Jaha, så har då Mulen ”glömt” att hon har brutit benet och skuttar åter omkring som en kalv på grönbete trots sin mattes protester. När jag tittar på tv så får hon vara kopplad för att ligga stilla och inte fara runt som en stolle. Ute är det lika illa men där har jag ju ändå koppel på henne.
Tips på lämplig Mulaktivering emottages tacksamt!!
Kruxet är ju att hon blir så i gasen även om hon skall göra något väldigt lugnt (tex slicka sig om nosen) så hon börjar skutta runt och testa allt möjligt på en gång. Kanske funkar om man har kort koppel på henne för det blir så fel om man måste säga till henne att INTE studsa omkring när hon faktiskt är glad och försöker vara till lags… Och försöker man styra henne för mycket tycker hon inte att det är kul utan struntar i alltihop i stället.
Benet är fortfarande svullet men det har gått ner lite så nu är det inte jämtjockt längre. En fördel för Mulen är att hon slipper få klorna klippta på den tassen, känns alltför elakt att ta tag när det uppenbarligen gör ont.
Hon kommer dessutom bli tjock och fet som en pannkakssmet för äter gör hon så det står härliga till (vilket till viss del kan bero på att matte tycker synd om sin hund och lägger på goda saker på maten). Fast har hon varit smal och ibland på gränsen till mager i drygt 11 år så skall det väl inte vara alltför svårt att få tillbaks henne till idealvikt när benet är läkt.
Pratade med Anette som har Ilonas bror Elliot häromdan. Lille August har fått komma hem från prematuravdelningen och väger nu hela 2700 gram vilket förstås är pyttigt i jämförelse med en ”vanlig” bebis men en rejäl klimp relaterat till födelsevikten.
Med Elliot är det sämre, han har blåsljud på hjärtat och ont av sina höfter så Anette tror inte att han finns kvar så länge till. Han är skotträdd och tanken på att han skall genomlida ett till nyår, eventuellt utan medicinering känns inget vidare. Hundar kan ju faktiskt stressas till döds. Hemskt när man ser hans pigga syster och tänker på hur de brukade leka tillsammans när de var yngre.
Jag har varit hos psykologen och fått svar på en del av testerna som gjordes innan sommaren. Det var ju trevligt att det faktiskt visar att jag är hyfsat intelligent men normalt var det inte. Normala personer har nämligen en jämn resultatkurva medan min låg en bit över medel men gjorde vissa dippar här och var, något som kan tyda på en neuropsykiatrisk störning. Mera tester för att utröna vad som är fel, alltså (och nej, jag vare sig schizofren eller psykopat!).
Riktigt vad de kommer att komma fram till vet jag inte men jag tror verkligen att det här kan bli bra. Ju mer de snokar reda på vad som är fel desto större chans att de kan hjälpa mig.
Dr T vägrar fortfarande att lämna ut mina gamla journaler. Ok att han kan neka PMH men nu har han även nekat när jag ansökt om dem personligen. Eftersom han är privatläkare har han tydligen rätt att göra så men jag tycker att det är smått befängt och, ärligt talat, ren tjurskallighet från hans sida. Enligt hans sköterska är det en principsak att inte lämna ut journaler (”våra patienter skall känna sig trygga hos oss”) men jag är så välkommen att komma dit och läsa i journalerna själv. Med tanke på att jag bara dunstade från deras mottagning och inte klarade av en konfrontation med dr T så tror jag inte att det är så lämpligt.
Så det är väl bara att acceptera att 10 års behandling får vara en stor lucka i PMHs papper.
Körningen går bra, har bokat tid för teoritestet men körläraren tyckte att jag skulle försöka få en återbudstid så att vi kan skynda på det hela. Jag är godkänd på alla moment förutom att jag har kvar Stora Holm men det skall ju inte vara något bekymmer. Det är ju inte samma sak som att proven kommer att gå utan problem men hoppas kan man ju att körkortet snart är i hamn.