Skroffträning

Skroff har senaste veckan legat i anti-jaktträning. Som tur är så har hon (ännu) inte kommit på att man faktiskt kan sticka trots att matte ropar så så länge man håller järnkoll på henne piper hon inte iväg.
Alltså har vi gått där det finns viltvittring och så har vi aktiverat oss tillsammans i stället. Är risken för stor eller om det är mörkt så är hon givetvis kopplad.
Lilla näsan är på efter skojiga lukter men hittills är även öronen påkopplade och hon håller faktiskt väldigt bra koll på matte. Hon har varit så duktig och följsam tidigare så jag har blivit lite slapp men nu är det ändring på det.
Hon är ju trots aptitnedsättningen en godistok och bollen är inte dum den heller så jag har ganska bra redskap att jobba med. Mulen som var en jaktidiot i unga år var ju inte motiverad för fem öre, varken köttbullar eller skojig matte gick upp mot ett rådjursspår.

Promenaderna har gått strålande, Leia håller noga koll (det är ömsesidigt!) och en harkling från min sida så håller hon sig där hon skall. Den dagen kommer säkert när mattes ord inte är lag längre men ju mer vi tragglar innan desto bättre skall det gå hoppas jag. Förut fick hon vika av ganska mycket upp i skogen men nu får hon hålla sig nära mig.

Det har annars känts lite avigt att träna. Om hon nu är allvarligt sjuk så känns det helt meningslöst att lägga ner tid och jobb på något som inte kommer att hålla. Det är klart att jag kan lägga ner tid på henne ändå men man tappar sugen litegrann.
Hon ser ut att må bra men det har hon ju gjort nästan hela tiden. Nästa fredag skall vi tillbaka, om hon inte är ok då kommer jag att be om en remiss. Jag har naturligtvis suttit och läst på om njursjukdomar och annat hemskt och hujedamig så mycket ruskiga sjukdomar och defekter det finns.
Dessutom kom jag på att senaste urinprovet i höstas var inte ok det heller, det fanns inga bakterier enligt odlingen men det var inte rent och fint. Hon har alltså inte lämnat ett enda ok urinprov! Hon är pigg och glad men kan fortfarande inte hålla sig så länge som jag tycker att hon borde kunna.

Wille verkar i alla fall må bra. Nu är det bara att hålla tummarna för att cancern inte kommer tillbaka, i vilket fall att det dröjer. Tyvärr dreglar han riktigt vidriga slemtrådar som inte ligger mastiffens långt efter men det skall han förhoppningsvis sluta med.

I morgon skall vi köra agility. Vi har hyrt Hundstället Hjärtat så vi skall lyxa oss med en inomhushall. Jag vågar inte köra Leia fullt ut OM hon nu inte är bra men lite skall hon få göra i alla fall. Skall bli jättekul!

Skroff på jakt

Skroff har idag haft väldigt kul, i alla fall om man frågar henne själv. I morse sprang det upp en hare framför näsan på henne och vips så var Skroff iväg på harjakt. Uppenbarligen en mycket större retning än de katter som vi har tränat på. Nu är det så att i Tuve vimlar det av knepiga harar som inte har den minsta rädsla för hundar så jag kunde ju själv ha räknat ut att det här skulle hända förr eller senare och tränat på harar i koppel men det har jag alltså inte gjort.
Skroff sprang visserligen inte så långt men tillräckligt för att matte skulle bli orolig.

Nu på eftermiddagen var vi ute på en tur och jag gick och gottade mig åt min följsamma lilla hund när jag insåg att den lilla rara terriern var puts väck. Skroff har kommit på att det är kul att springa efter rådjursspår. Lite ironiskt att Marianne och jag diskuterade det förra helgen och jag glatt konstaterade att Skroff inte har kommit på det än. Nu har hon kommit på det!
Hon var inte borta lång stund men det är ju själva grejjen, att hon har kommit på att hon kan sticka iväg som retar mig. Hade jag varit liiite mer uppmärksam så hade hon aldrig fått chansen.
Får med andra ord ha en tumme i ögat på lilla fröken i fortsättningen.
Jag som precis hade glatt mig åt att hon har börjat bli så lydig och kan gå lös lite varstans!

I går var det en depparedag men det var väl på tiden antar jag. Trots Willes cancer och Skroffs vad-det-nu-är så har jag haft flyt på sista tiden: dieten har funkat, vi har varit och simmat flera gånger i veckan och rent allmänt har allt varit bra. Så kommer en dag när man mår skit och genast rasar hela världen.
Bara att hoppas att det var tillfälligt men naturligtvis var jag och handlade när jag mådde dåligt och var tvungen att köpa mums som jag inte alls skulle ha. Det var inte ens gott men likförbaskat stoppade jag i mig alltihop.
Annars så verkar LCHF funka ganska bra, inte de revolutionerande resultat som en del verkar få men det går åt rätt håll i alla fall. Skönt!

Pyre-uppdatering

Idag var det dags för Pyrets återbesök på Göteborgs Djurklinik. Hon är ju mycket bättre men jag tycker fortfarande att hon dricker för mycket (ha ha) och att hon därmed inte kan hålla sig ordentligt. Dessutom kvarstår hennes aptitnedsättning, hon äter men slukar inte maten längre utan petar i den. Med Raskva var det alltid något vajsing när hon tuggade maten i stället för att svälja den hel och jag misstänker att det är samma sak med Pyret. (Har faktiskt testat att byuta foder men hon äter inte ens RC, alltså är det inte för att hon är kräsen helt plötsligt.)
Nåväl, Pyrets urinprov var inte bra idag heller. Lite bättre koncentration men inte helt bra, sen så var det fullt med epitelceller, vita blodkroppar och en del blod. Allt tyder på en infektion men det finns inga bakterier. Helskumt enligt vetten. Det verkar dock som om njurarna kan koncentrera urinen om hon inte drack så mycket.
Vi tog ett blodprov för att bla kolla njurarna och de verkade ok (skönt!). Sen ultraljudade Johanna urinblåsan och njurarna och allt verkade ok där med.
En nedsatt njurfunktion k a n ge de symtomen som Skroff har och i ett tidigt stadium märks det inte alltid på proverna men det är inte stor sannolikhet för att det är njurarna som inte funkar.
Så frågan kvarstår, varför dricker Skroff mycket och varför ser urinen ut som den gör? Johanna är helt konfunderad men eftersom allt tyder på en infektion så satte hon in Baytril (antibiotika). Skroff skall äta det i 10 dagar, vänta en vecka och sedan komma på återbesök igen. Bara att hoppas att hon blir bra.
Funderar på om vi borde gå till en specialist, är hon inte ok nästa gång så skall jag fråga. Jag litar helt på Johanna men ibland kan man ju behöva ett komplement.
(Nu sitter jag och fabulerar upp alla möjliga konstiga fel som det kan vara, trots att vi har uteslutit en hel del så tänker jag på diverse jättekonstiga saker. Dumt dessutom att jag inte frågade om PNP och ifall det skulle märkts vid undersökningen idag.)

Wille verkar bättre idag, mindre besvärad och har troligtvis mindre ont. Skönt! Det vore hemskt om vi utsatt honom för allt detta och det inte ger resultat men nu verkar det inte som om han upplever det så farligt.

Svin-uppdatering

Wille fick komma hem idag efter att ha blivit opererad igår. Han är rakad och sydd på kinden, ena ögat är lite nerdraget eftersom de fick ta bort ganska mycket vävnad. Tumören var invasiv så de kan inte garantera att allt är borta, det finns alltså en ganska stor risk för att den kommer tillbaka. Har vi tur så har vi ändå köpt oss lite mer tid tillsammans med Svinet.
Han var visserligen trött så klart men verkade ändå förvånansvärt obesvärad. Han är så vitt vi vet smärtfri men står på Rimadyl + antibiotika. Det är inga problem för honom att äta, dricka eller skälla även om vi har försökt få honom att avstå från det senare.
Han skall tillbaka nästa vecka för att ta stygnen och sedan är det bara att hålla tummarna, vänta och hoppas på att det inte kommer tillbaka. Skulle det dyka upp en ny tumör så är det inte tal om en ny operation utan då får han hänga med så länge det går.

Det blir ingen agilitykurs för Skroff på Kallebäck pga instruktörsbrist. Trist fast just nu känns det onekligen som en petitess.

Cairnkompisar

Idag har Skroff fått träffa rasfränder, vi har varit på promenad med Marianne på Hipperdipp’s kennel. För den som inte vet det är det till stor del Mariannes fel (eller snarare förtjänst ;-)) att det blev en cairnterrier här hemma. Hon skrev trevligt om rasen på ett hundforum och sedan så var Anne och jag hemma hos henne för drygt ett år sedan och hälsade på hennes hundar för att se om det var något för mig.
Hade alltså Marianne eller hennes hundar varit otrevliga hade det sannolikt blivit en annan ras.
Skroff tyckte att det var trevligt att träffa cairnkompisar och uppförde sig faktiskt ganska väl. På promenaden var hon lyhörd och kom på inkallning (vilket hon brukar göra men man vet ju aldrig med tanke på ålder och annat) och struntade totalt i förbipasserande joggare och andra.
Hemma hos Marianne var hon lite uppvarvad medan vi fikade men hon kopplade av bättre efter ett tag. Nog dags att titta lite på Av-knappen igen, den sitter löst ibland.

På begravning

Idag var det Ritas begravning. Det känns så fel att en människa rycks bort mitt i livet men som M sade så får hon vila nu. Det måste ha varit fruktansvärt att vara nära anhörig och se henne sakta brytas ner.
Rita var en otroligt positiv människa och det märktes idag att hon var mycket omtyckt. Trots sin sjukdom så spred hon glädje omkring sig in i det sista även om det låter klyschigt.

Samtidigt som det var en fin begravning kan jag inte låta bli att reta mig på allt Gudsdravel. Nu kanske det var så att Rita var troende (hon trodde i alla fall på änglar) och då kanske det är på sin plats men för mig känns det bara som just dravel.
Jag KAN bara inte tro på Gud och hela rasket så då blir det ju många tomma ord även om ritualerna är tröstande för de flesta.
Om (eller rättare sagt när) jag dör så lär det i alla fall inte bli något religiöst snack, det vore rent hyckleri.
Jag kan inte låta bli att undra hur många som skulle komma på min begravning. Skrämmande få förmodligen för jag har då definitivt inte samma öppna och glada livsattityd som Rita hade och som gjorde att så många tyckte om henne.

Skalad Skroffa

Just nu ser Skroffan mest ut som en borderterriervalp eller, om man vill vara elak, som en liten naken råtta med stor mage. Hon har blivit trimmad och eftersom det var ett tag sedan så fick Gitte plocka ner henne rejält. Men söt är hon!
Skroff uppförde sig hyfsat, det vore väl synd att säga att hon uppförde sig VÄL men hon muttrade inte och protesterade bara lite när det kändes extra mycket. På det stora hela var jag alltså nöjd med Pyret igår.
Jag var lite tveksam till om jag skulle trimma henne nu när hon precis har varit sjuk men hon var väldigt lurvig och nu när jag fick en tid så passade jag på. Hon skall ju förhoppningsvis vara frisk nu men vi skall på återbesök nästa vecka för säkerhets skull. Pigg och glad är hon i alla fall.

Idag var nytrimmade Skroff med i stallet och skroffade omkring. Hon uppförde sig exemplariskt, var lös hela tiden och lyssnade på vad matte sade. Inte ens katterna fick henne på fall, hon stannade till en gång för att stirra på Agne men tog sedan självmant kontakt med mig för att få en gotta. Duktskroff! Det enda inte-så-bra hon gjorde var att hoppa på Nina, tur att N har tvättid i morgon…

Annars så är tankarna just nu mest hos Anne och Wille. Jävla skit helt enkelt.

Pyre-provsvar

Pyrets provsvar visade märkligt nog inga bakterier. Trots det så är hon klart bättre och enligt veterinären så var ju provet inte alls bra så något vajsing är det. Leia skall i alla fall äta klart antibiotikakuren och sedan komma på återbesök. Urinprovet var utspätt precis som i höstas vilket kan bero på att Pyret har druckit mycket men också indikera att njurarna inte fungerar som de ska, de koncentrerar uppenbarligen inte urinen riktigt som de ska.
Sen blev jag såklart lite nojjig för Anne hittade uppgifter i vår skräckbok (Hundens sjukdomar av Birgitta Wikström. Läs den och du hittar garanterat någon sjukdom du kan oroa dig för att din hund har!) mycket tandsten k a n bero på njurskador. Gah!
Vad som är mer oroande är att Pyrets ofantliga aptit har försvunnit. Hon käkar fortfarande gladeligen köttbullar och annat gott men vill inte riktigt äta sin vanliga mat. Det i sin tur kan bero på att hon fått skinka och annat mums i maten under jul men jag gillar det inte riktigt. Nu skall vi ju tillbaks till vetten om ett par veckor så vi har is i magen tills dess såvida hon inte verkar sämre.

Skit och chock

Willes knöl vid käken är troligen en tumör. Marianne (Krönlein, vår veterinär) hade aldrig sett något liknande och tyckte att den var jättekonstig. Naturligtvis, det är ju en av våra hundar så varför skulle knölen vara normal?
Vid operation så sågs att knölen var vitt förgrenad och troligtvis inte går att ta bort. Marianne tog en biopsi, vi får svar i nästa vecka.
Helvetes skit, det ser inte alls bra ut. OM det går att operera bort den så får Svinet remiss för det kan de inte göra på Gbg Djurklinik. Men eftersom den var invasiv och troligtvis sitter i käkbenet så lär det inte gå att ta bort den utan en jätteoperation och man kan ju inte ta bort hela näbben.
Det möjligtvis positiva är att tumnören troligtvis har suttit där länge och förhoppningsvis kan sitta där ett tag till. Svinet verkar inte ha ont av den förutom att han dreglar (vilket inte gör honom något) och ibland gnider näbben mot underlaget.
Av det vi har läst på nätet om olika munhåletumörer så är de flesta visserligen meligna och invasiva men inte metastaserande så om vi har tur har det inte spridit sig.
Nu är det bara en lång väntan och ompyssling av Wille-Pille tills vi får biopsisvaret.

Skroff mår bättre, nu kan jag titta på tv utan att avbrytas av en balkongdörrskrafsande Skroffa. Fan vad jag har dåligt samvete för att jag inte fattade tidigare att något var fel! Hon bälgar inte i sig vatten längre och har uppenbarligen inte så mycket trägningar längre.
Dessutom går burträningen kanon! Skroff tycker om sin nya bur och ligger gärna i den med öppen dörr, något hon naturligtvis får beröm och uppmuntran för. Hoppas, hoppas att den kan hjälpa henne att känna sig trygg så att jag kan lämna henne ensam sedan. Det har inte varit ett egentligt problem tidigare men nu när hon är sjuk skulle det vara jättebra om jag kunde lämna henne hemma i stället för att släpa med henne tex till stallet.
För övrigt går Skroff från klarhet till klarhet just nu. Leker fint med andra hundar oavsett om de är kaxiga eller inte, ett tag var hon ju själv ganska kaxig mot andra småhundar men det verkar ha blivit bättre. Hon tar ingen skit men muckar heller inte. Sånt där är ju skitsvårt att fixa till om inte hunen har det från början så jag är mycket nöjd med Pyret.
I stallet är hon visserligen oftast kopplad men klarar nu att ligga kvar på diverse ställen medan jag går omkring och pysslar. Däremot har hon ruskigt svårt för att låta bli att hoppa på folk som vill hälsa på henne och alla uppskattar inte att få hennes snubbelfötter på sig.
Häromdan gick vi på motionsstigarna och Skroff var lös hela tiden utan att bry sig om vare sig joggare eller andra hundar. En självklarhet när det gällde Ludd men inte med vilken hund som helst vilket jag upptäckte med Mulen. Just nu är jag alltså mycket nöjd med mitt lilla Pyre även om jag tycker att jag borde träna mer på saker som kontakt och grundläggande position.

I morse blev Skroff alldeles tossig av glädje över snön. Det var det första riktiga snöfallet den här vintern så hon har inte upplevt ”riktig” snö innan. Hon blev jätteglad och skuttade runt, rullade sig och var allmänt lycklig. En fröjd för en matte att se :-).

Min kropp är förmodligen i chock. Inte nog med att den knappt får några kolhydrater, nu har den varit utsläpad på träning också. Förra veckan simmade vi 3 x drygt 1000 meter samt gick två långpromenader på vardera drygt en mil förutom vanliga Skroffpromenader och ridning. Det vore väl f-n om det inte gav resultat. Förra veckan var jag rätt mör men nu känns det bättre. Jag borde läsa på lite mer för det här med LCHF är inte riktigt så enkelt som det låter, käkar man för mycket så går man så klart upp i stället för ner. Det bästa är i alla fall att godissuget är borta, skulle visserligen väldigt gärna äta en dubbelnougat (varför just dubbelnougat?) men det går att hålla stången. Skulle jag inte gå ner så har jag ändå brutit mitt nästan tvångsmässiga mumsande.

Sjuk Skroffa

Mina misstankar stämde, Leia har UVI igen. Just nu känner jag mig verkligen som en urusel matte, vi har ju varit ute på långpromenader och Leia har suttit i min kalla bil när jag har simmat och ridit TROTS att jag kände på mig att något var fel.
I morse kissade Skroff inne, en stor sjö, jag hann inte ens upp ur sängen. Jag hade tänkt skicka med ett urinprov med mamma men nu var det ju lika bra att ringa vetten med en gång. Stackars lilla Pyre :-(.
Urinprovet jag gav till vetten var så utspätt för Skroff har druckit mycket idag men hon hittade en del baskelusker ändå. Dessutom fanns det celler och äggvita i urinen, något som styrker teorin om UVI. För säkerhets skull skickade Johanna iväg det på en odling.
Det positiva var att det inte fanns något socker i urinen så Skroff har i alla fall inte diabetes. Det negativa är att Johanna var lite bekymrad över en ny UVI såpass tätt inpå. Det KAN vara en unghundsgrej men också tecken på att något annat (njurarna) är fel.
Vi fick antibiotika och skall ringa tillbaks för provsvar på fredag.
Håll tummarna för min Skroffa!