Efter nästan tre veckor på psyk så är jag nu hemma igen, visserligen ”bara” på nattpermission men förutsatt att den inte går åt helvete så skrivs jag ut mer formellt imorgon.
Känns lite konstigt att vara hemma, jag har ju varit hemma på dagpermis men det är inte samma sak. Skönt i alla fall att jag har hundarna hos mig, framför allt är det skönt att äntligen få ha min Skroffa <3. Nikka är inte mindre viktig men även om jag inte spenderat mycket tid med henne så har jag träffat henne nästan varje dag, Skroffan har jag bara sett en gång sedan jag åkte till psykakuten.
Är nu mest trött vilket kanske inte är så konstigt. Hade tänkt sova lite middag men tiden rann iväg och nu är klockan redan sex på kvällen – lika bra att hålla sig vaken till 20 då det är dags för kvällsmediciner så kan jag krypa ner för natten sen. Förhoppningsvis går det bra att sova, jag hade funderingar på att sova hemma hos Anne + H vilket på sätt och vis hade varit bra för att få en mjukstart liksom. Samtidigt tänker jag att det är lika bra att ta tjuren vid hornen med en gång. Fixar jag inte att hantera det så är jag kanske inte redo att skrivas ut.
Det var med blandade känslor jag lämnade Avdelning 80 idag. Jag har faktiskt rotat mig, kanske lite för mycket – å andra sidan har jag inte varit redo för att åka hem förrän nu. Det är märkligt hur mycket man kan ”växa fast” på knappa tre veckor och nästan få separationsångest men det är kanske inte så konstigt eftersom jag mått så dåligt och då hittat lite trygghet där.
Jag kommer att sakna en del personer, både i personalen och bland patienterna även om J och R redan blivit utskrivna.
Fast det är klart, det finns de som jag inte kommer att sakna, ingen nämnd och ingen glömd som det så fint heter även om det kanske brukar vara när man talar om folk i positiva ordalag.
Det känns inte helt bra det här men samtidigt ser jag ingen bättre lösning, jag kan inte stanna på en akutvårdsavdelning i evigheter och mina hundar behöver mig dessutom.
Jag är evigt tacksam för att Roth och Jukka har passat Skroffan och förvaltat henne väl så att säga. Hon är i toppskick och även om hon blev glad över att se mig så hade hon nog lika gärna stannat kvar och badat i uppmärksamhet ;-). TACK, ni är underbara!!!
Jag är givetvis lika tacksam över att mamma har passat Nikka – som dock har blivit lite rund – och dessutom skjutsat omkring mig kors och tvärs över hela stan i flera veckors tid.
Vi hade ett nytt läkarsamtal idag, detta beroende på att dr S (som inte skall förväxlas med min gamla dr S på PMH) hade läst i bloggen och på hemsidan. De har fått en annan uppfattning om mig eller kanske upptäckt en ny dimension eller hur man nu skall uttrycka det.
Jag tycker att samtalet gick riktigt bra och att de nog fått en mer korrekt uppfattning om mig, synd bara att jag inte kunnat uttrycka mig lika väl i tal som i text. Men det är klart, innan jag sätter mig och skriver så har det malt några varv genom skallen och jag slipper fundera på vad folk tänker och hur de reagerar medan jag pratar.
Vi kom i alla fall fram till att jag skall försöka ägna mig åt Må Bra-saker eller med andra ord mina intressen, det vill säga hundarna, hästarna och böckerna.
Framför allt hundarna och stallet får mig att må bra men bara till en viss gräns. Kommer man över den tröskeln så blir det i stället en belastning och får mig att må ännu sämre – som innan jag blev inlagd.
Jag vet för all del att det inte hjälper att lägga sig i sängen och dra täcket över huvudet men samtidigt är det ibland det enda jag orkar med när livet blir för svårt. Vad jag kanske borde ha gjort är väl att dra i nödbromsen tidigare – å andra sidan har jag verkligen försökt att få hjälp via öppenvården och det har inte funkat särskilt bra, eller inte tillräckligt bra.
För att sno en av Rs metaforer och snitsa till den lite så ligger jag i en isvak och kämpar.
Lotta och PMC lyckas hålla mig under armarna så att jag inte drunknar men jag skulle ruskigt gärna vilja komma upp på isen och det fixar jag inte själv. Att jag dessutom skulle hamna på torra land tror jag är en omöjlighet men man kanske kan få ligga på isen med ett täcke över sig, det vore gott nog?
Hundarna och stallet bidrar förstås till att hålla mig flytande men lyckas inte heller riktigt få upp mig ur vaken, det behövs annan hjälp också. Riktigt vad den hjälpen skulle bestå av vet jag faktiskt inte – medicin?
Det har gått snart en vecka sedan vi höjde Lamictalen och jag TROR att den hjälpt lite, om inte annat så kanske den har haft placeboeffekt – det spelar ju egentligen ingen roll. (Fast bäst placeboeffekt har stora röda tabletter så Anafranilen borde ha en större chans just där 😉 .)
Nå, jag skall i alla fall börja i liten skala med att försöka tycka att det är kul och uppbyggande med hundarna och stallet (och böckerna) igen i stället för att känna det som en belastning.
Det får bli med babysteps utan massa krav på mig själv vilket bara det är svårt nog. Men jag tror nog att Skroffan och Nikka är rätt nöjda med att vara hemma i sin säng hos matte igen <3.
Till Jenny:
Tack för att du alltid läser, funderar och kommenterar. Jag har inte svarat på särskilt många av dina kommentarer på sista tiden men jag läser alltid och är innerligt tacksam för att du finns där ❤ ! Bamsekramar!