Den lille djäveln

Den lille djäveln, ni vet han som sitter på min vänstra axel, är just nu riktigt stor och fet. Dessutom har han skaffat sig ett bollträ modell större.
Orsaken?
Jag fick i läxa av Sofia i förra veckan att lista mina styrkor och positiva egenskaper. Jäää! Där gick Helene i baklås och tänkte lägga sig platt fall och säga ”Jag har inga”. Lätt som en plätt, avklarat på nolltid.
Men. Det var ju det där med att kämpa, att fightas med sina demoner, klappa på Ångestspindelen* och allt sånt. Således, upp till kamp!
(Nej, jag sjunger inte Internationalen, det gjorde vi tillräckligt i skolan. Komplett med röda fanor och förmodligen även en liten hammare och skära nånstans. Fast annars vore ju inte refrängen helt fel egentligen:
Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär!
Byt ut ”Internationalen” mot ”KBTsamtalen” så passar det fint!)

Så – vad har jag egentligen för styrkor?
Här har den lille Fan dessutom hjälp av vanlig, hederlig svensk Jante-mentalitet.
För att möjligen göra det hela lite lättare så fick jag även räkna egenskaper som andra har sagt eller tycker. Problemet är ju då det där med tilliten – något jag också behöver träna på.
Hur ska jag veta att folk verkligen menar det när de säger något snällt? Att de inte egentligen har en bakomliggande tanke, är ironiska eller bara vill vara snälla så de drar en vit lögn?

Frågan är också vad jag vill vara bra på, vad vill jag att andra ska uppskatta hos mig? Vad uppskattar jag själv hos andra?
Och vad är det egentligen som gör att vi är som vi är, att vi har de styrkor och svagheter som vi har och vilka vi inte alls bryr oss om?
Nu menar jag inte att jag skall bli bättre på ditten eller datten för att andra skall gilla mig bättre men vissa saker har man ju lättare för.
Att bli en sexig bitch iklädd senaste mode ligger liksom inte för mig – men så är det faktiskt inte viktigt i mina ögon heller.

Faktum är att jag kan inte komma på något riktigt bra som jag är, däremot saker jag skulle vilja vara och som möjligtvis är nåbart. Fast där lägger jag lite krokben för mig själv igen – vill jag egentligen inte ha de där egenskaperna för att bli bekräftad och omtyckt?
Det är liksom lättare att tycka om och uppskatta (eller, för den delen, bekräfta vilket är så jädra viktigt för mig) någon som är snäll, ställer upp, går att lita på, är trevlig, omtänksam och så vidare. Är personen dessutom rolig, smart, intressant och ser bra ut så har vi en vinnare – fast det var visst en annan person än jag.

Alltså sitter den fete djäveln där och asgarvar, allt medan han smashar bort eventuella positiva och snälla tankar om mig själv.
DET är förstås en sak jag är väldigt bra på, dock räknas det knappast som en positiv egenskap – att trycka ner mig själv.
För att åtminstone utmana fanskapet lite så petar jag lite på några av de där sakerna som jag kanske är eller har: Snäll, hjälpsam, pålitlig och har rätt bra hand med djur. Sådär, det var väl inte så svårt att det behövdes en hel vecka för att komma fram till?
Läskigt i vilket fall.

*Jo, Ångestspindelen heter spindelen och inte spindeln. Precis som Tingstads- respektive Götatunnelen heter tunnelen och inte tunneln. Såna där dumma tunnelenar som man alltid hamnar i fast man inte ska.

Nikka och Charlie – På spaning efter de goda egenskaper som flytt?

Åkulla Bokskogar

Lite sent inlägg men här kommer en rapport från Danjou-träffen som vi hade härom veckan.
Jag kissade ju som bekant inte i sängen ens bildligt talat utan puttrade iväg mot Åkulla Bokskogar på lördagsmorgonen. (För den som så att säga inte fattar det där med ”kissa i sängen” så hänvisar jag till förra inlägget.)
Ironiskt nog så skickade jag ett mess till mamma från Varberg Nord, ”Farmor Anka-bilen känns jättebra!” eftersom hon precis fått nya bromsar. Det vill säga bilen har fått nya bromsar, mammas är nog aldrig bytta?

Väl framme så träffade vi trevliga Charlie-släktingar med tillhörande trevliga hussar och mattar. Lite småsnack, sen tog vi en gemensam promenad för att avsluta med fika på Öströö fårfarm.
Ett ställe som varmt rekommenderas för en utflykt! De har dessutom bra ställplatser om man skulle vilja ta en minisemester.
Vi har visserligen inte Norrlands hisnande fjäll och orörda vidder men även här nere i söder kan naturen vara nästan smärtsamt vacker. Mäktiga bokar med försommarskirt bladverk, mossiga stenar med trollskogskänsla, leende hagar med spirande grönska. Och bäst av allt, åtminstone om man är en labrador, en badvänlig sjö!
Sverige är fantastiskt!

Charlie har verkligen skärpt till sig, lite mutter nån gång men annars uppförde han sig klanderfritt – till skillnad från Nikka!
Fröken Norrblom (vilket hon kallas när hon inte uppför sig ordentligt) som alltid har varit synnerligen välartad har nämligen börjat ta sig friheter.
Den här gången så slet hon sig(!!!) för att sno åt sig en bit torkad lammlever av Smulans husse.
Bra hund reder sig själv, typ.
Lite senare försökte hon stoppa ner huvudet i några förbipasserandes kaffekorg, det fanns nog allt möjligt som lockade däri. Tur att hon inte lyckades, jag fick haspla ur mig en ursäkt om ”dessa hungriga labradorer”.

Jag hade trots allt lovat henne att vi skulle gå och bada senare så det fick jag förstås hålla. ”Bara” att gå tillbaks en bit, vi hade ju passerat en lämplig sjö under promenaden.
Sagt och gjort och…ja, ni vet ju hur det brukar gå när jag ska hitta nånstans. Traska traska, här har vi ju gått! Traska, traska, eller…? Traska, traska, nä, men det gjorde vi väl ändå inte??
Då är det en fördel att man har med sig en labrador, åtminstone om man letar efter en sjö. Precis som en häst brukar gå hem mot stallet så är det bara att följa labradoren mot vattnet. Perfekt!
Mycket riktigt så glittrade det vatten en bit bort. Det borde i och för sig vara på min vänstra sida och inte på den högra men man får ju inte vara alltför petig här i livet.
Det var rätt varmt ute så det var inte bara Nikka som plumsade i, även Charlie tog sig en simtur. Matte nöjde sig dock med att bada fötterna och svalka ansiktet och armarna.

Sen skulle jag förstås hitta tillbaks. Ibland är jag faktiskt smart, jag gick åt det håll som verkade mest ologiskt och se där! Tillbaks vid Öströö!

Sen tyckte jag att det vore smart att ta vägen förbi Ullared och införskaffa hundmat och lite annat. Lätt som en plätt!
Ullared låg givetvis inte där det borde ligga men till sist hittade vi dit. Nästa problem: att hitta i Ullared. Varför har de inte stora, fina skyltar som visar till Gekås?!
Jag hittade i alla fall ett käckt, svalt garage, sen återstod att hitta varuhuset. Inte helt lätt, nej.
Däremot gjorde jag min andra smarta sak den dagen, jag ”baklängesfotade” hur jag gick från garaget. På väg tillbaks kunde jag med andra ord följa bilderna och hitta tillbaks till garaget. Smart, Helene!

Det är rätt käckt att ha 55 minuter på sig tills varuhuset stänger, en snabb räd på entréplan, en något mindre snabb räd på djuravdelningen, tillbaks till kassorna. Klart!
Dags för hemresa och jag hittade faktiskt tillbaks till E20/E6. Av för matpaus vid Varberg Nord och här kommer det ironiska med mitt mess på morgonen.
På påfarten till motorvägen sade det ”klonk” under kopplingspedalen och sen ville Farmor Anka-bilen inte åka längre.
Jag stod åtminstone synligt men inte var det kul att vänta på Assistancekåren! Folk kör verkligen som idioter och jag funderade på vilket som var smartast: Att ha kvar hundarna i bilen i någorlunda säkerhet eller att ta ur dem och ställa oss på andra sidan skyddsräcket. Vi satt kvar i bilen men jag borde förstås satt mig själv i säkerhet för vad skulle det göra hundarna för nytta att jag satt i bilen om den blev påkörd?
En stund innan bärgaren så kom det en skyddsbil, vad nu de kallas. För att skydda bärgningskillen antar jag men det kändes förstås gött att den stod där.
Så blev Farmor Anka-bilen – med hundarna – uppdragen på bärgaren och vi styrde kosan mot Kungsbacka.
Ett trist slut på en härlig dag!

Nu, två veckor senare, är bilen hemma igen, lagad och glad.
Vad Hedin Bil i Kungsbacka inte ens kunde göra en korrekt felsökning på fixade vår vanliga bilmekaniker lätt som en plätt.
Faktum är att han ställde diagnosen redan per telefon, ”Det låter som att kopplingsvajern är av”, vilket den också var.
Inte hela växellådan som pajat vilket Fina Verkstaden i Kungsbacka hävdade.
Felsökning, reservdelar och reparationskostnad gick på mindre än den inkorrekta felsökningen på Hedin Bil – och kostade mindre än en tiondel än det kostnadsförslag de gav för att laga bilen.
Man kan undra om de ens tittade på bilen med tanke på att de gav en beskrivning av felet som inte var fysiskt möjlig med en trasig kopplingsvajer.
Med andra ord, jag rekommenderar verkligen inte Hedin Bil i Kungsbacka!

Tack alla goa i ”Danjou-familjen” och ett extra tack till Ann som kom med förslaget och dessutom rekade innan träffen!

”Som att kissa i sängen…”

En någon udda rubrik kanske som inte handlar om att just kissa i sängen utan om känslan av det: först en lättnad, det är varmt och skönt och sedan följer att det är blött, kallt och förmodligen även lite pinsamt och skamfullt.
Lite samma sak som att ge efter för ångestkänslan, med andra ord.
(Denna eminenta liknelse var det givetvis Sofia som stod för!)

I lördags var det dags för en Danjouträff, det vill säga en mysig dag med valpköpare från Charlies uppfödare. Ska man vara petig så är jag förstås inte valpköpare men dit räknas väl även de som har fådda hundar.
Vi skulle vara i sagolikt vackra Åkulla Bokskogar i Halland och ta en promenad med påföljande fika. Något som jag sett fram emot, i synnerhet som ”Danjoufamiljen” består av synnerligen trevliga personer – och vem vill inte umgås med cairnissar hela dagen, särskilt som de är släkt med Charlie allihop?

Så kommer lördag morgon och jag känner inte för det. Inte på grund av ångest egentligen utan för att det är…jobbigt.
Jobbigt att ta sig i kragen och åka iväg, jobbigt att träffa folk och jobbigt att liksom vara.
Det är nu som det faktiskt lite lustiga (om man inte är mitt uppe i det) börjar. Jag börjar nämligen kohandla med mig själv.
Vill man vara snäll och dessutom verka påläst så kan man förstås säga att jag utvärderade mitt beslut för dagen med Ambivalenskorset och varför inte slänga in Padeskys cirklar när man ändå håller på?
(Se där, man lär sig massa käcka begrepp både i gruppterapi och KBT!)

Om jag stannade hemma så fick jag ju en perfekt ”sorkk” att bearbeta och gå igenom. Visst måste det vara positivt? Försöker man så kan man nästan övertyga sig själv att det faktiskt vore bättre än att åka. Tänk, vad jag skulle kunna lära mig av att inte göra som jag planerat!
Jag är verkligen duktig på att övertyga mig själv om att det vore jättekäckt att ”kissa i sängen”. Att ge efter för ångesten och det jobbiga, gärna genom att jag kompenserar med att göra något annat lovvärt.
Som att göra en sorkk-utvärdering istället för att åka till Åkulla eller städa mitt rum istället för att gå till skolan.
(Nu klarar man sig nog bättre om man låter bli att gå till skolan än om man låter bli att åka på en trevlig träff, beroende på situation förstås.
Ja, jag menar precis som jag skriver. Inte tvärtom.
Klart att man inte ska skita i skolan hur som helst men är den ett helvete så låt bli att gå dit!)

Ja, det vore ett riktigt bra beslut att stanna hemma!
Följaktligen kröp jag ner i sängen igen även om jag inte bokstavligen kissade i den och det kändes himla bra.
Sen blev det liksom, bildligt talat, blött och kallt och det kändes inte riktigt lika bra.
Det är inte så lätt att bena ut vad man egentligen tänker och känner, vad som är ”på riktigt” och vad som beror på att man försöker lura sig själv. Det är ju en del av sjukdomsbilden men det är förstås många som är duktiga på att lura sig själva utan att vara vare sig sjuka eller ha funktionshinder.
Och där kommer Sofia in i bilden. Igen.

Hon hjälper mig att vända och vrida på tankarna och känslorna, att stoppa in dem i olika fack och att titta på vad som verkligen är sant och vad jag lurar mig själv att tro och tänka.
Det hjälpte ju dock inte i lördags eftersom hon inte är tillgänglig 24/7 365 dagar om året. (Dessutom är det skottår i år så det var ytterligare en dag hon inte var tillgänglig.)
Så, hur skulle jag resonera? Vad är att jag lägger krokben för mig själv och vad är det som i längden är bäst?
(Det är faktiskt rätt intressant att titta på det där utifrån, att registrera ur ett ”helikopterperspektiv”. Psykologi och beteendevetenskap är fascinerande ämnen, dessutom kan man göra många liknelser med hundmentalitet som jag verkligen brinner för och kan grotta ner mig i.
Det bor nog en liten forskare i mig trots allt även om den inte riktigt sysslar med transgena möss och PCR.)

Alldeles utan Sofia så lyckades jag faktiskt resonera mig till att det bästa vore om jag åkte på träffen. Det är ju en övning i sig, att träffa folk och inte döma mig själv hela tiden av diverse mer eller mindre (mest mindre) rimliga skäl.
Trevligt för hundarna, förhoppningsvis trevligt för mig själv, en trevlig klapp på axeln och ett poäng till ängeln på högra axeln men minuspoäng till den lille fule djäveln som sitter på den vänstra.
Poängräkningen där är viktig, dessvärre leder djäveln stort trots att ängeln numera får slå ihop sina poäng med lillbitchen som den delar axel med sen nåt år tillbaks.

Att det ska vara så jobbigt och så svårt att göra något som man verkligen vill och har alla möjligheter att göra om det inte vore för den där sabla ångestskiten och ”feltänkandet”!
Men jag åkte faktiskt och det var inte bara trevligt, det var mycket trevligt! Toppenväder, glada hundar som uppförde sig tämligen väl (utom Nikka!!!), underbart vacker natur och just den där härliga Danjou-familjen. Det är dock en annan berättelse i sig!

Åkulla Bokskogar
Maj 2020

Kära Farmor Anka-bilen!

Det kan tyckas lite märkligt att skriva ett inlägg om en bil, i synnerhet som jag egentligen inte bryr mig ett skvatt om bilar och motorer.
Farmor Anka-bilen är dock mycket mer än ”bara en bil” och står för något av det som jag är mest stolt över i mitt liv.
Men vi tar det från början:

Det var en gång för länge, länge sedan en liten flicka. Hon bodde på med sin ömma moder, dyre fader och kära syster i ett hus på ett stort berg.
Flickan brukade vara ute och rida på ädla springare men de befann sig alltför långt från det stora berget.
Flickans moder var ofta tvungen att ta fram Vidundret med de Många Hästkrafterna för att flickan skulle kunna komma upp på berget igen.
En dag sade flickans moder och fader:
”Dotter, det är dags att du själv lär dig bemästra Vidundret med de Många Hästkrafterna! Men innan du får rida det själv så måste du visa att du är värdig uppgiften.”
Flickan ville förstås gärna bemästra Vidundret så hon sattes i lära hos Mäster Körskollärare.
Det var en inte så vis man men han tränade med flickan och en dag sade han:
”Flicka, nu är det dags att du visar dig uppgiften värdig! Nu ska du bemästra Vidundret med de Många Hästkrafterna!”

Och ja, där tog sagan slut. Ingen prins, inget kungarike och inget bemästrande av Vidundret.
Jag gick nämligen totalt i baklås, att ens tänka på teoriprov och uppkörning var bortkastat. Jag kunde naturligtvis inte köra bil, än mindre ta körkort!
Varför jag inte skulle kunna ta körkort vet jag inte riktigt, det bara var så. Som i princip hela släkten och mina föräldrars dåvarande bekantskapskrets är vet går det inte att lära mig något om jag inte tror att jag kan. (Därav var jag pinsamt gammal innan jag kunde klockan men det berodde förstås på att alla förklarade så korkat!)

Åren gick, jag övningskörde sporadiskt, lämpen gick ut och jag skaffade nya. Få personer har övningskört i mer än halva sitt liv men jag tillhör den skaran.
Jag har inte vågat räkna efter hur många körlektioner det blev – till ingen nytta för så fort jag närmade mig teoriprov och uppkörning så blev det bom stopp.
Ångest, tårar, ”jag kan inte”.

Men nånstans mognade den där känslan att jag måste ha körkort. Jag fick nämligen svårare och svårare för att åka kollektivt. Att ta sig in till stan kunde ta evigheter eftersom jag var tvungen att gå av bussen flera gånger på vägen för att andas och sedan vänta på nästa buss.
Detsamma när det gällde att träffa kompisar eller åka till stallet. Undrar hur många gånger jag har ställt in saker eftersom jag helt enkelt inte klarat att ta mig dit?

Sen kände jag att ”nu eller aldrig”! Ett sista försök och hade jag inte klarat det då så är jag övertygad om att jag aldrig mer hade försökt att ens övningsköra. Jag började i en ny körskola, faktiskt i samma som min mamma gått i för länge sedan även om det mest var en slump.
Min nya körskolelärare var en fullträff, Kristina var precis rätt person. Jag körde och jag pluggade och det kändes faktiskt rätt bra. Halkkörningen klarades utan problem (för att misslyckas med den måste man banne mig anstränga sig!) och proven nalkades.
Jag vet inte hur länge jag gick och drog på det men till slut gjorde jag teorin – och klarade den med stor marginal. I ärlighetens namn borde den inte ha varit några problem alls, jag har lätt för mig när det gäller den typen av test. Att klara det trots ångestanfall och tvärtemot sin övertygelse att man inte kan är däremot betydligt svårare än att ”bara” plugga teori.

Så var det uppkörningen kvar. Mamma sade att jag kunde, mormor sade att jag kunde, Kristina sade verkligen att jag kunde.
Näpp, det kunde jag inte!
Det blev ännu fler körlektioner tills jag insåg att jag kanske, kanske kunde. Det handlade inte om att kunna köra bil utan om att kunna klara en uppkörning utan att få fruktansvärd ångest med allt vad det innebar.
Jag hade en chans, hade inte uppkörningen gått bra så hade jag aldrig mer försökt.

Den 3:e december 2007 gjorde jag det! Jag tog körkort!
Det är faktiskt något som jag är otroligt stolt över, inte över att ha gjort det rent praktiskt utan att jag besegrade alla demoner och faktiskt bemästrade Vidundret – dock inte i form av en bil utan ofantlig ångest.

Så hur kommer Farmor Anka-bilen in i bilden?
Efter uppkörningen så åkte mamma och jag hem till huset på det stora berget och när vi svängde in på gatan så stod den där – min bil!
Mamma och Tant BM hade varit nere i Skåne och hämtat den helgen innan.
(Min bil är alltså inte bara fransk, den är även skåning!)
Det var förstås först senare som den blev en Farmor Anka-bil och en ”hon” men känslan av min första egna bil var otrolig.
När vi valde modellen så provkörde vi inte ens utan mamma som var med för att ge goda råd höll med om att en Berlingo verkade vara en väldigt bra hundbil.
Tur då att bilen passade mig som hand i handske redan från början! ❤

Farmor Anka-bilen är ett konkret bevis på att jag kan. Hon har även inneburit att jag klarar många, många fler saker som jag inte skulle ha klarat utan bil och körkort.
Att serva mormor de sista åren var förstås en bonus, men det har också varit resor till Stockholm och andra ställen, massa aktiviteter med hundar och hästar, festkörning av kompisar men framför allt en ”kompis” i vått och torrt.
Att ha en bil som alltid väntar, som jag kan ta när jag inte pallar mer, som är en garanti att jag kan åka när jag vill och inte behöva anpassa ångest och nojor efter andra, som gör att jag slipper åka kollektivt.
Och ja, även en bil som gör att mamma slipper att köra mig överallt dit jag inte kan ta mig med buss vare sig det beror på det praktiska eller mentala.

Nu börjar Farmor Anka-bilen bli till åren. I helgen gick hon sönder och det blev bärgning till en Fin Verkstad i Kungsbacka som låg bra till rent logistiskt.
De skulle ha ett ohemult ockerpris för att laga henne, dessutom med en felsökning som inte lät helt korrekt.
Vi hämtade henne med bilsläp och körde upp henne till vår suveräna bilmekaniker som på bokstavligen mindre än fem minuter hittade ett fel som tämligen lätt kan fixas. Det kan vara värre än så, det vet vi först när han hunnit byta vajern som är trasig, men det ser betydligt mer lovande ut än vad Fina Verkstaden uppgav.
Jag skämdes onekligen lite över min gamla bil när jag stod på Fina Verkstaden och väntade på vår transport men hon betyder mycket, mycket mer för mig än vad de flesta av de Fina Bilarna gör för sina ägare.
Den dagen det är dags för Farmor Anka-bilen att fara till Citroënhimlen – vilket jag hoppas dröjer flera år till – kommer jag inte bara att fälla en tår, jag kommer att grina hejdlöst.