Nu har Mulflickan fått tid till Blå Stjärnans rehab. Jag hoppas att de kan hjälpa henne, för tillfället är hon visserligen ganska pigg men hon har fortfarande ont.
Har bestämt mig för att inte operera hennes juver utan hon får ha sina knölar. Hon är trots allt en gammal hund nu även om jag fortfarande tänker på henne som en unghund (eller i varje fall som en lagom vuxen hund).
Just nu ligger hon och Råttsorken och gnager på var sitt märgben med frusen pölsa-fyllning. Vad jag inte tänkte på när jag gjorde dem var att pölsa LUKTAR. Inte konstigt med tanke på det äckliga innehållet, man blir smått illamående. Får nog hålla mig till köttfärs, blodpudding och leverpastej i fortsättningen. Hundarna är nöjda i alla fall.

Idag skulle jag egentligen gjort utbildningskontroll (”uppkörning”) med en annan körlärare men eftersom det var mörkt passade vi på att träna mörkerkörning i stället vilket kändes rätt onödigt. Även om jag inte gjort mörkerkörning på körskolan tidigare har jag onekligen puttrat omkring i mörker en hel del. Det blev godkänt i alla fall, skam vore väl annars om jag inte kunde fixa det. Lite läskigt var det att köra med Roger och inte med vanliga Kristina men det gick bra det med. Roger pratar så mycket så det gör inget att jag blir nervös och inte vet vad jag ska säga. Det räcker med att stoppa in ett ”ja” lite här och var där det verkar passa bra.
I vilket fall så gick körningen bra, jag var lite nojjig att Roger skulle säga något i stil med ”Herregud, har du tid för uppkörning, den är det nog bäst att skjuta på ett år till” men han tyckte bara att det var så roligt för jag blir försten ut att göra den nya svårare uppkörningen. Typiskt!
Han konstaterade dessutom att pressen kommer att vara där för att intervjua den förste som kuggas enligt det nya systemet. Jippie, jag kan alltså få komma i tidningen bara för att jag inte kör tillräckligt miljövänligt. Visst är det bra att de tar med miljöbiten men just på uppkörningen kanske man inte är som allra bäst på att tänka miljömässigt.
Å andra sidan trodde Roger att de är snällare i början, jag för min del tror tvärtom, att de vill statuera exempel och är ute efter att kugga stackars elever.

I morgon kommer en Tv-man och installerar en mojäng som skall registrera vad jag tittar på och sedan rapportera det till nåt ställe som mäter just sånt. Som tack för mitt deltagande får jag lotter varje månad så då kan jag ju hoppas på att äntligen sopa hem den där storvinsten som skall göra att jag kan leva i lyx resten av livet. Hittills har jag vunnit 10 spänn, alltid något. Man fick nämligen en lott som tack för att man öht skickade in en svarsblankett.

Jag har insett varför jag inte har några mattor förutom i hallen. Hundarna (alla utom Mulen) har nämligen använt hallmattan att spy på, vilket gjorde att jag kom på den ljusa idén att jag skulle tvätta den. Hade jag varit lite smart hade jag naturligtvis dammsugit mattan innan jag lade den i badkaret men nejdå, jag hivade i eländet i badkaret och tänkte att en sån liten matta var väl lätt att tvätta upp. Ha! Efter ett otal tvättar och sköljningar så kom det fortfarande ett smärre Sahara ur mattan även om sanden så småningom var ganska ren. Att det dessutom blev stopp i avloppet kom naturligtvis som ett brev på posten.
Och här kom då nästa smarta drag av Helene: propplösaren. Hällde glatt i propplösarmög i avloppet och lyckades hälla vatten i propplösarflaskan. I n t e bra! Flaskan började pysa varpå jag skruvade på korken. Och vad f-n gör man sen? Hur frätande blir skiten? Blir den explosiv??? Varmt blev det i alla fall, flaskan blev riktigt het och jag betsämde raskt att det nog var bäst att göra sig av med den. Skulle den smälla eller frätas sönder så var det bättre att den gjorde det i sopnedkastet, alltså gick jag raskt ut och dumpade flaskan i sopsugen. Det har inte smällt än så jag var väl som vanligt övernojjig.

Eländes elände

Kollade igenom Mulen idag och upptäckte att hon har nya knölar i sina juver. Hon hade något för ett tag sedan som kanske var småknölar, i stort sett inte kännbara, men nu var det uppenbara knölar, större än de hon opererades för i våras. Vet inte om jag är beredd att operera henne den här gången, det var så jobbigt för henne sist. Vill jag verkligen utsätta henne för det igen, i synnerhet med tanke på att hon har haft sin hälta och annat strul och inte alls är i samma form som hon var i våras? Å andra sidan, är jag beredd att ta att hon kanske får cancer bara för att jag är sjåpig och inte vill att hon skall ha ont ett relativt kort tag? Hon är trots allt 11,5 år, ingen ungdom längre så det lutar åt att det inte blir någon operation utan att jag försöker rehabilitera bogen och hoppas på det bästa när det gäller juvren. Även om knölarna är maligna så kanske de inte hinner spridas innan Mulen faktiskt är jättegammal.
Fan, hade tänkt att min Mulflicka skulle vara frisk och kry vid det här laget och så kommer det bara mer elände :-(.

Höstrusk

Så var det slut på de fina soliga dagarna och hösten visar sitt rätta jag. Regn, rusk och blåst så det står härliga till.
I går tog vi en ridtur till sävebanan där jag faktiskt aldrig varit tidigare. Baldur var på tårna (för att vara Baldur) och tyckte att det var jättekul. Han har nog aldrig lagt av i en sådan tölt som han fick till i går. Faktum är att han gick kanon i alla gångarterna, tölten med fart och energi som aldrig förr, traven framåt men avslappnad och en riktigt bra galopp. Han har ibland tendens att få konstiga steg bak i galoppen men nu var den taktmässig och fin och han gick i bra form och ville hemskt gärna slå en liten brall även om han höll sig i skinnet.
Det kändes stundtals som om man höll på att blåsa av, fy vilka byar det kom ute på fälten. Regnet öste ner i stort sett hela tiden och på hemvägen började det sippra in innanför kläderna. Vattnet rann ner i skorna så fötterna var genomblöta och det kändes ärligt talat som om man hade kissat ner sig. En nackdel med helskodda ridbyxor är onekligen att när det väl går igenom så blir skinnet som en svamp som drar åt sig all fukt.
När vi kom hem gick det att vrida ur såväl ärmarna på tröjan som vantarna och förmodligen hjälmen också om det inte varit fysiskt omöjligt.
Tur att man har diverse extrakläder i stallet, bara att byta om och sätta sig med en välförtjänt fika inne i värmen medan hästarna fick middag.
Hade inte hjärta att släppa ut honom i rusket efteråt så han fick stå inne och mumsa hö.

Helgen tillbringades delvis i As stuga där jag var hundvakt. Mulen var tyvärr en halt Mule igen, så fort hon drar ner på Rimadylen eller ökar motionen så får hon ont i sin bog även om det verkar som om bakbenet håller. Det var alltså en ledsen Mule som mest låg i en hög i As säng och inte ens ville ha mat.
Krassodoren tyckte som vanligt att det var trevligt med tjejbesök även om tjejerna i fråga inte var så värst imponerade av hans uppvaktning. Jag har nog aldrig mött en så pratsam labbe förut, Krassehunden låter mer eller mindre konstant, knorrar, muttrar, piper och har diverse andra ljud för sig. Antingen så påpekar han att något inte är till hans belåtenhet eller så är det just så bra som en labbe kan ha det (kli i öronen tex) och då måste han ju tala om det med.

Mulen har äntligen fått sin efterlängtade morgonrock. Eller tja, egentligen är det ett fleecetäcke som var tänkt att ha i bilen men eftersom vi inte har någon bil ännu så fick hon ha på sig det inne. Succé! Mulen var glad och förnöjd och lade sig bekvämt tillrätta med täcke från öron till svans (matte köpte fel storlek). Alltså, jag vet att hundskrället är bortskämt men när hon uppenbart tycker så mycket om det är det svårt att låta bli.
Så i morse när vi varit ute i regnet fick hon ta på sig sitt fleecetäcke och blev raskt en glad och varm Mule igen. Jag får väl försvara mig med att det är bra för bogen med värme.

Råttsorken har varit dålig, efter att ha vräkt i sig ett märgben vilket hon tålde i yngre dagar så har hon rasslat omkring, flämtat och darrat och inte sett bra ut alls. Funderade på ett veterinärbesök men vad sjutton skall de göra? Efter ett antal småpromenader, extra kortison och att ha spytt upp en försvarlig hög av icke identifierad mat på hallmattan så är hon i alla fall bättre även om hon är trött.
Hon behöver ju inte prompt äta sig till döds…

Aldrig är man riktigt nöjd. Knappt har glädjen över teoriprovet hunnit sjunka undan innan jag retar mig på de där felen. Vad sjutton skulle jag svara så för när jag egentligen mycket väl vet det rätta svaret? Men det är SÅ skönt att slippa fundera på teorin mer, kommer varje dag på mig själv med att försöka banka in någon detalj i skallen innan jag kommer ihåg att det behövs inte längre.
Och för att någon nu inte skall bli upprörd och påpeka att det är ju nu jag verkligen skall kunna det teoretiska så tycker jag att det är totalt oväsentligt för min körning att veta att amfetamin är uppåttjack och hasch tvärtom. Knark är bajs liksom, varför veta mer än så??? Eller att kunna räkna ut inställelseperioden för olika bilar. Hallå, man blir ju kallad när det är dags!
På onsdag är det dags för utbildningskontroll, dvs en ”uppkörning” med en av de andra lärarna på körskolan. Blir intressant att se hur det går, även om det är lång väntetid till uppkörning så är det ju trevligt att anses som färdig :-).

Yes!!!

Idag skrev jag teoriprovet och det blev GODKÄNT. Wehoo! Och för att skryta lite så fick jag 63 av 65 möjliga, godkänt är 52 :-). Sååå gött. Jag har varit helnojjig för det här med teoriprovet, det har känts som en omöjlighet att fixa. Inte rent teoretiskt men jag tyckte att det var skitläskigt just att gå dit och göra provet (och eventuellt misslyckas). Japp, jag är lite knäpp men idag är jag stolt över mig själv som för tillfället i alla fall har besegrat mina demoner. Förmodligen kommer jag i stället få göra uppkörningen femtielva gånger men det må vara hänt.
Tyvärr är det lååång väntetid om jag skall köra upp med körskolan. Gör jag det privat så kan jag ringa och försöka få en återbudstid. Jag skall nog ta ett par lektioner till och sen är det väl lika bra att hänga på telefonen för jag känner definitivt inte för att vänta tre månader.

Luddens labsvar kom i går, både natrium, kalium och klorid låg bra så det är bara att köra vidare. Det är skönt att hon mår bra för annars har hon blivit mycket äldre nu i höst, rejält luddig i skallen och bakbenen är inte så bra. Jag tror dock inte att hon har ont, det är mer att hon inte riktigt har koll på dem så de åker åt alla håll.
Det har dessutom hänt ett par gånger att hon har kissat inne, utan att ens försöka säga till. Uppenbarligen känner hon bara att ”ooops, jag är kissnödig” och så sätter hon sig utan att fundera på om det är så lämpligt mitt på golvet. Inte så mycket att göra åt mer än att gå ut lite oftare, men någonstans finns det en gräns. Skulle hon göra inne jämt så får jag ta mig en funderare.
Det är så svårt när de blir gamla och det gradvis går åt ena hållet, att veta när det är dags att avsluta det hela. Än så länge har Ludden helt klart livskvalité och lever ett gott liv men jag märker ju att det närmar sig (vilket det iofs har gjort i flera år men hon är som sagt seeeg).

I måndags var det dags för årets krafttag. Anne har fått överta ett par sängar som skulle förflyttas från hennes syster och hem. Är man så korkad så man bor på tredje våningen utan hiss så borde man få kånka på sina sängar själv, men eftersom både A och jag är snälla (läs: korkade) så ställde vi upp. Helvete! Sängarna vägde minst 125 kg styck utan överdrift och var dessutom svåra att få grepp om. Tur att starke A var med, annars hade vi aldrig fått upp dem. Anne och jag släpade i ena änden och A i den andra. Behöver jag säga vem som lyfte mest? Inte var det Anne eller jag i alla fall. Efteråt var armarna minst två meter längre än vanligt och jag var helt slut. Till råga på allt skulle en sängavel upp och de båda gamla sängarna ner. De gamla gick ju dock att putta på golvet eftersom de skall slängas så småningom. För tillfället står de och möglar i Annes slemmiga källare. Det var översvämning för nåt år sedan och uppenbarligen har källaren inte torkat upp ordentligt så det är mögel på golvet och luktar skunk. Inte Annes fel men bostadsrättsföreningen kanske borde göra något åt det.
Jag fick också en Tv som annars skulle slängas av Annes syster. Nu har jag alltså inte mindre än 3 Tv-apparater som står i rad och ser dumma ut men jag har inte orkat koppla in dem så jag tittar fortfarande på min lilla som inte har någon fjärrkontroll. Dagens I-landsproblem: fjärrkontrollen till Tv:n går sönder så man måste lyfta på häcken varje gång man ska byta kanal. Eftersom det är för jobbigt tvingas man att titta på en och samma kanal hela kvällen, inklusive reklamen.

Lördagen spenderade Lilla L, Ann B och jag i Lillhagsparken där vi körde lite sök + lydnad och Mulen fick ett korvspår. Det var perfekt för Halt-Mulen att spåra där; helt jämnt fint underlag på gräs med grusgångar här och var. Mulen tyckte dock att det var onödigt att besvära sig med att spåra på grus och satte bara på näsan på gräset. Skit samma, jag är bara ute efter aktiveringen så hon får göra som hon vill. Raskva däremot fattade inte ens att vi andra spårade utan luddade omkring och hittade visserligen en och annan korvbit men utan att begripa att det fanns ett spår att följa.
Jag hade kameran med och tog en del kort men jag fattar inte vad jag gör för fel, det blir fortfarande suddigt. Får väl lägga upp ett par till betittning ändå, tog på både Beyla och Figo.

Apropå Beyla så sitter jag och kokar på olika hemsidor samt Avelsdata efter lämpliga kavaljerer. Naturligtvis inte jag som bestämmer vem det blir men det är kul att kika runt. Fjantig som jag är så har jag funderat på namn också, kruxet är att jag vet inte vilken bokstav det skall börja på. Det borde i alla fall bli F, G eller möjligen H, beroende på om de tar några andra kullar innan.
Både Raskva och Ilona kallas ju för sina ”riktiga” namn så det får väl nästa vovve också göra när det nu blir.

Uppdatering

Det har varit rätt segt med bloggandet ett tag men nu får jag väl ta itu med det igen.
Så en liten uppdatering: Båda hundarna har varit hos veterinären, Mulen med sina ben och Raskva med sin Addison (ja, Raskva hade sina ben med sig hon också faktiskt även om de numera inte är så värst koordinerade numera).
Först ut att plågas var Mulen med baktanken att hon inte skulle hinna stissa upp sig och därmed klara röntgen utan sedering. Raskva fattar inte var hon är medan hon sitter i bilen, sen blir hon ändå så stressad, alltså kan hon lika gärna vänta.
Veterinär-Annika tyckte att Mulen rörde sig väldigt bra och det gör hon faktiskt förutom att den gamla bogskadan är sämre igen så hon haltar lite fram. Frakturen kändes bra i alla fall, det är inte svullet och knölen precis vid brottet är ganska liten. Dags för röntgen vilket inte var lika kul. Den här gången var Ilona rejält uppvarvad och tyckte att det var Mycket Läskigt. Till slut fick hon sitta och ta den första bilden, den andra togs med Mulen liggandes på sidan.
Jag trodde faktiskt att det skulle se mer läkt ut men Annika var nöjd i alla fall. Benet ligger fortfarande rätt och det har börjat läkas. Fyra veckor till med vila, sedan borde Mulen vara hyfsat återställd. Vi fick klartecken till lite längre promenader så länge det är i lugnt tempo och på snällt underlag.
Sen var det dags för Skrik-Fia, dvs Raskva. Vi började med blodproven som var jobbigare än de brukar. Ludd hade ytte-pytte-blodkärl vilket gjorde att det bara droppade ner i röret. Dessutom kan kräket inte sitta still så det hela slutade med att hon blev stucken i båda benen. Efter det var det dags för Annika att härda sig och undersöka Ludd. Hon SKREK iofs inte under undersökningen men det vore väl mycket att säga att hon var tyst. Eftersom Ludd har haft lite hosta ville Annika lyssna på hjärta och lungor. Jo, Tjena. Totalt meningslöst. Att röntga kräket kändes onödigt besvärligt (ålande, skrikande islänning som varken kan ligga still eller knipa käft gör att det är dömt att misslyckas) så vi enades om att hostan högst sannolikt berodde på en halsinfektion och inte hjärtfel.
Ludden har lite skavanker här (tex är det inte att rekommendera att lukta på hennes andedräkt och hennes tänder har haft bättre dagar) men enligt provsvaren är hon i toppskick. Frisk som en nötkärna förutom att hon har Addison då naturligtvis. Na/K-svaret får vi nästa vecka.

Förutom veterinärbesök har tiden ägnats åt Mul-aktivering. Mulens favorit är korv-spår och för att rationalisera det hela går vi först ett varv och lägger spåret med korvbitar i med täta mellanrum (konsten är att lyckas lägga ut bitarna utan att hundarna äter upp dem), sen på andra varvet är det bara att spåra och käka.
Det är första gången jag upptäckt att Luddens nos inte riktigt funkar längre. Tidigare har hon alltid varit snabbast och därmed fått mest korv men nu missar hon flera helt uppenbara bitar, går av spåret och är rent allmänt luddig. Om det är själva luktcellerna som inte funkar eller om det är hjärnan som inte kopplar är svårt att veta men hon fick i alla fall lite extrahjälp eftersom hennes matte tyckte synd om henne.
Vi har också kört en del tricks-träning inomhus vilket uppskattas av Raskva för hon får en gotta varje gång Mulen gör rätt. Det går inte att träna med den luddiga skallen men hon kan ju inte vara helt utan beröm heller, alltså får hon också godis på klickandet.
Mulen tycker oftast att det är ganska kul men försöker alltid med samma saker. Tricks-träning kan inte betyda vanliga simpla saker som sitt och ligg enligt Mulen som mer kör på ”ligg död” och ”snurra” vad man än säger.
En annan aktivering är att äta Kong-glass. Man tar alltså en Kong (hundleksak), fyller den med blodpudding eller annat smarrigt, lägger den i frysen och vips, har man hundglass.
I dag var det pölsa-glass. För den som inte vet det är pölsa ett norrländskt påfund som mest klassificeras som hundmat här söderut. Innehåll: korngryn (ok, det kan jag äta), nötsenor, nötlunga, svål, svinlever och diverse annat mums. Alltså, folk ÄTER detta! Uuurk.

En nackdel med halt-Mulen är att det går åt en otrolig mängd bajspåsar. I vanliga fall går vi ju i skogen nästan varje rastning men nu får vi hålla oss till grönytorna. Och den där lilla ludna hunden lämnar visitkort på varje promenad så det blir en del att plocka upp.

Kalle har för övrigt bidragit med saker att plocka upp fast han har lämnat sina innomhus. Han har spytt flera gånger, dock mest slem och vätska. Men igår kom det upp två SAKER som jag naturligtvis var tvungen att dissikera. Det såg mest ut som två filtsulor, lite gröna på ena sidan och med en massa ihopfiltat hår. Funderade mycket på vad det kunde vara för något och sparade klumparna för Balles matte att kika på.
Anne kom hem, slängde en glutt och sade med en gång att det där var ju ventapad-bitar. Alltså, det är rätt länge sedan Kalle satte i sig sin liggfilt i bilen så de hade nog tillbringat en icke föraktlig tid i Kalles lilla mage. Förhoppningsvis så är det färdigspytt nu i alla fall, det är annars Mulen som brukar stå för föremålsätandet och -spyendet.

Och så var det körkortet. Nix, inget körkort än men det beror inte på mig utan på Vägverket som har så förbaskat långa väntetider. På onsdag är det dags för teoriprovet vilket borde vara en baggis men det förutsätter att man inte får en total nojja och inte kan svara på något alls (eller, ännu värre, att man inte ens klarar av att gå dit). Försöker intala mig själv att det gör inget om jag inte klarar det, det är bara att göra om skiten men det är faktiskt Läskigt.
Jag har i alla fall varit och gjort halkkörningen på Stora Holm vilket jag inte var nervös för eftersom jag redan har gjort den en gång för länge sedan. Sen kom jag på att det handlar ju inte bara om att sladda omkring, man måste DELA BIL MED NÅGON. Ve och fasa, och där kom nervositeten. Dessutom är det teorigenomgång där man förväntas vara aktiv. Huuu vad hemskt.
Men det gick bra, jag delade bil med samma tjej från körskolan som jag gjorde omkörningslektionen med. Lite skojigt var det för hon undrade hur sjutton jag kunde ha gjort halkan för 10 år sen, hon trodde jag var runt 25… (jag kände mig gammal redan förra gången jag var på Stora Holm, nu var jag uråldrig). Min tröst är att när jag är 60 så ser jag förhoppningsvis ut som 40.

Nu får jag se till att fixa körkortet för nu är bilen beställd. Tanken var att jag skulle ha bokat tid för uppkörningen innan beställningen men när mamma pratade med min bilförsäljande kusin så fanns det bara tre bilar kvar i rätt färg (jag kan ju inte ha en FUL färg), annars får man beställa från fabriken och då är det minst tre månaders väntetid.
Alltså står det snart en sprillans ny Berlingo och väntar på mig nere i Skåne.
Anne muttrade och puttrade lite för att jag inte skall ha samma färg som Caddyn, min är nämligen grön (enligt Citroën är den blå men den ser grön ut). 
Vi var och kikade hos Citroën här i Göteborg men köper den nere i Skåne hos Martin. Mamma var mest avundsjuk på att det fanns så bra fack i den, däremot kollade vi inte ens under motorhuven. Fattar ju nada ändå och man får väl anta att den funkar som den ska.
Däremot blir det mammas bil som får krok, den får dra 200 kg mer och det kan ju vara bra om hästkräket blir ännu fetare.
Men min bil är FINAST :-D.