Bättre…?

En vecka ute i Stora Världen och det kanske, kanske känns lite bättre…? Jag har ju trott det förr och ramlat raka vägen ner i Hålet igen och jag vet att det är lång väg tillbaks men idag har jag faktiskt kunnat göra flera saker utan att helt rasa ihop, trots att jag inte sov bra inatt.
Dr S menade att jag kanske aldrig kommer tillbaks ens på den nivå jag var på innan den här jävla depressionen eller vad det nu är började i våras vilket inte direkt känns så lovande.
Men, jag träffade bästa Sissi och welsharna en stund, gött!
Lille Ned passade då på att apportera en död mus med vidhängande musfälla som han hittat någonstans i PBKs klubbstuga. Tur att den inte smätte honom på nosen…
Sedan var jag jätteduktig och åkte till banken för att skaffa en ny digipass (en sådan där dosa som man har när man betalar räkningar på nätet) och ljög glatt om att den andra hade gått sönder. Det är snarare så att jag inte hittar den och tiden håller liksom på att rinna ut den här månaden. Men, jag fick en ny fin utan knot från banken och den gamla hade nog inte hållit så värst länge till.
Gjorde en jätteduktig sak till och åkte till bilverkstan för att boka tid till Farmor Anka-bilen vilken har avgassystemet fastsatt med ståltråd i bakre kofångaren. Fattade inte ens hur man kom in på verkstan så jag smet därifrån och bestämde mig för att ringa B i stället.
Fördelen med verkstan här är att den är på gångavstånd, nackdelen med B är att han finns i Landvetter vilket krånglar till logistiken något.
Sedan blev det en liten tur till stallet med där jag rastade hundarna – Nikkas Pöl i gamla fårahagen var påfylld av allt regn så hon studsade glatt omkring medan Skroffan körde med underredesbad – och styrde sedan kosan hemåt igen.
Jo, så bokade jag ny tid till Reidun åt Skroffan i mitten på november. Tror att njurarna är ok, eller som vanligt rättare sagt, men att hon har gastrit. Hon kräks om vi inte går upp i tid, på kvällarna sitter hon och liksom smaskar och sväljer (eller beter sig som jag känner mig när jag har halsbränna) och andedräkten luktar apa.
Så ja, jag har ju inget annat vettigt att lägga mina slantar på, varför inte ge dem till Blå Stjärnan liksom *ironi om ingen begrep det*?

Men, nu gäller det att hänga i när det gäller babystepsen så att de inte blir kliv vilket gör att jag trillar tillbaks igen. En lång väg att gå…

Mentalt hjärnmos

Det är först nu som jag inser hur dålig jag faktiskt var när jag skrevs in. Då tyckte jag i och för sig att jag var rätt dålig men det är inte förrän nu som jag fått lite perspektiv på det hela.
Vid tidigare depressionstillstånd så har ändå hjärnan funkat rätt ok, jag har kanske varit seg men inte glömt och tappat bort en massa saker. Jag vet inte om det beror på åldern (hua!) eller något annat men den här gången har det verkligen varit stopp i skallen på mig. Inte nog med att jag glömde bort Greina – vilket jag har full förståelse för vid det här laget med tanke på vilket tillstånd jag var i – jag har också glömt en massa andra saker och fått någon lindrig släng av afasi, de rätta orden finns där helt enkelt inte.
När jag skrevs in kunde jag heller inte läsa eller ens bläddra i en vanlig hästtidning och att lösa sudoku – som jag normalt är en fena på – var inte att tänka på.
I jämförelse så är hjärntillståndet bra mycket bättre nu men jag har nog fått en förståelse för hur det är att bli utbränd och totalt tappa minnet mer eller mindre.
Det får mig ju inte att bli så värst sugen på ECT, träffade flera patienter inne på avdelningen och nej, det skall nog väldigt mycket till för att jag skall ta till det.

Ett blaj-inlägg

Sisådär, dags för ett nytt blaj-inlägg vilket möjligen skulle kunna vara en hint om att jag mår något bättre, i alla fall inte sämre.
Idag har varit en grå dag, den har varit seg men inte särskilt mycket ångest vilket man får vara tacksam för.
Mamma var här och vi skulle fixa en del men det fick räcka med att diska, göra fint på diskbänken och köra en maskin med tvätt (som jag just nu kom på att jag inte har hängt upp, attans!) – det finns liksom inte så mycket ork och även om jag inte haft direkt ångest så ligger den och lurar under ytan, redo för att ploppa upp.
Har passat ALLA kräken medan deras husse var och fixade sina tänder, sedan fick Den Bedrövlige – det vill säga Lille Ned – och Frippen vara kvar medan de andra följde med H hem.
Ned har tillbringat dagen med att fisa något helt vansinnigt, man skulle behöva en av gasmaskerna som Anne hittade på Överskottslagret i Säve. Det hjälper inte att gå ut med honom för skiter gör han inte, däremot stoppar han i sig mer löv, bananskl och annat som leder till – just det, mera fisar. Gah!
Har förresten varit duktig och klippt klorna på mina hundar också, de andra får deras husse och matte sköta om.

Dagens aktivitet – check!

Anne frågade häromdagen lite halvt försmädligt om jag är ”skör”. Det är väl inte riktigt rätta benämningen men nej, jag är inte ok utan fortfarande…ja, skör kanske inte är så fel.
Jag tänker att jag skall fixa en massa men när det kommer till kritan så går det inte. Jag hade till exempel tänkt att jag kunde börja med pållarna igen när jag väl var hemma men det är nog ett tag kvar tills jag orkar med dem igen.
Idag har jag i alla fall varit i stallet och även om det var lite jobbigt så var det fint att få pussa på Flóa och Greina och träffa stallkompisarna. Rätt skönt att vara där utan minsta krav, även om jag inte brukar tycka att det är betungande så har det varit det på sista tiden.
Sen skulle jag ju pysslat hemma men det fick räcka med en dusch vilket inte är samma sak men tillräckligt mycket meck i sig. Det var faktiskt en ganska skön sak med att vara inlagd; alla förstod precis hur jävla jobbigt det är, ett helt företag. Jag duschade för all del ändå där inne men det ÄR jobbigt!
I morgon kommer mamma så då skall vi fixa lite här hemma och det får bli tisdagens aktivitet. Jag orkar inte med boendestödet än men jag måste snart ta tjuren vid hornen och ta emot dem. Har nog skrivit det förut men jag tänkte att vi kunde ha ett litet möte och planera tiden fram till flytten.
Funderade på om jag skall ha/behöver bostöd i nya huset men tänker att det nog är lika bra att börja med bostöd direkt. Måste vara lättare att få det beviljat om jag bara byter kommun/socialkontor än om jag först avslutar bostödet, flyttar och sedan vill ha det på nytt efter ett tag när jag märker att det inte håller.
Ser fram emot mitt lilla gula hus, även om dr S på psyk var skeptisk så tror jag faktiskt att jag kan lämna en del av ångesten bakom mig och att det är bra att börja på ny kula. Det är klart att allt inte blir guld och gröna skogar för det men jag tror att en flytt kan vara ett bra sätt att bryta gamla mönster.
Jag fattar väl också att ångesten inte bokstavligt sitter i väggarna i den här lägenheten men det vilar för mycket tunga tankar här helt enkelt. Det är dessutom mycket lättare att rensa och slänga när man står inför en högst konkret flytt än om jag skulle gjort det ”bara för att”

Har förresten fått tid till Lotta 7 nov, de skulle försöka påskynda det från avdelningen men hänvisade runt kontaktperson – läkare – sköterskor så jag får nog hålla till godo med den tiden. Skulle dessutom vilja ha en läkartid för att följa upp medicinjusteringarna men det är väl som att försöka flyga till månen på egen hand…

Duktig!

Idag var jag faktiskt jäkligt hurtig och gnölade inte när Anne frågade om vi skulle gå på promenad vid havet. Visserligen regnade det och jag hade helt fel kläder – när jag insåg det och skulle gå tillbaks hem för att byta så hade porten gått i baklås, tji fick jag! – men vi tänkte att vi kunde ju gå en liten sväng i alla fall.
Hundarna var såklart glada, Pickelur skuttade genast ner och tog ett bad och även Skroffan var påtagligt upplivad.
Och si, medan vi gick så vände vädret och det blev ingen kort runda utan vi gick hela milen vid Sillvik.
Skroff kroknade lite efter halva vändan men kämpade på, svårt att veta om man skall pressa henne eller inte. Å andra sidan så har hon tagit det lugnt i drygt ett halvår, kanske dags att tänja lite på gränserna. Det är ju dessutom en promenad vi snackar om, inget maratonlopp!
Jag kände mig därför duktig idag och med väl motionerade hundar passade vi på och handla när vi ändå var i Torslanda. Var ganska mör i fötterna eftersom jag gått i fel skor men hurtigheten höll i sig och jag tog faktiskt ett tag i lägenheten när vi kom hem. Inte för att det är städat nu men mindre brötigt i alla fall.
Så – idag har jag faktiskt varit DUKTIG!
Tänker att jag kanske orkar göra en sak per dag, i morgon blir det i så fall stallet, hurra! Bara ta sig dit och ta en fika, inget mer. Känner att jag borde göra mer egentligen men nu tar vi det med babysteps.

Natt-tankar

Det är inte så jättesmart att bälga i sig massa vatten och flera koppar kaffe sent på kvällen när man redan har sömnrubbningar…
Då hjälper varken Theralen eller Propavan och jag hemfaller givetvis åt dystra tankar.
Tillförsikten som jag kände i torsdags har långsamt suddats väck. Jag trodde förstås inte att jag skulle må helt bra när jag blev utskriven, ändå är det tungt att inse att jag mer eller mindre är på samma punkt som innan jag skrevs in. Jag har fått tre veckors respit och semester från mig själv men det ändrar inte så värst mycket.
Det värsta är att det största hindret för att jag skall må bättre är jag själv. Om jag ”bara” kunde se till att sova ordentligt, äta vettigt och göra bra saker så skulle jag säkert må bättre – men jag orkar inte. Det är så förbannat jobbigt att kämpa hela tiden, att dra sig fram steg för steg i den här mentala sörjan.
Det känns faktiskt inte som någon vits att överhuvudtaget existera samtidigt som jag vet innerst inne att det är något jag måste göra. Men det är inte så himla lätt att leva för andras skull när man inte riktigt hittar livsglädjen själv och kruxet med att vara deprimerad – eller vad jag nu är – är att man inte kan se framåt eller inse att det kan bli bättre. Life sucks här och nu helt enkelt.

Har trots det haft en trevlig kväll i goda vänners lag – men det räcker liksom inte. Det trevliga rinner av och kvar är bara det äckliga klegg som är jag.
Dystra tankar en dyster natt, hoppas att det är bättre imorgon.

…och så svårt, så svårt…

…att hålla sig på rätt köl med fötterna ner och huvudet opp.
Att gå upp i tid, äta när jag borde, plocka undan efter mig, inte sova bort större delen av dagen, aktivera hundarna, åka till stallet, duscha//…
Det blev fail på en hel del idag, inte blev det något stall och inte har jag plockat undan efter mig, jag orkar inte! Grejerna bara ligger där jag ”tappat” dem och ligger i stället och gnager på samvetet.
Dusch blev det ingen heller.
Hundarna har i alla fall fått en hyfsad promenad i sällskap med Anne + H så där kan jag bocka av lite även om jag helst skulle aktiverat dem på annat sätt också.
Men jag har faktiskt varit duktig och ringt till avdelningen eftersom mina recept fortfarande inte kommit in. Mycket riktigt, någon hade glömt att trycka på ”send” men jag fick prata med dr Anna som fixade det hela.
Hon sade dessutom att jag var snäll som inte gapade och skrek (vad hjälper det?) och ”kära vän, du är så välkommen tillbaka till avdelning 80”.
Tror inte att de blir lika glada om jag de facto dyker upp med pick och pack och kräver att bli insläppt men det känns skönt att de finns där.
Det känns inte som ett hot att psykakuten och avdelningen finns där ute utan snarare som en trygghet. Det är väl inget mål att bli inlagd på psyk men det kanske blir några fler vändor dit innan jag klarar att stå helt på egna ben – den här gången.

Just nu känns det rätt jobbigt så jag försöker komma på huruvida jag skall gå till Anne och H och sova där, alternativt ta min kvällsmedicin nu och krypa till kojs eller faktiskt försöka få något vettigt gjort.
Tror det får bli en kombo, i med kvällsmedicinen och röja lite medan den börjar verka och sedan försöka sova.
I morgon är en annan dag eller hur var det nu…?