The WordPress.com stats helper monkeys prepared a 2012 annual report for this blog.
Här är ett utdrag:
4,329 films were submitted to the 2012 Cannes Film Festival. This blog had 19 000 views in 2012. If each view were a film, this blog would power 4 Film Festivals
Jag har massa att blogga om – det är ett tag sedan sist – men nu är det läggdags så det blir en kort sammanfattning (som antagligen inte är några nyheter om vi är vänner på fejjan):
Skroffan dricker allt mer, härom natten vaknade jag av att hon stod och verkligen bälgade i sig.
Det har lugnat sig lite igen men det går åt alldeles fel håll. Funderade på att ringa vetten och rådfråga men dels så går det ju inte att få tag på veterinärerna på Blå Stjärnan utan man får fråga växelpersonalen som oftast inte riktigt vet och dels så finns det ju faktiskt inte så mycket att göra. Jaha, njurarna blir sämre, so what? liksom.
Dock har jag i skallen att det skulle kunna vara en begynnande diabetes eller en livmoderinflammation – hon löpte i december så det är ”rätt tid” för en pyo – men jag kan inte ränna till vetten bara för att jag är fruktansvärt sjåpig med min hund.
Alltså: så länge Skroff är pigg och glad, äter och inte dricker helt hysteriskt så avvaktar vi till nästa kontroll i mars.
Så var det arbetsträningen, ja. Och det går inte… så bra.
Jag har varit där varje gång men inte tiden ut för när jag har gjort det lätta som jag kan, dvs släppa ut hästarna och fylla på vatten alternativt att ge dem lunch, så blir det läskigt.
Det här handlar om TVÅ timmar TVÅ ggr/vecka med personer som jag känner och litar på men näpp, det känns inte bra och inte som om det skulle kännas så värst mycket bättre inom det närmaste halvåret heller vilket är vad jag har på mig.
Dessutom skall jag upp till minst 10 tim/vecka vilket kan låta futtigt men känns som att bestiga Mount Everest, typ.
Jag får erkänna att jag inte försöker jätte-jätte-jättemycket, känns det tillräckligt jobbigt för att jag skall vara lipfärdig så får det vara. Att pressa mig tills jag grinar så att jag spyr eller har konkreta suicidtankar hör definitivt till det förgångna, aldrig i livet (ha ha) att jag sätter mig i den sitsen igen.
Oavsett utgången så skall jag komma ur det här med vettet i behåll!
Så, det borde snart vara dags för ett AF-möte, då får jag diskutera med U hur vi skall göra.
Trots att jag egentligen inte trodde att det skulle funka så känns det jävligt jobbigt och jag känner mig rätt värdelös minst sagt. Det är ju löjligt att inte kunna göra några fesna skitsaker och det ÄR rätt fånigt att jag inte kan vara i outleten men glatt kan stå 100 m därifrån och mocka hos Flóa…
Det FÅR inte och SKA inte bli jobbigt att vara i stallet vilket jag får jobba lite med men på det hela taget går det bra så länge jag ser till att sova ordentligt.
Förutom allt annat så har jag ett problem på det personliga planet (som om inte hela bloggen är tämligen personlig) som mer eller mindre tar knäcken på mig. Det känns som ännu ett Mount Everest att bestiga och trots att min snälla mamma gör allt vad hon kan så är det skitjobbigt.
MEN jag har faktiskt gjort en mycket duktig sak i veckan; jag har ringt kommunen för att få boendestöd. Visserligen blev jag omkringlotsad och fick prata med någon osympatisk person som faktiskt är boendestöd och honom vill jag definitivt inte ha men nu har jag telefonnumret till förhoppningsvis rätt person, boendestödsutredaren eller vad hon nu kallades för.
Hon lät i alla fall snäll och trevlig på sin telefonsvarare men givetvis var det för läskigt att tala in ett meddelande – tänk, ve och fasa, om hon ringer upp?!
På måndag är det Lottabesök igen men det lär väl inte ge så mycket. Jag vill inte släppa henne men samtidigt funderar jag på om jag skulle gå hos någon annan. Dilemma och HUR skulle jag kunna säga att jag kanske vill byta/lägga till någon?
Flóa är igång igen och det känns bra att sitta på hennes rygg. Tydligen har hon någon form av vad A-S kallade för ”5-årstrots” – tänk att hon fyller fem i år! -, hon är faktiskt lite obstinat men både Eva och jag tycker att det är lite kul. Hon är absolut inte dum eller läskig, har bara lite egna idéer ibland om hur man går på en volt eller vilken gångart det skall vara.
Häromdagen skulle jag longera henne och hon sprang, pep och brallade som en idiot. Man kan inte annat än skratta åt henne, när hon hade blivit av med värsta överskottsenergin så kunde hon både skritta, trava och göra halt riktigt fint.
Hon är en liten pärla den tösen <3.
Hade lite vanlig kvällsnoja igår kväll men somnade utan min vän Stesolid och sov gott hela natten. Det var en baggis att ta sig till ”jobbet” i förmiddags, allt kändes jättebra 🙂 .
Pessimisten i mig tror dock att det bara är tillfälligt men jag hoppas verkligen att det håller i sig!
På det hela taget var det en bra dag, Skroffan och jag var i stallet i många timmar, pysslade, käkade semla, tjötade och så red vi ut på en riktigt härlig tur i snöfallet som var just då.
Jag har inte ridit ut på Háfur tillsammans med andra hästar tidigare och tyckte nog att Kerstin hade överdrivit lite när hon pratade om hur stark han var. Pillutta mig, han tuffade på som ett litet ånglok och det gällde minsann att hålla i.
Det var bara roligt, om jag hade tyckt att det var läskigt eller klantat mig så hade han nog kunnat sticka med mig men nu gick det så bra så. Kul att se en annan sida av honom :-).
Tror att även han tyckte att det var lajbans att få springa lite med tjejerna – och nu skall jag väl kanske tillägga att vi absolut inte var ute och busred utan det var en sansad tur med lite tölt och en glad galopp.
Alla ”mina” pållar reagerar nu när jag ropar på dem i hagen även om de inte alltid kommer knatandes. Jag kände mig dock lite elak idag när jag ropade på Háfur (som faktiskt kom, morotsutdelning lönar sig!) och även Tigull förväntansfullt kom klivandes. Givetvis fick han också en morot men han tittade långt efter oss när vi gick iväg…
Nu är det ”bara” att hålla tummarna för att det funkar lika bra med ”jobbet” inför tisdagen!!
Jag har ju inte alls uppdaterat hur det har gått med AF och arbetsprövningen (jag får inte säga ”praktik” för min AF-kärring för hon poängterar hela tiden att det absolut inte är vad det är frågan om).
Well hon var ute för en vecka sedan – och JA, till allas upprördhet så hämtade och skjutsade jag henne till stallet, dock fick hon ta sig hit till Hisingen med buss. Det går bussar till stallet men de går gubevars så sällan – och träffade Erika och Anita som skall vara mina handledare.
Vi kom fram till att jag skall börja med två timmar två ggr/v och då jobba tisdagar på morgonen (släppa ut hästarna, göra i ordning lunchen) och på fredagar mitt på dagen (luncha hästarna).
Nu tar ju inte det två timmar direkt men vi får väl ta och lägga till efterhand.
Det är inte tiden i sig egentligen utan just tanken på att ”jobba” och att ta sig dit som är det svåra. Alltså tror jag att det inte spelar så stor roll om jag jobbar en eller två timmar, däremot skulle jag nog känna av fyra timmar och uppåt.
Jag skall även hjälpa Anita i outleten, inte med kunderna men på lagret och att fixa till i affären.
Nu beror det ju på när det behövs och passar Anita men en tanke är att jag först gör stallsysslorna och sedan hjälper henne resten av tiden.
Vi tyckte att det var lika bra att ta tjuren vid hornen direkt så officiellt började jag i måndags men i praktiken i tisdags eftersom jag inte jobbar måndagar.
Så hur har det gått?
Både bra och dåligt, jag mådde uselt i söndags och i måndags, jag VET att det bara är mina hjärnspöken och att jag måste tänka på annat sätt men det går inte så bra.
Hade Erika frågat om jag kunde hjälpa henne med utsläppet på tisdagen för att hon var upptagen så hade det funkat fint, nu skulle jag jobba och då funkar det definitivt inte fint.
Stesolid och knäppsamtal till min kära mor båda dagarna och det är ju ingen lösning i längden.
Natten till tisdagen sov jag inte bra alls men det kändes rätt ok att åka till stallet på morgonen.
Utsläppet gick såklart bra och sedan så, hrm, skötte jag om och red Flóa på ”arbetstid”.
Sedan var jag helt slutkörd!!
Åkte hem och däckade totalt vilket naturligtvis berodde på att jag nojjat och spänt mig så mycket.
Tankarna surrade även på onsdagen, på förmiddagen mådde jag toppen på vår trimträff (och där rök en stor del av Skroffans gammelpäls) men sedan skulle jag till stallet och det kändes inte helt bra.
Så får det INTE bli, det SKA vara roligt att åka till stallet!
Antagligen berodde det på att jag helt enkelt var trött, då kan jag tycka att det är jobbigt som vilken människa som helst och det är ju inte så konstigt.
Men det är inte ok att jag går och grubblar så mycket på det här och mår dåligt.
De gamla ”fy fan vad vidrigt jag mår när jag måste gå till skolan/jobbet”-tankarna kommer ploppande upp som ett brev på posten och jag måste kunna tackla dem om det här skall funka.
Kruxet är att jag inte vet hur…
En negativ sak är också att jag måste upp i minst 25%, dvs 10 timmar/vecka och det är jag inte säker på att jag klarar. Försöker att inte tänka på det nu men jag är som bekant duktig på att oroa mig för saker som kommer att ske först om ett halvår eller för den delen om 10 år.
AF-kärringen förklarade lite bättre varför jag i så fall måste jobba i princip varje vardag, om jag jobbar t ex sex timmar var tredje dag så kommer FK att anse att jag ju kan jobba sex timmar så då måste jag göra det varje dag, typ. Att jag måste vila flera dagar emellan kan de inte begripa.
Nå, det går väl alltid att ordna, vad som står på pappret och vad jag egentligen gör kan rimligtvis inte spela så stor roll förutsatt att det blir rätt antal timmar i slutändan.
Jag tänker att jag ger det här en månad, är det fortfarande lika jobbigt flera dagar i förväg så funkar det helt enkelt inte men då har jag i alla fall försökt.
Jag hoppas ju att det skall släppa, det är för tusan STALLET och grejer som inte är svåra alls men jag vet faktiskt inte hur jag skall tackla alla hjärnspöken och feltankar (eller tvångstankar för det är vad det är. Folk tror att tvångstankar är att man har noja på att tvätta händerna eller inte gå på kanterna mellan gatstenar men det inbegriper även sjukligt mycket orostänkande).
Så ja, jag har en del att kämpa med.
Imorgon är det fredag = lunchdag och hittills känns det bättre än i måndags. Hoppas, hoppas, hoppas!
Skall dessutom till Lotta på måndag så då tycker jag att hon får hjälpa mig, det var ju hon som tyckte att det här var en så väldigt käck idé…
Det här är ju gammalt för er som är vänner med mig på fejjan men i alla fall:
Skroffans veterinär Reidun ringde i tisdags med PTH-provsvaret (PTH = parathyroidea, dvs bisköldkörteln, reglerar bl a kalcium/fosfor-balansen. Den i sin tur påverkas av D-vitamin och både kalcium och D-vitamin påverkas av Skroffans bromsmedicin Rocaltrol (vilket är vitsen med medicinen.))
Krångligt? Nej, inte hälften så krångligt som Luddskallens Addison.
Nå, PTH-svaret var inte riktigt bra och jag får erkänna att jag inte riktigt hängde med vilket mer berodde på Reiduns norska (jag kanske borde ha Roth som tolk nästa gång?) än på att det är så komplicerat.
Jag blir ändå lite vilsen för varannan gång tycker jag att det låter positivt och varannan negativt, det här var då en av de negativa gångerna.
Som jag fattade det så får Reidun inte riktigt ihop Skroffans olika provsvar så nu lutar hon åt att njurarna är sämre än vi tidigare trott och att proverna i vissa fall visar falskt positivt svar, alltså att de är bättre än vad njurarna verkligen är.
Hon menade att Skroffan antagligen har en hel del ärrbildningar på njurarna vid det här laget och det är naturligtvis inte bra.
Vi skall tillbaks om tre månader, om Skroffan inte blir sämre eller något nytt dyker upp – och det har Reidun aldrig sagt förut- , eventuellt behöver medicinen justeras och att de kanske sätter in nya mediciner som bl a hindrar proteinläckage genom njurarna.
Och Skroffan, ja hon är pigg och glad som vanligt, möjligtvis blir hon trött lite fortare nu men det kan lika gärna vara jag som nojjar. Hon är rund och god (kanske lite väl rund nu, hon börjar kännas flötig att klappa på) men hon dricker. Mycket.
Trots att hon har vatten i bilen och att jag försöker ge henne i stallet så är det första hon gör när hon kommer hem att gå till vattenskålen och dricka. Det eskalerar hela tiden, både att hon dricker oftare och även större mängder per gång :-(.
Det är inte abnorma mängder (än) men helt klart alldeles för mycket mot vad en normal Skroffa borde dricka.
Jag gillar absolut inte att det tilltar hela tiden men det är ju inte så mycket att göra något åt och det är viktigt att hon får dricka så mycket hon vill.
Det är klart att jag tänker på hur det här kommer att fortsätta och var gränsen går för vad som är ok. Att Skroffan dricker mycket lider hon ju inte av (såvida hon inte känner sig hemskt törstig de få gångerna som hon inte har tillgång till vatten) och det gör inte ont att njurarna är kassa men förr eller senare så hamnar vi i stadiet att Skroff kommer att må illa.
Hur illa är ok att må? (Hjälper det förresten med medicin mot illamående ett tag?)
Jag VET att jag ältar och gaggar om det här mer eller mindre regelbundet men jag måste liksom få göra det.
Tror att det är ett sätt att bearbeta och även förbereda sig på det som komma skall.
Skroffegryn <3.
Idag var det helt klart en ”Kan inte”- och Gnälldag, inte bra alls.
Försökte gräva ner mig i sängen trots att jag ju vet att det inte blir bättre men till slut tyckte jag synd om Skroffan och masade mig upp.
Tog mig i kragen och tuffade ut till Tigull, tänkte först inte rida men tänkte att han behöver det ju så…
Det blev ett pass i paddocken och det går framåt :-)! Det är inte Susskvalitet på det men helt klart bättre än när han kom hem i höstas efter att mestadels ha gått och drällt under sommaren.
Lille Tigge, han har allt krupit in i mitt hjärta han med <3!
Och på tisdag får jag rida Flóa!! Vi har satt igång henne lite smått, jag longerade henne i veckan och hon bara travade och travade som om hon aldrig ens funderat på grisepass.
Det blev ingen hundträning på kvällen, bara att glömma. Det ÄR pissigt idag trots Tigge och Flóa.
Skroffan fick dock lite träning på GMBK i går och hon var nog trött efter i fredags. Vi körde någon form av jaktapportering och visst hämtade hon några dummys men sedan var hon totalt körd, sprang rakt över dem utan att reagera. Min trötta lilla Skroffa <3!
Trots det fick hon ett litet pass på några agilityhinder och japp, det sitter! Skall bli kul att komma igång med agilityn igen, hon har säkert tappat en hel del men det mesta verkar ju sitta kvar.
Idag har Skroffan och jag dragit vårt strå till stacken för att hjälpa till på MyDog (årets stora hundutställning här i Göteborg). Jag borde kanske hjälpa båda ”mina” klubbar men man kan inte göra allt så då valde jag den som jag har dragit mest nytta av – Cairn i Väst, dvs den lokala cairnklubben.
Att jag då kan ha Skroffan med sig påverkade förstås också.
Så, upp i ottan, tog buss och spårvagn in till stan för det är hopplöst med parkeringsplatser på rimligt avstånd från mässan vid sådana här evenemang.
Vi var i god tid, skönt! Man vet aldrig om det är långa köer vid insläppet och så vidare men det flöt på bra.
Installerade Skroffan på trimbordet där hon skulle sitta och se käck ut, dessvärre insåg hon att det var just ett trimbord så hon var väl inte superglad.
Hon piggades dock upp när det kom lite barn som ville klappa, Skroff älskar ungar!
Dock var det ett otäckt litet barn som sade att Skroffan såg ut som en brödlimpa(!), må han få mardrömmar i natt!
Efter ett par timmar började Skroff onekligen att sloka lite, vi bytte mot en annan hund ett tag.
G som jag stod i montern med och jag hade det trevligt med hundprat och annat förutom att vi förstås försökte informera om rasen för eventuellt intresserade.
Skroffan fick sedan köra ett sista pass, hon var sedan så trött att hon inte ens märkte när mamma kom och sade hej.
Någon frågade om rasen alltid är så här lugn och sansad, de såg något tvivlande ut när jag sade att det är en pigg och käck ras som ställer upp på allt!
För den som har träffat Skroffan vid andra tillfällen är det nog inte så svårt att tro på…
Vid 12 blev G och jag avlösta och jag lämpade in Skroffan i en av Sissis burar, jag tror att hon hade det bättre där än att bli runtsläpad på mässan bland allt folk och alla hundar.
Det blev faktiskt inte så mycket inköpt; nya trimtutor (som man har på fingrarna för att få bättre fäste när man trimmar), en tröja till mig och en grymtande flodhäst till Skroff.
Vi gick nog inte ens runt till alla montrarna utan jag hämtade ut min Skroffa igen – hon såg något yrvaken ut – och så var det slut för i år.
Jag gluttade förstås lite på olika raser och fick syn på en ny som jag fastnade för (är ni förvånade?): Chodský pes eller böhmisk vallhund som de också kallas för, ser ut som en liten långhårig schäfer och kommer alltså från Böhmen, dvs Tjeckien.
Precis rätt storlek och ett utseende som jag gillade men det är ju inte riktigt det som räknas…
Eftersom rasen är så liten numerärt sett så är det nog svårt att få vettig information och att hitta en bra hund.
Men titta kan man ju alltid :-)!
Har förresten bytt webläsare på datorn och har nu en med stavningskontroll, den anser inte att Skroffan är ett riktigt ord eller namn utan föreslår parksoffa i stället, för Skroff föreslår den skrofulös (som jag var tvungen att googla på, skrofulos är en form av körteltuberkulos) och för Skroffa har den en rad konstiga förslag såsom askroffa och sökroffa (vilket i o f s låter nästan som Sökskroffa och det har jag ju en).
Får nog lägga till lite ord där…
Jaha, så var vi alltså i Sälen.
Jag åker som bekant inte skidor (sist fick Anders bogsera ner mig längs backen genom att ha mig åkandes som småungar gör, mellan hans ben) men promenera, läsa, snacka, slöa och äta godis kan man ju alltid göra.
Vi hade ett par helt fantastiska dagar med snötyngda träd, sol och precis lagom kallt. Den enda som inte tyckte att detta var perfekt var Skroffan som hade uppenbara svårigheter att ta sig fram i terrängen. Det är inte alltid så lätt att ha korta ben!!
Efter ett tag hade vi trampat upp en stig i snön men det innebar förstås att vi fick gå i princip samma sträcka varje dag.
De dagarna som Anne inte åkte skidor träffade vi de andra i någon av skidbyarna för gemensam lunch, när alla de andra åkte så passade jag på att sooova och ha lite egentid.
På lördagen var de andra ganska möra efter en lång dag i Trysil så vi hade en spa-dag. När C sade att vi skulle ha det så trodde jag först att hon menade att vi skulle spa:a oss i stugan med bastande och annat men hon menade förstås att vi skulle åka till ett riktigt spa.
Så, baddräkt inköptes och så ägnade vi några sköna timmar på spat i Lindvallen. Enda nackdelen var att det var djävulskt kallt när man skulle gå från omklädningsrummen till spaavdelningen och att det gott kunde ha varit lite varmare i basturna (vad heter bastu i plural?) och poolen.
Vi passade på att skrubba och inpacka oss med diverse krämer och annat och sedan var det bastuupplevelse eller vad de nu kallade det. Man satt helt enkelt i den finska bastun och så hällde de på vatten med dofter – i det här fallet citron och eukalyptus – på stenarna varpå de fläktade omkring ångorna med en stor handduk. det blev liksom varma vågor, skitskönt!
Sen försökte jag då att utföra ett akrobatnummer precis vid baren, jag slant och dråsade i backen så att det sjöng om det. Det kändes synnerligen fånigt, som tur var dängde jag inte i huvudet den här gången (jag har en viss förmåga att skaffa mig en hjärnskakning) men handleden och armbågen fick en del stryk (jag har numera ett väldigt tjusigt blåmärke på hela armbågen).
Tjejen i baren blev givetvis orolig och jag funderade ett ögonblick ifall man kanske skulle ömka sig lite och få ett glas fruktdricka eller lite massage eller så men tyckte att hela situationen var ganska pinsam så jag bedyrade att jag var helt ok.
Rena, fina och härligt avslappnade lämnade vi spat – på väg ut från omklädningsrummet lyckades jag gå fel (surprise!) och insåg plötsligt att jag stod bland en massa mer eller mindre nakna karlar. Ooops! Fick väääldigt bråttom därifrån!
Ett par dagar till med skidåkning respektive promenader och så givetvis nyårsfirande.
Det bästa jag haft på många år med supergod mat (tack Jukka!), traditionsenlig marängswiss, allt inmundigat iklädda myskläder. SÅ gött att bara kunna varva ner utan krav på att klä upp sig, behöva kitta till sig eller anstränga sig för att vara trevlig! (Jukka och Christina, det är en väldigt stor komplimang till er, jag gillar folk som jag slipper vara trevlig med 😉 :-D!)
Kvällen var i stort sett tyst, någon av grannarna smällde ett par raketer vid tolvsnåret men annars var det knäpptyst ute. Skönt!
Så var det då dags för hemfärd. Packade, städade, rastade hundarna och sedan var det dags för oss att ta farväl av varandra och av den fina stugan 😦 .
Ibland är det skönt att åka hem men jag hade gladeligen stannat kvar en vecka till!
Anne fick köra på den läskiga isvägen men sedan tog jag över och puttrade ner till Sunne där jag krävde kaffe och fika (och godis). Det skall mycket till att jag skall bli illamående av att äta godis men efter att ha vräkt i mig en påse Polly på nolltid så insåg jag att jag borde sparat en del…
Resten av resan gick bra den med förutom att Anne drabbades av akut yrsel och illamående på E6:an någonstans strax efter Kode, det var jävligt långt till Kungälvsavfarten där vi kunde byta förare igen. Inte kul att sitta och passa ratten och vara beredd på att styra ut på vägrenen när folk svischar förbi i över 100 km/h – men jag vaknade till i alla fall!
Vi kom hem helskinnade och välkomnades av ett regnigt pissigt Göteborg och givetvis det obligatoriska smällandet.
Kalle tycker att det är jobbigt och även om Skroffan är skottfast och inte bryr sig så oroar jag mig för att någon skall skicka en smällare i rumpan på henne.
Hoppas skitungarna smäller fingrarna av sig!
Det får bli några inlägg från jul och nyår i efterhand, jag packade faktiskt inte ens upp datorn i stugan(!). (Fast jag fuskade och surfade lite på telefonen…)
Julafton började med öppnande av ett stort paket som mamma hade levererat på söndagen. Enligt henne så var det något ganska dyrt så hon hoppades att jag skulle gilla innehållet.
Öppnade glatt, hittade en kartong och i kartongen låg en… läderportfölj. Den var absolut fin men jag undrade lite vad mamma tyckte att jag skulle använda den till, knappast till stallet eller på hundträningen :-S. Kanske till viktiga papper, mamma tycker att jag har dålig ordning på dem?
Då slog det mig att jag borde öppna portföljen och voilà, där låg ett helt bestickset. Inte bara knivar, gafflar och skedar utan en komplett uppsättning med serveringsbestick och annat.
Precis vad jag behövde, mina bestick härstammar från mammas utrensning när jag flyttade hemifrån och är således ett ganska udda hopplock.
Tack snälla mor!
Nu får jag ju se till att röja i kökslådorna så att besticken kommer till sin rätt.
Pillade lite hemma och plötsligt insåg jag att jag hade nedrans bråttom med att packa bilen och rasta hundarna för att sammanstråla med Anne för avresa till Sälen.
Det är tur att jag har en relativt stor bil men den var verkligen knökfull med hundar i varsin bur, mat, julklappar och diverse annat smått & gott.
Eftersom Anne hade jobbat så propsade hon på att få köra första biten trots att jag knorrade lite.
Resan gick bra, vi puttrade på så fint men det där med att stanna och fika kunde vi ju glömma. På sträckan GBG-Rörbäcksnäs var ETT ställe öppet och det var Tössestugan som vi korkat nog puttrade förbi.
I Sunne blev det snabbkiss av både två- och fyrbenta och så bytte vi förare.
Det gick bra i början men det blev snabbt mörkt samtidigt som det snöade, skitjobbigt att köra i. Jag tänkte att hur svårt kan det vara, jag har ju kört bra mycket längre än så, men det har varit under bra förutsättningar.
Jag blev verkligen skittrött, när vi var framme vid Torgås där vi skulle svänga av så borde jag antingen ha låtit Anne köra eller tagit en ordentlig paus – men vi hade ju bara tre mil kvar…
Sista biten var isig grusväg, visserligen var den inte särskilt brant eller kurvig men ändå.
Gänget i stugan hade satt ut en marschall för att visa var vi skulle svänga in på sista sträckan men trots att jag faktiskt inte körde fort och att vi höll utkik så missade vi den.
Trött-jag bromsade och höll till höger för att släppa förbi bilen bakom – det var bara det att bilen stannade naturligtvis inte som jag tänkt utan kanade vidare. Jag skulle naturligtvis styrt rakt fram men tänkte på bilen bakom och japp, där hamnade vi i diket. Inte mycket men tillräckligt för att jag inte fick upp bilen själv.
Vid det här laget var både Anne och jag tämligen hysteriska och skrek på varandra men turligt nog var det ju precis vid avfarten till stugan så Anders och Jukka kom snabbt till undsättning.
Med lite putthjälp från oss andra så körde A snyggt upp bilen på vägen igen. Pust.
Ingen fara skedd egentligen men jag fick onekligen en knäck och vägrade köra på vintervägarna resten av veckan.
Nå, framme vid stugan kunde vi konstatera att den var jättemysig, en typisk timmerstuga inklusive bastu, loft/öppet till nock och öppen spis.
Kånkade in all packning, rastade hundarna och gick in för att käka ett försenat julbord.
Sedan var det dags för julklappsutdelning!
Jag tror bestämt att släkt och vänner känner mig rätt väl för det var MÅNGA böcker. Yes!
Nu får jag då läsa igenom årets snackis 50 nyanser av honom (50 shades of Grey) och se vad allt prat handlar om.
Dessutom blev det spa-grejer i fubbel upplaga; en spavistelse på Sankt Jörgen Spa av Anne och ett spa-kit (gult!!!) av A.
Den traditionella säcken från Annes föräldrar med sjukt mycket choklad var förstås också med liksom diverse andra klappar.
Tror att alla var nöjda med sina klappar, jag var det i alla fall :-).
det blev inte särskilt sent för min del utan Skroffan och jag gick och knöt oss i vårt lilla rum, gött att ha ett eget.
Fortsättning följer…
