Så har lille Malte blivit döpt. Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite dravel men visst, vill min syster och svåger tacka Gud för gåvan de fått och att han upptas i en församling så är det upp till dem. Var och en blir salig på sin tro (eller icke-tro för den delen).
Däremot kan jag inte för mitt liv be eller hänga med på trosbekännelsen, jag är tillräckligt indoktrinerad för att inte ljuga i kyrkan. (Vilket även är anledningen till att jag inte är gudmor till något av syskonbarnen.)
Prästen talade om att dopet och tron är som ett fint inslaget paket, man klämmer och känner lite på det, försöker glutta, kanske stoppar in det i garderoben ett tag för att ta fram lite senare och så vidare.
Jag kunde inte låta bli att undra hur han skulle sett ut om jag sagt att jag har minsann slängt ut mitt paket för gott.
Min systers stackars barn skall alltså växa upp med ett svart får i familjen ;-).
För övrigt var det faktiskt en ganska fin ceremoni och Malte såg nöjd och glad ut hela tiden.
Jag kan känna en saknad efter egna ungar vid sådana här tillfällen men är samtidigt övertygad om att jag valt rätt på den punkten här i livet. Man kan ju sakna barn ändå.
Det ironiska är att här har jag tre underbara barn som säkerligen skulle välkomna moster mer i sina liv – och så orkar jag inte. Det går bra att komma på dop, de flesta födelsedagar och gå på Liseberg ibland men mer blir det liksom inte.
Barnen inte ens varit hemma hos mig en enda gång och nu är i alla fall Elina såpass stor att hon undrar varför. Hur förklarar man det för en åttaåring?
Men nu har jag lovat henne att hon skall få komma hem till mig så jag får väl göra ett undantag och ha födelsedagskaffe i år.
Det är dessutom alltid lite sorgligt vid sådana här tillfällen för det är någon som fattas.
Att pappa inte är med och får uppleva och följa sina barnbarn kommer alltid att lämna ett tomrum och en saknad.
I dagarna är det åtta år sedan han dog och även om det inte känns så ofta så visst kommer det fortfarande stunder av saknad. Det där lite diffusa, en obestämd sorg av att någon fattas.
Fast mest märker jag det faktiskt på att det inte finns någon pappa att fråga om saker och ting. Främst juridik och det militära som var hans yrkesområden men min pappa kunde ALLT (och kunde han det inte så kollade han snabbt upp det).
Det var som att växa upp med ett levande uppslagsverk, i synnerhet som inte internet fanns på den tiden.
För att gå över till något helt annat så har Skroff öroninflammation eller något. Hon har varit lite kladdig i ena örat av och till de senaste veckorna och trots öronrens har det inte helt gått över.
Idag var hon dessutom lite röd och pep till när jag masserade örat så det är nog dags att slå en pling till vetten.
Frågan är bara om jag inte borde övertala Anne att ta med Frippen, han har lite kladd i ena örat han med och jag tror att Skroff har fått sin skit från honom.
Inte så stor idé att behandla henne om smittkällan finns kvar så att säga. Jag får väl ringa till vetten i morgon och höra vad de säger. Det är av någon anledning mycket lättare att ringa till veterinären än till läkaren.
För övrigt kan Frippen behöva se över sina ögon, de är rätt kladdiga de med även om han inte verkar ett dugg besvärad eller irriterad.
