Nada nada nada

Ja, det händer helt enkelt nada just nu. Eller det lunkar rättare sagt på som vanligt. Rasta hundarna (Mulen vilar fortfarande), åka till stallet, sova alldeles för mycket, städa alldeles för lite och äta alldeles för mycket onyttiga saker. Och, naturligtvis, den eviga övningskörningen som det förhoppningsvis snart är slut på. Jag vet att det är ett evigt tjat om denna övningskörning och körkortet men för mig är det jättestort. Alltså, jag fattar väl också att jag inte är dummare än att jag faktiskt kan fixa det hela men det har blivit någon slags psykologisk knut som jag tidigare inte kunnat lösa. Men peppar, peppar, den här omgången går det riktigt bra. Jag är dock skitnervös för uppkörningen men om jag blir knappast vare sig den första eller sista att i så fall få göra om den.
Och bilen är faktiskt BLÅ även om den ser väldigt grön ut ;-).

Jag blev lika paff som Anne när jag såg att Jörgen har gett ut en bok. Och lite, lite avundsjuk får jag väl erkänna. Det skulle vara j-kligt kul om man kunde få alla de där historierna och idéerna på pränt som annars surrar i skallen.
Men nu skall det bli spännande att läsa Jörgens bok, att han är duktig på att skriva har vi vetat länge. För övrigt så har titeln satt lite myror i skallen på oss; Utanför Korosten. Handlar den om rostiga kor? Eller kor och stenar? Den som lever (eller läser) får se! Här kan ni i alla fall läsa mer om boken.

I morgon skall vi till Steinbrenner och Nyberg och smörja kråset på deras lunchbuffé. Jag har varit mer än lovligt släpphänt med vikten på sista tiden men skall ta tag i den snart igen. Suck. Att det skall vara så lätt att gå upp några kilon och så förbaskat svårt att bli av med dem!

Annonser

Idag var det körlektion igen och jag körde som en kratta. Inte så uppmuntrande men förhoppningsvis är det bara ett dåligt för-genrep. Jag kommer faktiskt att sakna körlektionerna, Kristina och jag har så trevligt under tiden. Nu vet jag ju förstås inte om hon sitter och håller på att spy av tristess under lektionerna men hon får ju faktiskt betalt ;-).
Sen var vi på Göteborgs Hundsport och shoppade lite. Ludd fick sin efterlängtade mjuka korg att ligga i som hon har väntat på i 15 år. Bättre sent än aldrig. Sen fick hundarna lite leksaker, Ludd fick en ny sele och så förstås hundmat. Affären skall ju stänga så det var 20-50% rabatt på allt. Tänkte först köpa saker till nästa hund men jag kommer ändå att vilja handla till den sen. Man känner sig lite gamig som handlar när Ninette måste sälja men vi har ju faktiskt varit kunder där sen innan hon köpte affären.

Mulen är en Busmule igen även om hon har varit lite stel idag efter gårdagens böj- och sträckprov. Det är riktigt trevligt att behöva skälla på henne lite igen och inte bara tycka synd om henne.

Kärringarna här på gården är i uppror. Orsak: en trasselsudd har blivit biten av en rottweiler. Men snälla kärringen, släpp inte fram din trasselsudd i det förbannade flexit!!! För merparten av kärringarna (och gubbarna) här omkring har sina trasselsuddar antingen lösa eller under noll koll i ett flexi, ju kaxigare hund desto skojigare. Enligt matte eller husse då alltså. Tror fan att rottisen tar ett litet bett när den anfalls av en bjäbbig pälstuss.
Jag har absolut inget emot dvärghundar men man kan ju ha koll på vad hunden gör och hur den beter sig. Och om den hemska rottisen verkligen hade velat bita ihjäl den andre hunden hade den naturligtvis bitit mycket värre och inte bara nypt till. Hur hade det låtit om trasselsudden bitit rottisen i stället?
”Oho hoo, han tror att han är så stor,ho ho ho så sött.”
För övrigt använder även jag flexi men man får ju ha lite lydnad på hunden ändå.

Gnäll

Dags för lite gnäll igen. För var skall man annars kunna gnälla om inte i sin egna blogg?? Men först lite Muluppdatering:
Idag var det alltså dags för en ny undersökning av Mulens ben. Vänster bak och höger fram är som tidigare u.a. Först tyckte ortopeden att vi skulle röntga frakturen för att vara säkra på att den var utläkt men efter att ha klämt på Mulens tass kändes den ok så Mulen slapp de frätande röntgenstrålarna. Tassen ömmade inte trots att hon kände rätt rejält, dock reagerade Mulen med lite hälta efter att hon böjt den. Det var helt normalt 8 veckor efter en fraktur så det var ju positivt.
Däremot har Mulflickan inflammation i sitt knä, troligen pga frakturen och bogen. Armbågen var däremot bättre idag även om den inte var helt bra. För övrigt var Mulen i väldigt fin form, hennes leder var smidiga och torra (dvs inte plufsiga eller svullna).
Vi röntgade alltså inte, veterinären tyckte inte att det skulle göra någon skillnad för även om Mulen har pålagringar så skulle det krävas en artroskopi av knät för att se hur det verkligen ser ut. Och via artroskopin kan de inte göra något direkt ingrepp utan då krävs en större operation. Jag känner mig ytterst tveksam till en stor, smärtsam operation med 8-10 veckors konvalescens på min gamla tant vilket vetten hade full förståelse för.
Alltså kör vi vidare på Rimadyl (främst antiinflammatoriskt) samt ett smärtstillande preparat. Dessutom fortsätter vi hos Jannice med akupunktur eftersom den har givit så uppenbart resultat.
Om detta funkar finns det ju ingen anledning att ens fundera på någon operation.
Jag vet att det finns folk som tycker att jag inte skall dra ut på det hela utan ta bort Ilona nu på en gång och låta henne slippa ha ont. Men hon är fortfarande en så pigg och glad hund, går det att ta bort smärtan tycker jag att det är helt fel att avliva henne bara för att man inte vill ha sin hund på medicin. Akupunkturen har haft så bra effekt, min bråkiga Mule är tillbaka och ger sin matte gråa hår igen. Tycker att det är fel att inte ge henne den här chansen.

Sprang på min psykolog igår (inte så konstigt för jag var på PMH hos min psyk-kontaktperson). De har fortfarande inte kommit fram till en diagnos utan tvekar mellan flera olika. Jag kan alltså inte ens vara knäpp ordentligt utan att krångla till det. En sak som försvårar det hela är att jag har varit knäpp så länge så det är svårt att veta vad som beror på den ursprungliga knäppheten och vad som bara är en effekt av den. Typ. Bara att göra mera test, med andra ord. Tur att jag inte får prestationsångest av dem i alla fall även om det grämer mig när jag vet att jag har gjort fel.
Dags för gnäll 1: i stort sett alla psykologer kommer att sluta (gå i pension) och det är ju ett ypperligt tillfälle för staten eller vem det nu är som pröjsar att spara pengar. Alltså anställs inga nya och jag får troligtvis inte den terapin som skulle kunnat hjälpa. Vill jag gå i terapi får jag gå privat och betala själv. Och man har ju jättehög inkomst som sjukpensionär…

Gnäll 2: jag är j-vligt trött på att vara trött och inte ha någon energi. Massa saker som jag tänkt göra som jag aldrig orkar ta tag i för jag har helt enkelt inte tillräckligt mycket… ork. Beror på att jag är sjuk/har något fel och jag borde ju vara van men ändå. Man vill så mycket och allt blir bara skit. Visserligen är det lite lättare när man får mer eller mindre svart på vitt att det faktiskt inte är jag som är lat eller initiativlös utan faktiskt är att betrakta som handikappad men det vore underbart om de kunde komma på en behandling som funkar.

Lite positivt också då: gjorde äntligen utbildningskontrollen på körskolan och det gick bra. Just nu känns det som om det inte är några problem att fixa uppkörningen, det är dessutom väldigt skönt att få köra upp på Hisingen där jag hittar något så när. Igår kunde jag iofs inte ens hitta till Backaplan från Vågmästarplatsen men vad f-n, det är ju inte taxikort jag skall ta.
Men jag undrar hur barnslig jag ser ut egentligen. Körskolläraren Roger frågade om jag hade några kompisar som kört upp nyligen.
Jag: ”Jag är så gammal så mina kompisar har tagit körkort för länge sen.” (De får ju tom övningsköra med mig.)
Roger: ”Men det är inte ovanligt att ta körkort numera när man är 24-25 så du är inte ensam.”
Host, harkel.
Well, alltså har jag inte så mycket rynkor och påsiga ögon som jag själv tycker när jag ser mig i spegeln på mornarna. Eller så beror det på att ingen ser mig på morgonen…?

Skrämsel-Ludd

Att Ilona inte äter sin mat, det tar jag med ro för det inträffar stup i kvarten. Hon kan matvägra i upp till en vecka utan att det är något egentligt fel på henne. Men att Raskva matstrejkar är extremt ovanligt, jag kan räkna gångerna på ena handens fingrar. Oftast har det skett i samband med att hon varit mycket allvarligt sjuk och behövt läggas in på Blå Stjärnan. Så när hon bara tittade olyckligt på sin mat i morse blev jag minst sagt orolig. När jag gav henne en foderplupp sög hon bara lite på den och spottade ut den. Jag kollade hennes mun som såg lika tandlös ut som vanligt men om det inte har besvärat henne de första femton åren, varför skulle det göra det nu???
Försökte ge henne lite fil men det var inte heller lockande. Ändå var hon inte alls så dålig som hon varit de andra gångerna hon har matvägrat, tvärtom var hon rätt pigg och magen kändes inte knökfull heller. Annars kan man ju aldrig lita på att hon inte har hittat något ätbart någon annanstans och satt i sig men näe, det var inte felet heller. Man kan ju inte åka in till vetten med en pigg och glad hund för att hon matvägrat en gång så jag klämde i henne lite extra kortison och höll tummarna för att hon skulle bli bra.
Nu på eftermiddagen åt hon som vanligt, knäppskallen. Och ja, jag VET att jag är sjåpig men är man gammal och har Addison så finns det inte mycket att spela på om det väl krisar.

Mulen har idag fått spåra ett korvspår för hon tossar omkring här hemma. Men jag skall inte klaga, det är roligt att hon är glad igen. Lite bekymrad är jag för hon skulle ha löpt i början på november men det dyker väl upp antar jag.

Hade stallhelg den här veckan, förhoppningsvis så är det sista gången jag behöver masa mig upp i ottan för att ta bussen ut :-). Det är trots allt ganska mysigt att gå och pula i stallet fast den här gången lämnade jag Mulen hemma. Hon brukar få följa med om jag bara skall greja och inte rida men jag tror inte att det är bra för henne än. Hade tur och fick hjälp med lunch- och kvällsfodringen (TACK Gunilla!!!) så jag slapp åka ut mer än en gång.

Världens bästa terv Gaston somnade in i somras. Hade alla tervar varit som honom hade det inte blivit någon schäfer nästa gång. En otrolig hund, tyckte alltid att det var lika kul att träna och var med på allt utan att för den sakens skull bli menlös. Han var den som fick mig att upptäcka hur otroligt kul det kan vara med agility, när allt bara flyter och hunden lyder minsta vink. Till skillnad från Råttsorken då som visserligen tuffade runt agilitybanorna men någon vidare speed hade hon inte… Lite sorgligt att han är borta men han var ändå en seg hund med tanke på att han hade diabetes redan som ung. Trast blev drygt 11 år, han var en månad äldre än Mulen.

Klantjag

Jag måste vara en osedvanligt klantig eller i varje fall klumpig människa. På Blå Stjärnans rehab hänger ett broschyrställ på väggen som jag lyckas krocka med varje gång jag skall springa med Mulen för att Jannice skall se om hon haltar. Förra gången rev jag ner alla broschyrerna på golvet, rev sönder ärmen på min tröja och fick en jättereva med tillhörande blåmärke på armen. Nu sist lyckades jag visserligen inte riva ner skiten igen men sprang lik förbaskat in i stället och fick ett nytt fint blåmärke på armen. Jag ser ut som om jag råkat ut för allvarlig misshandel och armen går inte att sova på. Måste de ha ett ställ så idiotiskt placerat??

Mulen blev i alla fall pigg och glad den här gången också och idag har vi varit på långpromenad. Eller tja, vi följde Anne hem vilket inte är särskilt långt men det längsta Mulen har gått på ett tag. Nu när hon är piggare skuttar hon runt så förbaskat så rimligtvis är en lugn promenad bättre än fyfotahopp runt hörnet.
Jag har börjat med att ge båda hundarna fyllda märgben på kvällen, Mulen får leta efter sitt men den senila Råttsorken fattar ju inte sånt längre så henne får man ge det direkt. Faktum är att det händer att Raskva får sitt ben, lägger det framför sig, vänder sig om och sen inte hittar det igen. Lilla virrfian, matskålen hittar hon fortfarande i alla fall.

Apotekspersonalen är ju inte så supersmart. Anne fick med sig ett av mina recept för ett par veckor sedan men medicinen var slut så hon restnoterade den. Det var bara det att hon inte skulle vara på det apoteket igen och hon hann inte hämta ut mina piller vilket gjorde att jag skickade min kära mor för att lösa ut dem. Nix, de är fortfarande restade men efter att ha kollat datorn så hittade de en förpackning på ett Apotek i andra änden av stan. Min snälla mamma puttrade alltså iväg för att hämta pillrena där i stället men det Apoteket är stängt för ombyggnad till slutet av november. Smart dator de har… Så nu bor min medicin på ett stängt Apotek och någon annan medicin står inte att uppbringa, jag får äta ett liknande preparat i stället som jag blir smått zombie-aktig av. Nåja, DET är ju inte Apotekets fel men man blir frustrerad när viktig medicin är slut hos tillverkaren.

Ännu mera Mule

Nu har Mulen varit hos sjukgymnasten igen. Jag vet att bloggen för tillfället handlar mycket om Mulen men just nu kretsar det mesta runt Mulflickan och hennes ben. Eftersom hon blev tydligt bättre av akupunkturen sist så fick hon vara nåldyna den här gången också. Hon säger inte så mycket när man sticker in nålarna men åmar omkring desto mer medan de sitter i. Hon uppför sig som en korsning mellan ål och groda och försöker skutt-slingra sig iväg från bordet.
Idag slappnade hon av några sekunder i alla fall, det tar sig. Vi gjorde inte så mycket mer än akupunkturen idag utan avvaktar ortopedens diagnos nästa vecka. Om hon har en pågående inflammation någonstans i vänster armbåge/bog så får hon inte simma, annars är det tänkt att Mulen skall stoppas i blöt så småningom. undrar just vad hon tycker om det? Uppskattas i n t e, misstänker jag men där har hon ingen talan.

I söndags var Britta och jag ute på en ganska härlig tur till golfbanan, dock utan fikastopp den här gången. Det var lite halvhalt ute och vi hade slarvat med att brodda men det gick rätt bra att rida på ridvägarna. Upptäckte hur mycket bättre fotfäste de får i tölt än i trav, det är en markant skillnad! Så det gick att fräsa på rätt ordentligt i tölt i varje fall. Baldur kan ju vara lite snubblig men antagligen skärper han till sig när det är krångligt underlag för nu gick han prickfritt.

Mera Mule

Mulens akupunktur var uppenbarligen bra för hon har varit en pigg och glad Mule i helgen. Jag hade nästan tappat hoppet om henne men nu ser det lite ljusare ut i alla fall. Hon skall få en ordentlig undersökning så vi vet precis VAD som är fel och så får jag ta ställning sen när vi hör hennes prognos. Inte roligt det här, om Mulen inte är glad är det klart att hon skall slippa ha ont och en lång krånglig konvalescens. Tycker hon däremot att livet leker kan jag tänka mig att rehabilitera henne.

Oskarshamnarna har varit här och i lördags var vi hemma hos Akbar på middag. Jag ville inte att Mulen skulle sitta och bli stel ute i buren så hon fick följa med in och hälsa på Figo. Riktigt kul, tyckte Mulen och passade på att flörta lite, hon skall ju löpa snart. Eftersom jag vet vad Mulen är i stånd till hemma hos folk så fick hon vara kopplad. Löjligt, tyckte de andra och släppte lös henne. Nåja, hon uppförde sig inte illa.
Först hittade hon ett av Figos grisöron som hon smaskade i sig. Gott och väl, vill Pigon inte ha sina grisöron får han väl skylla sig själv. Sen kom Mulen på att Figo hade en hel garderob full med läckerheter. Alltså öppnar Mulen nämnda garderob och börjar ta för sig. När det inte var ok fortsatte hon sitt sakletande och kom glatt springande med en påse Frolic. Suck. Men hon kunde ju stökat omkring i köket, vräkt i sig all mat, vält ner diverse prydnadssaker och varit allmänt vild så jag får väl vara tacksam. Hon har faktiskt lugnat sig med åldern.