Jaktträning

Förra onsdagen följde jag med Anne på kurs för Craig H-vadhannuheter men jag var för mesig för att gå med Pickelur så jag lyssnade bara.
Tänkte att 1, jag kommer inte att fatta när han pratar engelska och 2, Nikka och jag kommer att vara sämst och jag kommer att få skämmas för allt möjligt.
Det visade sig att Craig talade en mycket lättförstådd engelska, både dialektmässigt och vokabulärt. Det enda varken Anne eller jag begrep var vad en ”sticky dog” var men det förklarade han snällt.
Han var mycket trevlig, hade bra övningar som på sätt och vis var basic men ändå gick att bygga ut. Jobbade mycket med motivation och att hunden skall få självförtroende. Precis vad Nikka och jag behöver så vi fick med oss en hel del att tänka och träna på trots att vi ”bara” lyssnade.
Frippen fick mycket beröm, han var en mycket vältränad hund enligt Craig :-).
Anne har ju varit så jädra smart och anmält oss till vattenkurs vilket Nikka och jag egentligen inte är mogna för men vi får väl göra det bästa av det.
Just nu tränar vi alltså vatten och Nikka har börjat lyssna på mitt stopp förutsatt att hon vet att jag har en tennisboll att slänga i plurret.
Svårigheten är att man måste slänga den på lagom avstånd; slänger man den för nära så dyker hela Pickelur under vattnet för att ta den innan den flutit upp igen. Kan ju inte vara så bra för hennes små öron för att inte tala om att hon får kallsupar vilket inte ens en labrador tycker om.
Vi har också tränat en nedrans massa linjetag, jag har kört samma övning på samma ställe flera dagar i rad och gradvis tagit bort hjälperna. Det tog ett antal gånger innan hon helt litade på mig när jag sade att jo, det ligger verkligen en dummy där ute precis där jag säger – hon har inte bästa minnet eller tilliten om man säger så.
Ibland undrar jag faktiskt om hon är lite korkad för att vara jaktlabbe…
Och så har vi kört dubbelmarkeringar och där har vi varit duktiga båda två, jag har fått till precis rätt svårighetsgrad så att hon fått jobba men ändå lyckas. Yes!

Stackars Skroffan :-(

I fredags var vi hemma hos en god vän som nyss köpt hus ute på landet. Hur mysigt som helst, vill ha!!!
Först tog vi en liten promenad med hundarna och sedan blev det så klart fika och snack. Nikka höll sig mer eller mindre hos mig hela tiden men Skroffan skroffade omkring och njöt av att få skrota för sig själv.
Någonstans (under huset?) kom hon i kontakt med något som hon inte tålde för sent på kvällen blev hon dålig. Det började med att hon gick och gned nosen mot golvet och sängen, jag tänkte att hon kanske hade en fästing i morrhåren så jag fångade in henne och kikade bland skägg och ögonbryn.
Skroffegrynets ansikte var alldeles uppsvullet, ögonen var springor och trynet betydligt större än vanligt :-(. Hon var också svullen på halsen och i lymfkörtlarna.
Ringde så klart vetten, givetvis var det superjour så man fick ringa det krångliga numret.
Priset spelar väl egentligen ingen roll när hunden är dålig men det är lite irriterande att man får sitta och ringa om och om igen och varje samtal kostar minst 20 pix även om ingen svarar för telefonsvararen går ju på.
Klädde på mig igen och tänkte åka in när jag äntligen fick tag vetten (eller djursjukskötaren som i sin tur rådgjorde med veterinären).
De hade väldigt mycket att göra och tyckte att så länge som Skroffan inte blev sämre, fick försämrat allmäntillstånd eller fick svårt att andas så var det bättre att vi var hemma i lugn och ro utan stress. Vi har ju dessutom nära till Blå Stjärnan, är där på 10 min i vanliga fall och jag kan garantera att det går fortare med en akut sjuk hund!
Jag hade väl egentligen velat ha i henne kortison och eventuellt aktivt kol ifall hon fått i sig något och funderade på att åka in ändå men de hade knappast gett oss det utan undersökning – och det hade de ju inte tid med.
Så det blev till att vaka, tog tempen på henne och hon hade lite feber men hon blev inte värre svullen och även om hon mest låg och sov så var hon pigg och ”med” så fort jag pratade med henne eller gav henne något att äta som test.
Lååång natt där jag kunde gjort något vettigt men jag låg mest och surfade eller tittade på lilla Skroff. Det var svårt att se hur svullen hon var för hon har ju så mycket hår i ansiktet.
Frampå morgonen klingade det av, svullnaden gick ner och tempen blev normal igen. Skroff kissade och bajsade som vanligt och åt med god aptit så jag vågade mig på att sova i intervaller, fy vad trött jag var!
Inte så mycket för att vi hade varit vakna hela natten (Nikka var rätt irriterad för att jag inte låg still i sängen) utan man blir ju så orolig, i synnerhet som Skroffan har sina njurar att tänka på. Känns inte helt ok att jag inte åkte in men nu är hon helt bra igen.
Får vila ett par dagar och den där trimningen som skulle slutföras får vänta lite till. Just nu ser hon ut som en 70-talist med smal, trimmad överkropp och vida ”byxor” med päls som är alldeles för lång!
Lilla Skroffegrynet, vilken pärs!

Rida Flóa

Jag har varit lite ”låg” (jag tycker att det är ett ganska fånigt uttryck men hittar inget bättre) ett tag, framför allt har jag varit in i döden trött.
Jag är ju alltid ganska initiativlös men nu har det verkligen varit i kvadrat, fått vara tacksam om jag typ gått ut med en soppåse under dagen eller så. (Nu är det i och för sig ganska duktigt av mig att just gå ut med soppåsen eftersom granarna som bekant spionerar på mig…)
Klippt ”gräset” har jag också gjort, gräsmattan består för närvarande mest av penningblad(?) och en och annan smultronplanta som rymt från krukorna där de inte trivdes.
Nå, stallet går alltid att åka till men det har ärligt talat varit ganska skönt att Flóa haft semester hon med och mest behövts matas, flugsprayas och pussas på.
Nu är hon dock igång igen och jag VILL verkligen rida men så orkar jag liksom inte.
Idag ryckte jag upp mig och hämtade lilla pållan i hagen varpå vi hade en diskussion om vem som egentligen bestämmer. Efter vänlig övertalning (läs: rapp med grimskaftet på rumpan) så höll Flóa med om att det nog inte var hon som skulle bestämma om och vart vi skulle gå.
Hon var så mysig att pyssla med, antagligen är det skönt att bli borstad och få alla myggbett kliade. Hon har flug/eksemtäcke ute men har äckliga stora sår på magen där blinningarna och hästflugorna bitit henne. Aj!
Sedan var det dags, upp i nya sadeln och där hade vi en ny diskussion.
Flóa tyckte nämligen att det var totalt onödigt att gå in i paddocken och just eftersom hon tramsade så var hon tvungen att gå dit, annars kunde vi tagit en tur på Jannevägen och i skogen.
Efter ytterligare lite vänlig övertalning med spöt som hjälp så kom vi in i paddocken där vi hade några meningsskiljaktigheter till om huruvida man kan stå still när man ska och gå åt det håll ryttaren vill.
Bevare mig för 5-åriga istadiga ston! (Tydligen så skall 4-åringar vara lätta och snälla men 5-åringar krångliga med egen vilja och det stämmer rätt bra på lilla fröken just nu!)
Hon är aldrig riktigt dum så att det känns läskigt, faktiskt tycker jag att det är lite kul att hon inte bara går som en maskin, och efter en stund släppte det och hon var sitt vanliga samarbetsvilliga jag.
Visserligen ett ganska vimsigt jag men hon försökte i alla fall. Det ÄR inte lätt att gå på en helt rak linje eller att göra tvärtemot vad man tror att ryttaren kommer att vilja så att man glömmer lyssna…
Mycket start, stopp, sväng och räta upp med andra ord.
Vi slutade synnerligen sams, Flóa fick sitt käk och ett nytt täcke eftersom hon givetvis pajat det andra.
Till hagen är det inga problem att gå så vi kunde även avsluta dagen i endräkt.
Jag hade tänkt träna en hel del med hundarna men orkade inte så det fick bli tre snabba linjetag för Pickelur i vinterhagen som hon fixade finfint.
I rättvisans namn skulle även Skroffan få göra linjetag vilket hon som vanligt inte begrep alls men letade dummy gjorde hon och glad var hon och det var ju meningen med övningen för hennes del.
Nikka skulle förmodligen svimma om hon såg hur Skroffan behandlar hennes älskade och vördade dummysar, är man terrier så kampar man givetvis med dem!
Skroff fick göra lite tramstricks också vilket hon var förvånansvärt duktig på idag, nästan som gamla tider :-).
Väl hemma fick dogsen latmansberikning; Skroffan i form av fryst mat i en burk som var svår att öppna och Nikka i form av en fryst kycklingvinge.
Det känns lite konstigt att ge fågel med tanke på allt man är itutad om F-ben men råa skall det inte vara någon fara med.
Jag var lite rädd att Nikka skulle svälja vingen hel (vilket Skroffan garanterat skulle försökt med) men hon gick mest runt med den och knaprade lite försiktigt. Uppenbarligen första gången hon åt sådant, i alla fall fryst.
Imorgon skall vi på jaktkurs med någon engelsman, fegisjag valde att gå som åhörare för jag skulle tycka att det var skitläskigt att delta på riktigt. Nu kan jag stå och se på och lära mig av de andra i stället.

Robbie Williams

Bästa Jukka lyckades ju fixa biljetter till Robbie Williams och inte nog med det; A, Anne och jag fick dem i respektive födelsedagspresent av J och Christina. TACK!
Vi började kvällen med grillning hemma hos J och C och som vanligt fixade Jukka superb mat. C stod för drinkarna fast jag skulle köra så jag fick hålla mig till cola.
Jag frågade Christina om hon inte kunde hyra ut J eftersom alla borde ha en egen liten Jukka och hon kunde tänka sig att byta mot Skroffan ett tag så vi får väl se ;-).
Lagom till att Robbie skulle gå på scen så släntrade vi iväg till Ullevi – Christina och Jukka bor nästan där så det går på några minuter.
Vi var ju minst sagt inte ute i god tid men Jukka sprang på en bekant som visade sig ha superfan-band att dela ut. Bara att segla (nåja, knö sig) förbi alla andra och ställa sig typ längst framme vid scenen! Så jädra gött!
Jag är väl det största Robbie-fanet av oss och Robbie vet hur man gör en bra show så jag hoppas att de andra också njöt av konserten.
(Precis framför mig stod en snubbe som stod med armarna i kors och såg sur ut rakt igenom hela showen, varför går man om man inte gillar musiken?)
Öronpropparna flög all världens väg men det var värt att förlora några hörselceller.
avslutade med den bästa låten av alla, Angels, och sedan var det bara att knö sig ut igen bland 65 000 andra.
Robbie slog faktiskt rekord i antal sålda biljetter på Ullevi, slog till och med Bruce – fast Bruce spelade förstås två kvällar så han borde få dubbla sitt antal.
Tack C,J, A och a för en toppenkväll!
Hundarna var hos mamma där Skroffan hade roat sig med att tömma en papperskorg och demolera innehållet, jag hoppas att hon inte fick i sig något onyttigt!
Det räcker med att ha plockat ut grillkol ur magen på henne…
Blev förresten väldigt ledsen av en grej som hände häromdagen och då var det Skroffan och inte Nikka som fick trösta matte. Det är allt en liten terrier som ligger närmast hjärtat men jag tvivlar inte på att jag kommer att älska Nikka lika mycket när hon varit hos oss lite längre <3.

Blaj igen

Fick hjärtsnörp när jag gick upp i morse och upptäckte en lapp från hyresvärden att de skall komma och kolla ventilationen – IGEN! De kollar ju för fasen ventilationen jämt, jag har inte ens hunnit ställa tillbaks grejerna sedan sist (ok, det kan bero på att jag ligger lite efter men i alla fall).
Om nu någon missat det så pallar jag inte med besök i min lilla håla så nu fick jag ångest för jag måste fixa allt möjligt och dessutom evakuera mig och hundarna för jag tänker inte vara hemma när de kommer!
Blev lite lättad när jag senare på dagen läste om lappen och såg att det inte var nu på fredag de kom utan fredagen den 9 augusti. Pust!
Det är just nu tillräckligt jobbigt med allt annat, det är väl ”baksmällan” från mina roliga helger som kommer neddimpandes. Jag vet ju att det blir så och att jag mår skit ett tag men det är lik förbaskat skitjobbigt att ta sig igenom det vareviga gång.
På kvällen kommer det krypandes så egentligen borde jag gå och lägga mig klockan åtta innan ångesten fått tag.
Och nej, stallet är inte jobbigt förutom att  det förstås är jobbigt att se Tigull stå i sin box och förhoppningsvis sakta bli bättre.
(Jag vet att jag tjatar om språkkontrollen och orden den föreslår men på Tigull var det faktiskt gullig och gulrutig och det var ju passande, inte för att Tigge är rutig men han är gullig och jag gillar som bekant gult.)
Men det är klart att Tigulls öde hänger över oss allihop i stallet för tillfället 😦 .
Flóa har sommarlov men skall sättas igång lite smått nästa vecka med tjuvstart på fredag med löshoppning. Nyttigt för tösen att se var hon sätter fötterna!

Idag har jag också shoppat; först till Hööks för att titta på ett kyltäcke till Pickelur. Jag har varit lite skeptisk men såg hur bra de är på stockholmsträffen så jag tänkte slå till och skaffa ett som hon kan ha vid träning, tror hon orkar längre då. Givetvis hade de inte hennes storlek alls så det får väl bli ett Hurtta trots allt, det borde dock gå att hitta till ett bättre pris på nätet än i butikerna i Göteborg?
Nog första gången jag varit inne på Hööks och inte köpt en enda grej…
Vidare till rean på Jysk där det blev ett tunt täcke – till mig -; jag har stört ihjäl mig på att mitt vanliga täcke är för varmt och bara påslakan är för det mesta för kallt.
Tittade först på ett för 79:- men sedan sneglade jag på hyllan över lite finare täcken och jo, de var helt klart skönare.
Så det bidde ett för några hundralappar till men eftersom det också var på rea så kunde jag rättfärdiga det för mig själv.
Sedan till Huveröds för att köpa vattenskål till bilen + en klotång, därefter till My One för att upptäcka att precis samma klotång kostade 50:- mindre där. Skall ta mod till mig och lämna tillbaks den från Huveröds!
Borde helt klart jämföra priser oftare men jag är för lat…
Pickelur fick en ny spårsele, hon har nog konstig kroppsform för trots att den var ganska rymlig på andra håll så räckte den nästan inte runt bröstkorgen på henne. Storleken större drunknade hon dock i så hon får se till att inte bli tjockare!
Ville haft en svart/orange eftersom Skroffan har det (och nu insåg jag hur skitig Skroffs är, när jag såg likadana nya, ooops!) men de fanns bara i svart/grön numera. Men allt klär en Pickeluring-skönhet!
Återstår bara att spåra med henne, har ingen aning om hon gjort det förut men där känner jag mig mer säker på hur jag skall gå tillväga än i jakten, spår har jag pysslat med förr :-).

Vi tränade för övrigt igår och jag tycker att Nikka gick riktigt bra. Hon fixade ett par riktigt svåra enkelmarkeringar (vegetationen var snårig och konstig så hon fick jobba på ordentligt) och sedan en dubbelmarkering på fält utan problem :-). Lite linjetag och så var jag nöjd med tösen för dagen.
Dock blev det en liten missräkning, vi har försökt köra med en boll bakom henne som hon skall fokusera på så att hon inte piper i passiviteten men igår funkade det inte alls. Tror att den ökar stresspåslaget trots att den funkat hyfsat tidigare.
Det som funkar bäst är faktiskt att jag sitter på marken jämter henne och myser vilket man enligt en del inte ”ska” göra för då bekräftar jag hennes gnällande men det sänker ju stressen så då kan det knappast vara fel?
Det löjliga är att jag inte hakar upp mig på gnällandet för att det lägger hinder för oss i tävlandet utan för vad andra skall tycka och tänka och eventuellt störas av. Så j-vla fånigt, vill jag ha en hund som piper och gnäller så är det väl upp till mig liksom.
Även om vi redan varit ute och tävlat så är jag inte så tävlingsinriktad och face it, hade Nikka inte gnällt så hade hon inte varit min nu. Alltså är jag lite glad för att hon är en pipig hund trots allt. Eller för att Anita får eksem på hjärnan av gnälliga hundar, kanske ;-).
Det som är dumt är förstås att det bottnar delvis i stress och den vill jag gärna ha bort!

Har i alla fall tänkt att till nästa jaktträning skall jag vara tidig och lägga ett spår först som kan ligga till sig medan vi kör retrievrarna så kan Skroffan få Skroffa runt sedan och ta det :-).
Hmm, Skroff har förresten aldrig tränat linjetag, det kan hon gott få göra.
Tänkte först att även Skroffan ville ha ett kyltäcke då hon verkar bli rätt trött av värmen men insåg sedan att Skroff och täcken inte är kompatibla, det räcker med att hon måste ha ett när det är snorkallt!

Dog business

Jaha, Pickelur behövde alltså ett nytt halsband för jag orkade inte rota reda på något av Mulens gamla som annars borde passa hyfsat. Eftersom vi går en del där hon inte kan vara lös så behöver hon ett halsband, retrieverkopplet sparar vi för träning.
Iväg till MyOne, hittade inget. Vidare till Huveröds där jag passade på att väga hundarna. Skroffan som inte skall ner i vikt hade gått ner från drygt 9 till 8,8 och Nikka som jag försöker hålla igen lite på – och som jag trodde hade gått ner – var precis lika rund som innan. Inte lätt det här! Nå, ingen av hundarna är utanför ”smal-intervallet” även om Skroffan kunde plussa på lite och Nikka dra av.
Tydligen är den sortens halsband som jag gillar inte inne längre för varken My One eller Huveröds hade nomehalsband (utom Hurttas men de skaver på pälsen). Det fanns fina stryp men jag vill inte ha stryp, trots att Nikka inte drar.
Till slut hittade jag ett vanligt fast halsband på rea, 9 pix! Det kan Pickelur ha så länge tills jag lagat det andra eller köpt ett sånt som jag vill ha. (Vill helst ha ett svart nome med Nikka i silvertext.)
Skroff då? Jo, provade ett fint halvstryp i läder men hon har faktiskt flera halsband och egentligen skall hon ha sele enligt sjukgymnasten. Selen är visserligen mycket hatad men det är enligt matte karaktärsdanande.
Som någon sade på AoH-träffen om sin hund, sele på Skroffan är som alvrep på Gollum, typ. Det bränner och svider uppenbarligen något gräsligt med tanke på hur hon åmar sig.

Tänkte att hundarna skulle ha vilodag så vi tog en prommis i Hisingsparken där Nikka först hittade en gammal damm att plaska i varpå hon rullade sig i äckel-päckel.
Lika bra att ta henne till Kodammen där hon kunde få simma ordentligt och förhoppningsvis bli lite renare. Och när hon väl simmade omkring kunde vi lika gärna träna inkallning i vatten vilket damen behöver.
Jag vet inte om det var smart eller inte men jag kastade i stenar som hon simmade efter, de sjönk givetvis varpå jag kallade in henne. Det är inga som helst svårigheter att få henne att gå i efter en dummy, tvärtom, så jag tänkte att det gör nog inte så mycket att jag tullar på hennes ihoppningsglädje så att säga.
Nu hade jag ingen dummy med mig, annars hade jag väl avslutat med lite riktig apportering.
På hemvägen tränade vi stoppsignal och eureka, den satt! Dessutom sprang N villigt fram framför mig, annars om hon vet/tror att det skall komma en stoppsignal så är hon så fokuserad på mig så det blir liksom ingen riktig övning.
Att stoppa på inkallning är förstås lätt att iscensätta men att få stopp på henne på väg ut är inte så lätt eftersom I inte tyckte att jag skulle göra det när jag skickar henne på dummysar, då skall hon vara 110% på att hon verkligen skall UT, inte att det kanske kommer ett ”stopp”.

Och jo, Skroffan kroknar ganska snabbt. Idag traskade hon sista biten bakom mig i sitt flexi som hon numera är dömd till för det mesta. Visserligen var det varmt men ändå, en Skroffa i sina bästa år skall väl orka lika mycket som en Nikka som dessutom sprungit fem gånger mer eftersom hon varit lös?
Får se vad som händer när det blir lite svalare.

Om du ändå kunde tala…

Jag är väl inte den första djur- eller hundägaren som önskat att min hund kunde tala (förutom att Skroffan mest skulle påtala hur erbarmligt lite mat hon får och att hon hellre skulle bo hos Morots-Anita).
Men just nu önskar jag faktiskt att jag kunde ha ett litet snack med just Skroff. Jag vill veta hur hon mår och vad hon tycker om att vara en Sällskapsskroffa istället för en Bruksskroffa för att inte tala om hennes åsikter om att det har flyttat in en Nikka hos oss.
Visserligen skulle inget kunna få Nikka att flytta ut igen men man kan ju försöka kompensera Skroffan om hon tycker att Nikka får för mycket tid och uppmärksamhet. Jag vet, förmodligen förmänskligar jag Skroffan men jag hade trott att hon skulle ”knö sig fram” och inte hamna i skymundan.
Nu vill jag veta om hon rent av tycker att det är skönt att hon kan få ligga i fred i korgen i stället för att bli klappad i sängen eller om hon känner sig undanskuffad – för onekligen har Pickeluring blivit ganska bra på att roffa åt sig plats och uppmärksamhet. Ligger Skroffan och känner sig försmådd eller är det ok?
Och är det ok att hon inte får träna så mycket? Tycker hon att det är skönt att vara en Sällskapsskroffa som kan göra lite som hon vill utan större krav eller saknar hon – som jag – samhörigheten när vi tränar?
Hur mår hon egentligen? Hon ser ut att må bra men på sista tiden har jag tänkt på att hon kroknar snabbt igen, ungefär som när det började i våras/vintras.
Vi har i alla fall backat rejält med träningen med massor med motivation och belöning och bara skojsiga moment. Tanken är inte att vi skall komma någon vart egentligen utan att Skroffan skall aktiveras och att vi skall jobba på vårt samspel.
Jag fick mig en tankeställare igår när vi tränade på klubben, Skroffan skulle hoppa över lydnadshindret vilket hon älskar, sanningen är att hon ofta skuttar fram och tillbaks innan jag hunnit ge kommando.
Nu sprang hon runt! Visst, det kan vara Motvallsskroff men jag tänker att det kan vara ett tecken på att hon inte mår så bra.
Trots att hon verkar så pigg och glad så är hon ju faktiskt ganska svårt sjuk, kanske det varken är Nikka eller kastreringen som fått henne att bli motvalls utan att hon inte mår riktigt bra?
Gah, jag kan verkligen vända och vrida på det här i oändlighet.
Jag tycker ändå att hon ser såpass bra ut att hon inte behöver släpas till vetten, hon skall dit i september och som läget är just nu så väntar jag tills dess. Kanske behöver hon lite eposprutor igen?
En sak som i alla fall värmer mattehjärtat är att Skroffan blir glad av att se Nikka om de varit skilda åt ett tag. Fram med snubbelfötterna och puss puss i Nikkas ansikte :-).

Pickelurings fina halsband har för övrigt gått sönder, det går säkert att laga hos skomakaren men tills dess får hon skaffa sig ett vanligt halvstryp som hon kan ha under tiden.

Tredje gången gillt!

Förra helgen var det dags för Allt om Hundars (ett hundforum på nätet) årsträff, något som har blivit lite av en tradition. Förra året var vi i Östersund och året dessförinnan i Stockholm och nu var det dags för Stockholm igen.
Tidigare år har jag inte orkat stanna under hela träffen, trots att det bara är fre-sön så har jag kajkat ur frampå lördagen och åkt hem.
Nu planerade jag lite bättre, L och M, det är jättesnällt att jag fått bo hos er tidigare år men i år så paxade jag en hyrstuga helt för mig själv så att jag kunde dra mig undan när som helst. Det funkade!
Jag stannade hela helgen och puttrade hemåt först på söndag eftermiddag, visserligen trött som fasen men inte nära ett psykbryt.
Infödingarna (dvs stockholmarna) hade fixat så att vi kunde vara på Lida friluftsgård som ligger i ett naturreservat någonstans söder om Stockholm. Tyvärr fanns det bara två småstugor som var hundtillåtna och eftersom jag roffade åt mig den ena och norrlänningarna fick den andra så fick övriga utsocknes tälta.
Första kruxet var att min bil lät synnerligen krassligt, inte en chans att jag skulle köra den hela vägen till Stockholm, så mamma fick snällt ställa sin egna till förfogande. Som jag skrivit tidigare så blev det riktigt bra med guldburen därbak och diverse packning vid det fällda baksätet.
Mammas bil och jag har dessutom försonats, jag svor ve och förbannelse över den under min övningskörningstid för den var dum men nu uppförde den sig hyfsat även om det naturligtvis inte är samma sak som att sitta bakom ratten på sin egna.
Andra kruxet var att hitta till Lida. Jag skrev ut en vägbeskrivning med karta men det skulle vara tydligt skyltat så jag tog inte med sista biten. Tänkte dessutom köra efter GPSen.
Givetvis fanns inte Lidavägen med, inte heller de närmaste vägarna så jag fick GPSa mig till någonstans i närheten och virra runt. HUR bra lokalsinne har jag? Nej, just det. Irrade omkring, klockan gick och tiden höll på att rinna ut för när man kunde lösa ut sin stugnyckel.
Ringde i smått panik till Jenny men då visade det sig att jag faktiskt var nästan framme och därmed inte var hälften så lost som jag hade kunnat vara (och blev på söndagen).
Tredje kruxet var stugnyckeln. Jag hittade till Lida och mötte några andra AoH-are varpå jag gick upp till servicehuset för att hämta nyckeln. Stängt och ingen där. WTF?!
Efter många vändor visade det sig att han som skulle ge oss nycklarna till stugorna hade glömt av det och åkt iväg men han fick snällt puttra tillbaks.
Det var för övrigt inte bara jag som var vilse när det gällde att hitta till Lida…

Skroffan blev genast uppiggad eftersom hela stugområdet vimlade av förvildade tamkaniner. Ninisar som skuttade omkring överallt och gjorde en liten Skroffa alldeles tossig. Tur att hon inte smittade av sig på Nikka!
Inte en chans att jag skulle ha min Motvallsskroffa lös där!
Gänget samlades och vi tog en promenad ner till hundbadet där Nikka givetvis plaskade omkring med stor förtjusning.
En bra bit ut i vattnet låg ett antal flytbojar som var till vattenskidklubben, Nikka fick korn på dem och sam iväg totalt döv för mina visslingar. Hon SKULLE hämta in apporterna där ute!
När hon insåg att de satt fast gav hon upp och sam tillbaks men vi får helt klart träna på vattenlydnaden.
Kvällen avslutades med gemensam grillning och det är rätt fascinerande hur bra alla hundarna kom överens med tanke på att det var en del med som enligt matte antagligen inte alls skulle funka i den situationen.

Lördagen började med high life för Skroffan som smet ut ur stugan när jag skulle på toa och snabbt inriktade sig på kaninjakt. Alla andra låg och sov så jag kunde knappast ställa mig och vissla och gasta på min olydiga hund utan försökte med ett halvhögt ”Skroff, Skroff, kooom!” vilket givetvis inte förslog mot ett gäng kaniner.
Som tur var så var de så många så Skroffan sprang hit och dit utan att försöka få tag på en viss kanin, dessutom har hon ju rätt korta ben så hon hann inte ikapp någon.
Tur dessutom att hon inte slank ner i något kaninhål, då hade hon väl varit kvar än…
Till slut kom hon i alla fall när jag skramlade med godisburken och jag kan säga att jag var VÄLDIGT noga i fortsättningen när jag öppnade stugdörren!
Lördag förmiddag ägnades annars åt rallylydnad där jag var lite otaktisk och började med Skroffan för att avsluta med Nikka. Jag skulle naturligtvis gjort tvärt om, kört det lätta med Pickelur och det mer avancerade med Skroffan som tränat en del innan, men jag trodde inte att Skroffan skulle krokna så fort som hon gjorde.
Hon var lite Motvallsskroff men annars rätt samarbetsvillig – däremot kroknade hon som sagt var ganska snabbt vilket väl delvis berodde på värmen.
Jag glömmer lätt att hon faktiskt är allvarligt sjuk, sista tiden när jag har tränat så har hon inte orkat så länge och det är kanske inte så konstigt.
Nikka fick i alla fall avsluta och träna på fingertarget och lite annat smått och gott. Hon lär sig sjukt snabbt för det där är jag säker på att Anita inte har kört med henne! Bara det där att bli shejpad satte lite myror i skallen på henne först men hon fattade snabbt vad jag menade.
Sen är jag ju för all del ingen renlärig shejpingmänniska utan blandar lite allt möjligt som jag tycker passar oss bäst, klickern har jag mest som en signal.

Resten av helgen blandade vi hundbad (och yes, Nikka sam ut till bojarna igen!), promenader, grillning och allmänt mingel.
Det var en skön avslappnad stämning där folk gjorde lite som de kände för; några var iväg och spårade, andra promenerade och så vidare samtidigt som vi hade lite uppstyrning med rallylydnaden.
Nikka och Skroffan funkade finfint och jag blir löjligt glad över alla som tycker att Skroff är charmig.
Samma som på kennelträffen, inga som helst problem med att lämna töserna ensamna i stugan – utom att Nikka tittade rätt irriterat varje gång jag kom och störde henne där hon låg och snarkade i sängen.
Jag hade tänkt träna både jakt/apportering och spår men tyckte att hundarna var så trötta så det kan jag lika gärna göra hemma. Lika skönt att bara sitta och dega, snacka med de andra eller ta en promenad!

Vid tvåtiden på söndagen var det dags att puttra hemåt och GIVETVIS körde jag fel. Hittade en skylt mot E4an, men den var norrut så jag hamnade mycket längre åt Stockholmshållet än nödvändigt.
När jag väl hittat E4 åt rätt håll så var jag svintrött och tänkte att hur sjutton skall jag orka köra hela vägen hem?
Lösningen fick bli kaffe- och sockerchock så det blev en del stopp längs vägen, dessutom skulle ju hundarna vattnas och rastas.
Strax före nio var jag hemma, klarvaken och totalspeedad på socker och koffein. Hundarna däremot var helt  däckade.

Jag är faktiskt sketanöjd för att jag fixade det här, att jag tillbringat följande vecka i koma förutom stallbesök hör inte dit. Eller jo, det gör det förstås, men jag vet ju att det blir tungt ett tag när jag gjort något liknande och nu när det varit två helger i rad så… det är bara att ta skiten som kommer efteråt.
Nästa år blir det i Östersund igen, vi kommer 😀 !

(Bilen är för övrigt lagad, hjullagret den här gången.)