Skroffträning

Idag var det dags för mera träning för Skroffan. Viltspåret var minst lika äckligt den här gången, svansen åkte ner och hon tyckte inte alls att det var kul. Vi gick helt enkelt tillsammans fram till klöven och lattjade lite med den. Klöven är egentligen ganska rolig men eftersom den hör ihop med blodet så blir den ändå lite läbbig.
Jag ville att Skroff skulle avreagera ordentligt så sedan gick vi fram och tillbaka i spåret flera gånger medan Skroff fick leka med bollen och käka köttbullar. Kanske inte världens bästa sätt att träna in spår på men om hon är rädd för blodet så spårar hon inte ändå, i alla fall inte med glädje och då kan det ju vara skit samma.
Sedan fick Leia vara en Agilityskroffa och det var mycket roligare. Tur det med tanke på att jag har längtat efter att köra agility sedan Ludd gick i pension för mer än sex år sedan. Naturligtvis kör vi inte riktig agility, Skroffan fick träna på kontaktfält och att ”åka hiss” på gungan. Hon är totalt oberörd av luftfärden men jag dämpar själva nerslaget tills hon är vanare. Lite slalom fick hon också pröva på och hon var förvånansvärt följsam. Till sist fick hon ränna lite fram och tillbaka i tunneln. Jag hade kunnat hålla på mycket längre, det är svårt att lägga av när det går som bäst.
Ludden var idag en riktigt pigg Ludd, det var en fröjd att se henne skutta omkring. Testade att skicka henne genom tunneln men det fattade hon inte alls.

Mamma har hämtat Ilonas aska, det känns i alla fall bra att hon inte står på Sävenäs längre.

Annonser

Mera Ludd

Luddens provsvar var inte helt ok. Kaliumet hade ändrats men Na/K-balansen var fortfarande inom referensvärdena. Så tills vidare avvaktar vi och så får Ludden ta det lugnt ett tag till. Hon är piggare nu igen men fortfarande inte riktigt som hon ska. Frågan är väl om hon hittar tillbaka till sitt gamla jag eller om vi nu står ett steg från slutet. Om hon inte blev piggare nu i helgen hade jag tänkt låta henne somna in nästa vecka men nu känns hon bättre och traskar på ute på promenaderna. Hon galopperar visserligen inte men travar i förväg så nu tycker hon att det är kul igen.
Det känns tungt att hamna i de här banorna så snart efter att Mulen har lämnat oss.

Leia är dock en ljusglimt, hon går för tillfället från klarhet till klarhet. I torsdags träffades Lilla L, S, E och jag vid Vattenverket i Kallebäck för att göra upplet. Skroffan fick naturligtvis en nybörjarövning men skuttade glatt ut, hämtade sitt lilla lejon och efter ett litet ärevarv kom hon faktiskt in med det till mig. Det känns positivt att våra ”hämta-lämna-lekar” har satt spår, hon kanske hade kommit in ändå men jag tror att övningarna har gett resultat. Det känns också positivt att hon lyssnar på mig även när det är andra hundar runt omkring. Just nu känns det riktigt bra att vara valpägare även om jag fortfarande tänker på allt jag borde göra och allt Skroffan borde kunna vid det här laget.
Anne tvingade mig att ta med näbbarna vilket innebar att jag var tvungen att ta hennes kundvagnsbil. Wille fick vara med och göra lite upplet samt gå sakletarstig, han blev mycket upplivad av att få jobba lite. Kalle däremot fick sitta och titta en stund på bilar och cyklister som åkte förbi utan att hoppa ur skinnet och så fick han tramsa lite med att balansera på några stenar. Läskigt, tycker den modige brukshunden och blev mycket lättad när han fick hoppa in i sin trygga bur igen.

Uppskov

Så har Ludden varit hos veterinären och inte är vi mycket klokare för det. Annika tyckte helt klart att Raskva intre såg särskilt bra ut och klämde och kände på Ludden. Bakbenen och magen var helt ok men mitt över skuldraorna reagerade hon och hela nackpartiet var som förut ömt. Det är svårt att säga om det GÖR ont eller om Raskva TROR att det gör ont men uppenbarligen är inte nacken ok.
Vi tog blodprover och som vanligt fick Ludd omdömet att hon är en krutgumma för allt låg på topp, inget spår av infektioner heller. Na/K får vi svar på i slutet av veckan, det kan ju vara något Addisonrelaterat. Sedan röntgade vi och för alla som har sett Ludd hos veterinären står det ganska klart att det gör man inte utan sedering.
Hela ryggraden röntgades och det såg finfint ut, inte fullt med tumörer som jag hade inbillat mig, inte ens några förkalkningar utan hon såg ut som en mycket yngre hund. Allt syns ju inte på en vanlig röntgen och man skulle rent teoretiskt kunna gå vidare med skiktröntgen men det är såklart inget jag utsätter Raskva för.
Hon skulle kunna vara dålig pga fästingrelaterade sjukdomar men i så fall är det för tidigt för att hon skall ha bildat antikroppar, det är alltså ingen idé att ta blodprov.
Summa sumarum: Ludd står på smärtstillande vilket egentligen inte är bra ihop med kortisonet men hon kan ju inte gå och ha ont! Funkar det så funkar det, annars får vi omvärdera det hela.
Får hon feber så sätter vi in antibiotika, annars så får hon ta det lugnt ett tag och så hoppas vi på det bästa.
Hon har fått lite uppskov, blir hon inte bättre så är det väl bara att inse att det inte går längre men nu har hon i alla fall fått en chans.
Längre än så här tänker jag inte gå med undersökningar, här går gränsen för vad jag utsätter henne för.
Så nu är jag lite fattigare (Agria är ännu fattigare) och ganska lättad för stunden.

Viltspår

I dag har Skroffan prövat på viltspår. Snälla Sissi lånade ut både klöv och blod och lade ett valpspår. Lite läskigt, tyckte Leia som inte riktigt visste vad hon skulle ta sig till. Och den där läbbiga saken som kallades klöv, skulle hon verkligen leka med den? Efter lite övertalning gick hon stolt med klöven i käften men när jag lade ett nytt spår lite senare var det läskigt igen. Hon spårade glad i hågen ett par steg där jag hade gått, sedan kom hon till blodet och då var det inte lika kul längre. Hon tog sig i alla fall fram till klöven och tyckte efter en stund att den var visst kul ändå.
Sen gjorde jag ett pyttespår med klöv och köttbullar för att hon skulle få sluta med att det inte var så läskigt. Det gick bättre och hon var en riktigt duktig Skroffa.
Vi gick en liten promenad och även om Leia först tyckte att det var lite mycket hundar så gick det riktigt bra. Hon hittade en polare i Eija som hon nog gärna skulle hänga med på diverse ”äventyr” (hittills har hon aldrig gått utom synhåll från mig men med lite draghjälp skulle hon förmodligen hitta på både det ena och det andra). Ludd traskade med och såg inte helt kass ut.
Annes hundar fick följa med och sitta i bilen eftersom Anne tyckte att det skulle vara kul för dem med en liten utflykt. Jag tog ut dem för en liten rastning medan Elisabeth och Sissi gick sina spår men sin vana trogen stretade Kalle bara för att få komma tillbaks till sin trygga bur. Knäppskalle. De tyckte dock att resterna efter Skroffans spår var intressanta så om de är snälla (och om deras matte är snäll) så kanske de kan få ett alldeles eget spår nästa gång. Lat som jag är lägger jag bara ett som Kalle får gå först, sen får Wille ta samma spår. Skit samma om han inte följer ”rätt” spår, huvudsaken är ju att han får göra något.
Leia fick också träna lite sättanden och kontakt och var riktigt duktig med tanke på att hennes matte har varit väldigt lat de sista veckorna. Mulens död gjorde att jag kom av mig en del med valpträningen men det är knappast något som Leia störs av. Man MÅSTE ju inte ha den duktigaste valpen, det går alldeles utmärkt med en normalskroffa som kan hit, sitt och gå fint i koppel. (I alla fall så kan hon det för det mesta.)
Jag kände mig mycket duktig som på alldeles egen hand lyckades hitta både till Råhult och sedan hem till Hisingen igen. Visserligen har jag varit i Råhult ett otal gånger och sannerligen åkt sträckan Partille-Tuve väldigt många gånger men det betyder ju inte att jag hittar.
När jag åkte förbi Sävenäs tänkte jag på att Mulen står där och väntar, Hade jag hittat så hade jag nog hämtat henne men mamma får ta det nästa vecka när hon har semester. Det gör mig egentligen inget att Mulen har blivit fjärrvärme men att hämta henne på sopstationen… näe, det vill jag inte.

Nu på kvällen var Raskva dålig igen. Vi skulle följa Anne en bit på vägen hem och Ludd gick långsamt och stelt. Hon ville verkligen inte gå, när jag vände så gick hon lite bättre. Det spelar ingen roll om hon inte kan eller inte vill, man tvingar inte en hund i hennes ålder. Och vill hon inte gå så måste det ju bero på något, vare sig hon har ont eller om orken och livsgnistan helt enkelt har tagit slut. I morgon skall vi till veterinären. För Raskvas skull skulle jag lika gärna kunna säga att hon är 15 år, nu har hon ont, skit samma varför, nu får det vara slut. Men för min egen skull vill jag kolla upp henne. Om det är något som går lätt att fixa så skall hon fixas, annars får jag ta ställning till det i morgon. Jag känner mig ännu osäkrare än vad jag gjorde med Mulen, hon hade haft ont av och till i över ett år men Raskva är liksom bara… slut. Älskade Luddskallen, jag hoppas innerligt att du följer med mig hem igen i morgon.

Luddrapport

Ludden är lite bättre idag men har fortfarande ont i nacken om man klämmer på den. Hon var ganska pigg idag hemma hos mamma men sen var hon totalt däckad. Fan, vad svårt det här är. Jag har precis velat klart med Mulflickan och står förmodligen inför ännu ett svårt beslut. Lilla älskade Ludden, jag önskar att jag visste hur ont du har och om du tänker piggna till igen eller om detta är slutet.

Midsommar

I går var det midsommar och den tillbringades hemma hos A med A, Anne och Annes föräldrar. Som den fyllechaffis jag numera är så körde jag Annes föräldrar dit. Inte för att de var särskilt packade men det blev ju några nubbar till sillen.
Enligt Annes far körde jag ”som en hel karl” vilket jag antar får räknas som beröm.
Som vanligt var det en typisk svensk midsommar med spridda skurar och åska. Lagom till att vi skulle käka kom en rejäl skur så det var bara att springa in med all maten och äta inne i köket. Till kaffet trotsade vi dock vädret och satte oss i trädgården. Tur att A införskaffat ett nytt, stort parasoll som dagen till ära fungerade som jätteparaply.
Skroffan hade mycket roligt med Knytten, dvs Annes föräldrars hundar. Roligast var dvärgpinschern Disa som visserligen var minst tre gånger så snabb men ändå väldigt kul att vara med. Terrier + pinscher är dock inte den bästa kombinationen så vi fick hålla ett öga på dem då en ganska trött Leia muttrade till sig på slutet.
A och Anne fick för sig att det var dags för ett Lisebergsbesök och övertalade mig till sist att följa med. Hundarna lämnades hemma hos A och så trädde fyllechaffisen i tjänst igen.
Det var länge sedan jag var på Liseberg och det har kommit en del nya attraktioner sedan dess. Anne är en liten fegis som inte åker så nu fick hon tillbringa större delen av tiden med att vänta på A och mig som köade och åkte utan henne. Kanonen var klart bäst, framför allt starten var en höjdare.
Vi hade ingen vidare tur på spel vilket A och Anne menade var mitt fel eftersom a brukar bli nerlusad med vinster när de är där själva. Han vann i alla fall ett litet mjukislejon som Leia blev mycket fötjust i.
Tillbaka till Härryda och hundarna, gullungen (dvs Leia) satt knäpptyst i sin bur medan Raskva hade öppnat grinden mellan tervarna och henne + Krasse så det var en riktig hundröra i huset. Tur att det inte hänt något med alla hundarna blandade.
Kvällen avslutades med Tv och mera tårta innan det var dags för mig och hundarna att puttra hem.
När jag skulle väcka Ludden skrek hon till och väl hemma upptäckte jag att hon hade jätteont i hela nack- och skulderpartiet. Trots köttbullemutor skrek hon när jag försökte undersöka henne. Inte så mycket att göra, i med Rimadyl och så gick vi och lade oss.
I morse var hon jättedålig, ont i nacken, vinglig och ville inte gå. Jag kom att tänka på förrförra sommaren när hon förmodligen fick kortisonbrist och jättont i hela kroppen så jag klämde i henne en dos med Prednisolon. Att åka in till veterinären på midsommardagen med en dålig Ludd var inte särskilt lockande, att gå till främmande veterinärer brukar inte funka så vi stannade hemma.
Nu är hon lite bättre, har fortfarande ont i nacken men är inte så vinglig och traskar med när man rastar henne.
Är hon inte bra på måndag så får hon gå till vetten och jag hoppas innerligt att det inte är något som är riktigt illa, jag vill inte mista en hund till i sommar.

Spår-Skroffan

I går fick Skroffan sitt första spår, ett enkelt rakt-fram-skogsspår med en leksak i slutet. Det var väl inte den allra snyggaste spårdebuten som jag har sett men hon tuffade på riktigt fint. Det är en ganska härlig känsla att få följa sin hund på dess allra första spår.
Hon visste nog inte riktigt vad som väntades (naturligtvis) och tvekade lite här och var men hon hittade slutet och tyckte så klart att det var skojjigt att favvoleksaken låg därute i skogen.
Ludd anses numera för mossig i skalllen så hon fick sitta och titta på och sedan springa ut till spårslutet som låg inom synhåll. Spåra skulle hon väl iofs kunna göra med tanke på att hon inte kan komma bort om hon har spårlina på sig men aldrig i livet att jag med berått mod släpper ut henne på ett sökslag.

Fick idag brev från Renova att Mulen är färdig för att hämtas. Även om det bara är hennes ”skal” det gäller så känns det ändå bra att hon inte ligger i en frys någonstans utan att hon nu finns i sin urna.
Tills vidare kommer urnan att få stå här hemma men först måste den förstås hämtas. Mamma har lovat att hämta den när hon har semester för jag vill inte göra det själv. Det är inte kul att hämta sin bästa kompis på en sopanläggning.