Bättre…?

En vecka ute i Stora Världen och det kanske, kanske känns lite bättre…? Jag har ju trott det förr och ramlat raka vägen ner i Hålet igen och jag vet att det är lång väg tillbaks men idag har jag faktiskt kunnat göra flera saker utan att helt rasa ihop, trots att jag inte sov bra inatt.
Dr S menade att jag kanske aldrig kommer tillbaks ens på den nivå jag var på innan den här jävla depressionen eller vad det nu är började i våras vilket inte direkt känns så lovande.
Men, jag träffade bästa Sissi och welsharna en stund, gött!
Lille Ned passade då på att apportera en död mus med vidhängande musfälla som han hittat någonstans i PBKs klubbstuga. Tur att den inte smätte honom på nosen…
Sedan var jag jätteduktig och åkte till banken för att skaffa en ny digipass (en sådan där dosa som man har när man betalar räkningar på nätet) och ljög glatt om att den andra hade gått sönder. Det är snarare så att jag inte hittar den och tiden håller liksom på att rinna ut den här månaden. Men, jag fick en ny fin utan knot från banken och den gamla hade nog inte hållit så värst länge till.
Gjorde en jätteduktig sak till och åkte till bilverkstan för att boka tid till Farmor Anka-bilen vilken har avgassystemet fastsatt med ståltråd i bakre kofångaren. Fattade inte ens hur man kom in på verkstan så jag smet därifrån och bestämde mig för att ringa B i stället.
Fördelen med verkstan här är att den är på gångavstånd, nackdelen med B är att han finns i Landvetter vilket krånglar till logistiken något.
Sedan blev det en liten tur till stallet med där jag rastade hundarna – Nikkas Pöl i gamla fårahagen var påfylld av allt regn så hon studsade glatt omkring medan Skroffan körde med underredesbad – och styrde sedan kosan hemåt igen.
Jo, så bokade jag ny tid till Reidun åt Skroffan i mitten på november. Tror att njurarna är ok, eller som vanligt rättare sagt, men att hon har gastrit. Hon kräks om vi inte går upp i tid, på kvällarna sitter hon och liksom smaskar och sväljer (eller beter sig som jag känner mig när jag har halsbränna) och andedräkten luktar apa.
Så ja, jag har ju inget annat vettigt att lägga mina slantar på, varför inte ge dem till Blå Stjärnan liksom *ironi om ingen begrep det*?

Men, nu gäller det att hänga i när det gäller babystepsen så att de inte blir kliv vilket gör att jag trillar tillbaks igen. En lång väg att gå…

Mentalt hjärnmos

Det är först nu som jag inser hur dålig jag faktiskt var när jag skrevs in. tyckte jag i och för sig att jag var rätt dålig men det är inte förrän nu som jag fått lite perspektiv på det hela.
Vid tidigare depressionstillstånd så har ändå hjärnan funkat rätt ok, jag har kanske varit seg men inte glömt och tappat bort en massa saker. Jag vet inte om det beror på åldern (hua!) eller något annat men den här gången har det verkligen varit stopp i skallen på mig. Inte nog med att jag glömde bort Greina – vilket jag har full förståelse för vid det här laget med tanke på vilket tillstånd jag var i – jag har också glömt en massa andra saker och fått någon lindrig släng av afasi, de rätta orden finns där helt enkelt inte.
När jag skrevs in kunde jag heller inte läsa eller ens bläddra i en vanlig hästtidning och att lösa sudoku – som jag normalt är en fena på – var inte att tänka på.
I jämförelse så är hjärntillståndet bra mycket bättre nu men jag har nog fått en förståelse för hur det är att bli utbränd och totalt tappa minnet mer eller mindre.
Det får mig ju inte att bli så värst sugen på ECT, träffade flera patienter inne på avdelningen och nej, det skall nog väldigt mycket till för att jag skall ta till det.

Ett blaj-inlägg

Sisådär, dags för ett nytt blaj-inlägg vilket möjligen skulle kunna vara en hint om att jag mår något bättre, i alla fall inte sämre.
Idag har varit en grå dag, den har varit seg men inte särskilt mycket ångest vilket man får vara tacksam för.
Mamma var här och vi skulle fixa en del men det fick räcka med att diska, göra fint på diskbänken och köra en maskin med tvätt (som jag just nu kom på att jag inte har hängt upp, attans!) – det finns liksom inte så mycket ork och även om jag inte haft direkt ångest så ligger den och lurar under ytan, redo för att ploppa upp.
Har passat ALLA kräken medan deras husse var och fixade sina tänder, sedan fick Den Bedrövlige – det vill säga Lille Ned – och Frippen vara kvar medan de andra följde med H hem.
Ned har tillbringat dagen med att fisa något helt vansinnigt, man skulle behöva en av gasmaskerna som Anne hittade på Överskottslagret i Säve. Det hjälper inte att gå ut med honom för skiter gör han inte, däremot stoppar han i sig mer löv, bananskl och annat som leder till – just det, mera fisar. Gah!
Har förresten varit duktig och klippt klorna på mina hundar också, de andra får deras husse och matte sköta om.

Dagens aktivitet – check!

Anne frågade häromdagen lite halvt försmädligt om jag är ”skör”. Det är väl inte riktigt rätta benämningen men nej, jag är inte ok utan fortfarande…ja, skör kanske inte är så fel.
Jag tänker att jag skall fixa en massa men när det kommer till kritan så går det inte. Jag hade till exempel tänkt att jag kunde börja med pållarna igen när jag väl var hemma men det är nog ett tag kvar tills jag orkar med dem igen.
Idag har jag i alla fall varit i stallet och även om det var lite jobbigt så var det fint att få pussa på Flóa och Greina och träffa stallkompisarna. Rätt skönt att vara där utan minsta krav, även om jag inte brukar tycka att det är betungande så har det varit det på sista tiden.
Sen skulle jag ju pysslat hemma men det fick räcka med en dusch vilket inte är samma sak men tillräckligt mycket meck i sig. Det var faktiskt en ganska skön sak med att vara inlagd; alla förstod precis hur jävla jobbigt det är, ett helt företag. Jag duschade för all del ändå där inne men det ÄR jobbigt!
I morgon kommer mamma så då skall vi fixa lite här hemma och det får bli tisdagens aktivitet. Jag orkar inte med boendestödet än men jag måste snart ta tjuren vid hornen och ta emot dem. Har nog skrivit det förut men jag tänkte att vi kunde ha ett litet möte och planera tiden fram till flytten.
Funderade på om jag skall ha/behöver bostöd i nya huset men tänker att det nog är lika bra att börja med bostöd direkt. Måste vara lättare att få det beviljat om jag bara byter kommun/socialkontor än om jag först avslutar bostödet, flyttar och sedan vill ha det på nytt efter ett tag när jag märker att det inte håller.
Ser fram emot mitt lilla gula hus, även om dr S på psyk var skeptisk så tror jag faktiskt att jag kan lämna en del av ångesten bakom mig och att det är bra att börja på ny kula. Det är klart att allt inte blir guld och gröna skogar för det men jag tror att en flytt kan vara ett bra sätt att bryta gamla mönster.
Jag fattar väl också att ångesten inte bokstavligt sitter i väggarna i den här lägenheten men det vilar för mycket tunga tankar här helt enkelt. Det är dessutom mycket lättare att rensa och slänga när man står inför en högst konkret flytt än om jag skulle gjort det ”bara för att”

Har förresten fått tid till Lotta 7 nov, de skulle försöka påskynda det från avdelningen men hänvisade runt kontaktperson – läkare – sköterskor så jag får nog hålla till godo med den tiden. Skulle dessutom vilja ha en läkartid för att följa upp medicinjusteringarna men det är väl som att försöka flyga till månen på egen hand…

Duktig!

Idag var jag faktiskt jäkligt hurtig och gnölade inte när Anne frågade om vi skulle gå på promenad vid havet. Visserligen regnade det och jag hade helt fel kläder – när jag insåg det och skulle gå tillbaks hem för att byta så hade porten gått i baklås, tji fick jag! – men vi tänkte att vi kunde ju gå en liten sväng i alla fall.
Hundarna var såklart glada, Pickelur skuttade genast ner och tog ett bad och även Skroffan var påtagligt upplivad.
Och si, medan vi gick så vände vädret och det blev ingen kort runda utan vi gick hela milen vid Sillvik.
Skroff kroknade lite efter halva vändan men kämpade på, svårt att veta om man skall pressa henne eller inte. Å andra sidan så har hon tagit det lugnt i drygt ett halvår, kanske dags att tänja lite på gränserna. Det är ju dessutom en promenad vi snackar om, inget maratonlopp!
Jag kände mig därför duktig idag och med väl motionerade hundar passade vi på och handla när vi ändå var i Torslanda. Var ganska mör i fötterna eftersom jag gått i fel skor men hurtigheten höll i sig och jag tog faktiskt ett tag i lägenheten när vi kom hem. Inte för att det är städat nu men mindre brötigt i alla fall.
Så – idag har jag faktiskt varit DUKTIG!
Tänker att jag kanske orkar göra en sak per dag, i morgon blir det i så fall stallet, hurra! Bara ta sig dit och ta en fika, inget mer. Känner att jag borde göra mer egentligen men nu tar vi det med babysteps.

Natt-tankar

Det är inte så jättesmart att bälga i sig massa vatten och flera koppar kaffe sent på kvällen när man redan har sömnrubbningar…
Då hjälper varken Theralen eller Propavan och jag hemfaller givetvis åt dystra tankar.
Tillförsikten som jag kände i torsdags har långsamt suddats väck. Jag trodde förstås inte att jag skulle må helt bra när jag blev utskriven, ändå är det tungt att inse att jag mer eller mindre är på samma punkt som innan jag skrevs in. Jag har fått tre veckors respit och semester från mig själv men det ändrar inte så värst mycket.
Det värsta är att det största hindret för att jag skall må bättre är jag själv. Om jag ”bara” kunde se till att sova ordentligt, äta vettigt och göra bra saker så skulle jag säkert må bättre – men jag orkar inte. Det är så förbannat jobbigt att kämpa hela tiden, att dra sig fram steg för steg i den här mentala sörjan.
Det känns faktiskt inte som någon vits att överhuvudtaget existera samtidigt som jag vet innerst inne att det är något jag måste göra. Men det är inte så himla lätt att leva för andras skull när man inte riktigt hittar livsglädjen själv och kruxet med att vara deprimerad – eller vad jag nu är – är att man inte kan se framåt eller inse att det kan bli bättre. Life sucks här och nu helt enkelt.

Har trots det haft en trevlig kväll i goda vänners lag – men det räcker liksom inte. Det trevliga rinner av och kvar är bara det äckliga klegg som är jag.
Dystra tankar en dyster natt, hoppas att det är bättre imorgon.

…och så svårt, så svårt…

…att hålla sig på rätt köl med fötterna ner och huvudet opp.
Att gå upp i tid, äta när jag borde, plocka undan efter mig, inte sova bort större delen av dagen, aktivera hundarna, åka till stallet, duscha//…
Det blev fail på en hel del idag, inte blev det något stall och inte har jag plockat undan efter mig, jag orkar inte! Grejerna bara ligger där jag ”tappat” dem och ligger i stället och gnager på samvetet.
Dusch blev det ingen heller.
Hundarna har i alla fall fått en hyfsad promenad i sällskap med Anne + H så där kan jag bocka av lite även om jag helst skulle aktiverat dem på annat sätt också.
Men jag har faktiskt varit duktig och ringt till avdelningen eftersom mina recept fortfarande inte kommit in. Mycket riktigt, någon hade glömt att trycka på ”send” men jag fick prata med dr Anna som fixade det hela.
Hon sade dessutom att jag var snäll som inte gapade och skrek (vad hjälper det?) och ”kära vän, du är så välkommen tillbaka till avdelning 80”.
Tror inte att de blir lika glada om jag de facto dyker upp med pick och pack och kräver att bli insläppt men det känns skönt att de finns där.
Det känns inte som ett hot att psykakuten och avdelningen finns där ute utan snarare som en trygghet. Det är väl inget mål att bli inlagd på psyk men det kanske blir några fler vändor dit innan jag klarar att stå helt på egna ben – den här gången.

Just nu känns det rätt jobbigt så jag försöker komma på huruvida jag skall gå till Anne och H och sova där, alternativt ta min kvällsmedicin nu och krypa till kojs eller faktiskt försöka få något vettigt gjort.
Tror det får bli en kombo, i med kvällsmedicinen och röja lite medan den börjar verka och sedan försöka sova.
I morgon är en annan dag eller hur var det nu…?

Så lätt, så lätt…

…att trilla tillbaks i gamla vanor. Nej, jag har inte blivit självdestruktiv igen men vi tar det från början:
Det gick faktiskt BRA att sova hemma, med lite Propavan och Theralen i kroppen så sov jag hela natten. Minns att jag vaknade till någon gång men somnade om nästan direkt. Och, framför allt, ingen ångest!
Så i förmiddags åkte jag, relativt glad i hågen, till Avdelning 80 för utskrivningssamtal. Det var faktiskt väldigt bra att komma tillbaks för då kände jag verkligen att jag hör inte hemma där längre, jag är om inte frisk så i alla fall tillräckligt bra för att kämpa vidare hemma.
Lämnade böcker till A (som inte skall förväxlas med Guns husse A) som såg mycket glad ut, jag tyckte att avdelningen kunde behöva lite ny lektyr och så har jag hittat ett nytt hem till några av alla mina hemlösa böcker.
Och så samtalet, då. Inte mycket att säga om det, dr S höll i trådarna men Anna var med. Det var mest en sammanfattning om gårdagen och så lite nya recept, både på mina gamla mediciner och på Theralen och Propavan.
Vi satte också ut Abilify, får se vad som händer utan den. Jag har inte märkt att den hjälper men det blir kanske skillad nu när vi sätter ut den?
Pratade även lite om boendestödet, jag tänkte försöka ha ett informellt möte nästa vecka så vi kan lägga upp en vettig strategi. Premisserna har ju ändrats lite i och med kommande flytt så det kan nog vara bra att vi gör någon slags nystart.
Stannade och käkade lunch och sedan sade jag farväl till avdelningen och lämnade den med relativt lätta steg.
So far so good.
Åkte till apoteket för att ta ut medicinen men recepten hade inte kommit in än. Vidare hem där jag däckade i sängen – och sov hela dan. Det var INTE det jag skulle göra, för det första behövde jag ju fixa recepten och för det andra hålla mig relativt vaken på dagen så att jag sedan var trött på kvällen.
Visserligen är jag bakvänd och sover ofta bättre på natten om jag även har sovit middag men jag kunde ju tagit det med måtta.
Recepten har fortfarande inte kommit in = ingen Theralen eller Propavan. Man tager vad man haver, alltså blev det Atarax och Stesolid för det är alt en liten ångestfågel som flaxar i bröstet.
Får ta tag i detta i morgon och ringa avdelningen så att det löser sig innan helgen.
Första dagen i ”frihet” gick alltså sådär men det är väl ”bara” att försöka ta bättre tag imorgon.

Hemma!

Efter nästan tre veckor på psyk så är jag nu hemma igen, visserligen ”bara” på nattpermission men förutsatt att den inte går åt helvete så skrivs jag ut mer formellt imorgon.
Känns lite konstigt att vara hemma, jag har ju varit hemma på dagpermis men det är inte samma sak. Skönt i alla fall att jag har hundarna hos mig, framför allt är det skönt att äntligen få ha min Skroffa <3. Nikka är inte mindre viktig men även om jag inte spenderat mycket tid med henne så har jag träffat henne nästan varje dag, Skroffan har jag bara sett en gång sedan jag åkte till psykakuten.
Är nu mest trött vilket kanske inte är så konstigt. Hade tänkt sova lite middag men tiden rann iväg och nu är klockan redan sex på kvällen – lika bra att hålla sig vaken till 20 då det är dags för kvällsmediciner så kan jag krypa ner för natten sen. Förhoppningsvis går det bra att sova, jag hade funderingar på att sova hemma hos Anne + H vilket på sätt och vis hade varit bra för att få en mjukstart liksom. Samtidigt tänker jag att det är lika bra att ta tjuren vid hornen med en gång. Fixar jag inte att hantera det så är jag kanske inte redo att skrivas ut.
Det var med blandade känslor jag lämnade Avdelning 80 idag. Jag har faktiskt rotat mig, kanske lite för mycket – å andra sidan har jag inte varit redo för att åka hem förrän nu. Det är märkligt hur mycket man kan ”växa fast” på knappa tre veckor och nästan få separationsångest men det är kanske inte så konstigt eftersom jag mått så dåligt och då hittat lite trygghet där.
Jag kommer att sakna en del personer, både i personalen och bland patienterna även om J och R redan blivit utskrivna.
Fast det är klart, det finns de som jag inte kommer att sakna, ingen nämnd och ingen glömd som det så fint heter även om det kanske brukar vara när man talar om folk i positiva ordalag.
Det känns inte helt bra det här men samtidigt ser jag ingen bättre lösning, jag kan inte stanna på en akutvårdsavdelning i evigheter och mina hundar behöver mig dessutom.
Jag är evigt tacksam för att Roth och Jukka har passat Skroffan och förvaltat henne väl så att säga. Hon är i toppskick och även om hon blev glad över att se mig så hade hon nog lika gärna stannat kvar och badat i uppmärksamhet ;-). TACK, ni är underbara!!!
Jag är givetvis lika tacksam över att mamma har passat Nikka – som dock har blivit lite rund – och dessutom skjutsat omkring mig kors och tvärs över hela stan i flera veckors tid.

Vi hade ett nytt läkarsamtal idag, detta beroende på att dr S (som inte skall förväxlas med min gamla dr S på PMH) hade läst i bloggen och på hemsidan. De har fått en annan uppfattning om mig eller kanske upptäckt en ny dimension eller hur man nu skall uttrycka det.
Jag tycker att samtalet gick riktigt bra och att de nog fått en mer korrekt uppfattning om mig, synd bara att jag inte kunnat uttrycka mig lika väl i tal som i text. Men det är klart, innan jag sätter mig och skriver så har det malt några varv genom skallen och jag slipper fundera på vad folk tänker och hur de reagerar medan jag pratar.
Vi kom i alla fall fram till att jag skall försöka ägna mig åt Må Bra-saker eller med andra ord mina intressen, det vill säga hundarna, hästarna och böckerna.
Framför allt hundarna och stallet får mig att må bra men bara till en viss gräns. Kommer man över den tröskeln så blir det i stället en belastning och får mig att må ännu sämre – som innan jag blev inlagd.
Jag vet för all del att det inte hjälper att lägga sig i sängen och dra täcket över huvudet men samtidigt är det ibland det enda jag orkar med när livet blir för svårt. Vad jag kanske borde ha gjort är väl att dra i nödbromsen tidigare – å andra sidan har jag verkligen försökt att få hjälp via öppenvården och det har inte funkat särskilt bra, eller inte tillräckligt bra.
För att sno en av Rs metaforer och snitsa till den lite så ligger jag i en isvak och kämpar.
Lotta och PMC  lyckas hålla mig under armarna så att jag inte drunknar men jag skulle ruskigt gärna vilja komma upp på isen och det fixar jag inte själv. Att jag dessutom skulle hamna på torra land tror jag är en omöjlighet men man kanske kan få ligga på isen med ett täcke över sig, det vore gott nog?
Hundarna och stallet bidrar förstås till att hålla mig flytande men lyckas inte heller riktigt få upp mig ur vaken, det behövs annan hjälp också. Riktigt vad den hjälpen skulle bestå av vet jag faktiskt inte – medicin?
Det har gått snart en vecka sedan vi höjde Lamictalen och jag TROR att den hjälpt lite, om inte annat så kanske den har haft placeboeffekt – det spelar ju egentligen ingen roll. (Fast bäst placeboeffekt har stora röda tabletter så Anafranilen borde ha en större chans just där 😉 .)
Nå, jag skall i alla fall börja i liten skala med att försöka tycka att det är kul och uppbyggande med hundarna och stallet (och böckerna) igen i stället för att känna det som en belastning.
Det får bli med babysteps utan massa krav på mig själv vilket bara det är svårt nog. Men jag tror nog att Skroffan och Nikka är rätt nöjda med att vara hemma i sin säng hos matte igen <3.

Till Jenny:
Tack för att du alltid läser, funderar och kommenterar. Jag har inte svarat på särskilt många av dina kommentarer på sista tiden men jag läser alltid och är innerligt tacksam för att du finns där ❤ ! Bamsekramar!

Lite nytt

Nu känner jag mig lite ensam och övergiven för R skrevs ut idag. J åkte redan förra veckan och jag saknar dem båda två!
Inte för att man ligger på psykavdelning för att vara social och prata en massa men vi har verkligen kommit varandra nära och kunnat ventilera allt elände. Hoppas att vi orkar hålla kontakten även ute i den vanliga världen, det är dessvärre inte min starka sida.

Jag var på ännu ett läkarsamtal idag, den här gången lett av en ny (ST-)läkare som jag som vanligt inte kommer ihåg vad han hette. Det kändes faktiskt konstigt att de bara var tre läkare med, van vid fem…
Nå, det blev ett kort samtal och kontentan av det hela är att jag åkte på dagpermission idag, med målet att vara ensam hemma ett tag. I morgon skall jag ha nattpermis vilket innebär att jag åker hem på eftermiddagen, sover hemma – eller hos Anne – över natten och kommer tillbaks till avdelningen torsdag morgon/förmiddag. Sedan blir det utskrivningssamtal och efter det är det tänkt att jag skall stå på egna ben.
Känns rätt ok, jag kan ju inte sitta här i all evighet heller även om det är tryggt och bra.
Och det GÅR ju faktiskt att åka till akuten om det skiter sig, den här gången tänker jag inte sitta och skära mig utan det får bli psykakuten direkt och hoppas att man får hjälp (vilket inte är självklart).
Förutsätter förstås att jag får Propavan och Theralen utskrivet, någon Stesolid lär det inte bli tal om och det är klart att funkar Theralen hyfsat – och det gör den – så är det att föredra framför Stesolid som är beroendeframkallande..

Idag har jag alltså varit hemma igen, den här gången ensam fast med Pickelur. Det var rätt ok faktiskt, betydligt bättre än i söndags då jag bara orkade ta en fika för att sedan åka tillbaks till avdelningen.
Tog ett välbehövligt tag i sovrummet, käkade och var sedan ute med Plur i en dryg timme.
Testar nog att sova hemma i morgon, annars får jag sova hemma hos Anne + H så kan jag vara hemma på dagarna. Kvällar och nätter är värst så det kan nog vara bra att jag inte är ensam då.
Och imorgon får jag hämta min Skroffa <3! Jag är evigt tacksam över att Roth och Jukka har passat henne den här tiden och frågan är väl om Skroffan själv vill flytta hem – och om R och J verkligen släpper iväg henne, misstänker att de kommer att försöka gömma henne 😉 – men det skall bli otroligt skönt att få rå om mina hundar. Det känns visserligen jobbigt också men jag TROR att det är det bästa, att ha hand om hundarna själv.
Stallet får jag se hur det blir med, givetvis skall jag tillbaks men den här veckan får det vara nog med att försöka landa hemma och eventuellt hälsa på därute hos pållarna.