Hänt sen sist

För er som inte spenderar hela dagarna på fb kan jag berätta att Skroff blev dålig i onsdags. Vägrade bajsa och kräktes flera gånger och det inte bara ”magen-är-tom-kräkningar” utan även käk.
Nu är ju lite hundkräks inte mycket att oroa sig för men jag tänkte på det där jädrans kycklingbenet och tänkte att nu har det blivit stopp i Skroffmagen, skit också.
Lite skärrad (och sovande) som jag var tänkte jag inte på att dissikera kräkset.
(För icke djurägare kan jag berätta att som hundägare petar man glatt i både skit och spyor om det behövs, ingen äckelmage här inte.)
Jag ringde Blå Stjärnan, har inget större förtroende för dem men är det jourtid så är det. De tyckte dock att jag kunde avvakta så jag tog min slöa Skroffa och vakade halva natten. Vi hade det väl lika bra hemma i soffan som häckandes i Blå Stjärnans väntrum…
Dagen därpå var Skroff lite bättre, i stället för att svälta henne som de rekommenderat stoppade jag i henne lite mat i omgångar. Trött-Skroff piggnade till och- Tadaa! – inget kräks men frampå kvällen bajsade hon äntligen.
Skroff var lagad!
Sedan dess har hon mått toppen så jag tror att delar av benet kom upp i onsdags, nu ser bajset ut som vanligt:-).

Glädjen var dock kortvarig för på torsdag eftermiddag ringde Lill-Anita och berättade att Baldur och hon gått omkull, kunde jag komma ut och titta till Bästhästen för säkerhets skull?
Bara att slänga sig i bilen och puttra ut till stallet där jag kunde konstatera att B såg rätt ok ut, skrapad på framknäna och i ansiktet men ohalt och inget som behövde sys.
Lill-Anita var det sämre ställt med, hennes fingrar krasade när hon försökte räta ut handen så det blev en tur till akuten. Inget brutet men fingrar som gärna ville hoppa ur led så de fick fixera dem ett tag.
Jag tvättade av Baldur, han hade verkligen kört med mulen och näsborren i sanden/gruset så det var helt inpackat i ena näsborren. Fick bort det mesta och satte flugmedel runt om för att hålla kräken borta. Det är ingen rolig årstid att ha sår på! Knäna såg betydligt bättre ut än förra sommaren och de blev rentvättade de med.
Jag tror inte på att hålla på att joxa för mycket, torrt och rent skall det vara men blir det för torrt kör jag på med lite Helosan eller olivolja. Och så flugfritt förstås.
Redan på fredagen såg han bättre ut så nu i helgen har jag smort varje dag, han har lite flagor i näsan och på mulen som lätt blir fnasiga, annars verkar han ok.

På kvällen åkte Anne och jag till Råhult för att lägga spår. Jag lade först ett vägspår (dvs på, vid sidan av och tvärs över grusvägen) och sedan ett blodspår.
Skroff blev mycket upprymd när hon kände blod/viltlukten, vi har inte viltspårat på hela sommaren.
Hon fick dock nöja sig med att ta vägspåret och oj, vad hon fick jobba! Vid sidan av vägen tuffade hon glatt på men på vägen var det svårare. Hon brukar försöka lösa det med att slå från kant till kant för att upptäcka var spåret viker av, jag får ta och tänka till för att få henne att verkligen spåra även på svårt underlag.
Skroff blev ändå lycklig över att hitta sina apporter även om hon sniffade lite efter blodspåret som hon säkert mycket hellre velat ta.

Lördag morgon vaknade jag av att det regnade och åskade av bara den och tänkte att jag ooorkar inte upp och spåra! Tänkte sedan att jag skall banne mig inte vara den första som bangar, det får någon av de andra göra.
Tog alltså min Skroffa och puttrade iväg till Råhult igen och se, det blev uppehåll!
Skroff blev jätteglad över att få spåra viltspår igen och jobbade på bra. Dock kroknade hon efter ett tag, spåret var längre än jag egentligen hade tänkt. Som tur var hittade hon tillbaka – hon jobbade verkligen hela tiden så viljan var det inget fel på – och fann sin kära klöv.
Sen var hon däckad resten av dagen, mamma passade henne och för första gången levde hon inte rövare utan sov som en stock.

Själv tog jag en mellanlandning hos mamma för att sedan åka till Fiskekrogen med Anne, A, C och J för att käka skaldjursbuffé.
Jädrans vad man kan vräka i sig! Det var sååå gott och i stället för att ta lite lagom blev magen proppfull minst sagt. Fast det är ju inte direkt på grund av kopiöst ätande av kräftor som jag ser ut som jag gör…
Vi hade supertrevligt, trots att Anne glömde bort att jag var med (läs hennes blogg) så är C och J alltid roliga typer och även om jag brukar umgås med Anne och A så är det trevligt att göra det under lite lyxigare omständigheter.

Det tog betydligt längre tid än jag hade trott men till slut bröt vi upp och jag styrde kosan mot mormor där Skroff och mamma väntade.
Mormor var i upplösningstillstånd för hon skall få en ny säng på måndag och då måste hennes nuvarande väck. Att hon måste ha den gamla kvar tills den nya kommit gick inte att förklara men till slut lugnade hon sig. Det snurrar rätt bra nu på mormor.
Hemtjänsten är under all kritik och nu skall mamma göra en Lex Sara-anmälan.
Det finns vettiga personer där men från toppen och ner verkar det mest vara pappskallar som jobbar där. Definitivt inte några som valt jobbet för att de vill jobba med människor utan snarare för att de inte fått något annat arbete.
Och så går mängder med vettiga människor arbetslösa?!

Idag var det dags för agilitykurs och det var min tur att hålla i banor mm. Jag har inte pallat med att gå de två tidigare gångerna och nu var jag jättenojjig för det här.
För naturligtvis skulle alla tycka att mina övningar/banor var dåliga på något sätt, att jag var dålig på både det ena och det andra och att Skroff var en usel agilityhund med en ännu uslare förare. Ja, ni vet.
Jag är ganska duktig på att tracka ner mig själv men tog i alla fall min Skroffa och åkte dit, tänkte att i värsta fall får jag väl avvika i förtid, huvudsaken var att jag hade med mig banorna.
Det kom EN person och det var dessutom någon som jag känner sedan tidigare. Vi var alltså två pers som tuffade omkring med våra hundar!
Skroff jobbade bra, det märktes inte att hon haft ett längre uppehåll. Framför allt var hon glad och positiv. Det är hon för det mesta men jag har fortfarande den där tävlingen i bakhuvudet.
Det bästa är att nu har jag gjort min gång och behöver inte planera eller känna tvånget att jag måste dit igen utan jag kan ta det som det kommer. Skönt!

Och så har det blivit en ny hemsida. Mycket kvar att göra på alla möjliga vis men nu är den uppe i alla fall. Om jag inte vore så kass på bildredigering och programmering så hade det varit lätt att fixa men nu är det inte min starka sida så det blir en hel del trial and error och kompromisser med det jag faktiskt får ihop.

Ny vecka i korgon, nu har Skroffträningen kommit igång så då kanske jag kan få till det med Bästhästen också, med skor och på rätt köl.

Veterinärbesök

Skroff var på återbesök hos veterinären igår med sitt öra och som jag trodde så var det inte helt bra. Mycket bättre men fortfarande lite rött längst in.
Dessutom var Annika nästan förvånad att hon inte fått öronproblem tidigare, hon har tydligen väldigt vinklade och trånga örongångar, som gjorda för otit.
(Är det därför hon hör dåligt ibland månne :-D?)
Kanske tur att hon har ståndöron så att det i alla fall luftas ordentligt.
Nu skall hon fortsätta med antibaskeluskdropparna i fem dagar och sedan köra Epi-Otic varje vecka ett tag för att sedan glesa ut det till någon gång i månaden.
Jag kan ju be Reidun kika i öronen när vi skall in på nästa njurkoll i november så att det inte ligger något och pyr.
Skroff uppförde sig som vanligt väl även om hon krumbuktade lite när det gjorde ont.
Helt ok tycker jag. Det är som sagt trevligt att ha en hund som är tyst hos veterinären och som går att hantera av en person, inte hela veterinärteamet.
Annika frågar varje gång om jag inte är väldigt nöjd med Skroff och det är jag ju. Undrar varför hon inte frågade det med de andra 😉 ?

Jag har för övrigt varit duktig och börjat städa. Det såg ärligt talat förjävligt ut här hemma, jag har försökt att ha skygglappar ganska länge men till och med jag har en äckelgräns.
Nu har jag rensat, sorterat och slängt en massa tidningar, skräp och annan skit och börjar skymta ett hem där under allt mög.
(Mög betyder fortfarande inte skit eller mögel, här snackar vi göteborgska och då betyder det saker, prylar.)
Det är fortfarande en hel del kvar att göra, som att skura badrummet, men jag är på väg i alla fall.
Snart kommer dessutom bredbandsmonterarna (hur efter är inte Bostadsbolaget som drar in ett nytt bredband nu när allt fler går över till trådlöst?) och då måste det se någorlunda hyfsat ut förutom att jag måste flytta hela bokhyllan.
Gah.
Duktigast av allt är dock att jag verkligen pallrat mig iväg och slängt grejerna i grovsoprummet, inte bara samlat dem här hemma på hög. Läskigt, jag har fått ta det i omgångar, men duktigt :-).
Funderade ett tag på om man inte kunde tvinga Anne att ta en kasse varje gång hon går till bussen men det är väl karaktärsdanande att göra det själv…

Blaj

Var hos Lotta igår (fast egentligen blir det i förrgår för vi har passerat midnatt), lämnade FK-pappren till henne så skall hon be Dr S att skriva ett sjukintyg som gäller april-juni. Det hjälper troligen inte men jag måste ju försöka. Annars blir det soc, jippiie!
Inte för att jag skäms över att gå på soc, den gränsen har jag för längesedan passerat, men just att de skall ha sådan jädra koll tycker jag är jobbigt.
Jag är ju inte precis den bästa på att fixa och dona med papper som skall skickas in och att hålla kontakt med myndigheter men det får väl gå som det går.

Några dagar upp och sedan några dagar ner. Försökte få lite rutin och ordning på livet igen men orkar inte.
Skulle rida lektion på måndag, tänkte att det kanske kan få mig att ta tag i ridningen igen men så har Baldur tappat en sko. Typiskt…
Iofs brukar Hovslagar-Håkan vara snabb och komma när man ringer om tappskor men jag skall ju dessutom till vetten med Skroffs öron (resten av Skroff får också följa med, inklusive kycklingbenet i magen) på morgonen.
Hoppas att nästa vecka för med sig lite energi, moahahaha.

Orust-tripp

Idag har Anne, jag och hundarna varit på en liten tripp till Orust.
Först till stugan i Henån där vi käkade lunch varvid Skroff roffade åt sig ett helt kycklinglår och svalde det utan att tugga. Jippi.
Bara att hoppas på att magen klarar av det, är lite trött på att åka till vetten för att hon svalt något hon inte borde.
Sen gick vi på svampplockartur och på hemvägen till stugan hamnade vi i ett gult hav av kantareller, inte ens jag kunde missa dem.
Annars så kan jag i princip inga svampar förutom kantareller och trattisar. Och som det har visat sig kan jag tydligen inte trattisar heller för Anne och jag har insett att vi nog oftast plockar trumpetsvamp…
Vi borde ha fixat i trädgården och huset men det är liksom så mycket som behöver göras så man orkar inte börja någonstans.
I stället slappade vi ett tag, Skroff blev lite trimmad och fick ett minilydnadspass.
Dags att tuffa vidare och vi styrde kosan till Göksäter (mini-Ullared) där vi hittade diverse prylar vi inte visste att vi behövde.
Nästa stopp var på Rossö där Frippen badade och var en dykodor medan Skroff nöjde sig med att blöta underredet.
Sista anhalten blev på Tjörn där vi provianterade och sedan satt och käkade med utsikt över havet och Tjörnbron.
Sämre kan man ha det!

Lotta-möte i morgon, vi måste på något sätt få ihop papper till FK. Alltihop skiter sig på de där förargliga april-juni, eftersom jag inte var officiellt sjukskriven då får jag inga pengar för senare period heller. Fattar inte riktigt resonemanget…
Dessutom får vi diskutera senaste medicinen, mår inte ett dugg bättre av den, bara svettas som en tok.

Kalas och annat

Trots det som hänt så går livet vidare, i alla fall för oss som står lite på sidan av.
Sålunda var det 8-årskalas igår för äldsta systerdottern Elina. Och är det något som kanske kan skingra sorgen lite så är det nog dessa härliga ungar, att se att livet får en ny chans eller hur man nu skall uttrycka det.
Å andra sidan är det ganska knäckande att tänka på att två barn fått med sig något att bära genom livet som ingen borde utsättas för. Det är klart att det är synd om de vuxna inblandade också men… jag tänker mest på K och J.
Men igår var det alltså kalas och fasen – jag tror banne mig att den biologiska klockan har fått lite fnatt. Eller så behöver jag helt enkelt en ny valp :-D.
Jag satt med lille Malte en hel del och han är verkligen urgo. Men det är ju ganska stor skillnad på att vara lekmoster som töserna kallar mig och att vara mamma, det senare skulle jag aldrig klara av.
Att ge ungarna den trygghet och styrka som syskonbarnen får skulle inte stå i min makt men jag beundrar faktiskt syrran för hennes familj. (Det är ju något jag gjort sedan vi var små; beundrat henne, men anledningarna ändras liksom…)
Däremot kunde Syster Yster inte svara på frågor som när Skroffs örondroppar borde börja verka och diverse andra hundmedicinska frågor och titta i Skroffans öra ville hon inte.
Fasen, det kan väl inte vara så stor skillnad på ett Skroff- eller ett Ylvaöra?
Nu var ju Skroff iofs inte med ändå men i alla fall…
Skroff levde nämligen loppan hos A och när jag kom för att hämta henne tyckte hon inte alls att hon skulle följa med hem. Kul att ens hund uppskattar en :-S.
(A tycker att Skroff är besvärlig för hon vill ligga på hans mage och titta på tv men det får hon inte. Jag menar att det är en ynnest att få ha Skroff på sig i soffan men vi har lite delade meningar där.)

Idag var det sök, Skroff tyckte som vanligt att det var skitkul. Däremot lät hon som en astmatisk bulldogg, en kombination av exaltering och dålig kondis. I alla fall det senare får jag ta och åtgärda. Gullunge!
Den här gången hade jag dock varnat figgarna att Skroff är glupsk så att de skulle hålla ordning på sina fingrar!
Sen kunde jag ju räknat ut att jag inte skulle palla med agilitykursen med den här veckan i bagaget. Jag har kommit till punkten att när ingen annan kommer i kläm egentligen (förutom att de andra får släpa på mer hinder och Skroffan då) så finns det faktiskt ingen anledning för mig att pressa mig förbi lipgränsen där jag bara mår dåligt vilket sedan sitter i under flera dagar.
I stället åkte jag hem till mamma för att överlämna FK-papprena till henne så att hon kan ringa och fråga vad tusan vi skall göra. Hade jag fixat ett bostöd så hade väl vederbörande kunnat hjälpa mig med det där men det har jag fortfarande inte vilket innebär att det som vanligt blir mamma som får göra allt.
Ärligt talat, när jag läser intygen från AF Samverkan och PMH så undrar jag lite hur det står till i skallen på FK (och på politikerna icke att förglömma) för det framgår med all önskvärd tydlighet att jag har ett ganska stor psykiskt funktionshinder och är deprimerad. Vad mer behövs liksom??
Jag kan rimligtvis inte vara den enda som inte riktigt fixar att anmäla hit och dit på rätt sätt just eftersom jag har de problem jag har, det är ju därför det är just ett funktionshinder. Nötter.

En snabbis till stallet för att pussa på en blöt B och när jag väl parkerade hemma så vräkte regnet ner. Skroff satte sig under bilen och vägrade komma fram så jag fick hala fram henne med hjälp av kopplet och sedan släpa på henne tills hon insåg att det var smartare att springa för att snabbt komma in än att streta emot.
Hon får en synnerligen skojig liten mittbena när det regnar på henne, i synnerhet när hon är lite lurvig som nu :-).

Chock

Det känns mest overkligt att Daniel är död. Jag visste ju att han var sjuk och att han hade sådana tankar men det är ett stort steg från att tänka till att verkligen ta livet av sig.
Inte för att vi stod varandra så nära men Daniel och jag har alltid kommit väl överens och i och med att det bara är (var?) ett år som skiljer oss så har vi delvis vuxit upp tillsammans.
Jag har fler sysslingar men dem träffar jag aldrig, vet faktiskt inte ens vad de heter.
Naturligtvis är det värst för Daniels familj och jag tycker att det är fruktansvärt att J hittade honom hängandes i hallen. Kunde han inte ha fixat det på annat sätt?
Vilken upplevelse när man är 11 år :-(.
Jag hoppas nu att barnen får all hjälp och det stöd de behöver, givetvis gäller det också de vuxna men det är inte samma sak.
Samtidigt känner man sig maktlös. Det finns ingenting jag kan göra för att hjälpa till och det fanns inget jag kunde gjort för att förhindra det hela. Daniel fick behandling men uppenbarligen räckte den inte till.
Hörde i något TV-program en psykiatriker säga att inom alla andra medicinska inriktningar är det accepterat att man inte ligger på en nolltoleransnivå vad gäller dödsfall, han menade att det var orimligt att just psykiatrin skulle lyckas rädda alla sina patienter när inte de andra klarar det och kanske har han rätt.
Men det känns så jävla onödigt!

Det känns ju lite futtigt i jämförelse men som en extra putt nedåt har jag fått brev från FK. Eftersom jag inte var aktivt arbetssökande april – juni i år kommer jag sannolikt få avslag trots att jag söker pengar from juni då jag har läkarintyg. Jag vet ärligt talat inte vad jag skall göra mer än att be mamma ringa dem och höra om det finns några andra möjligheter. Jag kan ju absolut få intyg på att jag inte var arbetsför då heller men tydligen hjälper det inte att få intyg i efterskott…
I FKs ögon existerar tydligen inte möjligheten att man faktiskt mår så dåligt att man inte orkar med pappersexercisen eller att kontakta berörda myndigheter.
Dessutom har jag inte orkat med att ta hand om de papper som faktiskt har kommit (tex utvärderingen från AF Samverkan). De ligger här någonstans men det gör även en miljon andra prylar varav mycket skräp. Skit, det var det där med boendestöd…
Jag har i alla fall inte riktigt lika illa hemma som de där samlarna på Kanal 5, här ligger förhoppningsvis inga mumifierade kattlik eller hundskit på golvet ;-).

Sov gott Daniel, jag hoppas att du funnit frid nu.

Skit er i näven, FK

På vägen hem från Halland idag ringde telefonen. Och ser man på, det var Försäkringskassan!
Försäkringskassan undrade varför jag inte står skriven som aktivt arbetssökande på AF vilket jag enligt dem borde vara.
”Jamen jag är ju sjuk” sade jag vilket till och med FK borde ha fattat vid det här laget, förutsatt att de kan läsa inantill.
FK ifrågasatte detta eftersom jag mellan april och juni i år inte har något läkarintyg, vad kunde det tänkas bero på?
Jag försökte förklara att jag inte visste att det behövdes eftersom FK inte hade upplyst mig om det – jag har ju heller inte ansökt om eller fått pengar för den perioden.
Vad tror de själva, om de har en person som är förtidspensionär på 50% sedan många år tillbaka och har varit heltidssjukskriven sedan 2003, kommer i retur då det inte funkar ens på AF Samverkan och sedan inte hörs av på några månader? Kan det möjligen, kanske, eventuellt bero på att personen i fråga inte mår så bra vilket framgår av senare läkarintyg eller tror de verkligen att jag glad i hågen deltar i AFs vanliga ruljans och söker jobb??
Hallå???
Har det möjligen fallit dem in att lyfta telefonluren, slå en pling och undra hur det går för mig? Det är liksom meningen att FK skall vara på min sida…
”Dessutom”, fortsatte jag, ”så svarar ju inte ens min handläggare på mail.”
”Menar du mig?” frågar FK-människan.
”Nej, jag menar Sara vadhonnuheter” svarar jag.
Men oj, FK har visst glömt att upplysa mig om att Sara vadhonnuheter inte längre är min handläggare utan att det är personen jag pratar med. Är det för mycket begärt att Sara vhnh svarade på ett av mina mail och hänvisade mig till min nuvarande handläggare??

Jag fick i alla fall irriterat höra att jag kan ju inte bara stå på AF och inte söka jobb, och återigen frågan varför jag inte är aktivt arbetssökande (att jag finns i FKs papper sedan 1998 har tydligen trillat väck).
”För att jag har psykiska funktionshinder, jag kan ju för faan inte ens prata i telefon med dig” skriker jag. (Det är nästan trevligt när de där funktionshindren faktiskt tittar fram och jag inte alltid är snäll och säger ja och amen till allt.) 
Eftersom jag trots allt egentligen är en ganska artig och väluppfostrad person så lägger jag dock inte till ”skit dig i näven” eller slänger på luren men det var nära.
”Jamen då skall du väl inte vara inskriven på AF?”
GAAHHH!!!
Det är ju för faen FK som sagt att jag skall vara det!

Jag vägrar faktiskt att ta skit för att jag inte gjort exakt som man skall när de inte kan ge ett vettigt svar, dessutom har jag inte ansökt om pengar mellan april och juni så jag förstår inte riktigt varför hon är upprörd.
Ärligt talat tycker jag att det är deras jobb att fånga upp folk som mig, de kan i alla fall höra av sig om ny handläggare och vad som händer när man blir återskickad från AF Samverkan.
Nu är det väl iofs inte bara min handläggares fel utan hela systemet men helt klart tycker jag att de kunde ha en annan attityd och inte utgå från att jag gjort fel med flit eller, som det i undertonen lät på henne, som om jag fuskar på något sätt.

Sök-Skroffan

Skroff har tränat lite sök igen och tyckte att det var superkul. Att få springa, träffa folk och dessutom käka mums är så klart oslagbart för en liten social Skroffa.
Visserligen fick hon väldigt lätta skick med dyk-upper men hon tuffade på fint.
Jag har ju inte som mål att tävla utan ser det som kul aktivering, dessutom kanske jag lär mig något inför en tävlingshund någonstans i en avlägsen framtid.
(Fast jag tvivlar på att jag kommer att komma till skott, jag är helt enkelt inte tillräckligt tävlingsintresserad och dessutom tycker jag att det är tråkigt att peta för mycket med detaljer.)
Efteråt åkte vi till Grindstugan vid Jonsereds Herrgård och fikade. Rekommenderas!
Det är dessutom väldigt vackra omgivningar, vi tog en promenad i skogen och det gav mersmak. Hit skall vi helt klart återvända!
Det känns bra att Skroff har fått jobba lite igen, i början på sommaren låg träningen nere pga hennes magproblem och sen har jag helt enkelt inte orkat engagera mig mer än något enstaka spår eller upplet.

I går var det 93-årskalas för mormor och det gick väl bra. Hon ville inte ha någon present (eftersom hon ”ändå snart skall dö” men fick i alla fall en fin blomma (gul!) att ha på boendet tills hon flyttar hem igen.
Det känns lite konstigt att ha mormor så här nära och det ger faktiskt lite press. Jag borde liksom gå dit mer eller mindre varje dag när jag ändå är ute med Skroff…
Det känns futtigt att inte orka med det när jag tänker på hur mycket mormor alltid har ställt upp för oss ungar, hon har varit som en andra mamma och dessutom tillbringade vi hela somrarna med henne och morfar uppe på landet.

Jag tror att mitt mående har börjat vända, det känns inte riktigt lika jobbigt längre även om det inte är bra. Kanske åtminstone kan ta tag i ridningen igen och ringa de där samtalen som jag skjutit på hela sommaren.

Jenny förresten, min mamma säger att den där Jenny måste vara en väldigt snäll och klok tjej. Och det är du ju :-).

Blodtörstodoren

Jag satt i godan ro och käkade frukost i morse när den fd snälla labradoren plötsligt högg mig i benet där jag har ett sår. Att säga att blodet sprutade är väl att ta i men nog rann det allt.
Måste vara för att han fått i sig lite av Paffens mat, han äter rått kött och det kan ge blodtörstiga hundar.

Skroff och jag är hemma igen efter vår hundpassningsvecka, det är inte så kul att byta As mysiga hus mot min sketna (i dubbel bemärkelse, varav den ena bokstavlig) lägenhet men samtidigt är det rätt skönt att vara hemma igen.
Vad Skroff tycker behöver jag inte fundera över, så fort jag började möblera om i bilen inför hemfärd stack hon iväg och vägrade komma i närheten av bilarna. Dumskroff.
Hon ser för övrigt fånig ut för tillfället, jag började trimma igår och för omväxlings skull startade jag med huvudet. Med andra ord har hon nu ett litet (schnauzer)huvud och en stor lurvig kropp, dessutom är inte det onda örat ordentligt trimmat för jag tänkte att det kanske ömmar om man håller på och drar i det.

Mammas husstädning går framåt men hon kunde ju bott i en tvåa eller så, inte i ett femrumshus på 170 kvadrat. Eller så kunde jag varit smart och begränsat min present till kök och bad så hade jag varit nästan klar. Men numera har mamma reklam-rent kakel i alla fall… (och det utan diverse konstiga medel, såpa is da shit).

Lilla L, kom på att vi är inte hemma på söndag så det sket sig.

Och ja, jag skämtade angående hundar som äter rått kött men faktum är att det går skrönor om att hundar blivit aggressiva av att ha ätit rött kött. Jomenvisst.

Pust igen

Skulle idag vara en snäll dotter och hjälpa min mamma med hennes massakrerade trädgård (det är inte Frippen som varit framme utan den har blivit omdränerad) och flytta tillbaks några trätrallar och en trappa. Jomenvisst. Med tanke på att jag knappt orkade lyfta ett hörn så var det rätt döfött eftersom jag definitivt är den starkare av oss.
Medan vi stod där och pustade och stånkade så kom mammas granne ut och antagligen såg vi ut som två fruntimmer i nöd så han ryckte in med en hjälpande (stark) hand. Vad som  är lite pinsammare är att även hans hjärtsjuka hustru hjälpte till.
Till slut, efter ett antal timmar låg grejerna på plats även om det vippade lite mellan trätrallarna.
Jag undrade för övrigt vilken superstark karl som varit framme för att ta bort trallarna och trappan men tydligen hade fixar-Erik insett sitt underläge och låtit grävmaskinerna lyfta. Det förklarar ju saken med tanke på att vi fyra personer knappt fixade det .
Vi hade helt klart behövt starke A!
Mamma fick dock pröjsa genom att ge mig mannagrynsgröt, grannarna ville konstigt nog inte ha så de får varsin vinare i stället. Prioriteringarna är helt klart olika här i livet!
(Jag hade nog iofs kunnat få gröt ändå men vad gör man inte för att glädja sin gamla mor…)

Skroffs öra är lite bättre, jag blir inte klok på om hon behöver gå till vetten eller inte så därför avvaktar jag. A anser ju att Anne och jag ränner dit för minsta lilla, nu verkar det inte göra ont längre och är mindre rött så ja…vi får se helt enkelt.
Med min vanliga tur lyckas jag väl pricka in en akut otit på helgen.

Frippen börjar bli stor pojk, igår lyfte han på benet för första gången! Lite vingligt och vilset men jo, det skall nog bli karl av honom med.
Mamma är för övrigt helt fascinerad över att små pojkhundar sitt-står när de kissar för att sedan av sig själva börja lyfta på benet och markera.
Uppenbarligen är det mycket hormoner i skallen på den lille just nu för han försöker rida både på Paffen och Skroff. Paff är ju så dum-snäll så han protesterar inte utan står bara och ser lidande ut tills man säger åt Frippen.

Mormor är mycket sämre, framför allt börjar hon bli virrig :-(. Min älskade mormor som alltid haft ett superminne glömmer nu var hon lagt handväskan och blandar ihop oss barn och barnbarn. Inte när hon träffar oss men hon har svårt att skilja på vem av oss det var som gjort eller sagt ditten eller datten när vi var yngre.
Helt normalt när man skall fylla 93 men hemskt ändå.
Dessvärre är hon inte glad-virrig som Raskva (om man nu kan jämföra en människa och en hund) utan orolig och nervös.
För tillfället är hon instoppad på ett korttidsboende eftersom hemtjänsten inte klarar av hennes behov men tanken är väl att hon skall hem så småningom.
Själv vill hon bo hemma den tid som är kvar men jag tvivlar på att det går att ordna, med en bra hemtjänst hade det kanske funkat men den är ju urkass och nu när mormor blir allt sämre märks det mer och mer.
Hon fyller som sagt 93 på torsdag och om jag skall vara helt ärlig hoppas jag för hennes skull att det blir sista födelsedagen. Det måste vara fruktansvärt att ens förmågor försvinner och man vet att det bara kommer att gå utför.

Lilla L: träna söndag??