Under belägring

Jag har funderat ett tag på att skriva ett inlägg om Hammarkullen. Om hur det är att bo i en stadsdel som kommunen verkar göra sitt bästa för att glömma, hur det känns att gå förbi byggnader och grönområden som vansköts och som tillåts förfalla vare sig det är kommunen eller privata företag som äger dem.
Att vi Hammarkullebor som mest verkar ses som en stor seg klump som bara kräver och kostar pengar faktiskt är drygt 8000 individer där de allra, allra flesta vill ha ett tryggt och välskött samhälle där skolorna och andra samhällsfunktioner fungerar som de ska. Precis som vilka göteborgare som helst.
Kanske allra mest om hur det är att barn och ungdomar växer upp utan den utbildning, det stöd och engagemang som många av dem så innerligt väl behöver.

Men även om hur det går att vända, att det hjälper att satsa på skolor och att göra extra insatser.
Nytorpskolan där jag själv gick på låg- och mellanstadiet är ett strålande exempel. Efter år av skadegörelse, skyhög elevfrånvaro och dåliga studieresultat så fick skolan en rektor som vågade satsa.
Hon såg eleverna, hon trodde på dem, hon skaffade det där extra stödet och de engagerade lärarna – och fick fantastiska resultat redan första läsåret.
Sannolikt vändes framtiden för en hel del av eleverna till det bättre och risken för kriminalitet och drogberoende minskade rejält.
Baksidan av det hela? Budgeten spräcktes och de extra kostnaderna måste betalas tillbaka.
Samhällsekonomi är komplext och svåröverskådligt men har vi råd att inte göra de här satsningarna i förorter som Hammarkullen?

Men allt det där faller platt till marken efter de senaste veckornas händelser.
Hammarkullen är inte en bortglömd förort längre, vi får uppmärksamhet från såväl kommunen som från media – ja, från hela landet.
Gängkriget har trappats upp och vi är snarare en stadsdel under belägring.
Vi har hamnat mitt i skiten och det är fan inte roligt att bo i Hammarkullen just nu.
Polisen som sällan brukar komma på utryckning ens när det gäller pågående brott som narkotikaförsäljning finns här mer eller mindre hela tiden.
Jag vet inte riktigt om jag skall se det som positivt eller negativt att jag möter dem varje dag. Det är naturligtvis bra att de försöker ha läget under kontroll och har en ökad beredskap men anledningen till att de är här är skrämmande. Risken är dessutom att de funkar som en trigger och ännu lättare gör att det smäller här.
Både polisen och gängen sätter upp vägspärrar för att ”ha koll på vilka som rör sig i området”. Farmor Anka-bilen och jag ser knappast ut att höra till någon av ligorna men personerna i bilen framför kanske gör det och vad i helvete gör jag om det smäller?

Var och en är sig själv närmast och jag är självisk och hoppas att om det smäller – eller snarare NÄR det smäller – så sker det i Backa och inte här.

Charlie nedanför vårt hus
Yeii, vi bor i Hammarkullen!

Solhem å sånt

Just nu är jag varken personlighetsstörd eller bipolär, vi stoppar in nästa diagnos som är unipolär. I princip samma sak som bipolär fast man har bara ner-perioder, ingen hypomani. Med andra ord, mer eller mindre kronisk eller åtminstone recidiverande depression.
Det låter rimligt men det hade de väl kunnat komma på lite tidigare?
Tack så j*vla mycket för ingenting, psykiatrin i Göteborg! Fast det är inte ens ”ingenting”, snarare har de klantat till det med att tappa bort min journal, glömma bort att skicka remissen otaliga gånger och till sist skickat en ofullständig remiss med fel diagnos.
Personlighetsstörning har egentligen aldrig varit aktuellt så var fasen fick PMC det ifrån?
Omväxling förnöjer, heter det ju, men det behöver inte gå till överdrift!

Nåväl, jag har träffat Psyk-Isak igen för en sammanfattning av nuläget och vad som väntar framöver.
Jag ska som sagt eventuellt flytta över till Mottagning Centrum (fortfarande i Borås) men de behöver inte ett års övergångstid som det vanligtvis är utan de förlitar sig på Solhems iakttagelser under de senaste fyra åren.
Jag slipper tack och lov att dra ner på medicinen, annars kan det vara aktuellt att minska eller sätta ut vissa läkemedel för att karakteristiska symtom ska visa sig och underlätta en korrekt diagnos. Skönt!

För andra gången under vår tid tillsammans lyckades jag få Isak tårögd. Förra gången var det för att jag hade fått en partner vilket fick honom att bli både blank i ögonen och att stamma, den här gången var det för att jag har blivit arg! 😀
Alldeles lagom, konstruktivt arg med en himla bra känsla efteråt och det är då inte ofta det händer! (Jag är faktiskt riktigt stolt över mig själv, annars känns ilska bara som en destruktiv kraft, nu börjar jag lära mig att använda den på rätt sätt. Den lilla bitchen på min högra axel växer, yeii!)

Vad som hände med mitt arga utbrott är en lång historia men den inkluderar (påklädda!) grannar och att fräsa ifrån och sätta ner foten för någon annan. Jag kan!
Sen får jag väl ta mig ett snack med Fröken Norrblom och hennes raggige polare som givetvis ändå ville pussa på och fjäska med objektet för ilskan.

Lite ovant för Isak också, annars brukar han behöva jobba med sina patienter för att de inte ska få så stora vredesutbrott men han trodde inte att det var så stor risk att jag skulle gå bärsärk…

Framöver väntar en Skidutredning som jag inte har en aning om vad den innebär men sen kan de ta bort min felaktiga personlighetsstörning. Blir det då en störd personlighetsstörning?
Sen ska de ha en vårdkonferens och fundera på var jag hör hemma men tillsvidare har jag kvar Solhem och ”min” Isak. Han är faktiskt jäkligt bra, jag har haft enorm tur som fått både honom och Sofia.

I oktober börjar en ny ”Mupp-grupp”, det vill säga gruppterapi. Den här gången är det ett pilotprojekt i Mindfulnessbaserad beteendeterapi, det blir ganska intressant faktiskt.
Tänk vad man kan förändras på några år, för tre år sedan hade jag varit skitskraj för en ny gruppterapi, nu ser jag fram emot den även om det blir jobbigt. Träffar en gång i veckan, sedan har man dagliga hemuppgifter.
Återkommer med rapport!