Nada nada nada

Ja, det händer helt enkelt nada just nu. Eller det lunkar rättare sagt på som vanligt. Rasta hundarna (Mulen vilar fortfarande), åka till stallet, sova alldeles för mycket, städa alldeles för lite och äta alldeles för mycket onyttiga saker. Och, naturligtvis, den eviga övningskörningen som det förhoppningsvis snart är slut på. Jag vet att det är ett evigt tjat om denna övningskörning och körkortet men för mig är det jättestort. Alltså, jag fattar väl också att jag inte är dummare än att jag faktiskt kan fixa det hela men det har blivit någon slags psykologisk knut som jag tidigare inte kunnat lösa. Men peppar, peppar, den här omgången går det riktigt bra. Jag är dock skitnervös för uppkörningen men om jag blir knappast vare sig den första eller sista att i så fall få göra om den.
Och bilen är faktiskt BLÅ även om den ser väldigt grön ut ;-).

Jag blev lika paff som Anne när jag såg att Jörgen har gett ut en bok. Och lite, lite avundsjuk får jag väl erkänna. Det skulle vara j-kligt kul om man kunde få alla de där historierna och idéerna på pränt som annars surrar i skallen.
Men nu skall det bli spännande att läsa Jörgens bok, att han är duktig på att skriva har vi vetat länge. För övrigt så har titeln satt lite myror i skallen på oss; Utanför Korosten. Handlar den om rostiga kor? Eller kor och stenar? Den som lever (eller läser) får se! Här kan ni i alla fall läsa mer om boken.

I morgon skall vi till Steinbrenner och Nyberg och smörja kråset på deras lunchbuffé. Jag har varit mer än lovligt släpphänt med vikten på sista tiden men skall ta tag i den snart igen. Suck. Att det skall vara så lätt att gå upp några kilon och så förbaskat svårt att bli av med dem!

Idag var det körlektion igen och jag körde som en kratta. Inte så uppmuntrande men förhoppningsvis är det bara ett dåligt för-genrep. Jag kommer faktiskt att sakna körlektionerna, Kristina och jag har så trevligt under tiden. Nu vet jag ju förstås inte om hon sitter och håller på att spy av tristess under lektionerna men hon får ju faktiskt betalt ;-).
Sen var vi på Göteborgs Hundsport och shoppade lite. Ludd fick sin efterlängtade mjuka korg att ligga i som hon har väntat på i 15 år. Bättre sent än aldrig. Sen fick hundarna lite leksaker, Ludd fick en ny sele och så förstås hundmat. Affären skall ju stänga så det var 20-50% rabatt på allt. Tänkte först köpa saker till nästa hund men jag kommer ändå att vilja handla till den sen. Man känner sig lite gamig som handlar när Ninette måste sälja men vi har ju faktiskt varit kunder där sen innan hon köpte affären.

Mulen är en Busmule igen även om hon har varit lite stel idag efter gårdagens böj- och sträckprov. Det är riktigt trevligt att behöva skälla på henne lite igen och inte bara tycka synd om henne.

Kärringarna här på gården är i uppror. Orsak: en trasselsudd har blivit biten av en rottweiler. Men snälla kärringen, släpp inte fram din trasselsudd i det förbannade flexit!!! För merparten av kärringarna (och gubbarna) här omkring har sina trasselsuddar antingen lösa eller under noll koll i ett flexi, ju kaxigare hund desto skojigare. Enligt matte eller husse då alltså. Tror fan att rottisen tar ett litet bett när den anfalls av en bjäbbig pälstuss.
Jag har absolut inget emot dvärghundar men man kan ju ha koll på vad hunden gör och hur den beter sig. Och om den hemska rottisen verkligen hade velat bita ihjäl den andre hunden hade den naturligtvis bitit mycket värre och inte bara nypt till. Hur hade det låtit om trasselsudden bitit rottisen i stället?
”Oho hoo, han tror att han är så stor,ho ho ho så sött.”
För övrigt använder även jag flexi men man får ju ha lite lydnad på hunden ändå.

Gnäll

Dags för lite gnäll igen. För var skall man annars kunna gnälla om inte i sin egna blogg?? Men först lite Muluppdatering:
Idag var det alltså dags för en ny undersökning av Mulens ben. Vänster bak och höger fram är som tidigare u.a. Först tyckte ortopeden att vi skulle röntga frakturen för att vara säkra på att den var utläkt men efter att ha klämt på Mulens tass kändes den ok så Mulen slapp de frätande röntgenstrålarna. Tassen ömmade inte trots att hon kände rätt rejält, dock reagerade Mulen med lite hälta efter att hon böjt den. Det var helt normalt 8 veckor efter en fraktur så det var ju positivt.
Däremot har Mulflickan inflammation i sitt knä, troligen pga frakturen och bogen. Armbågen var däremot bättre idag även om den inte var helt bra. För övrigt var Mulen i väldigt fin form, hennes leder var smidiga och torra (dvs inte plufsiga eller svullna).
Vi röntgade alltså inte, veterinären tyckte inte att det skulle göra någon skillnad för även om Mulen har pålagringar så skulle det krävas en artroskopi av knät för att se hur det verkligen ser ut. Och via artroskopin kan de inte göra något direkt ingrepp utan då krävs en större operation. Jag känner mig ytterst tveksam till en stor, smärtsam operation med 8-10 veckors konvalescens på min gamla tant vilket vetten hade full förståelse för.
Alltså kör vi vidare på Rimadyl (främst antiinflammatoriskt) samt ett smärtstillande preparat. Dessutom fortsätter vi hos Jannice med akupunktur eftersom den har givit så uppenbart resultat.
Om detta funkar finns det ju ingen anledning att ens fundera på någon operation.
Jag vet att det finns folk som tycker att jag inte skall dra ut på det hela utan ta bort Ilona nu på en gång och låta henne slippa ha ont. Men hon är fortfarande en så pigg och glad hund, går det att ta bort smärtan tycker jag att det är helt fel att avliva henne bara för att man inte vill ha sin hund på medicin. Akupunkturen har haft så bra effekt, min bråkiga Mule är tillbaka och ger sin matte gråa hår igen. Tycker att det är fel att inte ge henne den här chansen.

Sprang på min psykolog igår (inte så konstigt för jag var på PMH hos min psyk-kontaktperson). De har fortfarande inte kommit fram till en diagnos utan tvekar mellan flera olika. Jag kan alltså inte ens vara knäpp ordentligt utan att krångla till det. En sak som försvårar det hela är att jag har varit knäpp så länge så det är svårt att veta vad som beror på den ursprungliga knäppheten och vad som bara är en effekt av den. Typ. Bara att göra mera test, med andra ord. Tur att jag inte får prestationsångest av dem i alla fall även om det grämer mig när jag vet att jag har gjort fel.
Dags för gnäll 1: i stort sett alla psykologer kommer att sluta (gå i pension) och det är ju ett ypperligt tillfälle för staten eller vem det nu är som pröjsar att spara pengar. Alltså anställs inga nya och jag får troligtvis inte den terapin som skulle kunnat hjälpa. Vill jag gå i terapi får jag gå privat och betala själv. Och man har ju jättehög inkomst som sjukpensionär…

Gnäll 2: jag är j-vligt trött på att vara trött och inte ha någon energi. Massa saker som jag tänkt göra som jag aldrig orkar ta tag i för jag har helt enkelt inte tillräckligt mycket… ork. Beror på att jag är sjuk/har något fel och jag borde ju vara van men ändå. Man vill så mycket och allt blir bara skit. Visserligen är det lite lättare när man får mer eller mindre svart på vitt att det faktiskt inte är jag som är lat eller initiativlös utan faktiskt är att betrakta som handikappad men det vore underbart om de kunde komma på en behandling som funkar.

Lite positivt också då: gjorde äntligen utbildningskontrollen på körskolan och det gick bra. Just nu känns det som om det inte är några problem att fixa uppkörningen, det är dessutom väldigt skönt att få köra upp på Hisingen där jag hittar något så när. Igår kunde jag iofs inte ens hitta till Backaplan från Vågmästarplatsen men vad f-n, det är ju inte taxikort jag skall ta.
Men jag undrar hur barnslig jag ser ut egentligen. Körskolläraren Roger frågade om jag hade några kompisar som kört upp nyligen.
Jag: ”Jag är så gammal så mina kompisar har tagit körkort för länge sen.” (De får ju tom övningsköra med mig.)
Roger: ”Men det är inte ovanligt att ta körkort numera när man är 24-25 så du är inte ensam.”
Host, harkel.
Well, alltså har jag inte så mycket rynkor och påsiga ögon som jag själv tycker när jag ser mig i spegeln på mornarna. Eller så beror det på att ingen ser mig på morgonen…?

Skrämsel-Ludd

Att Ilona inte äter sin mat, det tar jag med ro för det inträffar stup i kvarten. Hon kan matvägra i upp till en vecka utan att det är något egentligt fel på henne. Men att Raskva matstrejkar är extremt ovanligt, jag kan räkna gångerna på ena handens fingrar. Oftast har det skett i samband med att hon varit mycket allvarligt sjuk och behövt läggas in på Blå Stjärnan. Så när hon bara tittade olyckligt på sin mat i morse blev jag minst sagt orolig. När jag gav henne en foderplupp sög hon bara lite på den och spottade ut den. Jag kollade hennes mun som såg lika tandlös ut som vanligt men om det inte har besvärat henne de första femton åren, varför skulle det göra det nu???
Försökte ge henne lite fil men det var inte heller lockande. Ändå var hon inte alls så dålig som hon varit de andra gångerna hon har matvägrat, tvärtom var hon rätt pigg och magen kändes inte knökfull heller. Annars kan man ju aldrig lita på att hon inte har hittat något ätbart någon annanstans och satt i sig men näe, det var inte felet heller. Man kan ju inte åka in till vetten med en pigg och glad hund för att hon matvägrat en gång så jag klämde i henne lite extra kortison och höll tummarna för att hon skulle bli bra.
Nu på eftermiddagen åt hon som vanligt, knäppskallen. Och ja, jag VET att jag är sjåpig men är man gammal och har Addison så finns det inte mycket att spela på om det väl krisar.

Mulen har idag fått spåra ett korvspår för hon tossar omkring här hemma. Men jag skall inte klaga, det är roligt att hon är glad igen. Lite bekymrad är jag för hon skulle ha löpt i början på november men det dyker väl upp antar jag.

Hade stallhelg den här veckan, förhoppningsvis så är det sista gången jag behöver masa mig upp i ottan för att ta bussen ut :-). Det är trots allt ganska mysigt att gå och pula i stallet fast den här gången lämnade jag Mulen hemma. Hon brukar få följa med om jag bara skall greja och inte rida men jag tror inte att det är bra för henne än. Hade tur och fick hjälp med lunch- och kvällsfodringen (TACK Gunilla!!!) så jag slapp åka ut mer än en gång.

Världens bästa terv Gaston somnade in i somras. Hade alla tervar varit som honom hade det inte blivit någon schäfer nästa gång. En otrolig hund, tyckte alltid att det var lika kul att träna och var med på allt utan att för den sakens skull bli menlös. Han var den som fick mig att upptäcka hur otroligt kul det kan vara med agility, när allt bara flyter och hunden lyder minsta vink. Till skillnad från Råttsorken då som visserligen tuffade runt agilitybanorna men någon vidare speed hade hon inte… Lite sorgligt att han är borta men han var ändå en seg hund med tanke på att han hade diabetes redan som ung. Trast blev drygt 11 år, han var en månad äldre än Mulen.

Klantjag

Jag måste vara en osedvanligt klantig eller i varje fall klumpig människa. På Blå Stjärnans rehab hänger ett broschyrställ på väggen som jag lyckas krocka med varje gång jag skall springa med Mulen för att Jannice skall se om hon haltar. Förra gången rev jag ner alla broschyrerna på golvet, rev sönder ärmen på min tröja och fick en jättereva med tillhörande blåmärke på armen. Nu sist lyckades jag visserligen inte riva ner skiten igen men sprang lik förbaskat in i stället och fick ett nytt fint blåmärke på armen. Jag ser ut som om jag råkat ut för allvarlig misshandel och armen går inte att sova på. Måste de ha ett ställ så idiotiskt placerat??

Mulen blev i alla fall pigg och glad den här gången också och idag har vi varit på långpromenad. Eller tja, vi följde Anne hem vilket inte är särskilt långt men det längsta Mulen har gått på ett tag. Nu när hon är piggare skuttar hon runt så förbaskat så rimligtvis är en lugn promenad bättre än fyfotahopp runt hörnet.
Jag har börjat med att ge båda hundarna fyllda märgben på kvällen, Mulen får leta efter sitt men den senila Råttsorken fattar ju inte sånt längre så henne får man ge det direkt. Faktum är att det händer att Raskva får sitt ben, lägger det framför sig, vänder sig om och sen inte hittar det igen. Lilla virrfian, matskålen hittar hon fortfarande i alla fall.

Apotekspersonalen är ju inte så supersmart. Anne fick med sig ett av mina recept för ett par veckor sedan men medicinen var slut så hon restnoterade den. Det var bara det att hon inte skulle vara på det apoteket igen och hon hann inte hämta ut mina piller vilket gjorde att jag skickade min kära mor för att lösa ut dem. Nix, de är fortfarande restade men efter att ha kollat datorn så hittade de en förpackning på ett Apotek i andra änden av stan. Min snälla mamma puttrade alltså iväg för att hämta pillrena där i stället men det Apoteket är stängt för ombyggnad till slutet av november. Smart dator de har… Så nu bor min medicin på ett stängt Apotek och någon annan medicin står inte att uppbringa, jag får äta ett liknande preparat i stället som jag blir smått zombie-aktig av. Nåja, DET är ju inte Apotekets fel men man blir frustrerad när viktig medicin är slut hos tillverkaren.

Ännu mera Mule

Nu har Mulen varit hos sjukgymnasten igen. Jag vet att bloggen för tillfället handlar mycket om Mulen men just nu kretsar det mesta runt Mulflickan och hennes ben. Eftersom hon blev tydligt bättre av akupunkturen sist så fick hon vara nåldyna den här gången också. Hon säger inte så mycket när man sticker in nålarna men åmar omkring desto mer medan de sitter i. Hon uppför sig som en korsning mellan ål och groda och försöker skutt-slingra sig iväg från bordet.
Idag slappnade hon av några sekunder i alla fall, det tar sig. Vi gjorde inte så mycket mer än akupunkturen idag utan avvaktar ortopedens diagnos nästa vecka. Om hon har en pågående inflammation någonstans i vänster armbåge/bog så får hon inte simma, annars är det tänkt att Mulen skall stoppas i blöt så småningom. undrar just vad hon tycker om det? Uppskattas i n t e, misstänker jag men där har hon ingen talan.

I söndags var Britta och jag ute på en ganska härlig tur till golfbanan, dock utan fikastopp den här gången. Det var lite halvhalt ute och vi hade slarvat med att brodda men det gick rätt bra att rida på ridvägarna. Upptäckte hur mycket bättre fotfäste de får i tölt än i trav, det är en markant skillnad! Så det gick att fräsa på rätt ordentligt i tölt i varje fall. Baldur kan ju vara lite snubblig men antagligen skärper han till sig när det är krångligt underlag för nu gick han prickfritt.

Mera Mule

Mulens akupunktur var uppenbarligen bra för hon har varit en pigg och glad Mule i helgen. Jag hade nästan tappat hoppet om henne men nu ser det lite ljusare ut i alla fall. Hon skall få en ordentlig undersökning så vi vet precis VAD som är fel och så får jag ta ställning sen när vi hör hennes prognos. Inte roligt det här, om Mulen inte är glad är det klart att hon skall slippa ha ont och en lång krånglig konvalescens. Tycker hon däremot att livet leker kan jag tänka mig att rehabilitera henne.

Oskarshamnarna har varit här och i lördags var vi hemma hos Akbar på middag. Jag ville inte att Mulen skulle sitta och bli stel ute i buren så hon fick följa med in och hälsa på Figo. Riktigt kul, tyckte Mulen och passade på att flörta lite, hon skall ju löpa snart. Eftersom jag vet vad Mulen är i stånd till hemma hos folk så fick hon vara kopplad. Löjligt, tyckte de andra och släppte lös henne. Nåja, hon uppförde sig inte illa.
Först hittade hon ett av Figos grisöron som hon smaskade i sig. Gott och väl, vill Pigon inte ha sina grisöron får han väl skylla sig själv. Sen kom Mulen på att Figo hade en hel garderob full med läckerheter. Alltså öppnar Mulen nämnda garderob och börjar ta för sig. När det inte var ok fortsatte hon sitt sakletande och kom glatt springande med en påse Frolic. Suck. Men hon kunde ju stökat omkring i köket, vräkt i sig all mat, vält ner diverse prydnadssaker och varit allmänt vild så jag får väl vara tacksam. Hon har faktiskt lugnat sig med åldern.

Elände och födelsedag

Idag var det dags för ett nytt besök hos sjukgymnasten. Den här gången tyckte Jannice att Mulen gick konstigt med sitt högra knä så hon bad en ortoped att kika också. Efter att ha klämt lite på Mulen kom de fram till att hon har ont i vänster armbåge men inte särskilt mycket i bogen. De gjorde böjprov vilket uppenbarligen gjorde rejält ont i vänster fram men höger gick bra. Eftersom de inte riktigt vet vad som är fel blev det ingen simning idag utan Mulen fick massage och akupunktur.
Att bli fullsatt med nålar tyckte Mulen inte var någon hit men lite motvilligt slappnade hon av emellanåt. Det gjorde nytta i alla fall, efter att ha sovit hela eftermiddagen har hon varit en Skutt-Mule nu på kvällen. Vi skall tillbaka nästa vecka och om två veckor har vi tid hos ortopeden för att göra en rörelseutredning och se vad det är som är det egentliga felet.

Den lilla ludna hunden däremot har kommit in i andra (eller snarare femtielfte) andningen och skuttar runt ute, pigg och glad och nästan som ny. Sin födelsedag firade hon naturligtvis med tårta som hundarna glatt smaskade i sig trots att den inte var alltför lyckad. Men levermaräng, mjukost och leverpastejgrädde med Frolicgarnering är klart att det inte ratades.
Raskva firade dessutom alldeles själv med lite hjälp av Mulen. De var hemma hos mamma som hörde ett högt brak utifrån köket. Brödgalna Mulen drog ner en stor låda med kex och knäckebröd från diskbänken och så hade de ett eget litet kalas så att Raskvas mage sedan stod i fyra hörn. Ska hon promt äta ihjäl sig så är det klart att hon gör ett försök på sin födelsedag.

Söndag

Inspirerande rubrik…
Tv-mannen har installerat Tv-undersökningsmojjängen som nu står på Tv:n och hysteriskt undrar vem som tittar så fort man inte är inloggad och Tv:n ändå råkar stå på. Knappar man inte in sig inom rimlig tid (enligt mojjängen) så kommer en röst som ut ur det blå ”vem tittar?”. Jag som brukar få underliga tvångstankar om att jag är kollad av Big Brother har faktiskt inget emot att tv-kollandet undersöks och rapporteras. Det är ju värre med de saker jag TROR att jag blir spionerad på men inte vet om. Fast just nu mår jag ganska bra och tror följaktligen inte att grannen har titthål i väggen eller andra mindre intelligenta idéer.

Idag har det varit underbart väder och Baldur och jag tog oss en tvåtimmarstur. Visserligen hade vi delade meningar om vilken väg vi skulle ta (Baldur röstade för närmaste vägen hem) men det sköna med Baldur är att även om han tramsar så är han ändå säker. Jag litar alltså fullt och fast på att han inte gör allvar av sina hot om att pipa iväg eller resa sig, det är bara tramserier.
Jag tyckte ändå att det var dags för lite karaktärsdanande ridning så det blev väldigt mycket volter och halter tills vi var överens om att det är jag och ingen annan som bestämmer. Sen var det dags för lite stärkande skogsridning. Baldur var inte övertygad om nyttigheten i att klättrandes i en sluttning göra diverse krumelurer runt träd och annat som stod i vägen men han knatade snällt på dit jag ville. Var nog ganska jobbigt för han var helt svettig trots att vi skrittade större delen av tiden.
Sen kom vi ut till Stenebyvägen som är slingrig och utan vägren vilket gör att vi alltid rider på gång- och cykelbanan till vissa cyklisters irritation. Har de inget annat att störa sig på så varsågod, det bjuder jag på. Idag kom det en idiot bakom oss som sladdade och därefter tappade cykeln rakt bakom Baldur vilket fick till följd att han tog ett jättehopp rakt upp i luften och sedan satte av i galopp. Hej, vad det gick, i synnerhet som jag satt med halvlånga tyglar (smart).
Baldur sansade sig dock och vi fortsatte med lite töltträning vilket faktiskt gick riktigt bra. Tidigare har jag bara fått till en långsam tölt men nu går det riktigt hyfsat även i lite snabbare tempo. Härligt!
Det bästa är att Pia som äger Baldur är i Thailand och inte kommer hem förrän i mars så vi har honom en längre tid än avtalat. Hon kommer förmodligen inte att flytta honom sedan heller utan han får stå kvar på Stora Holm så vi kan fortsätta att ha honom även om Pia naturligtvis vill rida honom själv också.

Mulen har blivit masserad och när hon slipper Jannickes frätande händer (alla veterinärer, djursjukvårdare och sjukgymnaster har frätande händer, fråga Raskva!) så tycker hon att det är riktigt skönt. Däremot fattar hon inte vitsen med att räcka ”vacker tass” vilket hon skall göra för att träna benet/bogen men med lite lockande godis funkar det mesta.
Hon var på skutthumör igen idag så nu ser det lite ljusare ut för henne.

Hos sjukgymnasten

Mulen har idag varit hos Jannicke på Blå Stjärnans rehab och blivit klämd på. En ruskig upplevelse om man frågar Mulen själv som mest låg och försökte åla därifrån.
Jannicke började med att titta hur Mulen rör sig och konstaterade att hon haltar både fram och bak vilket ju inte är en nyhet. Hon tyckte att Mulen borde gå bättre på bakbenet vid det här laget, att det skulle vara mer läkt. Hon uppmärksammade också att Mulen snubblar och viker tassarna när hon går, att hon liksom går på ”ovansidan” av tassarna emellanåt. Jag har inte lagt märke till det tidigare men såg sedan att det gör hon ju, nästan hela tiden även om det inte är så uppenbart som när hon hade varit sövd. Att hon vek tassarna då trodde jag berodde på att hon var så luddig av sederingen men det kan alltså vara så att hon går så jämt mer eller mindre.
Det kan bero på känselbortfall eller vara en neurologisk skada och kan vara orsaken till att hon skadat sig. Om hon inte har ordentlig känsel i tassarna är det ju inte konstigt om hon bryter benen av sig.
Sedan blev Mulen igenomklämd, hon har tappat mycket muskler i sina skadade ben och ryggen var jättestel eftersom hon försökt avlasta både vänster fram och höger bak. Jag kände mig hemsk som inte fått tummen ur tidigare men bättre sent än aldrig.
Bogen och ryggen skulle förmodligen må bra av att simma, problemet är att det är för jobbigt för den brutna tassen. De använder ju tassarna en hel del vid simningen så det skulle bli för stor påfrestning. Eventuellt funkar det dock om de lindar tassen först så nästa vecka kanske det blir spa för Mulflickan.
Hon skall masseras varje dag och fortsätta vila, bara gå rastningspromenader ett tag till. Det värsta underlaget är grus så det skall undvikas. Jag som trott att jag varit snäll när hon har fått gå på grusgångarna, jämnt och fint underlag men så är det alltså inte, det är för jobbigt för tassen.
Just nu känns det som om Mulen är en gammal mossig Mule mer eller mindre färdig för soptippen men jag hoppas att hon kan bli pigg och fräsch igen.