Ortsnamn, tågidioter och annat

Jag har alltid tyckt att det är lite smålustigt med konstiga ortsnamn. Hittade ett nytt häromdan, nämligen ”Porris” som ligger bort mot Hällesåker. Eller tja, ortsnamn kanske är fel för det är knappast en hel ort.
Annars så är favoriten Mensträsk som ligger uppe i Norrland (och har världens längsta linbana, tidigare använd till gruvdrift). Jag försökte förgäves få pappa att döpa en av stationerna på modelljärnvägen till Mensträsk men det var kört. Ett annat av mina förslag var Farfeg eftersom han för att reta mamma beslutade sig för Morjärv (som vi besökte på samma resa som Mensträsk). Däremot så hade vi faktiskt en station uppkallad efter mig, nämligen Nennesmo (original-Nennesmo ligger en bit utanför Gislaved men har mig veterligen ingen tågstation).
Numera står modelljärnvägen och samlar damm i väntan på försäljning. Det är ingen liten bana om någon trodde det utan kan snarare betecknas som ett livsverk där tågen dels har ett helt eget rum och dels kommer tuffande genom väggen och går vidare genom hela Tv-rummet hemma hos mamma. (Ett tag var man tvungen att passera en fällbro för att öht komma in i Tv-rummet.)
Några av tågen kommer att få bo i mitt vitrinskåp eftersom det känns sorgligt att göra sig av med alltihop. Dessutom har jag faktiskt några egna tågset, hus och lite gubbar och annat sen min tåg-idiot-era.
Att vara tågidiot är annars ganska lustigt emellanåt. Till exempel så har vi åkt på flera semestrar med Svenska Motorvagnsklubben (jag VET, nördar!) vilket faktiskt är ett väldigt trevligt sätt att resa på. Man tar helt enkelt klubbens egna rälsbuss, hyr spår + eventuellt el av Banverket och tuffar iväg. Fördelen är att det är mycket bekvämare att åka tåg än buss och man får tuffa runt på diverse ställen där persontågen normalt inte går.
Dessutom har jag alltid haft en förkärlek för att vara på ställen där vanliga dödliga inte får vistas och kommer man åkandes i ett eget tåg får man springa runt lite här och var där det annars är strängeligen förbjudet.
Med jämna mellanrum gör man Fotostopp vilket innebär att tåget stannar, alla rusar av, ställer sig för att plåta en synnerligen intressant ljussignal/växel/tågbro/mötande tåg eller, faktiskt, en ovanligt vacker utsikt. Helst kör man dessutom tåget fram och tillbaka några gånger så att alla kan få ta kort på tåget mot just den vackra utsikten.
Nackdelen är när man inte i tid hör att tåget tutar för avgång så man snöpligen blir frånåkt. Att försöka ta sig ombord på en rullande rälsbuss nere från marken och inte från en perrong är inte särskilt lätt även om man blir ivrigt påhejad med ”hoppa, hoppa” av entusiastiska medresenärer.
Det är inte så kul att se tåget försvinna i fjärran och veta att nästa tåg kommer när Inlandsbanan öppnar om sisådär ett halvår och det kommer definitivt inte att stanna mitt på sträckan för att plocka upp stackars bortkomna tågidioter.
Tur att det går att backa rälsbussar även om det är ganska försmädligt att sedan ständigt bli påmind om klanteriet.

Nog om tåg för den här gången.
Mulen har fått sitt Back on Track-täcke och får nu kura ihop sig i värmen två timmar dagligen. Längre skall man inte använda det i början enligt Annika.
Annars så har Mulen lite ont i sitt ben idag eftersom vi var hemma hos mamma igår. Jag försöker alltid få hundarna att stanna på över- eller undervåningen men de rantar naturligtvis upp och ner för trappan stup i kvarten vilket deras gamla ben gott kunde få slippa.
Det positiva är att efter lite uppmjukning så var Mulen fräsch igen så det kanske helt enkelt bara var träningsvärk.

Ludden är troligtvis helt blind på ena ögat. Jag skulle pilla bort en grej i ögonvrån på henne i dag och upptäckte att hon inte reagerar på det ögat förrän man petar på det (eller jämter, jag stack naturligtvis inte in fingret i ögat!). Det är dessutom på den sidan som det har hänt ett par gånger att hon har gått in i saker. Det låter som om Ludden är en synnerligen skruttig gammal hund: döv, halvblind, senil, Addison och kassa bekben men hon är fortfarande glad och pigg min Gammelsork.

Valpsjuka

 Ja, jag vet, det skall bli en cairnterrier men titta på sötnosarna! Mulens syskonbarnbarnsbarn eller vad det nu blir :-). De kommer från Lionridges kennel i Skåne och det är därifrån jag har snott korten. (Visserligen efter att ha frågat om lov men utan att vänta på svar. Misstänker att Bodil inte protesterar.)
Försökte ladda upp dem i lagom storlek men de blev jättelika så nu blir det småbilder i stället.
lionridge3.gif
Ser lagom oskyldiga ut när de sover. Observera minitrampdynan i framkanten!

 lionridge2.gif
Finns det något godare än en trind sittande valprumpa?

lionridge1.gif
7,5 veckor gamla på bilderna, Mulens största fasa med ett helt gäng vildsinta valpar.

Visst blir man sugen? Jag har uppenbarligen förträngt alla vedermödor det var med en liten ridgebackvalp. Högt och lågt på en gång, gnaga på allt som går att gnagas på (inklusive väggen) och massa nya påhitt hela tiden. Fast jag förmodar att det är lika mycket jobb med en terriervalp även om den kommer i en något mindre förpackning…

Jag måste vara osedvanligt korkad för bilderna skulle ju gå att klicka på för att se i större storlek. Ja, ja, på Lionridges hemsida kan ni se underverken på desto fler bilder!

Storm – igen!

Så var det dags för nästa storm. Tänkte att SÅ farligt kunde det väl inte vara när jag puttrade ut till hästapållen men väl i stallet insåg jag att Baldur nog kunde må bra av en extra vilodag. Så Nina och jag pysslade lite och tog sedan in hästarna som ändå bara stod och hängde och såg miserabla ut.
Mulen såg för övrigt inte heller alltför glad ut när hon släpades ut på promenad ;-).
Nu sitter jag här och det är ganska gött att bo på bottenvåningen uppe på ett berg = ingen risk för översvämning och inte blåser det så farligt heller. Bor man i Tuve tänker man onekligen på rasrisken fast det troligaste är väl att det är osedvanligt säkert att bo här. Jorden har redan rasat iväg och övriga marken lär vara grundligt undersökt. I vilket fall bor jag som sagt på ett berg, ingen lergrund här inte (som under Annes hus som dessutom står i en fin sluttning ner mot en bäck. Som gjort för ett litet ras…?)
Pratade dock med mamma som visserligen också bor på ett berg men högt upp. Vinden kan ta fart över stan och dåna rakt på hennes vardagsrumsfönster vilket inte är så kul. Hela huset knakade ungefär som Titanics undergång och blommorna höll på att blåsa ner från fönsterbrädorna.

Mulen har varit på återbesök hos Annika. Det är mycket Mule i bloggen numera men så har det ju varit mycket problem med det Bruna Eländet på sista tiden. I vilket fall, Annika var nöjd med Mulen och tyckte att hon svarade bra på behandlingen. Hon skall stå kvar på kortison ett tag och kommer förmodligen att fortsätta gå på rehab. Hon kommer troligtvis alltid vara känslig i bogen så det gäller att vara rädd om henne även om vi lyckas få igång muskeln igen.
Annika tyckte att jag skulle skaffa ett Back on Track-täcke till Mulen som en del i behandlingen. Ska jag nu satsa på att få ha kvar henne är det väl lika bra att göra det fullt ut och Mulen kommer förmodligen att tycka att det är toppen med ett täcke som återger kroppsvärmen :-).
När vi kommit hem till parkeringen efter besöket hos Annika fick Mulen ett Mulryck, dvs hon racear (hur stavar man till det??) fram och tillbaks i kopplet. Inte så lämpligt med tanke på hennes skada men det var härligt att se att hennes gamla takter sitter i och att hon uppenbarligen mår prima.
Hon har dock fått en mystisk knopps som kliar. En liten, liten knöl på sidan av halsen som tydligen kliar en hel del. Pillar man på den så utlöser man en ”kli-reflex” i bakbenet. Ser ut som ett insektsbett eller något men vad finns det för kräk som är verksamma så här års?

I morgon har jag stallhelg. Inte så lockande med tanke på vädret men stormen har väl dragit förbi vid det laget.

Muluppdatering

Mulen mår fortfarande ganska bra, i morgon skall vi till Annika igen och höra vad hon säger. Vi har kunnat minska kortisonet så nu återstår att se om det går att sätta ut det helt. Biverkningarna är på en helt klart godtagbar nivå så OM hon måste fortsätta känns det rätt ok. Däremot känner jag mig tveksam till en eventuell operation även om det är ett ganska litet ingrepp.
Mulens ena bakben (det som hon bröt) är inte helt bra, tror dock inte att det är frakturen som spökar utan något annat, kanske helt enkelt åldern. Det darrar ganska ofta när Mulen är ute och går och det händer att hon ställer sig fel på ”ovansidan” av tassen och inte rättar till sig med en gång. De andra tassarna korrigerar hon direkt om man ställer ner dem fel. Hon verkar inte ha ont i alla fall, är pigg och glad och sugen på hyss. (Ibland lite VÄL sugen på hyss!)

Suck. Idag är det tisdag och INGET bra på Tv. Sitter och tittar på House men retar mig varje avsnitt på diverse medicinska felaktigheter. Tröttsamt minst sagt, tacka vet jag Cityakuten.

Jag har i alla fall lyckats få min psykolog att skratta idag åt mina idiotiska nojjor när det gäller sopor och annat. Dessutom antydde jag att hon ljög eftersom hon satt och räknade upp mina positiva sidor (som i varje fall inte jag kan se) vilket fick henne att skratta ännu mer.
På torsdag skall jag till arbetsterapeuten och det är lite läskigt men intressant, jag har ingen aning om vad en arbetsterapeut kan göra inom psykiatrin.
Luddskallen satt och väntade i bilen, det känns tryggare nu när PMH ligger på Lindholmen och inte på Friskväderstorget.

Tänker på allt jag BORDE göra men vad f-n, det är ju mycket lättare att sitta och slappa framför Tv:n.
Gör inte idag vad du kan uppskjuta till i morgon!

Sökträning

Idag har vi kört sök igen, länge sen sist. Från början var det tänkt att de andra skulle gå runt Delsjöarna och att jag skulle möta upp med Gammeltanterna vid Bertilssons stuga eller liknande men eftersom Ann B inte heller kunde gå långt så reviderade vi den idén.
Efter att ha puttrat runt ett tag hamnade vi slutligen i en mysig skog mellan Mölnlycke och Öjersjö. Det var en liten bit att gå från bilarna till rutan och dessutom var det ganska brant klättring. Jag nojjade lite över hur det skulle gå med Mulens ben men hon klarade det galant.
Naturligtvis var veckans fina väder som bortblåst och i stället kom det yrsnö med lite blöta inslag.
Hundarna fick i alla fall varsin sökomgång förutom Ludden som är för suddig i skallen (aldrig i livet att jag med berått mod skickar henne 50 meter rakt ut i skogen) och Mulen som fortfarande skall ta det lugnt. Mulen stoppades dock om med inte mindre än två tjocka täcken innan hon fick sitta i en glänta med de andra hundarna och vänta.
Snön avtog efter ett tag och till slut kunde vi sätta oss och grilla medhavd korv och annat mums. Som muta till Mulen hade jag köpt en påse med muffins som hon dock fick dela med sig av.
Efter trevlig samvaro var det dags att puttra hem till Tuve igen, lämpa in Mulen i lägenheten och passa på att byta till torra varma kläder och så puttra iväg till hästa-pållen.
Nu sitter jag här och lördagsslappar (som om jag inte slappade varje kväll…) med två trötta hunddamer som sussar sött. Bäst av allt är att Mulen inte verkar ha ont i sitt ben trots att hon har ansträngt det mer än på länge och dessutom suttit ute i det kalla vädret. Kanske, kanske är turen äntligen på väg att vända för min lilla Mulle.

Kattskrällen

Idag var vi ute och red en tur i det helt ljuvliga vädret. Såna här dagar är det underbart att vara häst- och hundmatte. Eftersom bilen var lite fuktig efter gårdagens behandling så tog jag ut Ludden och ställde upp bakluckan mot solen för att vädra ur den.
Inte så smart med tanke på att i stallet finns det – katter! Så när jag skulle stoppa in Ludden igen när vi skulle rida var hela bilen full med tassavtryck. I bakluckan, över alla sätena, på dörrarna, på instrumentbrädan… Gaaah, min fina nystädade, nyputsade bil. Men det är väl tur då att sätena skall vara ”inkapslade” med något medel och stå emot skit på ett särdeles bra sätt.
Efter ridturen skulle vi ta en kopp kaffe men friden stördes något av att Lill-Agne hade fångat en mus. visserligen är det anledningen till att han finns i stallet men att se katt-och-råtta-lek är inte så superkul. efter ett tag ville Nina rädda musen medan vi andra tyckte att den skulle slås ihjäl, om inte annat så för att den nu var lite tuggad på.
Eftersom jag ju har jobbat med att mer eller mindre ha ihjäl möss så var det bara att skrida till verket.
Att ha ihjäl en stackars mus kan tyckas vara en lätt match och det är det också – om man inte har en katt i vägen som vill vara med och ”leka”.
Nåväl, till slut var musen död, Lilla-Agne nöjd och glad eftersom han fick musen att leka med och vi anrda kunde inta vårt kaffe i lugn och ro.