Äsch

Ok, nu kommer ett gnäll-inlägg igen. Det är bara så jävla jobbigt just nu och jag orkar inte en sväng till.
Just den där känslan av nertryckt ångest är skitjobbig och på något sätt lyckas jag kombinera den med orkeslöshet. Tänk om man kunde använda ångesten till något konstruktivt i stället…

Vi har i alla fall varit i stallet idag och Baldur har fått sina tänder fixade. Han hade småsår på tungan igen och nya foderinpackningar men inte alls så illa som förra året. Då hade han ju liksom fingertoppsstora gropar i tandköttet där det hade suttit stora inpackade klumpar (det var vidrigt rent ut sagt) men nu satt det ”bara” mellan tänderna.
Istvan (vetten) trodde att han kanske var så galen i att äta gran för att det var ett sätt att försöka få bort inpackningarna, han trodde i alla fall inte att det var dumt att ge honom grangrenar.
Baldur ville som vanligt inte stå intill väggen när han var sederad, en smart häst tar ju stöd av den men B knödde emot och skulle stå mitt på boxgolvet och ragla. Och det är klart, då kan han stå mer bredbent.
Det gick bra i alla fall och B kunde stoppas in i sin box för att tillkvickna.

Sen skulle Fjölnir fixa tänderna och han visade tydligt att det här var inte något han tyckte var ofarligt. Men efter tre sprutor gick det att behandla honom också, även om han hela tiden rörde på ögon och öron och inte alls somnade som de andra. Efteråt var han så väck att han fick stå kvar i behandlingsboxen ett tag tills han kunde förflytta sig till sin egna box.
Tror att det är någon som sover djupt i natt…

Alla pållarna vaknade till och mådde bra innan jag åkte hem, nu vet jag ju att det är folk i stallet och att ffa Anita säkert slänger en extra blick på dem (Baldur står ju jämter Thor) men man vill liksom ändå försäkra sig om att de verkligen piggnar till och kan äta efteråt.

Får fundera på om det finns något vettigt bettlöst alternativ till Baldur, kruxet är att han måste ha ganska mycket stöd för att inte snubbla (och i förlägningen gå omkull).
Naturligtvis är det inte särskilt trevligt att bli uppfångad i bettet heller men vi har inte hittat något bättre alternativ. ”Vanligt” bettlöst går han inte bra på alls och hackamore vore nog idiotiskt. N, vi väntar med spänning ;-).

Bästaste Skroff <3

Skroff och jag har varit på agilitykurs på Alfa, sista gången. Har inte råd att haka på nästa kurs också, i synnerhet inte som FK och allt hänger i luften. 
Skroff ÄR helt klart den duktigaste hund jag haft (vilket i ärlighetens namn kanske inte säger så mycket) och hon tycker att det är tusan så kul. Hon springer så fort hennes små stubb-ben hinner och ja, hon är för det mesta snabbare än mig.
Dessutom var hon duktig på att sitta kvar och hålla käft, överhuvudtaget var hon fokuserad idag utom en kombination där jag klantade mig och hon började skälla och tappa koncentrationen.
Fast egentligen ser jag inte det som ett problem, hon gör det ju för att hon blir frustrerad för att hon VILL och jag inte visar tillräckligt tydligt.
Jag är i alla fall supernöjd med min Skroffa idag :-).

Som en struts…

Jag är väldigt bra att agera som en struts och då menar jag inte att jag springer snabbt eller sparas med bakfötterna utan jag är väldigt duktig på att sticka huvudet i sanden. Ser man inte eländet så finns det inte, liksom.
Men nu är det ju så att jag måste ta tag i det här med FK, med soc och med diverse annat för annars får jag helt enkelt inga pengar. Och inga pengar kan ni själva räkna ut vad det innebär.
Fast jag tycker faktiskt att det är dåligt att FK inte har hållt kontakten under det här projektet, grejen är ju liksom att folk med min diagnos har svårt för sådant och det borde väl ingå i FKs jobb att fånga upp folk?
Nu blir det retur från AF i alla fall, jag är visserligen fortfarande inskriven som ”arbetssökande med funktionshinder” men det lär ju inte leda någon vart.
Fick provsvar idag, levern mår bra och medicinerna ligger på rätt nivå så min läkare menade att det bara var att tuffa på. Jag hade ju fattat det som att vi skulle testa en annan medicin så jag får väl prata med Lotta i nästa vecka.
Inte för att jag har så stora förhoppningar med en ny medicin heller men man vet ju aldrig, en vacker dag kanske de hittar något som i alla fall hjälper lite mer.
Jag har fått Stesolid vilket mest är i förebyggande syfte, de hjälper nämligen när de står i skåpet. Om jag vet att jag har dem och eventuellt har dem med mig om jag skall till något läskigt ställe så blir jag lugnare.
Det är bara det att jag skäms skitmycket för att be om sådan medicin.
Jag fattar ju också att de helst inte skriver ut beroendeframkallande läkemedel men de har ju aldrig gnölat när jag väl ber om det, kanske för att jag inte gör det så ofta.
Men jag känner mig alltså som någon form av missbrukare som inte kan ta hand om sig själv, i synnerhet när jag hör om folk som har uppenbara problem och som försöker lura till sig liknande mediciner på diverse mer eller mindre konstiga sätt.
Tur att jag inte behöver gå till apoteket och hämta dem utan helt enkelt kan be min Personliga Apotekare att ta hem dem :-).

Jag har mindre ork än vanligt men Skroff fick i alla fall komma ut och spåra i söndags vilket hon gjorde riktigt bra. Tuffade på jättefint men på slutet när jag kom ut på en väg tappade hon bort sig lite. GLAD var hon i alla fall! Lite upplet fick hon köra också, hon fattar fortfarande inte riktigt att hon skall springa ut men när hon väl börjar jobba så gör hon det bra.
Jag trodde att hon hade bytt föremål på ett skick men när hon kom in hade hon knökat in båda föremålen i käften ;-).
Snäll som jag var gick jag ett spår med Kalle (Anne var invalido med ond rygg), tänkte att det skulle vara kul att köra med SuperSpårhunden. Lilla L och jag hade lagt Kalles och Skroffs spår på samma område, Skroff hade inga problem men Kalle som skulle ta Lilla Ls spår var ganska tveksam. Sedan fick han upp farten men då insåg jag att han hade bytt spår till mitt och Skroffans.
Well, K skall inte tävla något mer och som aktivering är det väl skit samma vilket spår han följer så han fick tuffa på där. Men även SuperSpårhunden tappade faktiskt bort sig vid den där vägen så det var inte bara Skroff som tyckte att det var svårt.

Och så har vi så klart varit hos Bästhästen. Jag har knappt ens ork att rida men hur dåligt man än mår så blir det bättre när man väl orkar släpa sig iväg till stallet. Vädret har ju varit delvis på vår sida, det börjar bli vårlikt ute :-).
I morgon kommer Istvan och skall fixa Bs tänder, hoppas att hans mun inte ser lika j-vlig ut som sist med diverse sår och foderinpackningar :-(.

GRATTIS ANNE!

I dag fyller Världens Bästa Phu år!
GRATTIS!

Eller kanske en snällare bild:

Foto: kennel Searover

Mera Favoriter :-)

(Och för den som händelsevis inte fattat det så kommer Annesvalp alltså att heta Favorit eller Searover Pumas Favorit närmare bestämt. Vad han kommer att heta till vardags är dock inte bestämt än.)

Kan det vara Favorit?

Det är inte det lättaste att fota fem glada valpar, får man zoomat in en kan man ge sig på att den skuttar ur bild så fort man trycker av eller att en annan kommer och hoppar på ens hand alternativt drar i kamerasnodden.
En hel del av bilderna är alltså ganska kassa trots att jag knäppte en hel del. Jag är ju dessutom inte särskilt bra på att fota ens under de bästa förutsättningar så ja, det blir som det blir.

Ett hav av minilabbar!

De vita fläckarna är uppfödarens märkning för att hålla reda på vem som är vem. Tjejjerna däremot hade röd märkning ;-).
Tanken var ju att Anne skulle välja en av valparna men kullen var väldigt jämn. En av valparna var dock något större, hade en ”riktig” vit fläck på hakan och var väldigt social. Han lekte säkert lika mycket som de andra men man lade mest märke till honom för att han var så gosig.
Men alla var sociala och glada, alla lekte och alla var lite lagom kaxiga.
Uppfödaren Lena menade också att det var en jämn kull, hon hade inte sett några större skillnader än.
Hon tror att den här kullen kommer att bli ganska mycket fart i och rätt ”mycket hund” men det är ju bara kul. Och det är förvisso skillnad på att ha en labbe som är ”mycket hund” och en dito malle tex…
Det kändes väldigt bra med uppfödaren rent allmänt så det känns som ett bra val av både kennel och kull. Searover är ju en av de mest välrenommerade jaktlabbekennlarna så lille Favorit har en del att leva upp till.

Man blir lite trött av att leka och busa…

Vilken valp det blir till slut är alltså inte bestämt men jag tror att alla har förutsättningar till att bli bra hundar!
Lena tog fram en valpdummy som de fick leka med men de fattade inte riktigt vitsen än, träpinnen var dock god.

Vad är det här…? Går den att äta?

Ibland sitter man och funderar...

Den ÄR intressant!

Måste vila lite

Sötnöt!

Efter några timmar av fika, gos, lek och massa prat var det dags att vända hemåt. Valparna återbördades till hundhuset där tjejjerna gjort uppror och rymt från valphagen. Tror att det var fem trötta små killar som sov gott sedan!

Sedan kom problemet. Gårdsplanen var tämligen lerig och givetvis körde Anne fast.
Hon kommenderade ut mig för att putta och ja, lydig som jag är så gick jag ut i leran och puttade efter bästa förmåga.
Sade jag att det var lerigt? Om någon inte upptäckt det så är det svårt att få fotfäste i lera vilket gjorde att jag *SPLATT* trillade raklång framlänges. Jag blev LERIG!
Vi fick i alla fall loss bilen och puttrade iväg. Smart-jag tänkte inte på att be att få gå in till Lena och tvätta av mig och byta om utan gjorde det bäst det gick när vi stannade en bit bort för att rasta hundarna.
Släppte ut skroff som skroffade omkring, fixade till mig så gott det gick och sedan skulle jag stoppa in Skroff igen.
Vad jag hade glömt var att skroffeländet inte tycker om att hopppa in i bilen, alltså tog hon tillfället i akt och ångade iväg upp i skogen.
”Det verkar finnas massa vildsvin här, alldeles uppbökat” informerade Anne och menade att de kanske skulle tro att Skroff var en förrymd kulting och kidnappa henne.
Det gick till slut att lura Skroff (tack och lov så är hon inte SÅ intelligent när det gäller sånt här) och vi kunde styra kosan hemåt.

Tankade och käkade i Laxå och körde vidare. Ungefär en mil senare ringde mamma och undrade om vi stannat i just Laxå och om vi händelsevis smitit från en tanknota?
OK Q8 hade ringt upp henne via bilregistret – bilen står ju på henne – och gnölat om att de inte fått betalt för en tankning.
Nu är det ju så att Anne faktiskt HADE betalt men gjorde missen att inte spara kvittot.
Vi ringde upp tappen och det visade sig att det var helt och hållet deras klanteri. Beloppet hade inte gått igenom på kortbetalningen men det är ju DERAS ansvar att inte släppa iväg kunden innan!
De fick i alla fall Annes kortnummer och skulle dra beloppet igen. Klantigt!
Men vi blev rentvådda i alla fall och mamma tyckte mest att det var skönt att vi inte låg ihjälkörda  i diket vilket var vad hon trodde när de ringde och frågade om hon ägde en grön Berlingo som befann sig i trakterna av Laxå.

Vi puttrade vidare, allt under funderingar och diskussioner om vilken valp som var bäst och om framtida hundträning och – ägande.
Själv är jag veligare än någonsin, ÄR jaktlabbe trots allt en ras jag borde ha på listan? Livet med en labbe tycks onekligen för det mesta vara rätt räkmackigt, det är mycket kapacitet men inte hälften så mycket jobbiga egenskaper som hos tex en terv.
Och den person kan knappast vara född (förutom Jenny då 😉 ) som inte faller för ett gäng labbevalpar…
Skall bli intressant att följa den lille Favorit-ligisten och se vad det blir av honom  och om det är en ras för mig :-).

Skroff i pyjamas

Skroff kommer troligen att lömskt överfalla och döda mig i natt av två anledningar:
1, hon har fått en ”pyjamas”
och
2, jag lägger ut bilderna på nätet.

Inte-så-glad Skroff

Suck…

Varför har jag då klätt på min stackars Skroffa en bebisbody? Har jag drabbats av total sinnesförvirring?
Nej, Skroff är skendräktig och slickar sina juver. Ju mer hon slickar, desto mer mjölk blir det. Och förutom att det stimulerar mjölkproduktionen så finns det faktiskt risk att hon slickar så mycket att hon får utslag eller annan skit. Nu slickar hon inte SÅ mycket men det är en del och därför har hon alltså en body (med hål för svansen) på sig.
Alternativet var att ta på hennes fleeceoverall men då får hon ju värmeslag.
Hon är inte så jätteglad men den sitter faktiskt ganska bra och nu har hon i alla fall upptäckt att det går att röra sig med den på.

…och jo, det kommer en fortsättning på valpbloggen alldeles snart ;-).

Fem Favoriter!

Ja, så puttrade vi alltså iväg för att titta på Annes valp :-).Resan till Örebro gick bra och vi hittade hotellet utan problem. Vi hade tur, vårt rum hade två separata enkelsängar så vi kunda ha respektive hund i varsin säng utan risk att Skroff skulle reta Kalle eller att Ka skulle äta upp Skroff.
Både Anne och jag sov sällsynt dåligt och vaknade i ottan, det var ingen idé att försöka somna om utan lika bra att gå upp.
Morgonpromenad där Skroff var ganska villrådig – var gör man ifrån sig om man är en stadshund?  Vi tog en tur runt slottet men det var inte så mycket att hurra för tyckte jag som vaknat på fel sida. Däremot fanns det en minimal park där till Skroffs lättnad.
Trots att vi åt en långsam – men god – hotellfrukost så var vi alldeles för tidiga. Att spankulera omkring i blåsiga Örebro kändes inte så lockande och inga affärer hade öppnat än så vi satte oss i bilen och puttrade iväg.
Anne körde lååångsamt men vi var ju ändå hopplöst tidiga när vi passerade Arboga (väl?) och några skyltar om ”historisk stadskärna”. Vek av och tog en liten promenad bland mysiga hus i stället. Bättre än Örebro!

Anne och Kalle på Stora torget. Jag gillar gult och jag gillar hus = fint hus!

Anne och Kalle

Sen puttrade vi vidare och så var det dags! Naturligtvis bodde uppfödaren i en ren idyll som inte blev sämre av en hög glada labradorer.
Vi hälsade på alla nio valparna och mamma Puma i valphuset där det var matdags och sedan tog vi med oss de fem hanarna (till småtjejernas förtret) till köket. Det var första gången de var i köket men det märktes inte, det var full rulle :-).

 Matdags! Mamma Puma var dock tämligen trött på sina vilda telningar vi det här laget

Sylvassa tänder!

 

Fortsättning följer…