På promenad

Jag vet, det är mycket må-dåligt-inlägg just nu men that’s life.
Inatt när jag inte kunde sova så tog jag ett nytt grepp (jag försöker att inte äta lugnande/sömntabletter varje kväll för att jag inte skall bli för tillvand); jag tog hundflickorna och så gav vi oss ut och marscherade mitt i natten. Det är ju en fördel med att bo i ett större bostadsområde, det finns gott om belysta ställen att gå på även om motionsslingorna inte är tända kl 3 på morgonen.
Vi knatade närmare en mil tror jag faktiskt och med tanke på hur lat jag är så är det en rätt bra bedrift eftersom jag inte hade någon Anne som peppade mig. Faktum är att jag tänkte gå ännu längre – eller uppåt ett halvt varv till – men då började Skroffan se lite trött ut så vi gick hem igen.
Hjälpte det? Inte ett skit. I början mådde jag till och med sämre men sedan jämnade det ut sig lite. Jag kanske borde ha sprungit i stället men nu nöjde jag mig (läs: jag har för dålig kondis för att springa) med att gå i rask takt.
Fast hundarna blev väl lite glada över att få en rejäl promenad även om de nog föredrar vårt vanliga ganska sävliga tempo där de kan gå och nosa på diverse intressanta saker.
Och inte var det bättre när jag vaknade i morse – för jag somnade faktiskt till slut – för då hade jag ju ingen kvardröjande Stesolidkänsla i kroppen. Det blev alltså ännu en pissdag där till och med stallet var hemskt. Överlade med mig själv om jag skulle be någon ta Flóa men insåg att jag i alla fall inte skulle må sämre av att åka dit och det gjorde jag ju inte heller, även om det inte blev bättre.
Nu har jag dessutom röjt lite i vardagsrummet så att Anne och H kan flytta in medan de renoverar sin lägenhet.
Det blir ju intressant att bo tre pers och sju hundar varav två löptikar och fyra hanhundar på 65 m2…
Tur att Anne och H jobbar och jag åker till stallet så vi slipper springa på varandra HELA dagarna även om det säkert kommer att gå bra. Annars vore det ju intressant att släppa ihop alla hundarna och se vad som kommer ut om två månader. Labradorer lär det ju vara men vem får ihop det med vem? Och får Nikka GULA valpar, ”vi” har ju två gula hanar och Nikka har eventuellt ett gult anlag :-)? Tääänk vad söta de skulle bli!

Annonser

Strax under ytan…

…ligger alltihop och ruvar. Jag lyckas vara synnerligen normal i andras sällskap, kan prata, le och till och med skratta men ångesten krullar ihop tårna och när jag blir ensam är det som att sticka hål på en ballong.
Det där med att bli inlagd känns faktiskt rätt lockande vid det här laget, jag vet inte vad de kan göra men att slippa den här skiten även om det bara är för några dagar vore värt en hel del.
Funderar annars på att helt enkelt gräva ner mig med diverse mediciner men det blir jag ju inte bättre av egentligen förutom att det är skönt att sova bort tiden eftersom det är så jobbigt att vara vaken.
Har i alla fall kommit så långt att jag kan säga ”inte så bra” när folk frågar hur det är. Annars säger jag alltid ”bra” även om jag mår urkasst.
Red fina Greina igår tillsammans med Eva på Flóa och även om det inte hjälper så mycket så sjunker skiten lite längre ner under ytan.
Även om jag lyckas somna ett tag på natten så vaknar jag vid tretiden och sedan är det kört. Med tanke på att jag även i bästa fall behöver en hel del sömn så är det klart att sömnsituationen inte gör saken bättre.
Inne på andra dagen med minskat Lamictalintag, håll tummarna för att det hjälper!

Hos Lotta

Igår var jag då hos psyk-Lotta och det var både bra och dåligt.
BRA var att hon tog mig på allvar, först menade hon att jag mår ju kasst emellanåt men när jag nästan satt och fullipade så insåg hon nog att det är värre just nu (jag lipar ALDRIG så att någon annan än möjligtvis mamma ser det, jag kan inte).
L undrade om jag inte borde läggas in men det vill jag ju inte, dessutom tror jag inte att det skulle hjälpa så värst. Möjligen skulle jag få lite respit från mig själv och det kanske hade varit bra men nä, jag tror inte det.
Hon fick mig ändå att lova att om jag mår sämre så ska jag åk till psykakuten och om de säger att jag skall läggas in så får jag finna mig i det.
Annars pratade vi lite strategier, hon menade att jag skulle ta bort allt som jag inte orkar med och som känns som oöverstigliga berg, så om jag inte orkar med bostödet (det gör jag inte) så skall jag skita i det och orkar jag inte åka till stallet eller rida så dör inte Flóa och Greina av att någon annan tar hand om dem.
Orkar jag inte städa så skit i det med men att jag skall se till att gå ut med hundarna. Jag var lite inne på att skicka iväg dem på kollo någonstans men det fick jag inte för då skulle jag grotta ner mig i sängen totalt och inte gå upp alls.
De är ju inte vanskötta men har förmodligen upplevt roligare veckor än de senaste. Men ut kommer de och mat får de, dessutom en matte 24/7 även om matten inte är så skojig just nu.
Vi kom också fram till att det faktiskt är bättre att jag tröstäter än skär mig och det har väl L rätt i kanske. Om man nu skall välja mellan pest eller kolera så är det väl bättre att ta något som faktiskt går att ändra i efterhand. Det ÄR lättare att banta än att få bort ärr lite varstans.
Vi pratade inte om litium men L tyckte absolut att min medicinering behöver ses över, till exempel så är det ganska många av mina mediciner som ger trötthet/dåsighet och det är väl inte en så bra kombo med ADD…
Vi minskade faktiskt Lamictalen igen för faktiskt var det ungefär samtidigt som vi började höja den som jag började må riktigt pissdåligt.
Annars kan L inte göra så mycket åt mina mediciner och här kommer vi till det DÅLIGA:
Teamet har ingen läkare alls för tillfället för dr A har gått på mammaledighet och har ingen ersättare. Tydligen kan de heller inte låna en läkare någon annanstans ifrån utan skall så småningom få en underläkare vilket L menade att jag inte var så betjänt av, jag behöver en erfaren psykiatriker.
Så nu står jag uppsatt på någon lista till Sahlgrenska där de skall öppna kvällsmottagning för psykpatienter med ”riktiga” psykiatriker men det tar minst ett par veckor innan de kommer igång.
Tills dess får jag hålla Lotta i handen och åka till psykakuten om jag mår för dåligt vilket onekligen känns som att det ligger rätt nära.

Var för övrigt ute på skaldjursbuffé med kompisar igår vilket gick rätt bra men det straffade sig efteråt så det kanske inte var så himla smart egentligen. Men samtidigt tror jag att det är bra att jag kommer ut och träffar mina kompisar när det går så det är en balansgång det där. Kanske dock hade varit smartare att inte gå ut utan vara hemma hos någon…
Nu skall jag grotta ner mig och tänka på allt dumt jag sagt och gjort senaste dagarna, det är en del – åtminstone om jag dömer själv.

Farväl Henånstugan

Mitt i allt elände finns ett annat, mer påtagligt elände.
Jag har bestämt mig för att sälja min andel av Syster Ysters, mammas och min sommarstuga på Orust :-(. Det är ett gammalt torp ute i skogen där vi tillbringat alla våra skollov hos mormor och morfar och det finns otroligt många fina minnen därifrån.
Men jag kan ju inte behålla ett hus jag inte har råd med hur gärna jag än vill och hur stark anknytningen än är till mina morföräldrar.
Tyvärr behöver det göras en del renoveringsarbete på stugan som är både kostsamt och jobbigt även om man har yrkesfolk som sköter det. Jag har ju inte ens råd med driften så även om vi får lån på huset till renoveringen går det bara inte – och jag orkar inte gå och ha en värkande klump i magen av oro för vad som skall hända huset.
Nu hoppas jag att Syster Yster vill köpa ut mig, jag är egentligen inte ute efter pengarna så mycket som att stoppa utgifterna och slippa oron. Vi skall ta ut en värderingsman och även få offerter på renoveringsarbetet så får vi se hur S Y ställer sig, om hon vill köpa ut mig eller om vi skall sälja som det är.
Det viktiga är ju att vi kommer fram till ett beslut som känns bra för alla parter och det tror jag nog att vi gör.
Det gör ont i hjärtat, både att se huset som det är nu men även tanken på att någon annan skall bo där eller i värsta fall riva huset och bygga nytt på tomten, därför skulle det förstås kännas bra om S Y vill ha kvar det och låta en ny generation ungar få leva sommarliv där.
Särskilt mycket pengar inbringar det sannolikt inte, förutom att huset är i dåligt skick så är tomten ingen lyxig strandtomt med havsutsikt utan som sagt en högst ordinär skogstomt – men den betyder så mycket för oss :-(.

Orkar inte mer

Nej, jag tänker inte ta livet av mig men jag orkar fan inte mer nu. Pissdagar och skitnätter eller om det nu är tvärtom. Har jag tur så är dagarna rätt ok, jag har inte så mycket ångest utan framlever i ett komatöst tillstånd. Har jag otur så är det ångest för hela slanten och det finns ju gränser för hur mycket medicin man kan/får stoppa i sig.
Nätterna är inget kul alls, inatt sov jag mellan 1 och 3 och låg sedan och hade ångest utan att orka gå upp och göra något åt det.
Har fått en akuttid till Lotta på fredag eftermiddag och hoppas innerligt att hon kan hjälpa på något sätt fast jag vet inte hur.
Mamma ringde Kontaktpunkten i måndags och de skulle ”ringa upp” vilket de inte gjort. Visserligen stänger min telefon av sig emellanåt men då syns det om någon ringt när jag sätter på den igen.
Måste man åka till psykakuten, helst lite lagom suicidal för att få hjälp??? (Är man för suicidbenägen lägger de förstås in en och det vill jag ju inte.)
Enda positiva just nu är att jag inte skär mig. Tankarna finns där men inte känslan att jag MÅSTE göra det.
För tillfället sitter jag med gråten i halsen och ångesten i magen, har stoppat i mig lite Stesolid och hoppas att det skall verka så kan jag gå och lägga mig en stund. (Och nej, det påverkar inte huruvida jag sover på natten.)
Har inte orkat med bostödet på jättelänge vilket gör att lägenheten ser ut som förr. Jag har inte ens orkat ringa dem utan bara skickat mess att det inte går. Tänkte ta mig i kragen i morgon och ringa M-L och fråga hur vi skall göra, för tillfället har jag fullt upp med att hålla mig vid liv och orkar inte med besök alls.
Mamma skulle kommit idag och hjälpt mig men jag orkade bara inte.

Apropå något helt annat så löper både Nikka och Spice så vi har tjejmingel här, avbrutet av att Frippen kommer varje morgon. Himla praktiskt att de synkat sig den här gången i alla fall.

…och natten från Helvetet

Igår mådde jag verkligen skit, det gick bra att sitta hos Anne och H och käka (indiskt! Jag äter inte indiskt men det här var faktiskt ätbart) men sedan brakade det loss. Jag hade vidrig ångest med hysterigråt och ringde till mamma och bölade. Varken mamma eller medicin hjälpte (annars är mamma en väldigt bra, receptfri om än beroendeframkallande medicin) och när det var som värst tänkte jag faktiskt att jag skulle få ringa Anne, be henne ta hundarna och så be mamma köra mig till psykakuten.
Dock var tanken på att sitta där mer skrämmande än tanken på att sitta i min lägenhet och ha ångest så med massa medicin gick det att överleva natten.
Det går inte längre att må såhär, jag har till och med blivit sämre de senaste veckorna. Vet inte vad jag skall ta mig till men mamma får ringa den jävla Kontaktpunkten på måndag och be om en läkartid.
Dessutom är det jävla skit att bo i lägenhet för jag skulle behöva skrika som fasen men det kan jag ju inte göra. Att ta bilen till något skrikbart ställe är heller ingen god idé för körning är nog ingen hit med akut ångestanfall + medföljande medicinering… Och att gå ut i skogen funkar inte heller för det skulle höras och hur sjutton förklarar jag det för polisen att jag sitter och vrålar ute i skogen mitt i natten?

Pratade idag med Syster Yster (som är läkare om än inte vare sig farmakolog eller psykiatriker, däremot kanske hon kunde söva mig en vecka eller två?) om litium och hon tyckte att det var värt att prova. Just nu är jag beredd att testa nästan vad som helst, tur att jag inte blir glad av alkohol för annars hade jag nog supit skallen i bitar.
Krånglet med litium menade Syster Yster är att man måste ta det ordentligt, gå på regelbundna kontroller och så vidare men det fixar jag om jag måste. Nog för att jag kan slarva med tandläkare och annat – jag är en mästare på att skjuta på saker och ting – men om jag VET att jag MÅSTE gå och ta prover så gör jag det, har dessutom inte det minsta svårt för blod och nålar.
Syster Yster skulle även diskutera med en gammal skolkamrat som är barnpsykiatriker, de brukar väl inte använda litium men K är en duktig medicinare och vet vad hon sysslar med så det kanske kommer något vettigt ur det.
Återstår ”bara” att få tag på min läkare och övertala henne om vitsen med byte av medicinering. Ect finns i bakhuvudet men nä, riktigt där är jag inte. Än.

Nu ser jag fram mot en drogad pissnatt igen, livet leker verkligen.

Pissdag

Idag är en riktig pissdag, vet inte varför men jag har betydligt mer ångest än vad jag brukar ha dagtid. Kanske beror det på att jag tryckt i mig medicin så att jag sovit hyfsat i två nätter + igår på dagen så att det liksom har ackumulerats fast det tror jag egentligen inte att det gör.
Försöker vända ångesten till något nyttigt som att städa och har faktiskt lyckats diska vilket jag borde gjort för längesedan men då blir jag istället helt hysterisk om något går fel och så blir ångesten än värre.
Och så fick jag mail från Lotta att hon inte kan ta emot mig på måndag som bestämt utan jag fick ny tid 30 oktober. Det går ju bara inte, jag orkar inte så länge. Samtidigt kan Lotta egentligen inte göra något, jag tror att jag behöver någon form av läkarhjälp och ändring av medicineringen. NÅGOT måste de ju kunna göra?!