(Och för den som händelsevis inte fattat det så kommer Annesvalp alltså att heta Favorit eller Searover Pumas Favorit närmare bestämt. Vad han kommer att heta till vardags är dock inte bestämt än.)
Kan det vara Favorit?
Det är inte det lättaste att fota fem glada valpar, får man zoomat in en kan man ge sig på att den skuttar ur bild så fort man trycker av eller att en annan kommer och hoppar på ens hand alternativt drar i kamerasnodden.
En hel del av bilderna är alltså ganska kassa trots att jag knäppte en hel del. Jag är ju dessutom inte särskilt bra på att fota ens under de bästa förutsättningar så ja, det blir som det blir.
Ett hav av minilabbar!
De vita fläckarna är uppfödarens märkning för att hålla reda på vem som är vem. Tjejjerna däremot hade röd märkning ;-).
Tanken var ju att Anne skulle välja en av valparna men kullen var väldigt jämn. En av valparna var dock något större, hade en ”riktig” vit fläck på hakan och var väldigt social. Han lekte säkert lika mycket som de andra men man lade mest märke till honom för att han var så gosig.
Men alla var sociala och glada, alla lekte och alla var lite lagom kaxiga.
Uppfödaren Lena menade också att det var en jämn kull, hon hade inte sett några större skillnader än.
Hon tror att den här kullen kommer att bli ganska mycket fart i och rätt ”mycket hund” men det är ju bara kul. Och det är förvisso skillnad på att ha en labbe som är ”mycket hund” och en dito malle tex…
Det kändes väldigt bra med uppfödaren rent allmänt så det känns som ett bra val av både kennel och kull. Searover är ju en av de mest välrenommerade jaktlabbekennlarna så lille Favorit har en del att leva upp till.
Man blir lite trött av att leka och busa…
Vilken valp det blir till slut är alltså inte bestämt men jag tror att alla har förutsättningar till att bli bra hundar!
Lena tog fram en valpdummy som de fick leka med men de fattade inte riktigt vitsen än, träpinnen var dock god.
Vad är det här…? Går den att äta?
Ibland sitter man och funderar...
Den ÄR intressant!
Måste vila lite
Sötnöt!
Efter några timmar av fika, gos, lek och massa prat var det dags att vända hemåt. Valparna återbördades till hundhuset där tjejjerna gjort uppror och rymt från valphagen. Tror att det var fem trötta små killar som sov gott sedan!
Sedan kom problemet. Gårdsplanen var tämligen lerig och givetvis körde Anne fast.
Hon kommenderade ut mig för att putta och ja, lydig som jag är så gick jag ut i leran och puttade efter bästa förmåga.
Sade jag att det var lerigt? Om någon inte upptäckt det så är det svårt att få fotfäste i lera vilket gjorde att jag *SPLATT* trillade raklång framlänges. Jag blev LERIG!
Vi fick i alla fall loss bilen och puttrade iväg. Smart-jag tänkte inte på att be att få gå in till Lena och tvätta av mig och byta om utan gjorde det bäst det gick när vi stannade en bit bort för att rasta hundarna.
Släppte ut skroff som skroffade omkring, fixade till mig så gott det gick och sedan skulle jag stoppa in Skroff igen.
Vad jag hade glömt var att skroffeländet inte tycker om att hopppa in i bilen, alltså tog hon tillfället i akt och ångade iväg upp i skogen.
”Det verkar finnas massa vildsvin här, alldeles uppbökat” informerade Anne och menade att de kanske skulle tro att Skroff var en förrymd kulting och kidnappa henne.
Det gick till slut att lura Skroff (tack och lov så är hon inte SÅ intelligent när det gäller sånt här) och vi kunde styra kosan hemåt.
Tankade och käkade i Laxå och körde vidare. Ungefär en mil senare ringde mamma och undrade om vi stannat i just Laxå och om vi händelsevis smitit från en tanknota?
OK Q8 hade ringt upp henne via bilregistret – bilen står ju på henne – och gnölat om att de inte fått betalt för en tankning.
Nu är det ju så att Anne faktiskt HADE betalt men gjorde missen att inte spara kvittot.
Vi ringde upp tappen och det visade sig att det var helt och hållet deras klanteri. Beloppet hade inte gått igenom på kortbetalningen men det är ju DERAS ansvar att inte släppa iväg kunden innan!
De fick i alla fall Annes kortnummer och skulle dra beloppet igen. Klantigt!
Men vi blev rentvådda i alla fall och mamma tyckte mest att det var skönt att vi inte låg ihjälkörda i diket vilket var vad hon trodde när de ringde och frågade om hon ägde en grön Berlingo som befann sig i trakterna av Laxå.
Vi puttrade vidare, allt under funderingar och diskussioner om vilken valp som var bäst och om framtida hundträning och – ägande.
Själv är jag veligare än någonsin, ÄR jaktlabbe trots allt en ras jag borde ha på listan? Livet med en labbe tycks onekligen för det mesta vara rätt räkmackigt, det är mycket kapacitet men inte hälften så mycket jobbiga egenskaper som hos tex en terv.
Och den person kan knappast vara född (förutom Jenny då 😉 ) som inte faller för ett gäng labbevalpar…
Skall bli intressant att följa den lille Favorit-ligisten och se vad det blir av honom och om det är en ras för mig :-).
