Malte-dop

Så har lille Malte blivit döpt. Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite dravel men visst, vill min syster och svåger tacka Gud för gåvan de fått och att han upptas i en församling så är det upp till dem. Var och en blir salig på sin tro (eller icke-tro för den delen).
Däremot kan jag inte för mitt liv be eller hänga med på trosbekännelsen, jag är tillräckligt indoktrinerad för att inte ljuga i kyrkan. (Vilket även är anledningen till att jag inte är gudmor till något av syskonbarnen.)
Prästen talade om att dopet och tron är som ett fint inslaget paket, man klämmer och känner lite på det, försöker glutta, kanske stoppar in det i garderoben ett tag för att ta fram lite senare och så vidare.
Jag kunde inte låta bli att undra hur han skulle sett ut om jag sagt att jag har minsann slängt ut mitt paket för gott.
Min systers stackars barn skall alltså växa upp med ett svart får i familjen ;-).
För övrigt var det faktiskt en ganska fin ceremoni och Malte såg nöjd och glad ut hela tiden.
Jag kan känna en saknad efter egna ungar vid sådana här tillfällen men är samtidigt övertygad om att jag valt rätt på den punkten här i livet. Man kan ju sakna barn ändå.
Det ironiska är att här har jag tre underbara barn som säkerligen skulle välkomna moster mer i sina liv – och så orkar jag inte. Det går bra att komma på dop, de flesta födelsedagar och gå på Liseberg ibland men mer blir det liksom inte.
Barnen inte ens varit hemma hos mig en enda gång och nu är i alla fall Elina såpass stor att hon undrar varför. Hur förklarar man det för en åttaåring?
Men nu har jag lovat henne att hon skall få komma hem till mig så jag får väl göra ett undantag och ha födelsedagskaffe i år.

Det är dessutom alltid lite sorgligt vid sådana här tillfällen för det är någon som fattas.
Att pappa inte är med och får uppleva och följa sina barnbarn kommer alltid att lämna ett tomrum och en saknad.
I dagarna är det åtta år sedan han dog och även om det inte känns så ofta så visst kommer det fortfarande stunder av saknad. Det där lite diffusa, en obestämd sorg av att någon fattas.
Fast mest märker jag det faktiskt på att det inte finns någon pappa att fråga om saker och ting. Främst juridik och det militära som var hans yrkesområden men min pappa kunde ALLT (och kunde han det inte så kollade han snabbt upp det).
Det var som att växa upp med ett levande uppslagsverk, i synnerhet som inte internet fanns på den tiden.

För att gå över till något helt annat så har Skroff öroninflammation eller något. Hon har varit lite kladdig i ena örat av och till de senaste veckorna och trots öronrens har det inte helt gått över.
Idag var hon dessutom lite röd och pep till när jag masserade örat så det är nog dags att slå en pling till vetten.
Frågan är bara om jag inte borde övertala Anne att ta med Frippen, han har lite kladd i ena örat han med och jag tror att Skroff har fått sin skit från honom.
Inte så stor idé att behandla henne om smittkällan finns kvar så att säga. Jag får väl ringa till vetten i morgon och höra vad de säger. Det är av någon anledning mycket lättare att ringa till veterinären än till läkaren.
För övrigt kan Frippen behöva se över sina ögon, de är rätt kladdiga de med även om han inte verkar ett dugg besvärad eller irriterad.

Annonser

Varmt

När inte ens Pafferensen orkar springa omkring, då är det VARMT!
Har idag skurat Baldurs box men det vete tusan om den blev så värst mycket renare. Jag var så himla smart och tänkte att det var bra att skura med hederlig såpa ifall han skulle slicka på väggarna eller så.
Vad jag inte tänkte på var att de skall ju för fasen målas om så jag kunde lika gärna kört med något supermedel.
Fast så ingrodda som de där väggarna var så var det nog rätt kört med vilket medel som helst. Nästa vinter skall jag med andra ord ta en liten skurning med jämna mellanrum i stället…

Den där Snällodoren – dvs Frippen – har förvandlats till Marodörodoren.
I går när jag satt på uteplatsen (jag satt där faktiskt trots att det fanns grannar på balkongerna!) insåg jag att den där förövaren hade slitit upp en massa grästuvor och slängt omkring.
Ok, om jag skall vara ärlig så var det mest mossa men i alla fall!
Sedan sprang han in och hämtade Skroffans leksaker en efter en som han demolerade. Tur att Skroff inte är så noga med sina prylar :-S.

För övrigt har jag passat hundar och som vanligt gjort det hos A. Jag skulle behöva en border collie som kunde valla dessa hundar hit och dit för de springer åt alla håll och kanter och dit de inte skall, som vanligt är det bara Kalle som (för det mesta) går att få dit man vill. Skroff får man lura in för är hon ute själv kommer hon inte. Alltså får man släppa ut Paffen och Marodörodoren och sedan hoppas på gruppinkallning.
Å andra sidan har även den där Paffen fått märkligt mycket knäck i lurarna på sista tiden.

I morgon är det Malte-dop och sedan kan jag pusta ut ett tag och samla ihop mig igen. Det är skit att bli helt slut av sådant här när allt jag gjort på sista tiden faktiskt är sådant jag VILL göra även om det tar sån kraft.
Vad jag tycker är lite mer scary är att jag börjat få svårare att komma ihåg saker och ting, det trillar ur minnet helt enkelt. Jag kan glömma vart jag är på väg när jag är ute och kör eller vilken väg jag skall hitta dit och då är det till ställen dit jag faktiskt hittar.
Jag vet inte om det är något för mig tidigare okänt depressionssymtom eller vad det beror på men det är ganska otrevligt.
Får väl ta och pallra mig iväg till läkaren men det är så jobbigt att ringa dit…

Kämpar vidare

Med tanke på det som hänt i Norge känns det lite fjuttigt att sitta och skåda sig i naveln och kverulera om hur dåligt man mår men det är ju som det är oavsett vad som händer i världen. Och inte blir tragedin mindre för att jag mår dåligt över Norge också.
I vilket fall, jag kämpar på (gnällandes) för det finns inte så mycket annat att göra. Att hoppa ut genom fönstret är inte så stor mening med när man bor på bottenvåningen liksom…
Blir jag jättedålig så är det väl akuten som gäller men just nu är det bara att vänta på att folket på PMH skall dyka upp efter sina semestrar eller att dåligtmåendet skall ge med sig.

I går var jag i alla fall duktig och köpte doppresent, kläder till dopet och var på Liseberg med syskonbarnen.
Att vara på ett knökfullt Liseberg när man har social fobi och är deprimerad är kanske inte det bästa, men det gick. Dåligt får jag må före och efter så att säga.
Fast en illtjutande femåring kan förstås få en på bättre humör, när illtjutet beror på att ungen är lycklig över att åka Flum-ride.

Skroff och Bästhästen mår bra även om de är lite uttråkade. B kommer faktiskt galopperande i hagen när man ropar på honom vilket väl kanske inte bara beror på att han saknar mig utan mer på att det inte är så mycket bete längre. Men med tanke på hans hull så är det iofs ganska bra att det är snålt med käk i hagen.
Grillkväll i stallet i morgon och det SKA jag banne mig fixa.

Rapport från idet

Man kan uppenbarligen göra små utflykter trots att man gått i ide.
I onsdags var M och jag och hälsade på G och Findur nere i Falkenberg. Dessvärre är sladden till kameran borttappad så fotona ligger kvar i kameran.
Vi hade i alla fall en trevlig dag, G och M tog sig en ridtur men eftersom jag hade med Skroff valde jag att stanna på gården. Man kan ju ha det sämre än att sitta och läsa  i solen omgiven av islandshästar :-).
Käkade god lunch och sedan puttrade vi bort och hälsade på Krummi som går på naturbete vid havet. En underbar hage och Skroff fick badat även om hon var lite feg.
Tog en sväng förbi en hästaffär där vi shoppade loss, bla hittade jag en jättebra julklapp till syskonbarnen. Pärlor + pärlplattor samt ett datorprogram som konverterar digitala foton till pärlplattemönster. Skroff fick ett vadderat schabrak för halva priset som blev perfekt i hennes bilbur och Bästhästen blev inte heller lottlös.
Dags att styra kosan hemåt, vi lämnade av G hos Finnen igen och stod en stund och tittade på fölisarna. Måste vara underbart att få följa ett föl hela vägen från planerad betäckning till färdig ridhäst.

Idag har jag varit på mammografi, hua. Det var ju egentligen inte så hemskt men det är det där med att träffa folk och att prestera (i det här fallet att ställa sig och klämma in brösten på rätt sätt)… Fick i alla fall svar direkt och allt såg bra ut :-).
Passade på att ta ett prolaktinvärde och ooops, det blir till att gå till doktorn. Sist låg det på 40 någonstans vilket var knappt dubbelt av referensvärdet, nu hade det stigit till över 80. Det är nästan fyra gånger normala värdet med andra ord.
Även om det beror på medicinen så tycker jag allt att det bör utredas, höga prolaktinvärden kan bero på en godartad hypofystumör vilket inte är så kul kanske. Dessutom påverkar prolaktin som sagt humöret så det finns all anledning att få ner det.

Traskar tillbaks till mitt ide fast jag sticker nog ut näsan emellanåt…

Going down…

Går i ide ett tag tror jag.
Det är faktiskt lättare att härda ut om jag accepterar att just nu är det skit och stänger ner det som går att stängas ner. Med andra ord inga falska förhoppningar på ridlektioner och fixande av olika grejer utan nu blir det basic. Ut med Skroff, ta hand om Bästhästen, försöka ta hand lite grand om mig själv och that’s it.

Gjorde en klantig sak igår: skulle ut och handla och orkade inte först gå ut med alla hundarna och sedan gå till bilen utan släpade med alla till bilen. Väl där orkade jag inte fixa Skroffs bur utan hon fick sitta lös i bilen (korkat, jag vet!). Nu är det så att i stallet om jag kör upp till sommarhagen så får hon sitta på framsätet och det brukar gå bra och det gjorde det faktiskt igår med.
Sen till klantigheten. Tänkte att det fanns inget i bilen att äta så Skroff kunde sitta där medan jag kilade in en snabbis i affären, annars kunde jag ha knött in henne med Frippen.
Sagt och gjort, det var bara det att jag missat att Anne lämnat en påse jordnötter efter Vätternresan och Skroff är inte den som försitter sina tillfällen.
Full Skroffa och tom påse när jag kom tillbaks med andra ord.
Nötter är inte precis det bästa för Skroff att sätta i sig med tanke på hennes njurar, både salt + proteiner :-(.
Inte så mycket att göra dock än att banna sig själv och önska att Skroff skulle inse följderna av sitt handlande, nämligen att hon blev jättetörstig.
I vilket fall kom större delen av nötterna ut igen den naturliga vägen och såg tämligen osmälta ut (Skroff sket helt enkelt ut ett par nävar jordnötter) så skadan är kanske inte SÅ stor.
Men nu har jag i alla fall monterat buren…

Bläsch

Den nya medicinen gör att jag blir varm och svettas som en gris. Inte för att grisar svettas men ja, ni hajjar. Det är ganska vidrigt ärligt talat, i synnerhet som den inte verkar ha gjort ett dugg för att jag skall må bättre.
Enligt Lotta på PMH skall Valdoxan ha relativt snabb effekt så om den hjälper borde det ha kickat in nu. Surprise, ännu en antidepressiv medicin som inte funkar på mig…
Visserligen finns det utrymme att öka dosen men först måste de kolla levervärdena igen eftersom de tar stryk av medicinen. Känns som om jag inte är särskilt snäll mot min kropp just nu som knaprar massa piller men alternativet är ju inte rimligt. Utan medicn funkar jag inte öht.
Var i alla fall och tog prover idag så får vi se vad levern tycker om det hela. Tur att jag inte är sprut- och kanylrädd!

Lotta och jag pratade för övrigt om hur vi skall få mig att fungera lite bättre. Vi har ju onekligen dragit detta några varv nu. Jag borde ha rätt till bostöd men för att få det måste jag ringa själv och boka ett möte. Jag skulle med andra ord behöva en bostödsperson som kan hjälpa mig att få bostöd…
Men nu måste jag ta tag i mitt hem för bostadsbolaget har aviserat att de skall installera ”framtidens bredband” (vilket jag tycker låter omodernt) så de måste ha tillgång till lägenheten om ett par veckor. Baj.
Jag skall i alla fall förhoppningsvis bli sjukskriven from förra veckan så då får jag lite mer pengar. Om nu inte FK eller AF protesterar förstås :-S.

Mamma är på semester vilket innebär att jag har mormoransvar. Det är ju egentligen inte så jobbigt, hemtjänsten tar hand om (eller rättare sagt, ska ta hand om) det dagliga men mormor blir orolig för det ena eller det andra och ringer stup i kvarten, dessutom frågar hon ständigt när man kommer. Med andra ord får man dåligt samvete för att man inte är där oftare.
Alltså, jag älskar min mormor men det är lite jobbigt med åldrande personer som blir alltr vimsigare och poroligare.
Det är också jättesvårt att veta hur mormor mår, hon säger alltid att det är dåligt och att hon inte kan stå på benen. Nä, men hon har ju faktiskt suttit i rullstol de senaste 5 åren så det är liksom inget nytt. Jag förstår också att det är skitjobbigt att bara bli sämre och sämre men samtidigt är det ruskigt svårt för mig (eller mamma) att göra något åt det. Självklart skall mormor inte behöva ha ont men sen så är det inte så mycket att göra ärligt talat.
Jag brukar alltså fråga om det är så illa att hon behöver åka in till sjukhuset men det är det oftast inte.
Sen är det så att om min syster eller moster pratar med mormor så är hon mycket piggare än om mamma eller jag pratar med henne…
I vilket fall så var jag där och hälsade på igår och fick då höra att mormor varit jättedålig men eftersom mamma är på semester så kunde hon ju inte dö utan var tvungen att hålla sig vid liv tills mamma kommer hem igen. Öööhh… vad svarar man på det?
Idag fick jag rycka ut igen för det var problem med medicineringen. Det är så att mormor pillar på saker och ting som hon inte skall pilla på och nu stämde alltså inte medicinen, panik!
Det var lättfixat men kunde faktiskt ha väntat tills mamma kommer hem på måndag.
Well, jag är ju glad så länge jag har min mormor oavsett om hon är lite besvärlig och pillig men man kunde önska att hon inte var så orolig för saker och ting.
(Undrar hur jag själv blir vid 93 års ålder?)

I helgen skall vi puttra runt Vättern och kika, ännu en minisemester vilket verkar vara vad jag får nöja mig med i år.

Stockholm!

Jag får erkänna att jag har ju haft lite av göteborgarens medfödda Stockholmsaversion men nu är det bevisat; det finns trevliga stockholmare och det finns trevliga ställen i Stockholm (även om man räknar bort tåget till göteborg på Centralen) :-D.

Började packa och dona i torsdags kväll när jag insåg att det var ovanligt tyst och lugnt på Skroff-fronten. Gick ut i köket och där satt en mycket trind och belåten liten cairnterrier på matbordet och tryckte precis i sig sista delarna av min resematsäck – ett gäng pannkakor.
Det är något hon k0mmit på den sista tiden, att hon kan kliva upp på bordet om inte stolarna är inskjutna ordentligt.
Nåväl, nöjd Skroffa och det finns ju trots allt ställen att stanna och käka på mellan Göteborg och Stockholm…

Så puttrade vi iväg ganska glada i hågen på fredag morgon. Jag trodde faktiskt att jag skulle vara nojigare men det kändes riktigt bra. Resan gick bra, stannade ett par gånger för rastning av oss båda och fika för mig. Jag tänkte att jag skulle stannat och tittat på Brahehus på vägen upp men när jag väl kom så långt var det sådan tjocka att man inte ens såg skyltarna där man skulle köra av, än mindre någon ruin.
Det fanns knappt någon sikt alls utan jag fesade omkring i 50 km/h på motorvägen och tänkte att i den här takten kommer jag ju aldrig fram.
Det klarnade dock och när jag närmade mig Sthlm var det tryckande värme.
Fixade avfarten från E4 men när jag närmade mig Liljeholmsbron där jag skulle ringa till Totta såg jag skyltarna med Betalstation och Trängselavgift och det var långa köer.
Shit! Det hade jag ju helt förträngt. Jag fick smått panik, skulle man betala här och nu?!
Men köerna berodde på broöppning och räkningen kommer ju hem till mamma eftersom bilen står på henne, he he.
Totta och jag lyckades hitta varandra och sedan följde en färd som jag inte gärna gör om. Försök själva att köra efter en annan bil i centrala Stockholm i rusningstid så får ni se hur ”lätt” det är.
Undrar hur många regler jag bröt och hur många förgrymmade stockholmare jag lämnade bakom mig? Tur att jag ändå kört en del i Göteborg och jag får nog säga att stockholmarna generellt var bussigare i trafiken än göteborgarna. Eller så berodde det bara på att jag helt sonika knödde mig in där jag kunde och de inte hade annat val än att släppa in mig…
Till slut kom vi i alla fall fram till skarpnäck och kunde träffa de andra AoH:arna. Så kul att träffa folk man haft kontakt med i flera år men bara via nätet!
En del har jag ju sett kort på så där blev det ingen större överraskning men en del såg ju inte alls ut som de borde…
Det blev en härlig hundpromenad, Skroff fick vara kopplad större delen eftersom hon löper och jag vill inte ha några mini-Skroffor!
Hundarna kom väl överrens, lite mutter några gånger men på det hela taget gick det bra.
Däremot så svettades jag som en gris, med tre mediciner som har svettning som biverkan är det ganska kört såhär på sommaren. det är faktiskt inte hållbart i längden, om det inte blir bättre när jag ätit Valdoxanet ett tag eller om det inte visar sig ha jättebra effekt får vi ta bort en del.
Att gå och svettas på det viset och ändå inte må bra är ju ingen större mening med.
Efter promenaden skildes vi åt och jag följde med Totta hem till henne.
Skroff tyckte att Tottas hundar Leica och Susie var ganska ok men att katterna var rätt suspekta. Stackars Pixie tyckte inte alls om att få sitt hem invaderat medan Francis var rätt nyfiken på nykomlingen trots att Skroff fräste en del mot honom.
Rob (Tottas sambo), Totta, Skroff och jag gick sedan ut på söder för att käka middag. Jag är nog ingen stadstjej egentligen men det är onekligen ganska mysigt att flanera runt i stan en sommarkväll och sedan slå sig ner och käka god middag ett kvarter hemmifrån.
Tur att inte Totta och Rob tappade bort mig för jag hade aldrig hittat tillbaks själv!
Lite slökollande på TV och sedan var det dags att krypa till kojs på Tottas soffa.
Det är lite lustigt för några grannar hade fest och hade det varit hemma hade jag varit skitirriterad och inte kunnat sova men nu hörde jag det knappt.

Lördagen tillbringade vi i Orhem(?) med slappande, badande, hundträning, grillning och allmänt umgänge. Det var rätt skönt att bara sitta och slöa och prata i värmen, jag hade en del planer på att träna med Skroff men hon såg inte ett dugg träningsupplagd ut så vi nöjde oss med småpromenader.
Däremot blev Skroff tokkär i Jennys malle Uzie, de två blev helt betuttade i varandra. Nog för att Skroff gillar belgare (hon tror nog delvis att hon är en terv) men det här var ju nästan löjligt, Skroff blev nästan lika hysterisk som när hon får syn på en hare.

Trots att alla var jättetrevliga och snälla och det gick bra att sova hos Totta och Rob så kände jag att min gräns nästan var nådd så jag bestämde mig för att åka hem lördag kväll i stället för söndag. Visst är det ett litet misslyckande att inte stanna den tänkta tiden ut men jag är ändå väldigt stolt över att jag tog mig till Stockholm överhuvudtaget.
Efter träffen tog vi farväl och sedan styrde alltså Skroff och jag kosan hemåt.
Det är lite lurigt för jag körde efter skyltningen mot ”E4 E20 Göteborg” vilket ju låter jättebra om man skall hem men Göteborgsskyltningen gäller ju E 20 och inte E4 när de väl skiljer sig. Lätt att stirra sig blind på Göteborg och hamna fel fast hem kommer men förstås ändå till slut.
Körningen hem gick bra, jag var lite rädd att jag skulle bli trött men med hjälp av några kaffestopp gick det fint.
Lagom till Brahehus var det perfekt med en Skroffrastning, jag tänkte först att det kanske var dumt att stanna till sådär en kväll och såg rubrikerna för mig ”Medelålders kvinna med hund mördad vid Brahehus” men det fanns gott om folk där.
Dock blev det en besvikelse för när vi väl kom till ruinen var den avspärrad pga restaurering :-(. skroff och jag fick alltså nöja oss med att gå och titta på utsidan.
Resten av resan hem gick bra, stannade igen i Borås vid världens sämsta MacDonalds som var skitigt, varmt och med dålig service (fick vänta 10 minuter på pajen och när jag väl fick den var den kall) men jag iddes inte klaga.
Tuffade hem där Skroff direkt däckade på sovrumsgolvet för att inte vakna förrän dan därpå. Själv nanade jag också rätt sött när jag väl somnade.

Det har varit en jätterolig helg och jag är som sagt stolt över att jag fixade det trots att jag åkte hem i förtid. Skall se om jag kan sno lite bilder och stoppa in så att Anne får se att mina låtsaskompisar faktiskt existerar.