Veleri

Jaha, nu sitter jag i samma sits som för ett par månader sedan, skillnaden är att Mulen hade ont men det har inte Ludd, hon är bara gammal och trött. Ludden är lite piggare och verkar mer tillfreds nu när vi är hemma igen så nu velar jag med henne också. Det är klart, jag måste ju inte fatta ett beslut nu, Ludd kan få ludda runt ett tag till och ta dagen som den kommer.
Men i vissa stunder så ser hon så trött ut och hon är dessutom förvirrad emellanåt.
Fasen vad svårt det här är och jag vet att förr eller senare måste jag ju ta farväl i alla fall.
För tillfället lever Ludd lyxliv med extra god mat tre gånger om dagen, det är nog vad hon allra helst önskar sig i det här läget (eller tja, hon vill naturligtvis ha mat 20 gånger om dagen om hon får). Det är för varmt ute för att man skall kunna hitta på Luddvänliga aktiviteter men när det blir svalare om några dagar skall vi åka till stallet och äta hästskit.

Visingsö

I måndags bar det alltså av på vad som skulle komma att bli en väldigt kort semester. Med bilen fullknökad med hundar, tält, täcke, kläder och en massa andra mer eller mindre livsviktiga förnödenheter puttrade jag hem till A för att sammanstråla med A och a samt lasta in Kalle i bilen. Ludd och Leia fick knö ihop sig i en av burarna och så klämde vi in Kalle i Leias bur. Det går alldeles utmärkt att stoppa in en terv där men eftersom Wille har haft problem med sin rygg tyckte vi att det var bäst att han fick åka i den större buren i As bil. Ludd och Leia fick för övrigt gott om plats de med, man hade lätt kunnat knö in en Skroffa till i deras bur.
A tog täten och jag försökte hänga på för det är banne mig inte lätt att känna igen As bil om man tappar den ur sikte. En mörk Volvo, kolla själva hur många sådana ni möter på vägarna!
A måste undrat vad jag sysslade med i vissa backar för medan han glassade på på sexans växel i backarna runt Jönköping pustade Farmor Anka-bilen (min bil alltså) på med visserligen gott mod men på trean och med sjunkande fart. Den är inte så vass, min lilla bil.
Det gick bra att köra men det står ganska klart att när jag blir trött och dessutom lite stressad så är jag inte särskilt lysande som chaufför. Framemot Gränna-trakterna var jag alltså ganska mosig i hjärnan av körningen och att dessutom ha hängt i rumpan på A hela vägen.

Resan Göteborg-Jönköping var lite sorglig för jag påmindes hela tiden om Mulen. Dels för att flera av ortsnamnen med lite god vilja kan förknippas med Mulen (Mulseryd och Dumme mosse tex) men framför allt för att jag åkt den vägen många gånger för att hämta eller lämna Mulen eller bara hälsa på hos hennes uppfödare Ingegerd.

Väl framme i Gränna inköpte vi givetvis polkagrisar och åkte sedan ner till färjeläget till Visingsö. Kö naturligtvis så vi bokade plats på första garanterade färja och åkte sedan vidare till en strandkant vid Vättern för att käka medhavd lunch. Sedan hasade vi nerför en brant för att låta hundarna bada och det var inte så intelligent gjort. Skitsvårt att ta sig ner för stupet och väl nere bestod strandkanten av såphala stenar med förrädiska hål emellan. Ludd klarade sig inte alls men som tur var hade hon selen på sig så det var ”bara” att ta sig fram till henne och hiva upp henne igen. Skroffan klarade sig inte mycket bättre men jag var i alla fall inte livrädd att hon skulle bryta benen av sig, hon är som en liten gummiboll.
Jag hittade sedan ett bättre ställe där hundarna kunde gå i och få sig lite välbehövlig svalka för det var VARMT!

Dags för lite glass och sedan var det bara att köra på färjan till Visingsö.


Krassedåren i bilen under färjefärden. Trots värme och sol hade hundarna det faktiskt ganska svalt under resan som tar en knapp halvtimme.

Väl framme på Visingsö puttrade vi iväg till campingplatsen. Eller ja, dit vi trodde att campingen fanns. Den var nedlagd så där stod vi som tre fårskallar. Var skulle vi nu sätta upp våra tält?? Tillbaka till hamnen där turistinformationen inte kunde hjälpa oss ”men allemansrätten gäller ju så det går bra att slå upp tälten i skogen”. Jaha, inte så lockande att slå upp dem på stenig, knölig mark med massa sly och grenar. Till slut stannade A vid en kyrka och jag som är synnerligen icke-religiös trodde först att flaggan utanför var STFs. Vi fick tillstånd att slå upp våra tält jämter kyrkogården över natten av en vänlig kyrkodam.


Utsikt från tältet, inte helt fel eftersom jag älskar fjordingar.

Vi slog upp tälten och tog sedan med oss alla hundarna ner till hamnen för att äta.
Här någonstans började jag inse att resan var jobbig för Raskva. Kanske inte rent fysiskt för det är inte särskilt jobbigt att åka bil och gå små promenader, men mentalt. Det är klart, är man nästan döv och ser dåligt och dessutom senil så är det inte lätt att hamna i en helt ny miljö. Det gnagde mig för hur skulle hon klara att bli lämnad när vi var på Kolmården? (Vi funderade också på hur Nettan skulle stå ut med en hysterisk Ludd under flera timmar.)
Vi hittade en mysig restaurang och slog oss ner och käkade lax med romsås som först såg lite futtig ut men det var faktiskt gott. A och a drack öl och jag bälgade i mig ett antal cola light under kvällen.


A och a roar sig med att ta kort på diverse kroppsdelar (här as öga) och förstora i kameran. Inte så nyktra kanske?

Det var en härligt varm kväll med utsikt över hamnen och hundarna uppförde sig överlag väl. Leia hoppade visserligen och försökte sno mat från servitrisen men annars var hon ganska lugn och försökte charma förbipasserande gäster. Hon är då alltid glad den hunden!


Två trötta damer även om Leia hela tiden var pigg på eventuella äventyr.

Anne blev något rund under fötterna och glada i hågen knatade vi hem till våran kyrkogård efter att först fyllt vårt hopsamlade lager av flaskor och burkar med vatten. Visserligen fanns det vatten på kyrkogården men det skulle helst inte drickas.


Ruinen efter Visingsborgs slott, på hemvägen från krogen

Leia som annars har en plåtmage hade diarré och jag vojjade mig lite för natten. Hur skulle det gå att sova med en magsjuk valp som precis har blivit rumsren? Utsikten att vakna i ett nerbajsat tält var inte direkt lockande för när jag planerade trippen hade jag kallt räknat med att Skroff numera kan hålla tätt.
Dessutom kan jag ju aldrig låta bli att oroa mig för hur det KAN bli och såg för mig en jättesjuk valp som behövde läggas in med dropp. Att vi faktiskt bara befann oss en kort färjefärd och två timmars bilresa hemifrån lugnade mig inte alls.

Annes föräldrar hade varnat oss för en klass 1-varning gällande åska och vi kikade på molnen vid horisonten som visserligen såg lite hotfulla ut men inte SÅ åskiga. Däremot var det kvävande hett inne i våra tält naturligtvis.
Ludd var genomtrött och lade sig snart tillrätta men Leia tyckte att det var en ganska skum plats och var absolut inte rädd men hon ville mycket hellre vara på utsidan. Hon försökte alltså att ta sig ut på diverse olika vis och det var bara att glömma att kunna ha öppningen öppen. Till slut lade jag mig med Skroffan på min mage vilket brukar få henne att varva ner.
Det funkade den här gången också men mitt i natten vaknade jag av att det fullkomligt STANK skit inne i tältet. Helvete! Fick fatt på ficklampan och började lysa runt mig men hittade inget bajs. Kände till slut på Skroffan som var alldeles torr i rumpan och drog slutsatsen att det var falskt alarm. Tog med mig hundarna ut på en kissepaus (och nej, jag satte mig inte på kyrkogården!) och sedan nanade vi gott igen förutom att vi väcktes av det utlovade åskvädret.
Jag var för trött för att orka engagera mig i eventuella varningar och tänkte slött att kommer det närmre får vi väl evakuera oss till bilarna. Rejält med regn kom det men haglet och eventuella tromber uteblev.

Dan därpå packade vi ihop och åkte först och badade. Det var nämligen Annes och min duschdag och vi var tvugna att tvätta håret. Bara att bita ihop och ta ett morgondopp i Vätterns kalla vatten. Det var dock inte så farligt, det var faktiskt riktigt skönt när man väl kom i. (Anne använde kärringmetoden vilket är tämligen korkat eftersom det både är kallare och tar längre tid än att doppa sig direkt.)

Därefter var det dags för frukostbuffé på ett lustigt ställe som hade fullt med gamla 30-talssaker. Bland annat hade de en gammal A-ford i jättefint skick och en massa annat som jag önskade att jag hade kunnat ta med mormor för att titta på.
Vi puttrade runt och tittade på diverse sevärdheter på ön och Raskvas skröplighet gnagde mig fortfarande. Helt klart tyckte hon att det var jobbigt trots att hon däremellan satt i bilen och gapskällde så fort vi lämnade henne. Det kändes inte alls bra att utsätta henne för detta och under dagen bestämde jag mig för att åka hem. Dessutom var jag trött och naturligtvis ledsen för om hon inte orkar med en liten bilsemester så är hon ju faktiskt ganska knackig.
Vi kikade på Kumlaby kyrka där vi riskerade liv och lem genom att klättra upp i tornet. I alla fall kändes det så eftersom man först var tvungen att passera en stentrappa som definitivt inte var något för feta personer (jag var på gränsen) eller för folk med klaustrofobi. Därefter följde en Herrans(!) massa branta trätrappor med minst en meter mellan stegen. Det var inte bara mina ben som var något möra efter den klättringen.
Utsikten var dock strålande uppifrån tornet och man såg en bra bit över Vättern med omgivningar.


Utsikten åt norr från Kumlaby kyrka


a och A uppe i tornet

Turen gick vidare till en godisbod där vi bland annat köpte gudomligt goda tryfflar och mullbärste. Därefter puttrade vi runt och hamnade till slut längst ner på ön vid Näs. Där ligger resterna av Sveriges första borg som nämns i böckerna om Arn. (Hela Visingsö är för övrigt fullt med fornlämningar av olika slag.)


A, Krasse och Wille på utforskning av ruinen…


… och a och Kalle (samt en obehörig unge)


Ludd kom med på en bild av misstag men här ser hon glad och Luden ut

Sen var det dags för bad igen, den här gången av A och hundarna.
Skroffan simmade omkring riktigt duktigt men helst vill hon vara med sin idol Krasse. Hon vågar dock inte simma så långt ut som han gör utan hon passar på att igla sig fast när han är uppe i strandkanten.


Anne och Simskroffan


Ludden badade också men ville inte simma. Eftersom hon var så förvirrad fick hon vara kopplad, hon tappade bort sig hela tiden


Ganska hopplöst att ta kort på en Skroffa när hon befinner sig i jord eller sand…

Efter man har badat måste man såklart torka sig ansåg Skroffan och rullade sig i sanden så det stod härliga till. Jag tror att hon hade minst ett kilo sand i pälsen som hon sedan tog med sig in i bilburen.

Dags att puttra tillbaks mot hamnen där vi intog lunch och sedan slöade under några ekar. Det var visserligen varmt men det svalkade från vattnet och det var rätt skönt att ”bara vara”.
En snabb koll på Visingsborg hann vi också med men tyvärr är rasrisken så stor att man inte får gå in i ruinen utan man får nöja sig med att kika på utsidan. Det finns i vilket fall inte så mycket kvar av vad som en gång var ett imponerande slott, en av Brahesläktens många herresäten runt Vättern.

Efter färjeturen var det dags för oss att skiljas åt, a och A åkte vidare upp mot Norrköping, Nettan och Kolmården medan jag och mina hundar styrde kosan hemåt. Körningen gick bra och utan problem. Det var visserligen vidrigt varmt ute när jag stannade och rastade men inne i bilen behagligt svalt (tack mamma för att du propsade på att bilen skulle ha AC!).
Jag insåg möjligen tjusningen med ljudböcker om man reser långt, kör man i stadstrafik som jag oftast gör funkar det inte alls.
Jag försökte att inte grubbla över Raskva men tankarna smög sig på ändå. Det kändes som att det var dags att ta farväl men nu idag när hon är hemma verkar hon bättre igen. BRA är hon dock inte. Fan vad svårt det här är.

Saken är den att vi skall åka till Öland i mitten på september. Den här trippen gjorde det klart för mig att det är inte juste att släpa med Ludd på en längre resa (jag gjorde definitivt rätt som åkte hem med henne känner jag nu efteråt). Självklart kan jag stanna hemma, men det är inte det saken gäller. Om Raskva blir så här sliten av en enkel bilresa så kan man fråga sig hur hennes vardag egentligen är. Ölandsresan tvingar mig helt enkelt att fatta ett beslut, om Raskva inte kan följa med så är det förmodligen dags att inse att tiden har runnit ut för oss. Jag vill ju inte att det skall gå så långt att folk behöver påtala för mig att det är dags.
Lilla älskade Luddskalle, precis som med Mulen önskar jag innerligt att du kunde tala och berätta för mig hur du vill ha det.
Jag tror helt enkelt att nu är Ludd TRÖTT och vill ha sin vila.

Älskade Raskva

Just nu så värker det i hela mig av sorg och smärta. Nej, Raskva är inte död men jag har nu beslutat att det är dags. Jag har naturligtvis tänkt på det ett bra tag men på Visingsö insåg jag att det är dags att låta henne gå. Älskade, älskade Ludd, hur skall jag klara mig utan dig?


Raskva gnager på märgben på As kollo

Mellanlandning

Hundarna och jag har varit på kollo i Härryda. Medan Anne och A var i Norge och riskerade liv och lem så låg vi och jäste i As hus och trädgård. Inte för att jag har dåligt samvete över att hundarna bor i lägenhet i vanliga fall men de stortrivs verkligen med att fjanta omkring bland buskar och stenar hos A.
För Ludden var det alldeles tillräckligt i värmen att få ludda runt på egna små upptåg och hon släpade betydligt efter på promenaderna så det fick bli kortisar. Leia höll på att bli helt förvildad, lössläppt vind för våg. Hon tog trädgården i besittning och hittade diverse roliga saker att sysselsätta sig med. Att matte satt inne i svalkan brydde hon sig inte om, bra cairn reder sig själv och det stämmer fullt ut på lilla fröken.
Dessvärre upptäckte hon hur kul det var att vakta nämnda hus och tomt och hon har en duktig läromästare när det gäller att skälla. Tack och lov så hör ju Ludd inte så mycket nuförtiden, alltså skäller hon betydligt mindre än tidigare.
Det var dock inte bara Leia som störde friden på landet, As grannar var sällsynt flitiga den här veckan. De tycktes ha sammangaddat sig så att någon alltid klippte gräset (kan de inte göra det på samma gång eller åtminstone använda en gammal hederlig handkraftsmodell?), dessutom bytte närmaste grannen fasad på sitt hus och lite längre bort höll en grävmaskin på hela dagarna. Leia tyckte för övrigt att maskinen var mycket suspekt när den kom mullrandes förbi.

Första kvällen spydde Leia och jag fick hjärtsnörp. Inte för att min hund spyr, efter snart 16 år som hundägare är jag tämligen härdad av diverse som hundarna lämnar ifrån sig, men av färgen. Blodrött. Många tankar hann åka genom skallen innan jag insåg att spyan inte var så blodröd utan snarare… hallonröd. Dan därpå sket lilla Skroffan rött bajs med hallonkärnor i och efter det fick hon inte vara vid hallonbuskarna längre.
Efter några dagar insåg jag att jag kanske skulle ta tag i min förvildade valp och minsann, min vanliga lilla Skroffa fanns kvar under ytan. Vi har tränat lite kontaktfält och dessutom ofrivillig gunga eftersom hon sprang fram och tillbaka på en planka som låg tvärs över en sten. Inte bryr hon sig om att den åkte både hit och dit. Lite slarv-upplet blev det också (släng ut en leksak i högt gräs…) och dessutom metallapportering, vi hittade Willes metallapport i källaren. Av någon anledning så tar jag inte tag i saken och tränar på något vettigt (det vore ju bra om hunden kunde sitt kvar tex) utan det blir lite hipp som happ. Å andra sidan anser jag att man kan skojträna en hel del med valpar och i stort sett ALLT man gör leder till bättre samspel och kontakt. Så även om Skroffan inte kan så mycket vettiga saker är jag ganska nöjd med hur hon uppför sig hittills. Sen är hon ju så förbaskat söt, inte gör det något att gullungen biter sin mormor i tårna (det låter väldigt kul i alla fall) eller försöker hjälpa sin matte att brodera.
Rumsren är hon numera och har faktiskt inte bitit sönder något på lääänge. (Om man inte räknar en spårapport som hon hittade och tuggade sönder men den såg hon förmodligen som en tillåten leksak, vi hade ju skojtränat med den tidigare.)
Anne och A tröttnade på Norge och kom hem så med andra ord var det bara att packa ihop och förflytta sig tillbaka till lägenhetslivet. Nu gjorde det inte så mycket för även om jag vantrivs med att bo i lägenhet så är det ganska skönt att få komma hem till sig själv igen. Dessutom är det bra mycket lättare att hålla koll på vilda valpen på 20 kvadratmeter uteplats än på As tomt…

I helgen har det alltså varit mellanlandning hemma, i går var jag hos mamma och hjälpte till och idag har jag varit och handlat. Mormor fyller 90(!) nästa vecka och har kalas i helgen och jag hade som vanligt inget att ha på mig. Skroffan däremot får gå i sin nya skalade outfit :-D. Ludd får inte följa med för hon kan inte hålla klaffen, Anne skall passa henne i stället men jag tyckte att det kunde vara nyttig miljöträning för Leia och nyttig hundträning för släkten.
Dessutom har jag införskaffat ett stycke tält som skall invigas nästa vecka. Vi skall åka till Kolmården och Anne föreslog att jag skulle sova i Farmor Anka-bilen. Det lät inte så bekvämt så jag funderade på om det inte var bättre att köpa ett tält i stället eftersom jag ändå har funderat på det tidigare. Så nu har hundarna och jag ett sprillans nytt McKinleytält att bre ut oss i. Värre då med underlaget. Luftmadrass lät inte så bra med tanke på vassa valptänder så det får bli liggunderlag och ventapad (det är faktiskt oväntat mjukt att ligga på hundarnas bilfällar).
Det blir Skroffans första semester och med sorg i hjärtat är det bara att erkänna att det troligtvis är Ludds sista. Möjligen att hon hänger med till Öland senare i sommar men hon är ganska knackig nu. Jag tror absolut inte att hon lider men efter att ha varit hemma hos mamma igår och rännt i hennes trappor var hon ganska stel och skröplig i morse. Lilla älskade Luddhjärtat!

Pinsamt

Eftersom Wille är på rehabkollo hos A så fick Kalle följa med till stallet idag (Anne menar att det är roligare för Kalle att sitta i bilen och glo än att ligga hemma och göra samma sak). Först åkte vi till Naturnära för att handla hästkäk och där glömde jag naturligtvis att köpa stängselstolpar som jag skulle göra slalom till Skroffan av. Tänkte dels ha dem på uteplatsen men även att jag kunde tagit med dem till A för att träna där.
I vilket fall, sedan puttrade vi vidare till stallet och efter att ha pysslat lite med Baldur och Noi (Nina är sjukskriven) fick jag den ljusa idén att jag skulle släppa Kalle-Balle i en tom fårhage. Sagt och gjort, den otäcke terven fick naturligtvis gå kopplad till hagen medan mina lydiga gullungar fick gå lösa. Det gick väl bra fram till hagen men sedan fortsatte Ludd helt sonika att gå och Leia som i vanliga fall är ett under av lyhördhet hängde givetvis på. Jag band upp Kalle i en stängselstolpe och satte efter Ludd som visserligen inte sprang från mig men som med god fart (för att vara en ledbruten 16-åring) ångade på. Inne i Jannes trädgård hann jag upp henne, då fjantade hon runt Anitas och Klasses gäster som satt i trädgården. Jädra hund! Och inte f-n kom hon då heller utan jag fick hiva upp Leia i famnen och gå in och fånga min synnerligen döva och oförstående hund. Alltså, hon kör helt klart med selektiv demens för riktigt så korkad är hon inte i vanliga fall även om det inte är långt ifrån.
Naturligtvis hade jag missat att få med mig kopplen så det var bara att försöka släpa båda damerna med sig.
Den lille otäcke Kalle satt under tiden och såg snäll ut vid grinden till hagen. Han fick sin belöning genom att få springa runt i hagen vilket visserligen var kul men uppenbarligen tyckte han att det var trist att springa själv. För säkerhets skull höll jag Leia kopplad, jag vet vad Kalle gör med lösspringande hundar.
Jag fick i alla fall med mig samtliga hundar och vallade dem till bilen utan vidare missöden.

Nu sitter jag och funderar på Skroffans mat. Jag fick synnerligen svävande förhållningsorder när jag hämtade henne (”ha valpfoder ett tag”), har hittills kört med det valpfoder som hon är uppvuxen på men funderar nu på om jag skall fortsätta eller inte. Det är en hel djungel av foder och alla säger olika, antingen så är det livsfarligt att äta valpfoder eller så är det livsfarligt att låta bli, beroende på vem man lyssnar på.
Nu tror jag ju att det inte är riktigt lika viktigt för en liten hund att äta ”rätt” foder om man jämför med tex en mastiff, men det är klart att jag vill Skroffans bästa. Hade från början tänkt köra över henne på Luddens vuxenfoder men det är väldigt magert och om de fortfarande skall äta olika foder så kan hon ju lika gärna äta sitt valpfoder. Suck, vad krångligt.

Och så har jag för femtielfte gången varit hos polisen för att anmäla parkeringsskadan på bilen. Den här gången hade jag ju med mig rätt blankett och ifylld var den också men jag fick stora skälvan och var tvungen att gå därifrån. Inte för att jag är rädd för poliser, det är tillräckligt illa med att de är människor. Läskigt!

Trimning

I dag har Skroffan varit och trimmat sig. Det gick bra men jag fick höra att jag har en livlig valp ;-). Hon fick i alla fall beröm och Ann-Christine tyckte att hon var snygg, med bra vinklar fram o bak och bra uttryck. (Och huvudet är inte alls för stort och Skroffan är i perfekt hull, vad Anne än påstår. Det är bara elakt förtal att Skroff skulle vara fet!)
Jag var ändå ganska nöjd för även om Skroff hade vissa problem med att stå still så var hon inte dum eller arg, bara lite valptramsig. Nu är hon snygg och slimmad, vi får väl se hur det blir så småningom när jag skall sköta trimningen själv. Dock har hon fortfarande elefantfötter även om de numera är klippta.

Snart åker hundarna och jag på kollo. Anne och A skall till Norge och då passar vi på att ockupera As hus. Svinet som inte får följa med på vandring får alltså nöja sig med att drälla på As tomt. Det har flera fördelar med att bo hos A:
– Man slipper sin egna sunkiga lägenhet
– Man får bo i hus och, framför allt, ha en egen, inhägnad tomt att slöa på
– Man får massa nya fina vägar att gå på med hundarna
– Man slipper komma hem med en massa skitig tvätt, bara att slänga in sängkläderna i tvättmaskinen och torktumlaren sista dagen. Dessutom slipper man att planera sin packning, man kan t o m  ta med sig skiten tvätt dit.
– Man får handla i Roliga Affären utan dåligt samvete. Roliga affären är Ica Kvantum i Landvetter, bra mycket roligare än vår vanliga lilla Ica.
– Man kan dessutom handla på Hagabullen (som har jättelika negerbollar och maränger) samt i glassaffären och den nya lösgodisaffären. Inte så bra för vikten men vad f-n, man har ju semester.

Nackdelen är väl att det blir långt till stallet men Baldur skall också åka på semester hos Alice så han är ändå inte hemma större delen av tiden.
Det skall i alla fall bli skönt att komma hemifrån ett tag, förutom en kortare tripp till Öland framemot hösten så blir detta vår enda semester. (Det är det tråkiga med att vara ”ledig” jämt, det förlorar onekligen sin tjusning efter ett tag!)

Mulens sista vecka-bildblogg

Kikade igenom korten från Mulens sista vecka. Tack Anne för att jag fick låna kameran!


Leia alias Snubbelfot på uteplatsen. Inte lätt att fånga en valp på bild, det är mest full rulle hela tiden…


… men ibland sitter hon still!


Mulen ute på en av sina sista promenader – att rulla sig i hästskit é gött!


Och att ÄTA hästskit är ännu godare. Observera de två som ligger och vräker i sig. Att gå till hästarnas vårhage var en riktig hit ur Mulsynpunkt.


Anne och Näbbarna vid Kippholmen


Älskade Mulen! (Observera kamouflagefärgade Skroffan bakom!)


Ludd och Leia badar, Leia var dock ganska tveksam om hon verkligen skulle blöta ner sina snubbelfötter.


Ok då, jag kommer väl och badar om du envisas…


Mulen ser ut över vattnet.


Mulen på Kippholmen.


Sista kortet på Mulen. Älskade flickan vad jag saknar dig!

Lyssna på din mage…

Enligt ett radioprogram jag lyssnade på häromdagen skall man lyssna på vilken smak magen och kroppen vill ha. Vill magen tex ha SALT så är det lämpligt att käka sill den dagen. På det viset får man i sig allt som kroppen behöver. Det är bara det att min kropp vill alltid ha CHOKLAD eller möjligen GLASS. Glass är förvisso inte en smak men något min mage ändå kan tänka sig. Tyvärr tror jag inte att det hela beror på en stor chokladbrist utan det är nog så att min mage inte har lyssnat på samma program som mig.

Skroff fyller fyra månader idag och har tappat en tand till. De nya bissingarna börjar titta fram så nu ryker det nog en hel del tänder inom kort. Utan att jag riktigt har tänkt på det så har hon blivit i stort sett rumsren, det händer dock fortfarande en och annan olycka inne men inte varje dag. Hittills har hon inte kommit på den ljusa idén att säga till när hon är nödig så det gäller att inte glömma bort henne.
Nästa vecka skall hon trimmas första gången. Jag vet inte riktigt om det är dags men hon börjar se lite lurvig ut här och där och det är väl bättre att ta det lite för tidigt än tvärtom. Man kan bara hoppas att lilla fröken tänker uppföra sig. Visserligen står hon ganska stilla när vi tränar men hon vill ruskigt gärna gnaga både på händer och redskap.

I går var vi och spårade i Lillhagsparken och det var det sämsta spåret hittills, Skroff bara skroffade runt utan någon koll alls. Positivt var dock att när vi kom till klöven så blev hon glad och kånkade sedan glatt omkring på den. Vi får väl ta nya tag nästa vecka, eventuellt med lite mer retning.
Det kom en vuxen cairn förbi när vi satt och pratade och då insåg jag hur liten min Skroff är trots att jag tycker att hon börjar bli stor.

Den här veckan har jag fyllt min kvot av goda gärningar. Nina trillade av Tigull och fick åka ambulans till ortopedakuten på Mölndal. Patellaluxation och diverse pajjade ledband (vilken j-vla otur) men hon hade samtidigt en j-vla tur som inte slog i skallen eftersom hon red utan hjälm. ”Skulle bara in från hagen” – känns det igen? I vilket fall så plockade jag upp henne på akuten i tisdags (jag hittade faktiskt utan att köra vilse!!) och körde hem henne. Har också varit en god halvgranne (vi är ju inte riktigt grannar) och varit på Apoteket och Ica samt skjutsat henne till stallet så hon kunde pussa lite på Noi idag.

Wille-Pillen är inne i en svacka och har ont i sin rygg. Synd om både Svinet (som dessutom inte har någon smärttröskel och har väldigt lätt för att tycka synd om sig själv) och matte Anne som inte riktigt vet vad hon skall göra.

Tandömsning

Lilla Leia håller på att bli stor flicka. I helgen har hon lyckats med två saker; hon kan numera (oftast) hoppa upp i sängen själv vilket fortfarande tycks förvåna henne och så har hon tappat sin första tand. Lilla risgrynet – eller snarare mannagrynet för valptänderna är verkligen pyttiga – åkte väck under en vild bita-i-täcket-lek med matte. (Matte biter dock inte i täcket, den biten står Skroff för.)
Så nu sover Skroffan inte i buren längre, är man tillräckligt stor för att hoppa upp i sängen så är man tillräckligt stor för att inte bli mosad om matte lägger sig på en och då är man också tillräckligt stor för att kunna hoppa ner om man är kissnödig eller bara inte känner för att sova med matte. Det är märkligt hur knappt 5 kg Skroffa kan ta lika stor plats som 28 kg Mule men Mulen kunde man knö på och även lägga benen på. Skroffan måste man liksom lägga sig runt och dessutom nänns man ju inte flytta det lilla livet om hon ligger mitt i vägen.

I går mötte vi ett rådjur som sprang upp 10-15 meter framför oss. Skroffan var mycket duktig och stannade och tittade på matte. ”Vad vill du att jag gör nu? Jasså, komma och äta godis, ja, det går väl bra.” För en gångs skull i en sådan situation var jag med och skyndade mig naturligtvis att möla i gullungen gottor samt lite kamplek med nyckelbandet (man tager vad man haver). Sen gick vi i rådjursspåret och tränade kontakt och inkallning. Lukten var jätteintressant tyckte Skroff och jag tvivlar då inte på att om hon hade varit lite äldre och därmed aningens mer självständig så hade hon gladeligen skuttat efter. Perfekt övningssituation i alla fall. (Fördelen med en kortbent köttbulle är att OM hon skulle sticka efter vilt så har hon inte en chans till skillnad mot snabbfotade Mulen som fick gå kopplad den här tiden på året.
Och vad gör då den senila hunden? Just det, ingenting. Hon märkte inte ens rådjuret utan vankade omkring i sin egna lilla värld.

Slapparhelg

Den här helgen hade jag tänkt att ta itu med mitt hem och göra det någotsånär presentabelt men näe, det ser inte ut att bli så den här veckan heller. Hela helgen har liksom segat sig förbi utan att jag har fått ett dugg gjort här hemma.
Däremot har jag varit ute och spårat igen med Skroffan, den här gången gick det lite bättre. Visserligen lade jag spåret i högt gräs vilket var som en smärre djungel för en liten cairnfröken men hon tuffade på i alla fall. Jag vet inte egentligen vad jag förväntar mig, antagligen att hon skall sätta ner näsan och gå som på räls men i stället så tassar hon fram sakta och försiktigt och liksom kollar läget hela tiden. Självklart kan hon inte vara en fix och färdig spårhund redan nu och hon spårar ju rätt så jag borde vara supernöjd även om det går långsamt och lite tveksamt. Hon fixade i alla fall en oväntad svårighet och det var en hög med skit + papper som låg 1,5 meter från spåret vilket jag totalt hade missat när jag lade det. Tur att jag inte trampade i det… Skroffan sniffade lite i luften men eftersom hon inte har kommit på än vad man kan göra med mänskliga exkrementer (dvs käka upp dem och rulla sig i dem) så återvände hon klokt nog till sitt spår.
Jag blir lite tveksam om jag skall uppmuntra henne med rösten när hon spårar eller om jag bara stör henne och gör bättre i att hålla käft. (Svårt val, det är ju bara att testa och se hur hon reagerar.)

Och så lite Skroff-skryt: Jag struntar ju egentligen totalt i utställningsresultat men en skroffsläkting blev bästa Cairnveteran på Världsutställningen och hennes pappa kom fyra av championhanarna vilket definitivt inte är att förakta. Jag har faktiskt ingen aning om ifall Skroff är snygg eller inte (förutom svansen då), just nu liknar hon mer en järpe än en köttbulle med handtag för hon är inte riktigt lika tjock och rund längre. Men även köttbullar och järpar kan ju vara söta att pussa på om de nu inte duger till annat :-).