här inne i stugan, hon tog betäckning under köksbordet och stod och kikade under lugg på mig. Till slut fick jag lura henne med att öppna kylen och pilla med morötterna…
Hon skall helst inte ligga borta hos Paffen som är lite väl intresserad av henne för tillfället men nä, hon blåvägrar åter att ligga på fällen hos mig och har nu lagt sig jämter Anne i soffan.
Vete sjutton om löpet satt tilt i skallen på henne eller om hon helt enkelt bestämt sig för att matte inte duger längre.
I natt får hon dock sova med mig vare sig hon vill eller ej fast det är klart, vill hon ligga på golvet och inte i sängen med mig så är det upp till henne. Dum-Skroff.

GOD JUL!

Idag är det alltså julafton och julskolkare som jag är tillbringade jag den med Anne och A i Branäs. Det har varit helt ljuvligt väder med några minusgrader, strålande sol och SNÖ!
A åkte skidor på förmiddagen medan Anne och jag tog en lång promenad med hundarna. På vissa ställen är det helt fantastisk utsikt men det gör sig inte riktigt i kameran.


Anne och hundarna, Kalle vägrade att titta på fotografen

Skroff har börjat löpa så hon fick vara kopplad, det hade hon nog fått vara ändå eftersom vi mest höll oss till skoter- och skidspår. Det är rätt kört att gå någon annanstans, man sjunker ner till knäna.
Jag hade även hand om Paffen och han uppförde sig visserligen förutom att han tog ett jättehopp från förstutrappan och höll på att dra med mig.
Då får man prata med sin stränga röst och då kallas han inte heller för Paffen utan det allvarligare Alfred Andreasson.


Paff  och Skroff på tur


Vem vill inte bo så här?

Eftermiddagen fördrevs trots allt med julbord, Kalle Anka och julklappsutdelning.
Jag fick bla böcker, en sudokumaskin, D-vitaminer vilket Anne menade var ett tecken på kärlek, lite andra apoteksgrejer inklusive en ansiktsmask att ha i bastun. Det dyker upp ett par böcker till så småningom och så har jag redan fått två par walkie-talkie (till söket) och biljetter till West Side Story på Göteborgs Operan.


Vår stuga, röd och fin

Stugan är helt ok om än inte lika glassig som den i Sälen. Den här är likadan som den vi hade sist vi var i Branäs (den förra ligger mitt emot) fast den här är spegelvänd så man blir lite förvirrad.


Vår stugby med toppstugan i fonden (och Skroff i främre hörnet)

På det hela taget en utmärkt julafton och även om man inte åker skidor är det härligt med snön och miljöombytet :-).

Något sent men vill passa på och önska alla en riktigt GOD JUL!

…och mera mormor…

Mormor ringde nyss vilket jag iofs blev glad över men sedan blev jag bara ledsen och trött.
Hon var nämligen helt till sig för att hon inte hittade papper och penna vilket personalen tydligen heller inte gjorde. Hon borde ha grejerna någonstans men de kanske ligger kvar i väskan från sjukhuset. Troligen ligger de väl i en låda som hon inte tittat i…
Mormor: ”Jag måste skriva ner mitt nya telefonnr och jag hittar inte något papper:”
Jag: ”Men kan du inte be personalen skriva ner det på en lapp till dig då?”
M: ”Nej, det går inte.”
J: ”Ska jag ringa personalen och be dem skriva en lapp åt dig?”
M: ”Nej, jag har numret på en lapp här.”
J:”Men då behöver du väl inte skriva ner det om du redan har det på en lapp?”
Och så tuggade vi vidare i x antal minuter, hon hade alltså numret på en lapp redan men var i upplösningstillstånd för att hon inte kunde skriva ner det.
Jag vet faktiskt inte vad jag skall göra när hon är sån här, hon vill förstås att jag skall komma och egentligen handlar det inte om telefonnummer och lappar utan om att hon känner sig ensam och vill ha någon att prata med.
Vi KAN inte åka dit varje dag, vi var där igår och mamma kommer i morgon och på julafton. Jag känner mig som ett uselt barnbarn, jag har ju faktiskt bil men jag hinner bara inte idag med packning, städning och annt.
Personalen har så klart annat att göra, jag förstår mycket väl att de inte hinner sitta och småprata hos allihop. Dock verkar det som om mormor gillar dem hittills, i vanliga fall när jag frågar henne om inte personalen kan göra ditten eller datten så säger hon alltid att nej, det gör de inte men här trodde hon åtminstone att de ville hjälpa henne.
Samtalet bröts för att det kom in personal så jag hoppas att de hinner pyssla om henne lite.
När man hör skräckberättelser om äldrevården i medierna så blir man ju mörkrädd, jag kan förstå att det är tight om tid även på bra ställen.

Ännu mera mormor

Mormor har blivit utskriven och är nu på Svartedalens äldreboende där hon skall vara instoppad över helgerna. Skönt att hon är i gott förvar!
Mamma och jag var och hälsade på henne och tog med diverse prylar och kläder som hon kan behöva.
Trots att mormor var trött efter transporten så tyckte jag att hon såg lite piggare ut nu än inne på sjukhuset, hon var mer ”med”.
Dock hade hon svåra grubblerier över vilken sida hon skulle ligga på, hon hade helt hakat upp sig på detta och kunde inte släppa det. Tydligen ville de inte vända henne på sjukhuset eftersom de tyckte att hon kunde själv och egentligen har de ju rätt. Hjälper de henne med det kommer hon inte klara det själv längre.
Jag tror dessutom att hon faktiskt är ganska jobbig och krävande för att inte säga gnällig, det är aldrig något som är riktigt bra och det är klart att personalen blir lite trött till slut.
Det är synd för mormor har alltid varit en synnerligen ognällig och tålig människa som inte krävt eller behövt hjälp från någon 😦 .
Personalen här verkade i alla fall jättegullig, bara en sådan sak som att när mormor skulle ha kaffe och kakka så fick vi alla tre.
Mormor äter inte fast mat alls längre utan dricker bara, nu har hon fått någon form av supernäringsdryck som är laddad med nyttigheter men den hjälper ju inte när den står i kylen eller kvar på sängbordet.
Hon har också fått morfinplåster mot diverse smärtor och, framför allt, lugnande tabletter som skall motverka ångest och oro.
Enligt Anne så är det sådana som gamla människor blir snurriga av och går och trillar men mormor ligger ju ändå i sängen. Skönt för henne om hon kan få slappna av lite även om det innebär att hon dåsar bort tiden.
Hur kul är det att ligga klarvaken och inte kunna läsa eller titta på Tv, inte ha någon att prata med (och om man har någon att prata med bara fatta hälften av vad vederbörande säger) utan bara kunna stirra upp i taket eller ut genom fönstret?
Mormor ville gärna ha Skroff i sängen och tyckte att hon kunde ligga där och vila lite men Skroff for omkring hej vilt så hon fick hålla sig på golvet. Inte lätt att ha en glad cairnterrier på sig när man är sjuk!
Men jag tror inte att det här kan bli BRA, inte för att personalen  inte är omtänksam eller så utan helt enkelt för att mormor är för skröplig. Det finns ju dessvärre bara en lösning på den saken även om det är hemskt att tänka på.
Faktiskt börjar jag förstå folk som utför barmhärighetsmord, jag skulle inte kunna göra det själv men visst har tanken smugit sig på att tänk om hon kunde få en jätteburk med sömntabletter…
Personalen är i alla fall tillsagd att om hon blir sämre skall de inte göra något utan bara finnas där för henne och naturligtvis ringa oss anhöriga oavsett tid på dygnet.
Jag vill faktiskt vara uppdaterad även när jag är i Branäs, en del tycker nog att det är bättre att inte veta när man ändå inte kan göra något men jag skulle ändå bara gå och oroa mig.
Lilla mormor, jag hoppas att du får möta morfar snart igen <3.