Näpp!

I fredags var det den tredje gången på mindfulnessterapin och även om jag inte mådde piss under träffen så mådde jag heller inte bra.
Möjligen kände jag mig som en trotsig och något tjurig barnunge vilket faktiskt kan vara en riktigt trevlig känsla – när det är något jag kan göra åt det.

Det stämmer helt enkelt inte. Det stämmer inte med terapin, det stämmer inte med gruppen och framför allt så stämmer det inte med terapeuterna.
Jag har inget förtroende för dem, jag vet inte riktigt varför men vi är liksom inte på samma plan.
Självklart tar det tid att bygga upp en trygg och bra relation men nej, vi har inget bra på gång. Snarare tappar jag faktiskt tilliten till dem när jag inser att vi inte riktigt når fram till varandra. Efter tre respektive fyra gånger (jag träffade en av dem innan behandlingen kickade igång) så förväntar jag mig att de åtminstone ska lyssna på vad jag säger, i synnerhet som jag ju inte har haft på mig mitt ”happy face” hela tiden.

”Du utrycker dig verkligen bra och lyckas få så bra ord på dina tankar och känslor!” Ja, men lyssna då på vad jag säger och kör inte vidare utan att reflektera över vad faktiskt hela gruppen säger!!!

Japp, jag är arg och näpp, jag tänker inte gå kvar.
Och vet ni vad? Det känns faktiskt jäkligt bra!
Vafalls?! Ett beslut där jag hoppar av något och dessutom applåderar mig själv för det beslutet? Vad hände???
Har någon manipulerat mig i sömnen? Satt in ett chip som styr mina tankar och känslor? Gett mig någon trolldryck?

Nä, jag tror helt enkelt att det stavas Solhem, Isak och Sofia. Ska jag vara bussig mot mig själv så stavas det även Helene!
Det var förmodligen inte tanken med terapin, att den skulle vara så tafflig att patienterna blir arga och hoppar av, men hellre det än knäckt!

Att ”fröknarna” inte fixade att lägga uppgifterna och kraven på rätt nivå är en sak även om det är jäkligt klantigt. Men att de sen inte klarade att läsa av gruppen och direkt justera upplägget är dåligt.
De är ju inte nya som terapeuter och att inte märka att patienterna inte klarade deras takt är inte ok!
Efter första gången så mådde fyra av oss sex deltagare alltså riktigt dåligt vilket vi också gav uttryck för gång två. Det är möjligen snudd på att jag går över sekretessen men en av deltagarna mådde så dåligt att hon blev inlagd. DÄR borde väl stora varningsklockan ringt rejält?!?!

Gång tre, alltså i fredags, hade en annan av deltagarna hoppat av eftersom hon inte klarade övningarna.
Både hon och jag har sagt ifrån att det borde varit tydligt redan första gången att vi skulle känna efter och inte göra mer än vad vi kunde hantera.
Nope, vitsen skulle då vara att vi själva skulle inse var våra gränser gick och bromsa där.
”Tanken är att det är en rätt tuff start för att få saker att hända, 8 träffar går så snabbt!”
Jättefin tanke hörrni, med en deltagare på sjukhus och två som har hoppat av innan vi ens gått hälften av gångerna.

Jo, de försökte faktiskt mjuka upp det hela i fredags men på något sätt så fattar de inte riktigt hur snett det har blivit.
När jag sade som det var, att jag var arg både på situationen i sig och på dem, i rollen som terapeuter, så var det visserligen ”jättebra att jag lade märke till och satte ord på känslan” men jag fick på något sätt uppfattningen att det definitivt inte var deras fel att det inte gått som planerat.

Det kanske inte är deras fel att det inte funkat, men det är då INTE mitt! Jag trodde inte att det skulle bli lätt och självklart vet jag att det krävs engagemang från min sida men det är faktiskt deras jobb att ge mig de rätta förutsättningarna för det.

DÄR är vinsten med den här gruppterapin: Jag har fått ett kvitto på hur otroligt långt jag har kommit.
Jag har tagit mig till Borås själv (med hjälp av Farmor Anka-bilen, givetvis), jag har suttit i en för mig okänd grupp och visat att jag är ledsen, jag har blivit arg och till och med kunnat tala om det och, framför allt, jag skuldbelägger inte mig själv för att det inte funkade.
Såhär hade jag definitivt inte resonerat för några år sedan, då hade jag tryckt ner mig själv, tyckt att jag var urdålig och att jag inte ens klarar terapi för att jag typ är för korkad.
Det är som sagt deras jobb att ge mig rätt förutsättningar, inte mitt. Jag går där av en orsak, inte för att lösa allt själv.

Så, i morgon ringer jag Isak för att säga att jag hoppar av mindfulnessgruppen. Eftersom jag vräkt ur mig massa frustration här så slipper han förhoppningsvis få en lavin av missnöje över sig. Däremot lämnar jag gärna en utvärdering och synpunkter på hur deras terapi inte gick som det var tänkt.

Heja mig!

Tällberg, Dalarna
2016

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s