En bra dag…?

Idag åkte jag iväg till stallet för att se fina Flóa och träffa bästa stallkompisarna. Det är bara att inse att vägen tillbaks kanske är alltför lång och att det inte kommer att gå. Att eventuellt ge upp stallet är mycket, mycket värre än det någonsin varit att släppa taget – om och om igen – om skola och jobb för de har hela mitt liv varit rent ut sagt förjävliga. Även om jag ibland tyckt att det varit ok att plugga eller jobba så har det alltid varit en fruktansvärd press, inte för att jag inte klarat själva arbetet utan för allt annat. Att passa in, att klara krav både från andra och mig själv, att vara Duktig.
Att överhuvudtaget klara att gå dit.
Stallet har aldrig varit så, det har varit min fristad. Mitt ställe att tanka kraft och energi på, att även om jag ibland tänkt att folk inte gillar mig där heller så har jag ändå känt att jag hört dit, att jag har passat in.
Att kanske behöva släppa den biten går knappt ens att tänka på. Det är klart att jag inte kan ge upp än men samtidigt får jag nog tänka över att det kan bli så.
Jag VILL verkligen tillbaka men jag kan inte längre säga att jag SKA.

När jag var i stallet passade jag på att gå en liten sväng med hundarna. Posh och Nikka fick köra lite stadgeträning och vad Posh antagligen anser är rena bebisövningarna men de var riktigt duktiga. Det är trots allt roligt att se att Posh och jag börjar förstå varandra och faktiskt skärper Nikka till sig när hon får konkurrens. Plötsligt kan även hon stanna på en femöring och koncentrera sig rätt bra.
Det går heller inte att missta sig på glädjen när de båda får göra nästan riktigt labradorarbete.
Och Skroffan, ja, hon tycker mest om att bara äta godis numera. Bortskämd som hon onekligen är så anser hon att det är totalt onödigt att behöva jobba för gottorna så hon får köra godissök medan de andra apporterar = alla blir nöjda.
Man kan alltså tänka sig att det var en bra dag men på vägen hem kom den förlamande tröttheten, gråten och självföraktet. Visserligen var det nog inte hat idag men nog sjutton avskyr jag mig själv och allt jag säger och gör.
Om det här alltså skall föreställa en bra dag – och i jämförelse med gårdagen så är den trots allt bättre – så är det inte ok. Jag vill hoppa av den här karusellen som skall föreställa livet, finns det ingen ånger- eller reklamationsrätt? ARN? Åtminstone bytesrätt? (Någon frivillig som vill byta?)
Samtidigt finns det inte så mycket att välja på, jag är fast här helt enkelt men man kan undra om det verkligen är värt det.

Krångel med kommentarerna

Vet inte om det är WP eller min uppkoppling som krånglar – förmodligen den senare – men kommentarerna jag skrivit har försvunnit någonstans i cyberspace. Så framför allt Jenny och Ia, jag har läst era kommentarer och skrivit svar men mår just nu inte så bra så jag orkar inte skriva om dem.
Ville bara att ni skulle veta att jag inte struntat i er ❤ !

Upp – och så ner…

Var som sagt hos Lotta förra fredagen och vi pratade – länge, faktiskt dubbelt så länge som vanligt.
Det var ett bra samtal, men jag vet liksom inte hur jag skall… tillgodogöra mig det eller vad man skall säga. Alla goda intentioner och tankar rinner av mig som vattnet på en gås.
Vi pratade bland annat om att jag måste lära mig att ta konflikter och kunna bli arg utan att totalt gå sönder. Som det är nu så kan jag knappt bli irriterad förrän det nästan gör fysiskt ont – och så blir jag ledsen. Så hur fan lär man sig det vid dryga 40??
Normala ungar lär sig det just som ungar, eller åtminstone i tonåren. Jag var ju dock inte som normala ungar och jag kan faktiskt inte komma ihåg att jag bråkat med min mamma en enda gång, utom några gånger när jag haft ångest och det var ju inte för att jag var arg.
Med pappa tror jag att jag bråkade EN gång vilket faktiskt var en typisk tonårsgrej, jag hade slängt min jacka på golvet av någon anledning och det utvecklades till ett äkta gräl. Och ja, visserligen var jag arg just då – men sedan var jag ledsen i flera veckor.
Syrran var duktigare på det där, inte för att hon var särskilt bråkig hon heller men hon grälade och bråkade i alla fall med våra föräldrar någon gång ibland.
Men Helene skulle helt enkelt vara Snäll och Duktig. Är man inte det så går världen under och så är det fortfarande.
Det skulle aldrig fallit mig in att bråka i skolan heller och trots att jag i gymnasiet faktiskt hade skolans frånvarorekord så har jag skolkat EN gång under hela min skolgång och det var skitläskigt.
Så hur löser jag det här? Jag vet faktiskt inte.
Det hör väl ihop med hela grejen att ALLA måste tycka om mig medan jag däremot inte kan tycka om mig själv utan tvärtom tycker att jag är en ganska vidrig person och faktiskt hatar mig själv ganska ofta.
Alltså, jag tycker ju inte om alla människor – men de måste ändå tycka om mig. Och det är faktiskt ytterst få personer som jag inte funkar ihop med eller ogillar.
Varför tror jag aldrig att jag är omtyckt eller älskad? För det ÄR jag ju, men det känns inte, det går inte in. Det sitter alltid en liten jävel på högra axeln (han sitter faktiskt just på den högra) och viskar så fort jag tänker något positivt om mig själv att ”det tror du bara”.
Är folk snälla mot mig så beror det inte på att de tycker om mig utan för att de är just snälla eller möjligen tycker synd om mig.
De här tankarna lyckas jag ju hålla på avstånd när jag mår hyfsat, inte för att jag tycker om mig själv då heller men jag hatar mig i alla fall inte. När jag mår dåligt däremot så kväver de mig.
Jag har liksom inget skal eller skydd, varken från mig själv eller från andra utan minsta grej, en blick, ett förfluget ord (som jag antagligen oftast inbillar mig) blir till pilar som bara går rakt in och gör ont och trasar sönder.
Jag vänder och vrider – för att inte säga ältar – allt jag gjort eller sagt och ser bara alla fel jag gjort, hur allt bara blir åt helvete fast jag inte menat det så. Kan säga att det tar otroligt mycket kraft och energi att mosa sönder och förkasta allt som man överhuvudtaget gör eller säger under en dag, en vecka, för att inte tala om en månad.
Jag vet inte hur jag skall komma ur det, min strategi när jag mår dåligt är att krypa ner i sängen och dra täcket över huvudet och hoppas att världen ser bättre ut när jag vaknar igen och det funkar ju ett kort tag men inte i flera år…
Det enda som hjälper mot ångesten och kräksgråten är Stesolid och det är heller ingen smart lösning. Att ta ut sig fysiskt hjälper inte, att försöka hitta på bra saker hjälper inte heller.
Jag är ju trots allt fenomenal på en grej – att trycka ner och tycka illa om mig själv.
Jag måste hitta tillbaka till en hyfsat stadig platå vilket jag trodde att jag gjort när jag flyttade men så var det uppenbarligen inte.
Skillnaden är dock att jag känner mig trygg i mitt lilla hus – det känns bra att komma hem och det känns bättre att ha ångest där än i lägenheten i Tuve som verkligen kvävde mig, där bodde ångesten i väggarna.
Lotta trodde inte på medicin men vi kom överens om att jag kunde höja Lamictalen från 250 till 300 mg.
Terapi hjälper ju uppenbarligen inte heller vilket också får mig att må sämre – jag är för pantad för att ens kunna ta till mig det.
Jag vet inte hur jag skall ta mig igenom det här, grejen är ju också att när man är deprimerad så kan man inte se en ljusning även om man försöker.
”Att jobba med sig själv” – hur fan gör man?? Kan någon hjärntvätta mig, please?
Veckan som gick var ändå bättre. Jag fick visserligen gräsligt ont i huvudet, blev ljuskänslig och fick svårt att fokusera blicken men insåg att det antagligen berodde på höjningen av medicinen. Huvudvärk är liksom bättre än värk i själen.
Jag vet ändå inte vilket som är värst, att må pissdåligt hela tiden och gå runt i tröstlös gegga eller att få dagar som känns bättre, få upp ett hopp – för att sedan rasa ner i helvetet igen. Det gör förbannat ont varenda gång man måste släppa det där krampaktiga taget om livet så att säga.
Så, efter en vecka med respit om än med huvudvärk så var det kraschlandning igen idag och så ligger jag på botten igen.
Kan heller inte låta bli att undra – kommer det att vara såhär i fortsättningen? Att jag kravlar omkring i mörkret nästan hela tiden, får några dagar när jag funkar hyggligt och så kravla ner på botten igen?
Att jag måste släppa taget om nästan allt som jag faktiskt tyckt om att göra när jag mådde bättre för att jag inte orkar med varken det eller mig själv? Att måla in mig i ett hörn som bara blir mindre och mindre?
Jag vet faktiskt inte.
En av läkarna på avdelningen i höstas var inne på det, att jag visserligen måste kämpa emot men att jag kanske faktiskt aldrig kommer tillbaks till den nivå jag var på för 1,5 – 2 år sedan – och då var det ändå rätt mycket sämre än för sisådär 20 år sedan.
Hade ju tänkt att be om en ny läkartid men det känns meningslöst det med just nu för vad fan skulle en läkare kunna göra som de inte redan gjort?
ECT möjligen men det vill jag inte, såg alldeles för många med hemska resultat inne på psykavdelningen i höstas.
Fick förresten provsvaren på sköldkörteln och det andra – allt var dessvärre bra. Hade varit käckt om Levaxinet inte låg rätt för det hade kunnat vara en anledning till att jag mår skit men så var det alltså inte.
Jo, förresten, kom på att Nya Läkaren hade en annan lösning på mina problem; att skaffa mig en partner. Det är inte normalt att leva ensam och eftersom jag inte har någon pojkvän/manlig sambo så är jag kanske lesbisk och mår dåligt för det (enligt läkaren alltså)? Nej, jag är inte lesbisk och hade jag varit det så hade det sannolikt inte varit något jätteproblem.
Jag tror ju att man kan må alldeles utmärkt som singel, i synnerhet om man valt det själv, och hur i helvete skulle jag orka med en partner när jag inte ens orkar med mig själv?
Dr T tyckte ju för x antal år sedan att jag skulle skaffa barn, om inte annat så för att jag skulle ångra mig när jag fyllt 40 och det började bli försent. Surprise, jag är en bit över 40 och är jävligt glad att jag inte har några barn för det skulle vara totalt knäckande i den här sitsen.

Har i alla fall tränat med Posh och Nikka idag, Posh testar visserligen diverse saker (som att plötsligt inte kunna ”sitt kvar” när man kastar en markering) men jag tycker ändå att han gick fint. Det är ju inte han som behöver lära sig utan jag.
Jag inbillar mig ändå att får vi ordning på grunderna så kommer nog mycket av det andra av sig självt, Posh kan ju faktiskt – han skall bara inse att det är jag som styr och inte han.
Lille Posh höll dessutom på att bli vindögd idag, för han var ju tvungen att hålla koll på mig, eventuella markeringar och annat av jaktligt intresse – och Håkan. Det kunde ju vara så att husse hittade på något kul uppdrag som matte (det vill säga jag) missat. Han hade dock ingen tvekan om vem han skulle lämna av till eller lyssna på när det verkligen gällde.
Dock blir jag som vanligt nervös och det blev förstås inte bättre av att jag inte mådde så bra, skallen blir totalt tom och jag kommer bara ihåg Nikka-kommandon. Förmodligen skulle Posh följa dem också, i synnerhet när det är relativt lätta övningar som han fattar av sig själv, men jag blir totalt stum.
Å andra sidan var det tusen gånger värre när jag började med Pickeluren och inte för mitt liv kunde reda ut de olika begreppen med dirigeringar, markeringar, linjetag och allt annat.
Nikka fick köra lite också men vi höll oss för oss själva eftersom hon fått pip- och gnällutbrott igen, jag vill kunna fokusera bara på henne och lösa varje detalj just där och då, det är svårt när man har andra omkring sig.
Vi koncentrerade oss i princip bara på att vara tyst och lugn, skillnaden från innan hon blev skadad är att det nu även kan komma gnäll i arbete, framför allt i fotgåendet. BIG no no!
Tycker dock att vi fick till det rätt bra idag, att skälla på henne hjälper definitivt inte, men att försöka vara luuugn och stadig själv och stoppa in gottor i munnen på henne så fort hon är samlad tycks funka relativt väl.
Fick henne hyfsat koncentrerad, försöker att göra lätta övningar så att vi inte skall trassla till det för oss eller att hon skall bli frustrerad för att hon inte fattar.
Det blir till att gå tillbaks i träningen men jag tror att det straffar sig självt att forcera det här nu.
Så – fokus, lugn och koncentration för oss båda två så tar vi finesserna senare.

Skroffan fick inte göra något roligt alls idag men lekte med Stenen i trädgården vilket antagligen mest bestod av att Stenen försökte få in Skroffan medan Skroff sprang åt andra hållet. Jag har totalt tappat bort min lilla relativt lydiga och vältränade cairn, istället har jag en envis, egensinnig och ruskigt bortskämd liten terrier – fast hon är mattes bästa Gryn i vilket fall ❤ !

LITEN uppdatering

Jag har haft en djävulsk huvudvärk senaste veckan så det här blir en snabb-uppdatering.

Nikka och Posh mår bättre och bättre, de får stora A:n varje gång vi är hos Anna 🙂 . Posh är liiite smal men det beror på att jag helt enkelt inte hängt med och ökat maten när jag ökat motionen, han kommer säkert ikapp.
Har inte riktigt orkat hålla på med träning men var med på ett pass med Posh när H och G körde och ja, det är en del att fila på för mig, Posh går såklart som ett ess (nej, jag är inte alls partisk…).
Däremot skippade vi vattnet eftersom det var en kall dag, vi fick tillräckligt med upprörda blickar från Anna när båda labbarna hade badat när det var strålande sol.
Jag vet, vattentemperaturen är ungefär densamma oavsett väder men de torkar naturligtvis fortare om det är varmt och solsken – för att inte tala om att det är varmare i stugan då.
Har däremot bestämt mig för att inte starta med någon av dem på WT den här våren, det får bli till hösten.

Skroffan får mer eller mindre stort A hon med! Vi har varit hos Annika TVÅ gånger – och Skroff är nästan lagad! Det är dock inte något som jag kan ta till mig den minsta ära av utan det är helt och hållet Annikas förtjänst, och kanske lite att Skroffan är en sjujäkla hund.
Det behövs en del finputs och uppföljning men Annika kunde inte på något sätt känna att Skroffan har ont längre.
Hon njöt nästan hela behandlingen, det kändes nog obehagligt ett par gånger och man såg att det hände massor i hela Skroff när slagg ”lossnade” och cirkulationen kom igång.
Det är jätteskillnad på Skroffan, hon rör sig som hon inte gjort på flera år vilket får mig att få väldigt dåligt samvete.
Bakbenen som jag gått och funderat över ett bra tag har fått en helt annan spänst och även fram ser det mycket bättre ut.
Nu skall Skroff långsamt byggas upp igen, för närvarande är hon ganska ömtålig eftersom hon varken har låsningar/spänningar eller riktiga muskler som håller bogen och fronten på plats.
Hon skall till exempel inte hoppa ur bilen själv och helst inte ner från sängen. Inte så lätt med en skuttig Skroffa men eftersom det viktigaste var att hon inte landar hårt – eller, ännu värre halkar – så har jag nu bäddat runt sängen med bäddmadrasser och filtar så att hon skall landa mjukt och fint OM hon inte använder sin pall (japp, hon har fått en ny pall, som även labbarna använder när de är lata och matte har när hon skall slänga upp saker på loftet men inte ids plocka fram trappstegen).
Dessutom har Skroffan fått sommarkostym, det är lite småtofsar här och var som behöver åtgärdas men det är ingen brådska. Dessvärre tog jag som vanligt för mycket i ansiktet så nu har hon jätteöron, pyttehuvud med en tjock kropp med smala fårben på. Jaja, det växer väl ut…

Och så matte, då.
Hade faktiskt ett bra samtal med Lotta i fredags där jag satt och bölade rätt friskt, i stället för de vanliga 45 minuterna höll vi på i 1,5 timme vilket Lotta verkligen skall ha credit för med tanke på natt det var fredag eftermiddag och hon med andra ord jobbade över.
Vi kom i alla fall fram till att jag skall öka Lamictalen, från 250 mg/dag till 300 – och det är antagligen därför jag har så ont i huvudet. Tål inte solen, har svårt att fokusera blicken (vilket i sig naturligtvis förvärrar huvudvärken, jag går och spänner ögonen hela tiden) och så klarar jag inte att tänka. Det hjälper alltså inte att ligga i ett tyst, mörkt rum för då far tankarna omkring och så gör det ont.
Bäst funkar faktiskt att slötitta på en film eller liknande, antagligen stänger jag av halva hjärnan då…
Hoppas att det ger med sig snart, annars får jag minska igen och det vill jag definitivt inte.
Kanske i så fall kan testa med 275 mg ett tag och långsamt trappa upp?

Vi saknar dig…

Jag vet att jag skrivit om det förut men den 14 april kommer jag nog alltid att tänka på detta ❤ .
Idag för tre år sedan var jag med om något av det värsta jag upplevt – och ändå ångrar jag mig inte det minsta även om jag önskar att det hade kunnat ske på ett annat sätt.
Jag satt och vakade hos mormor när hon tog sina sista andetag och lämnade oss för alltid. Det var inte att hon dog som var så fruktansvärt – trots allt är det ingen tragedi när en älskad människa på drygt 93 år lämnar detta jordelivet, oavsett hur saknad hon kommer att bli – utan sättet hon gjorde det på.
Jag har suttit vid flera dödsbäddar och ingen har varit tillnärmelsevis så hemsk som denna. Man kanske inte skall skriva om sådant här men döden kommer sannerligen inte lätt alla gånger, trots att den är väntad och mer eller mindre efterlängtad.
Mormors sista dagar var fruktansvärda, rent ut sagt, och jag har många gånger önskat att det fanns aktiv dödshjälp i det här landet.
Jag är glad att vi kunde uppfylla hennes vilja att få dö hemma även om det på många sätt nog hade varit lättare att lämna över till sjukhuspersonal som servat dygnet runt. Visst fick vi hjälp av hemsjukvården och hemtjänsten men att vaka, lugna och trösta gjorde mamma, Syster Yster och jag – och det var förjävla svårt rent ut sagt.
Att trösta och lugna en orolig människa som har kvar medvetandet och kan höra och förstå vad man säger är tillräckligt svårt – men hur gör man när personen sakta försvinner fast fortfarande har kvar ångesten, smärtan och oron?
Vi pratade, klappade, smekte, och lite gick nog in men det var tydligt att mormor långsamt – alldeles för långsamt – försvann utom räckhåll för oss.
Visst fick hon medicin, både smärtstillande och ångestdämpande, men det räckte inte riktigt till.
Vi satt hos mormor i skift, från onsdag eftermiddag till tidigt lördag morgon då hon tog sina sista andetag. Just den stunden var det bara jag som satt hos henne, mamma låg och vilade och vi hade skickat hem Syster Yster till sina ledsna barn som behövde sin mamma.
Och jo, de sista andetagen gick faktiskt lätt och stilla. Min älskade mormor fanns inte hos oss mer och trots att jag haft all tid i världen så fanns det givetvis massor med saker som jag borde sagt men aldrig sade.
Jag kan bara innerligt hoppas att hon visste att jag älskade henne och till fullo uppskattade den kärlek och allt stöd hon gett mig under åren – att hon alltid funnits där, trots att det nog många gånger inte varit så lätt.

Älskade mormor, sov gott! Fast om jag känner dig rätt så står du nu och bakar bullar till alla nära och kära – för det är sådan du var <3.

Skit också…

Tyvärr är det inte bättre, möjligen sämre 😦 .
Det gick ju så bra, för snart två veckor sedan var jag till och med i stallet och hade Flóa, vi hade löshoppning och även om det var jobbigare än jag hade väntat mig så kändes det otroligt bra att vara på gång igen.
Hade börjat träna lite smått med Nikka och Posh, även om det varit en hel del att fila på så var även det på gång.
Vitsen är ju att jag SKA göra saker enligt läkarna för att må bra, men ju mer jag försöker desto sämre mår jag, typ. Ändå tycker jag inte att jag har ”överansträngt” mig på något sätt utan låtit saker ta den tid de tar.
Det här känns så jävla tröstlöst helt enkelt, jag orkar inte hålla på såhär. Det var ju trevligt att få en dryg månads respit men sedan då…?
Kan inte sova trots Circadin, ska testa att öka dosen lite eftersom den är ganska låg, lipar i princip så fort jag är ensam, inte för att jag är ensam utan för att jag slipper hålla tillbaks tårarna då. Ångesten knölar omkring i magen och allt känns förjävla tröstlöst – och svär gör jag också, fast det gör jag ju alltid…
Var på vårdcentralen i morse, läkaren var väl ok men kändes inte WOW liksom, vet dock inte vad jag hade väntat mig.
Jag kunde inte med att be om melatoninrecept så jag får väl skylla mig själv. Skall kolla upp saken på nätet (tack Ia!).
Blodtrycket var aningen för högt, inte alarmerande men rätt mycket sämre än i våras då det låg perfekt.
Inte konstigt med tanke på att jag gått upp 20 kg sedan i somras och jag var inte direkt smal innan…
Jag vet att livsstilsförändringar är det viktigaste när det gäller högt blodtryck men jag orkar bara inte. Läkaren ville ”mota olle i grind” och tipsade mig om Livslinjen som är något hälso/friskvårdsprojekt med sjukgymnaster, dietister och liknande. Jättebra att det finns, desto bättre att man även kan kontakta dem via nätet för tips och råd. Skall verkligen FÖRSÖKA för jag vet ju att jag verkligen inte mår bättre av att ha det såhär – men ibland går det liksom bara inte.
Sen fick jag fysisk aktivitet på recept vilket tydligen funkar men som jag tycker är urbota dumt. Lite besviken blev jag faktiskt också för när jag säger att jag mår skit, äter för att inte skära mig och att öppenpsykvården inte funkar så kanske läkaren skulle frågat lite mer?
Fast det är ju det där med att jag alltid ser glad ut…
Jag vet inte hur jag skall göra; vc kommer att hänvisa till öppenvården som inte fungerar och i sin tur hänvisar till psykakuten som verkligen har annat för sig än att ta hand om sådant som öppenvården borde fixa.
Och även om man åker till psykakuten – vad kan de göra? Lägga in mig? Och sedan då? Visst var det bra att jag var inlagd i höstas för då var allt verkligen totalt åt helvete men det ledde onekligen inte till så mycket mer – tillbaks till öppenvården igen.
Har dock kommit fram till en strategi: Jag skall till Lotta på fredag, ett besök som är inbokat sedan länge. Kommer att prata med henne om hur jag mår, om det händer något överhuvudtaget i teamet och om Nya Läkaren alls tog upp mitt fall innan hon slutade.
Sedan skall jag beställa läkarbesök och OM jag får komma inom rimlig tid skall jag dels be att Lotta är med, dels skriva ett brev – delvis baserat på bloggen – och se till att läkaren får det innan besöket.
Får jag ingen läkartid eller om det blir ett idiotbesök igen så kommer jag att skriva till klinikchefen, och om så behövs gå ännu längre, till exempel till patientnämnden.
Nu är jag i alla fall lite arg också vilket är trevligt som omväxling mot att vara så jävla ledsen, uppgiven och ångestfylld hela tiden.
Tur att jag åtminstone kan skriva hyfsat när jag nu uppenbarligen inte lyckas göra mig förstådd muntligen.

Livet är skit, det är tydligen bara så 😦

Suck…

Har haft en dipp under påsken och mest vegeterat i sängen men försökte få lite fason på livet idag igen. Det var väl bara väntat, kan inte vara på topp jämt, men det är ändå jobbigt när de där dipparna kommer – i synnerhet som jag aldrig vet hur länge de kommer att vara.
Det var dock inte det jag skulle sucka över även om det var relaterat – Psykiatrimottagningen i Centrum (PMC) och Kontaktpunkten (KP).
Förra tisdagen hade jag lite flow och ringde en massa samtal, däribland till KP som bland annat samordnar recept och tidsbokningar till PMC. Jag behövde ett nytt recept på Circadin och tänkte samtidigt be dem skriva ut lite av min andra muppmedicin när jag ändå hade fått tag på dem – men nej, det gick inte.
Man kan nämligen bara be om nytt recept när man har max två veckors medicin kvar.
Nu är det så att det kan ta några dagar att få tag på KP, dels för att jag – och jädrigt många medpatienter på psyk – har svårt för att sitta i telefonkö och att ringa stup i kvarten och dels för att KP alltsomoftast har stängt ”på grund av hög arbetsbelastning”.
När man väl fått tag på någon på KP så skall denna någon lägga en lapp till ansvarig sköterska som ringer upp, frågar vad man vill ha för medicin, förmodligen gnölar över det man vill ha och sedan lägger en lapp till läkaren – som inte finns.
Alltså får det puttas över till ett annat team, läkaren där skall skriva ut receptet, jag skall hålla koll på apoteket huruvida mitt e-recept kommit eller inte och till slut skall apoteket ta hem medicinen och jag skall hämta den.
Smidigt? Nej. Går det på två veckor? Nej, oftast inte – och då har jag ändå min Personliga Apotekare som håller koll åt mig.
Men, men, jag fick mitt Circadinrecept – ett uttag, gäller en månad. Det här funkar ju inte!!
Om två veckor skall jag alltså tröska igenom proceduren igen, för ett nytt recept på 30 piller?
Jag har inte den minsta historik på att missbruka min medicin, dessutom, om de nu tror att man gör något annat än att ta en tablett om dagen (till exempel knö i sig hela asken på en gång alternativt sälja den i Nordstan) så kan de väl skriva ut med intervall??
Gah! Jag undrar vilken smart politiker det var som kom på Kontaktpunkten? Vederbörande har i alla fall uppenbarligen aldrig haft psykiska problem eller haft anhöriga med det.

När jag nu ändå kverulerar så skall jag även gnöla över PMC.
Sedan omorganisationen för 1,5(?) år sedan så har ”mitt” team inte haft någon ansvarig läkare. Det har varit lite inhoppare hit och dit, jag har träffat fyra olika – och då gick det ändå 8(!!) månader medan jag förgäves försökte få en läkartid och till slut hamnade på psykakuten.
Varje läkare har egna idéer och teorier och ifrågasätter tidigare läkares diagnoser och ordinationer (för att inte tala om vad de sysslade med inom slutenvården).
Det är helt enkelt inte hållbart att inte få någon som helst kontinuitet i behandlingen utan att beslut skall rivas upp och sedan bara bli hängande i luften eftersom läkaren i fråga också har slutat.
Jag var hos läkaren i slutet på januari och även om hon för all del var medkännande så var det inget bra besök.
Hon ifrågasatte i princip alla Dr Ss ordinationer, för naturligtvis visste Nya Läkaren mer om mig efter en kvart än Dr S som behandlat mig i 10 år…
Visst kan det vara bra att se saken ur nya vinklar och få nya åsikter men det finns gränser!
Nya Läkaren – som för övrigt slutade veckan därpå – tyckte att jag skulle ”se till att må bättre”. Jamen, det är väl jättebra!
Om jag bara bestämmer mig för att må bra så blir jag frisk!
Får hon det att fungera kan hon nog få Nobelpriset i medicin.
Social fobi och tvångstankar var mer eller mindre trams som det – också – bara var att bestämma sig för att sluta med.
Jo, jag fattar också att mina (före detta) grannar inte egentligen hade spionutrustning i ventilationen men det är inte bara att stänga av tankarna.
Jag måste alltså bestämma mig för att bli frisk. Och ja, jag är väl medveten om att psykiska sjukdomar påverkas väldigt mycket av hur man själv tänker och försöker men när jag sade att jag inte klarar det själv så menade hon att jag inte försökt tillräckligt eller att jag tänker fel.
Att jag var sjukpensionär tyckte hon uppenbarligen var helt vrickat för då hade jag heller inte försökt tillräckligt eller trott på mig själv.
Hon berättade om någon hon läst om som varit deprimerad, inte klarat jobb eller studier och bestämt sig för att ta livet av sig. Vederbörande hoppade från ett hustak – men överlevde, dock blev hon av med både armar och ben. Och vips! så såg hon meningen med livet och nu hade hon minsann både jobb och livsglädje trots avsaknaden av en helt fungerande kropp.
Om Nya Doktorn med det menade att jag skulle hoppa från ett hustak vet jag inte men jag tycker ärligt talat att hon var jävligt okänslig.
Att jag inte kunde äta Concerta och liknande (ADD/ADHD-medicin) eftersom jag hamnar i ett psykosliknande tillstånd – bekräftat av flera psykiatriker – var nog också bara trams från min sida.
Jag bad om att få höja min Lamictal och eventuellt även min Anafranil eftersom en av de vettigare läkarna på sjukhuset tyckte att det kunde vara en god idé – eftersom de uppenbarligen hjälper men inte fullt ut och jag inte fått maxdos så tyckte även jag att det lät logiskt – men nej, det gick inte.
Nya Läkaren skulle gå igenom min journal och se vad hon kunde hitta som vi inte testat än (mig veterligen har jag ätit mig igenom större delen av psykofarmakaavsnitten i FASS) och ja, där står vi fortfarande, drygt två månader senare.
Hon skrev inte ens ut de mediciner jag redan hade och som jag behövde påfyllning av.
Hon skulle ta upp mitt fall med teamet men om hon gjorde det så har i alla fall inte jag hört något om resultatet.
Nya Läkaren tyckte även att jag skulle gå i – tadaa! psykoterapi för ALLA mina problem beror egentligen på att jag har dåligt självförtroende och inte uppskattar mig själv. Jo, det kan väl hända att jag skulle må bättre om jag tyckte mer om mig själv men när jag sade att vi testat olika former av psykoterapi ett antal gånger genom åren och jag inte lyckas få det att funka så var det givetvis jag som inte försöker ordentligt – igen.
Om det var meningen att peppa mig så kan jag säga att hon grovt misslyckades.

Jag hade dessutom fel när jag sade att jag inte mådde bättre när Levaxinet (sköldkörtelhormon) var rätt inställt eller att D-vitamin inte hjälpte. Och jo, jag skulle inte åka på semester till Norrland utan söderöver och få sol.
Ja,ja, det är bra att få sol och ljus – men om det bara berodde på det så skulle jag väl må bättre på sommaren och sämre på vintern? Surprise, Nya Läkaren, jag funkar inte så vilket du hade vetat om du antingen frågade mig – och lyssnade på svaren – alternativt hade läst mina diagnoser som dock ställts efter noggranna utredningar efter konstens alla regler, inte ett entimmes läkarbesök.

Så ja, vad gör jag nu? Känns totalt meningslöst att gå till nästa läkare – om teamet ens har någon – men det är inte hållbart att hänga i luften heller.
Tyvärr är psykvården i Lerum tydligen ännu värre än i Göteborg, annars skulle jag bytt.
Är bara så jävla less, det borde inte få gå till såhär 😦 .