Virrigt värre

Jag var ju hos dr S förra veckan (eller, det var faktiskt denna veckan) och vi diskuterade mina insomningsproblem som jag har ibland.
Att jag helt enkelt inte kan somna är väl ok – i synnerhet som jag oftast inte skall göra något viktigt dan därpå – men ibland slår det över i ångest och det är inte ok!
Hittills har jag tagit mina kära Stesolid men dr S tyckte att det var bättre att jag tog något annat som inte var fullt så vanebildande. Följaktligen skrev hon ut en provförpackning på Stilnoct (Immovan har vi testat tidigare utan att det funkat) och så skulle jag höra av mig via Lotta hur det går.
Testade fredags kväll och de funkade sådär. Nu tog jag minsta dosen och visst blev tankarna lite lummiga men somnade gjorde jag inte. Jag tycker för övrigt inte om att bli ”lummig”, med Stesoliden blir jag liksom lagom avslappnad utan att det känns som om hjärnan är bortkopplad.
Nu är det så att man kan snedtända och göra saker som man sedan inte minns av Stilnoct vilket jag tycker är lite läskigt. (Det är väl för övrigt ingen medicin i den kategorin som är särskilt kul.)
Hemskt då att mamma på lördagseftermiddagen sade i telefon att ”Tack för att du messade I om att jag var inlagd.”
Jag kunde definitivt inte komma ihåg minsta gnutta om att jag skulle ha messat I, det sade mamma på fredagen att hon skulle göra själv. Shit!
Om jag nu hade messat I utan att veta om det, vad hade jag mer gjort?? Och vad kunde jag tänkas komma att göra ifall jag fortsatte ta medicinen?
Det kändes inte bra alls får jag säga.
Kom senare på att jag naturligtvis kunde kolla telefonen – inte sjutton hade jag messat I!
Mamma måste ha rört till det, hon ringde nämligen en timme senare och sade i princip precis samma saker som hon gjort tidigare och utan att komma ihåg att hon redan talat med mig – det var hon som var lummig efter gastroskopin. Puh!
Inte för att jag vet vem som hade messat I men inte var det jag i alla fall.
Hmm, det är lite scary det här, sömnlöshet är kanske inte så illa ändå…

Pickeluring har fått köra jakt idag och gjorde det suveränt (förutom när jag klantade till det för henne, givetvis). Får fortsätta traggla linjetag, förr eller senare skall det väl gå in.
Skroffan för sin del fick köra upplet, efteråt kom jag på att jag kunde utnyttjat de andra och gjort några sökslag åt henne.
Dagen avslutades på Ikea där vi åt sommarbuffé, fullt godkänd för 99 pix.

Lösenord

Det kommer att bli en del inlägg som kräver lösenord eftersom jag vill ha koll på vem som läser dem och de inte bara gäller mig själv. Vill ni ha lösenordet så släng iväg ett mail till helenehjelm@hotmail.com eller PMa mig (Lona) på AoH.
Våga fråga, själv törs jag aldrig fråga någon annan än Jenny…

Uppdatering

Mamma är instoppad i tryggt förvar på sjukhuset och de verkar inte JÄTTEoroade. Skönt att hon får stanna, de gör väl inte så mycket ikväll utan väntar med mer undersökningar till i morgon.
Krya på dig älskade mamma <3.

Midsommar

I år blev det en midsommar åt det sämre hållet. Den började nog så väl med sol och värme (lite väl mycket värme i och för sig) och dogsen fick sig en promenad.
Bilen är ju paj så mamma skulle hämta mig – jag är så vuxen så att jag firar midsommar med min mamma och hennes väninna! – men hon såg inte alls bra ut. Jag fick köra vilket bara det är ett tecken på att mamma verkligen mådde skit och när jag fick höra diverse symtom tyckte jag att vi skulle åka till akuten.
Men nej, mamma blåvägrade (mot bättre vetande) så vi tuffade iväg till hennes väninna M i Gråbo.
Även M som är sjuksköterska tyckte att mamma skulle åka in men det var fortsatt vägran och det går ju inte att handgripligen tvinga en vuxen människa, i synnerhet inte som mamma själv är tillräckligt sjukvårdskunnig för att inse att det inte var bra.
Midsommarfirande blev det trots allt och vi hade faktiskt trevligt, även Ms vän B var med.Sill och potatis, jordgubbar och grädde – dock inga små grodor runt en stång.
Skroffan och Nikka uppförde sig hyfsat, efter att ha ränt runt en del så lugnade de sig även om de fick vara kopplade eftersom trädgården inte har hundsäkert staket.Innan kaffet och rabarberpajen lyckades vi få mamma att ringa 1177 samt Syster Yster som som bekant är läkare och de lyckades till slut få mamma att inse allvaret i det hela och att hon var nedröstad, det fick alltså bli akuten.
Jag kunde ju kört in henne men jag hade hundarna att tänka på (som jag iofs kunde lämpat av hos Anne) så M fick köra och lovade att stanna hos mamma tills hon fått någon form av diagnos och behandling (läs: blivit inlagd).
Det känns inte alls bra det här :-(.
Dogsen fick sig en promenad i Gråbo varpå jag givetvis gick vilse och eftersom jag inte visste vad gatan som M bor på heter så kunde jag rimligtvis inte fråga efter vägen. Förbannade mig själv för att jag inte satt igång Runkeeper eller liknande så att jag kunde se var jag hade bilen alternativt bakspåra mig själv men kom på att jag kunde slå M på Eniro och sedan en vägbeskrivning från gatan jag stod på. Smart!
Vägbeskrivningen var dock inte lika smart, ”Sväng västerut och in på Xgatan”. Vadå f-cking västerut? Hur skall jag veta vilket som är väster när jag är komplett vilse och himlen är igenmulen?
Nå, jag hittade bilen och trots att vi inte alltid är så sams så puttrade den ganska så snällt hem till Tuve.
Så nu sitter jag här och väntar på nyheter från Östra sjukhuset men det lär väl ta sin tid. Jävla skit.

Skit

Hade precis lämpat av hundarna hemma hos mamma för att åka till frissan när bilen gav ifrån sig några särdeles arga pip.
Slängde en blick på instrumentpanelen och såg att oljelampan lyste. Fuck!!
Jag fick lite panik och ringde min mor som behöll lugnet som vanligt. Puttrade tillbaks de hundra meterna jag hunnit, hällde på av mammas olja och väntade förhoppningsfullt.
Nä! Fortfarande röd lampa och ilskna pip i kombination med blinkande ”STOP” (tur att lilla bilen talar engelska och inte franska… ).
Mamma fick köra mig till frissan och bilen, ja den står där den står. Tur ändå att den gick sönder hemma hos mamma och inte på någon landsväg någonstans, den ska ju tuffa iväg på kennelläger och Stockholmsträff snart!
Försökt att få tag på verkstad men det var lättare sagt än gjort så bilen får fira midsommar i Angered.

Hundträning

Igår fick båda hundarna köra vattenapportering, egentligen tycker jag nog att Skroffan var mest beundransvärd eftersom hon trots allt tycker att det är liiite läskigt att simma, just när tassarna släpper botten så att säga.
Pickelur forsade som vanligt fram obehindrat men stadgan var riktigt bra!
Idag har båda töserna fått köra jaktsök och jag får säga att de var riktigt duktiga båda två :-). Nikka har blivit mycket säkrare på att springa ut utan retning och Skroff, ja hon tuffade på som tåget och hade tom fina avlämningar vilka kan vara lite sopiga ibland. (Hon tycker att det är onödigt att lämna i min hand när hon lika gärna kan släppa dummyn på mina fötter.) 
Några dubbelmarkeringar för Nikka – Skroffan har aldrig förstått vitsen med dem – och sedan var vi nöjda för dagen. Sååå gött med ljusa kvällar även om de är fulla med knott!

PMH x 2

Idag har jag varit både hos Lotta och dr S så det har varit ett rännande på PMH.
Dr S är så himla bra, hon förstår mig precis och är minst sagt förbannad och uppgiven över Försäkringskassan.  I vilket fall så fortsätter vi medicineringen som förut, hon tror inte att det går att förbättra den utan bara se till att jag inte dippar för mycket och inte får alldeles för konstiga tankar och idéer. Förlängd sjukskrivning tom november, tills dess har FK förhoppningsvis tänkt klart. Vi skickar in en ny ansökan (har tappat räkningen på vilken det är) om permanent sjukersättning och så får vi hålla tummarna tills de blir blå.
Men en bra grej idag var att jag antagligen får ha kvar dr S trots omorganisationen och splittringen av teamen på PMH. Hon behåller några ”speciella” patienter som hon tycker inte skall behöva gå igenom att få en ny läkare. I vilket fall behåller hon mig tills FK har kommit med ett beslut. Skönt!
Är för övrigt trött på att vara snorig och hosta dygnet runt!

Skroffans njurar

Lika bra att fortsätta blogga när jag har ångan uppe!
Skroffan var ju hos veterinären strax innan vi åkte till London. Den här gången togs bara urinprov och det visade på en klar nergång av protein i urinen. Hon ligger inte på normalvärdena än men Reidun trodde att hon skulle hamna där om några månader utan att vi sätter in medicin.
Vi skall tillbaks om tre månader, Reidun sade först ett halvår men tyckte sedan tre månader för säkerhets skull. Är Skroff ok då så kan vi nog återgå till varje halvår som tidigare.
Jag fick också en kopia på svaret från njurbiopsierna fast jag blir inte helt klok på det. Inte för att jag inte begriper språket utan för att de själva inte verkar vara riktigt säkra på vad som är fel.
Kontentan av det hela – tre maskinskrivna A4 – är att Skroffan med största sannolikhet har en medfödd, ärftlig svaghet i njurarna, de utvecklades inte ordentligt i fosterstadiet. Det kan vara renal dysplasi (fd PNP) eller juvenil nefropati – eller något annat…
Tyvärr så var det bara två glomeruli som gick att titta på ordentligt och det gick alltså inte att säkert avläsa svaret från dem.
Dessutom hade hon vid provtagningstillfället en immunmedierad inflammation i njurarna men den bör ha berott på pyometran och skall ha gått tillbaks i och med kastreringen. Att Skroffan mår mycket bättre sedan operationen talar också för detta.
Hon hade mycket ärrvävnad vilket enligt Reidun inte är konstigt eftersom hon har varit sjuk så länge.
Vi vet alltså inte så värst mycket mer nu än för ett halvår sedan mer än att det är ärftligt. Jag ville ju haft reda på om det var renal dysplasi eller inte.
Efteråt har jag hört om fall där de fått ungefär samma vaga svar  vid en obduktion så jag har ändrat mig på den punkten, Skroffan kommer antagligen inte att obduceras när den dagen kommer även om det skulle vara värdefullt för rasen.
Det är faktiskt delvis en fråga om pengar och delvis är jag sjåpig. Fånigt, för när pappa dog bekom det mig inte det minsta vare sig att han obducerades eller lämnade organ men att de skall skära i Skroffans lilla kropp – näe…
Nu får jag ju då ta kontakt med Skroffans uppfödare samt med avelskommittén för cairn. Även om provsvaren är vaga så är de ganska tydliga på det där med ärftligheten och det är ju viktigt att det kommer fram!

Skroffan skroffar vidare, hon är ett litet mirakel min hund <3. Det enda man märker efter vinterns och vårens svårigheter är att pälsen är raggig och ful, förhoppningsvis är den nya som kommer upp efter min halvdana trimning lite fräschare. Annars kan jag nog leva med en dassig päls!