Skuttig Mule

Jaha, så har då Mulen ”glömt” att hon har brutit benet och skuttar åter omkring som en kalv på grönbete trots sin mattes protester. När jag tittar på tv så får hon vara kopplad för att ligga stilla och inte fara runt som en stolle. Ute är det lika illa men där har jag ju ändå koppel på henne.
Tips på lämplig Mulaktivering emottages tacksamt!!
Kruxet är ju att hon blir så i gasen även om hon skall göra något väldigt lugnt (tex slicka sig om nosen) så hon börjar skutta runt och testa allt möjligt på en gång. Kanske funkar om man har kort koppel på henne för det blir så fel om man måste säga till henne att INTE studsa omkring när hon faktiskt är glad och försöker vara till lags… Och försöker man styra henne för mycket tycker hon inte att det är kul utan struntar i alltihop i stället.
Benet är fortfarande svullet men det har gått ner lite så nu är det inte jämtjockt längre. En fördel för Mulen är att hon slipper få klorna klippta på den tassen, känns alltför elakt att ta tag när det uppenbarligen gör ont.
Hon kommer dessutom bli tjock och fet som en pannkakssmet för äter gör hon så det står härliga till (vilket till viss del kan bero på att matte tycker synd om sin hund och lägger på goda saker på maten). Fast har hon varit smal och ibland på gränsen till mager i drygt 11 år så skall det väl inte vara alltför svårt att få tillbaks henne till idealvikt när benet är läkt.

Pratade med Anette som har Ilonas bror Elliot häromdan. Lille August har fått komma hem från prematuravdelningen och väger nu hela 2700 gram vilket förstås är pyttigt i jämförelse med en ”vanlig” bebis men en rejäl klimp relaterat till födelsevikten.
Med Elliot är det sämre, han har blåsljud på hjärtat och ont av sina höfter så Anette tror inte att han finns kvar så länge till. Han är skotträdd och tanken på att han skall genomlida ett till nyår, eventuellt utan medicinering känns inget vidare. Hundar kan ju faktiskt stressas till döds. Hemskt när man ser hans pigga syster och tänker på hur de brukade leka tillsammans när de var yngre.

Jag har varit hos psykologen och fått svar på en del av testerna som gjordes innan sommaren. Det var ju trevligt att det faktiskt visar att jag är hyfsat intelligent men normalt var det inte. Normala personer har nämligen en jämn resultatkurva medan min låg en bit över medel men gjorde vissa dippar här och var, något som kan tyda på en neuropsykiatrisk störning. Mera tester för att utröna vad som är fel, alltså (och nej, jag vare sig schizofren eller psykopat!).
Riktigt vad de kommer att komma fram till vet jag inte men jag tror verkligen att det här kan bli bra. Ju mer de snokar reda på vad som är fel desto större chans att de kan hjälpa mig.
Dr T vägrar fortfarande att lämna ut mina gamla journaler. Ok att han kan neka PMH men nu har han även nekat när jag ansökt om dem personligen. Eftersom han är privatläkare har han tydligen rätt att göra så men jag tycker att det är smått befängt och, ärligt talat, ren tjurskallighet från hans sida. Enligt hans sköterska är det en principsak att inte lämna ut journaler (”våra patienter skall känna sig trygga hos oss”) men jag är så välkommen att komma dit och läsa i journalerna själv. Med tanke på att jag bara dunstade från deras mottagning och inte klarade av en konfrontation med dr T så tror jag inte att det är så lämpligt.
Så det är väl bara att acceptera att 10 års behandling får vara en stor lucka i PMHs papper.

Körningen går bra, har bokat tid för teoritestet men körläraren tyckte att jag skulle försöka få en återbudstid så att vi kan skynda på det hela. Jag är godkänd på alla moment förutom att jag har kvar Stora Holm men det skall ju inte vara något bekymmer. Det är ju inte samma sak som att proven kommer att gå utan problem men hoppas kan man ju att körkortet snart är i hamn.

Annonser

Mulrapport

Igår var nog den värsta dagen sedan Mulen bröt benet. Hon haltade rejält och var riktigt deppig. Ute gick hon lååångsamt och med hängande huvud. Stackars Mulflickan :-(. Det var så att jag funderade på om det skulle bli ett nytt veterinärbesök i helgen, för att kolla att benet inte blivit sämre eller för att i alla fall få annat smärtstillande. På natten låg Mulen i en liten hög och bråkade inte alls om vem som skulle ligga på bästa platsen i sängen. (Naturligtvis fick hon ligga var hon ville, hon kommer att bli grymt bortskämd av det här men det kan det vara värt.)
Men idag har det vänt! Mulen försökte t.o.m. leka när vi var ute och jag fick säga till henne att skärpa sig och inte skutta runt som en idiot. Ett problem är dock att hon inte riktigt vill kissa och bajsa. Antagligen gör det ont att sätta sig på ”huk”, dessutom är hon hård i magen av att ligga still hela tiden. Förutom det är hon ju petig med var hon skall sätta sig och nu får hon inte gå till sina vanliga ställen i skogen utan hålla sig till snälla, plana gräsytor. Känns skönt i alla fall att hon är betydligt piggare i dag.
Inne har hon också brötat runt. Jag gav henne några hudben för att hon skulle ligga still och gnaga lite fridsamt men det resulterade i att hon hoppade omkring och lekte med benen i stället så det var ingen god idé. Det lär bli problem med att aktivera lilla fröken om ett tag!
Vågar inte tänka på hur det skulle varit om det varit Ludd som brutit benet. Noll stress- och smärttålighet och gamla spattiga kortisonben *huvva*. Vete sjutton om hon hade grejjat det.

Födelsedag och benbrott

Knappt har Mulens bog blivit hyfsat bra förrän nästa olycka är på gång. I lördags var jag ute med hundarna på en liten koppelpromenad. Började så smått fundera på när och hur jag skulle kunna släppa Mulen igen nu när bogskadan äntligen verkar läkas fint. Det verkar som om Någon därovan tyckte att det var dags för vips så gick koppelhaken upp. Olyckligtvis upptäckte Mulen detta före mig och drog världens repa över gräsmattan. H-vete! Mitt bland alla harar och precis jämter vägen där bilarna kör som dårar. Mulen var förstås överlycklig, hon har inte varit lös på hela sommaren så hon satte full fart men kom faktiskt snällt efter ett rejält varv. Och ja, då var hon naturligtvis halt. Inte fram dock utan på ena bakbenet som hon inte riktigt ville stödja på. En stukning trodde jag, för vad kan rimligtvis hända när hunden springer på en slät och fin gräsmatta?
Några dagars vila så skulle väl Mulen vara som ny igen. Så lätt skulle det dock naturligtvis inte gå. Mulen har tillbringat veckan i sängen och gått med myrsteg på rastningen. Tydligt påverkad trots att hon står på Rimadyl för bogens skull. Bakbenet har varit lite småsvullet och ömt mellan tassen och hasen. En spricka kanske, funderade jag och tänkte att det var ju tur att vi ändå skulle till veterinären för att kolla bogen och levervärdena efter ett tags Rimadylmedicinering.
Så idag var det alltså dags för ett nytt besök hos Johanna. Bogen kändes jättebra och levervärdena var toppen men tassen var det värre med. Johanna klämde och kände och konstaterade att det kändes och lät ”krasigt”. Inte bra. Självklart behövde Mulen röntgas, den här gången gick det utan att sedera henne och hon låg snällt på bordet medan vi drog hit och dit i hennes ben.
Och tja, benet var naturligtvis brutet. Några snygga och prydliga frakturer i metatarsalbenet(?) så att en bit låg lös. Tur i oturen är att benbitarna ligger rätt så hon slipper operation. Man kan operera skadan men gör det oftast på unga hundar som skall hålla för hög påfrestning. En gammal Mule som bara promenerar får alltså självläka. Brottet sitter fånigt till vilket gör att det inte går att gipsa utan att krångla till hela tassen vilket skulle påverka hela benställningen och förmodligen göra mer skada än nytta. Möjligen kan man lägga ett stödbandage men jag tror att Mulen skulle tycka att det var i vägen. Vi har ju onekligen kört med en hel del tassbandage under årens lopp med diverse sår och knölar mellan tårna. Alltså är enda behandlingen vila och smärtstillande. Återbesök om ca 4 veckor för att se att allt läker som det ska.
Så nu ligger Mulen nerbäddad i sängen och tycker synd om sig själv medan hon matas med bröd för det behöver man när man är en sjuk Mule. Hur sjutton det skall gå den dag hon kan släppas lös igen vete sjutton, ont i magen kommer jag att få i alla fall men det är förmodligen långt dit…

Födelsedag har det också varit. I fredags hade Anne ett litet kalas hemma hos sig eftersom jag numera aldrig har kalas själv. A kom också och hade med sig smarrig smörgåstårta. Efteråt var det dags för Annes bakelser varav en hade MÖGEL på frukten. Uuuurk! Man kan undra hur länge den hade legat i bageriet (köpt på Mariaplan, köp alltså inte bakverk där!!) Lyckligtvis upptäcktes möglet INNAN bakelsen stoppades i munnen.
Av Anne fick jag fiskoljekaplsar (”du får inga j-vla böcker även om du önskar dig det, du har ju hela lägenheten full!”) vackert inslagna i en gammal systemet-kasse. A som däremot inte varit hemma hos mig och sett bokinvasionen hade införskaffat en bok och diverse praliner. Både nytta och nöje i present alltså.

På lördagen var det middag hemma hos Annes mamma. De andra åt lammfärsbiffar men jag som inte äter ullkoftor fick Irenes fyllda pattar, grymt goda kycklingbröst. Dessutom hade Annes mamma gjort massa extraportioner som jag fick med hem. Ett paket blev det också, gudomligt goda Mozartkugeln. Det är nog det sagolikaste godiset som finns, marsipan kombinerat med nougat och choklad. Trots att man inte kan trycka i sig n hel ask på en gång så tar de slut alldeles för tidigt.
Krassodoren var med på middagen och tyckte att det var trevligt hemma hos Annes föräldrar, dessutom hade de en lattjo liten pryl i form av dvärgpinschern Disa som han hade väldigt skoj ihop med. Undrar vem som sov bäst efteråt, Disa eller Krasse?

Höst

Av någon anledning så tar det emot att blogga när jag inte gjort det på ett tag. Det blir liksom för mycket att blogga om trots att det egentligen inte hänt något speciellt. Men nu tar jag ett tag och kör en Nettan-variant med en sammanfattning om de senaste dagarna.

Mulen har varit på återbesök hos vetten med sitt ben. Ny röntgen, det ser fortfarande hyfsat bra ut utan pålagringar. Dock hade hon ont när Johanna provocerade henne lite. Något som jag inte hade sett tidigare men som blev väldigt tydligt när djursjukvårdaren påpekade det var att Mulen har tappat en massa muskler runt bogen och frambenet på vänster sida, hon är faktiskt helt sned. Vi satte in Rimadyl igen, eventuellt kommer hon att få gå på det ett långt tag. Så nu skall vi tillbaks om ett par veckor och kolla så att levern inte tar stryk.
När vi kom hem efter veterinärbesöket försökte jag rasta Mulen eftersom hon efter förra sederingen satte sig och kissade inne utan att ens verka märka det. Lättare sagt än gjort, visade det sig. Mulen snubblade och höll på att trilla hela tiden så det var lika bra att bogsera in henne och bädda ner henne i sängen. Det var sista gången jag stoppade ner en sederad Mule i min säng! Efter att ha legat och sovit ett tag tillsammans vaknade jag och upptäckte att min t-shirt var osedvanligt blöt. Vid en närmare kontroll var det även väldigt blött under Mulens aktre delar. Hon hade denna gången kissat i sömnen… Mormor undrade lite försynt om jag inte ville ha ett madrasskydd i plast eftersom Mulen även har kissat i sängen när hon haft UVI.

Det är dags för Raskva att ta en tripp till vetten för recept och lite allmän koll. Hon mår bra men har lite hosta som jag inte gillar, tror dock bara att det är en halsinfektion. Annars är hon faktiskt väldigt pigg. Hör sämre och sämre och de flesta indianerna har alldeles trillat ur kanoten men glad är hon ändå.

Baldur har kommit hem från sin semester hos Pia och verkar må toppen. I onsdags stötte jag på Anne och hundarna ute i skogen vilket fick till följd att Anne faktiskt satt upp och red en bit. Snällaste Baldur stannade hela tiden och undrade förmodligen vad det var för en klåpare som satt på hans rygg. Anne vinglade en aning i början men sen såg det bättre ut även om hon klagade när jag ville skrika ”Jihaa” efter dem. Som om det någonsin skulle falla Baldur in att sticka med en ryttare!
I söndags lånade jag Noi och Ösp och så följde Christine och Klara med på en tur. Hästarna uppförde sig väl även om Baldur och Ösp fick lite väl mycket fart i galoppen och glatt pep förbi Noi som jag satt på. Det kändes konstigt att sitta på Noi igen, i början kändes det som att sitta på ett staket (förlåt Nina!) efter att ha ridit runde Baldur i ett år. Noi är också stelare och har helt andra gångarter än Baldur men en helt underbar gung-galopp. Efter ett tag kändes det hemvant på Noi igen och jag måste säga att han uppförde sig exemplariskt som ledarhäst fast han inte riktigt tycker om att gå först.
Mer blogg utlovas men nu skall jag sova!

Korning

Förra helgen var det korningsdags för större delen av Lilla Eklidens C-kull. Undantagen var Blissa som redan är korad, Cobra som löpte och Champis som nyss flyttat till ett nytt hem. Anne, Lilla L och jag puttrade ner till Varberg främst för att titta på Figo men också för att vi var nyfikna på den nya korningen.
Varbergs BK är en trevlig klubb men tyvärr ligger deras korningsbana mitt i ett promenadstråk vilket innebar att det kom hästar, cyklister, mopedister och barnfamiljer för att inte tala om en hel del hundar med jämna mellanrum. Inte så idealiskt kanske men vad skall de göra med tanke på att de ligger mitt i ett friluftsområde? Fast en tanke är ju att sätta upp skyltar med information om att hundtest pågår så är det väl alltid någon som respekterar skyltarna och tar en annan väg.

Nåja, först ut av tervarna var Cookie. En grymt söt liten tervfröken, tyvärr har jag ingen bild på henne. Hon gjorde helt klart för alla att ”matte, du får gå fram först och titta på det där läskiga”. Cookie ställde sig nämligen bakom matte och puttade henne i rumpan med framtassarna. Vem som är Cookies idol här i livet var alltså inte svårt att se.

Sen var det dags för Figo. Jag har inte sett honom in action på ett bra tag så jag hade fortfarande kvar intrycket av en lite osäker yngling. Ack, vad jag bedrog mig! Det var inte mycket som skrämde bästaste Figo och som redan synts på hemsidan fixade han korningen utan problem. Framför allt tyckte jag att han klarade att lösa det mesta på ett bra sätt och hade bra avreaktioner.

Testledaren hälsar på Figo

Kampar som en hel karl gör han oxå

Pfft, dumpar är väl inget läskigt!

Släden är väl också en baggis!

Klart man é skottfast!

Efter att ha sett Figos korning så ställer vi oss ändå lite frågande – hur sjutton skall en hund kunna plocka ihop 500-600 poäng??? Figo fick strax över 300 (300 = godkänt) och vi tyckte att det såg väldigt bra ut. Det som drog ner var dels att Figon överhuvudtaget inte visade någon aggression trots att han blev rätt provocerad vid tex släden. Dessutom kunde han haft ett bättre bett i kampen och visat lite mer samarbetsvilja.
Helt klart känns det som om den nya korningen/bedömningen är hårdare än den gamla.
Ett STORT GRATTIS i alla fall till Ann B och Figo som redan har fixat exteriören och numera kan titulera sig Korad.

Nästa hund på tur var Coco. Hon gjorde ett bra intryck, hade lite större reaktioner än Figon men visade å andra sidan lite mer samarbete. Tyvärr fick hon retliga 294 p! Såå nära godkänt.  

Lååång Coco hälsar på släden

Stilige Casper
Sen var det bara Casper kvar. Kampandet tyckte han inte var kul alls och där rök förstås massa poäng. Däremot så var det inte mycket som skrämde den herrn, att det flög dumpar och andra saker framför nosen på honom var väl inget.

Testledaren och Casper vid figurraden

Varbergs lokale byfåne? 

Anette & Casper, Christer & Coco, Ann & Figo, Gitte, Blissa och lilla Yster samt Kalle med en halv matte. Saknas gör Cookie som var tvungen att åka hem lite tidigare.

Jag är fortfarande inte sams med kameran så det bidde suddiga bilder. Dessutom ville de inte ladda upp sig i en vettig storlek men det är ju inte kamerans fel.

Lilla L, Ann B och Anne som försöker visa något?

Sen var det dags för dagens stora mentaltest för Lilla L, Anne och mig, nämligen att jag skulle övningsköra hem. Tja, jag körde bara fel EN gång och höll bara nästan på att smälla med en bil jag inte såg… Anne har inte riktigt nerver för att övningsköras med, sist vi körde på Stenebyvägen satt hon och skrek och höll händerna för ögonen så fort vi fick möte och då körde jag ändå LÅNGSAMT.
Kanske bäst att fixa det där körkortet så hon slipper åka med…