Upp…och ner…och…?

Jahopp, jag tänkte (som vanligt) skrivit redan förra veckan om den käcka nya mindfulnessterapin men det bidde inte av.
Det är väldigt blandad kompott, visst var jag inställd på att det kunde bli jobbigt men inte tufft, inte så snabbt.
Själva terapin är förstås inte det vi gör på träffarna utan man ska jobba vidare hemma med egna övningar. Jag vet faktiskt inte vad det var som gjorde att det blev skitjobbigt men det blev det efter några dagar.
Egentligen så gillar jag att meditera och göra avslappningsövningar men här slog något snett.

Tanken är väl att man ska reflektera, lägga märke till tankar och känslor – och att kunna peta lite på den där jävla Ångestspindelen men det gick inte så bra.
Jag tror ju, precis som med Sofia i våras och somras, att det är något jag måste jobba igenom för att kunna kontrollera det bättre men då krävs det trygghet och att någon kan bromsa när jag inte kan det själv.
Där behövs det förstås också tillit och även om jag inte misstror mina nya ”fröknar” så har jag heller inget större förtroende för dem när det gäller den biten. Sofia var så jäkla bra, likaså är Isak bra men de här två terapeuterna har fortfarande en del att bevisa.

I vilket fall, jag lyckades ta mig i kragen och åka till Borås för den andra träffen i fredags och bara det tycker jag att jag kan få en eloge för.
Och tja, kanske förtjänarjag även en eloge för att jag har legat och grinat i gruppen och inte sprungit iväg utan stannat kvar.
Det skulle jag ALDRIG gjort för några år sedan, i synnerhet inte tillsammans med okända människor även om vi förmodligen är lika knäppa allihop.

Det visade sig att av oss sex deltagare så mår fyra pissdåligt efter första veckan och det är knappast meningen. Inte för att jag vill att de andra ska må dåligt men samtidigt är det rätt skönt att vi är flera som upplever samma sak.
Jag tror att en del av problemet är att våra fröknar är nyutbildade inom just den här sortens terapi, även om de har många år som terapeuter bakom sig. De är entusiastiska och gick ut för fort, de menar säkert väl men det hade ju varit klokt att snarare ta det lite överdrivet försiktigt även om det inte hade gett lika tydliga resultat.

Det skrämmer mig, att inte vara säker på att de har konbtroll över situationen när jag nu inte har det själv, men i morse pratade jag med Isak.
Det är väl inte hans sak att lägga sig i deras terapi egentligen men vi snackade ihop oss och fick fram en plan över närmsta framtiden.
Jag går kvar i gruppen men gör bara en del av övningarna. Det är trots allt inte för terapeuternas skull jag går där, det är för min egen.

Med andra ord så tänker och känner jag lite lagom – och idag har jag faktiskt rotat fram lite ilska. Ännu bättre: jag är inte arg på mig själv utan på situationen och fröknarna.
För en gångs skull lägger jag inte all skuld på mig själv och tänker att jag är kass som inte fixar detta, jag blir istället arg på dem. Heja mig!

Det kanske inte var just det som var meningen men jag lyckades trassla ut en situation som jag inte riktigt klarade av och har faktiskt kommit en bit på väg.
Jag tänker också på hur oerhört långt jag har kommit sedan jag började på Solhem för drygt fyra år sedan. Det kanske inte märks så mycket utåt men det finns där inne! Dessutom har jag ju Ängeln och Bitchen på min högra axel, de växer sakta men säkert och den lilla Jäveln på vänsteraxeln får stryk emellanåt.

Jag ska fanimig klara detta också!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s