Jag har alltid tyckt att det är lite smålustigt med konstiga ortsnamn. Hittade ett nytt häromdan, nämligen ”Porris” som ligger bort mot Hällesåker. Eller tja, ortsnamn kanske är fel för det är knappast en hel ort.
Annars så är favoriten Mensträsk som ligger uppe i Norrland (och har världens längsta linbana, tidigare använd till gruvdrift). Jag försökte förgäves få pappa att döpa en av stationerna på modelljärnvägen till Mensträsk men det var kört. Ett annat av mina förslag var Farfeg eftersom han för att reta mamma beslutade sig för Morjärv (som vi besökte på samma resa som Mensträsk). Däremot så hade vi faktiskt en station uppkallad efter mig, nämligen Nennesmo (original-Nennesmo ligger en bit utanför Gislaved men har mig veterligen ingen tågstation).
Numera står modelljärnvägen och samlar damm i väntan på försäljning. Det är ingen liten bana om någon trodde det utan kan snarare betecknas som ett livsverk där tågen dels har ett helt eget rum och dels kommer tuffande genom väggen och går vidare genom hela Tv-rummet hemma hos mamma. (Ett tag var man tvungen att passera en fällbro för att öht komma in i Tv-rummet.)
Några av tågen kommer att få bo i mitt vitrinskåp eftersom det känns sorgligt att göra sig av med alltihop. Dessutom har jag faktiskt några egna tågset, hus och lite gubbar och annat sen min tåg-idiot-era.
Att vara tågidiot är annars ganska lustigt emellanåt. Till exempel så har vi åkt på flera semestrar med Svenska Motorvagnsklubben (jag VET, nördar!) vilket faktiskt är ett väldigt trevligt sätt att resa på. Man tar helt enkelt klubbens egna rälsbuss, hyr spår + eventuellt el av Banverket och tuffar iväg. Fördelen är att det är mycket bekvämare att åka tåg än buss och man får tuffa runt på diverse ställen där persontågen normalt inte går.
Dessutom har jag alltid haft en förkärlek för att vara på ställen där vanliga dödliga inte får vistas och kommer man åkandes i ett eget tåg får man springa runt lite här och var där det annars är strängeligen förbjudet.
Med jämna mellanrum gör man Fotostopp vilket innebär att tåget stannar, alla rusar av, ställer sig för att plåta en synnerligen intressant ljussignal/växel/tågbro/mötande tåg eller, faktiskt, en ovanligt vacker utsikt. Helst kör man dessutom tåget fram och tillbaka några gånger så att alla kan få ta kort på tåget mot just den vackra utsikten.
Nackdelen är när man inte i tid hör att tåget tutar för avgång så man snöpligen blir frånåkt. Att försöka ta sig ombord på en rullande rälsbuss nere från marken och inte från en perrong är inte särskilt lätt även om man blir ivrigt påhejad med ”hoppa, hoppa” av entusiastiska medresenärer.
Det är inte så kul att se tåget försvinna i fjärran och veta att nästa tåg kommer när Inlandsbanan öppnar om sisådär ett halvår och det kommer definitivt inte att stanna mitt på sträckan för att plocka upp stackars bortkomna tågidioter.
Tur att det går att backa rälsbussar även om det är ganska försmädligt att sedan ständigt bli påmind om klanteriet.
Nog om tåg för den här gången.
Mulen har fått sitt Back on Track-täcke och får nu kura ihop sig i värmen två timmar dagligen. Längre skall man inte använda det i början enligt Annika.
Annars så har Mulen lite ont i sitt ben idag eftersom vi var hemma hos mamma igår. Jag försöker alltid få hundarna att stanna på över- eller undervåningen men de rantar naturligtvis upp och ner för trappan stup i kvarten vilket deras gamla ben gott kunde få slippa.
Det positiva är att efter lite uppmjukning så var Mulen fräsch igen så det kanske helt enkelt bara var träningsvärk.
Ludden är troligtvis helt blind på ena ögat. Jag skulle pilla bort en grej i ögonvrån på henne i dag och upptäckte att hon inte reagerar på det ögat förrän man petar på det (eller jämter, jag stack naturligtvis inte in fingret i ögat!). Det är dessutom på den sidan som det har hänt ett par gånger att hon har gått in i saker. Det låter som om Ludden är en synnerligen skruttig gammal hund: döv, halvblind, senil, Addison och kassa bekben men hon är fortfarande glad och pigg min Gammelsork.
