Fullt upp

Jag har inte totalt försvunnit från jordens yta, jag har haft fullt upp. Anne har som bekant valpledigt (semester) vilket innebär att Skroff och jag aktiveras på allehanda sätt.
Vi har således varit på landet (ser ut som fan), spårat (SuperSkroff gjorde ett superspår på klipporna i Lilleby), varit på Kallebäck (Skroff tuffade på hyfsat men mest har vi slappat), varit i stallet (Bästhästen mår bra, Anne tog sig en tur förra veckan), besökt Marstrand (dräglat över de fina husen), spårat mer (skitdåligt) och rent allmänt puttrat omkring.
Förra veckan bodde Anne och hennes hundar här eftersom hon var sjuk med ont i lederna och inte orkade traska upp och ner för tre trappor stup i kvarten med 1 st valphund.
Det är ju bara bra att valphunden – som för tillfället heter Frippe – vänjer sig vid att vara här, han kommer att vara inskolad och klar när semestern är slut.
Det var ganska praktiskt att de bodde här, Frippe fick sova med Skroff och mig så fick Kalle ha matte för sig själv på nätterna i alla fall. Jag tror dock att Skroff tyckte att det var rätt skönt när valphunden flyttade hem till sig igen…

Men det straffar sig att ränna runt sådär, trots att jag klämt in slapparedagar när Anne är upptagen med annat så funkar jag inte alltid.
Mamma och jag skulle med Miffona (syskonbarnen) på Scandinavium men det sket sig totalt.
Jag har heller inte haft särskilt mycket ork för att rida även om Bästhästen kommer ut på en tur med jämna mellanrum och allt det där jag skulle ta tag i står fortfarande på listan.
Har dock tagit mig i kragen och beställt tid för halvårskontroll av Skroff på Blå Stjärnan nästa vecka, håll tummarna!
Hon ser pigg och frisk ut men man vet ju inte. Att hon har så dålig kondis antar jag beror på mig, själv har jag sjukt dålig kondis efter att ha gått upp en hel del av de där kilona jag gick ner förra året.
Har helt enkelt inte orkat bry mig men nu får jag banne mig ta tag i saken igen.
Det knepiga är att jag aldrig märkte att jag fick bättre kondis av att gå ner men nu när jag har gått upp har jag worst kondis ever.

Skroff och jag var på agilitykurs idag, somliga saker gick bra och somliga inte så bra. På det hela taget var jag dock nöjd, om jag kunde låta bli att vara så förvirrad skulle det hjälpa… Det är så att säga inte Skroffs fel att vi inte kommit längre än vi gjort.
Å andra sidan siktar jag ju inte på en tävlingskarriär och toppresultat utan tycker att det är kul att träna lite lagom. Men man vill ju visa att Skroff faktiskt är en duktig hund!

Mormor är instoppad på Östra sjukhuset med hjärtflimmer, högt blodtryck och UVI men får komma hem i dagarna. Om man bara visste att hemtjänsten funkade så vore allt gott och väl men den är ju urkass. Jo, jag förstår att de har mycket att göra men hennes hemtjänst är faktiskt under all kritik.
Nu skall de i alla fall ha planeringsmöte, jag tvivlar på att det gör någon större nyutta men hoppas kan man ju alltid.

Miffo nummer tre har inte anlänt än, beräknad ankomst 1/5 men de andra har ju gått över tiden så det gör kanske denna ungen också?

Och så väntar vi med spänning på nya små Skroffor på kennel Hipperdipps!

Annonser

Mer Gnäll

Och ibland så är allt bara skit…

Ett Yrväder

Det var en Mycket Missnöjd Valphund som levererade sig i morse. Anledningen?
Jo, det hade naturligtvis regnat på valphunden så han var alldeles blöt och kall. Efter att ha blivit vederbörligen torkad så vaknade dock yrvädret till och började galoppera omkring och undersöka lägenheten. Skroff var lagom glad åt att ha knappt 6 kg labrador bitandes på sig men hon är ju en snäll terrier så hon protesterade inte alltför mycket.
Dock märkte Favvo (han har fortfarande inget riktigt namn) inte ens att Matte gick, han har fortfarande inte ens kollat efter henne. Bra det!
Nu är det så, som jag försökte förklara för valphunden, att hos Dagmatte sover man på förmiddagarna. Det där rådde det delade meningar om, jag försökte helt sonika stoppa ner valphunden i sängen men då protesterade han å det vildaste.
Lille herrn kan nämligen pipa och gnälla tämligen högljutt så fort det är något som inte passar. Att det är ett av labradorens adelsmärken att vara tyst har hans mamma tydligen inte talat om för honom.
Nu ligger han faktiskt och vilar på mina fötter så vi får väl se om han studsar upp och börjar härja omkring om jag går och lägger mig igen.
Kissat på hundfällarna har han redan gjort, den lille pissnissen. Alltså, att en 8-veckors valp kissar inne är väl mer eller mindre självklart (i synnerhet om det regnar ute) men kan han inte göra det på golvet eller tidningarna…?

Välkommen Favorit!

Jaha, så var han hemma då, lille Favorit. Det är fortfarande inte klart vad han skall heta till vardags så tills vidare får han väl heta Favvo eller Favorit.
Skroff och jag passade de andra hundarna hemma hos A medan Anne och A var iväg för att hämta den lille.
Skroff har med andra ord varit i himmelriket, det är ju kul att vara på As tomt och att leka med Krasse och Paffen.

Favvo tyckte att de andra hundarna var liiite läskiga men promenerade glatt omkring på As gräsmatta när de andra inte var med. Annars så kändes det nog säkrast i mattes famn när de andra buffeldrullarna var där och skulle hälsa, trots att de allihop försökte vara snälla.
Äter och skiter (och kräks) gör han i alla fall 🙂 .
Jag fick som vanligt lura Skroff för att få med henne hem, hon ville så klart stanna hos A.

I morgon kommer lille Favvo hem till stan och redan på tisdag får han vara hos dagmatte eftersom matte måste på kurs. Men det kommer säkert att gå bra, han verkar gilla människor en hel del och vara ganska trygg i sig själv om än inte lika självsäker som Skroff var.

Välkommen hem Favorit <3!

Bara Skroff och jag

Är sjukt trött men lyckades pallra mig iväg till cairnklubbens träning på Hundstället Hjärtat.
Det visade sig att det var bara Skroff och jag som kom så vi fick träna själva. Passade på att ta fram slalom och däcket för intensivträning, hade jag orkat så hade det blivit mer agility.
Skroff var jätteduktig även om hon kroknade lite på slutet. I vanliga fall så blir det ju en del snackpauser mitt i men nu körde vi mer eller mindre konstant. Jag tycker samtidigt att man måste försöka tänja på Skroffs gränser så att hon orkar hålla ihop även om hon är mentalt trött.
Slalom är ett typexempel på sådant som hon inte riktigt fixar när hjärnan lägger av och hon måste kunna hålla för en tävlingsdag. Eller ja, måste och måste, men det vore ju tråkigt om vi klantar oss på tävling av det skälet.

På lördag kommer Favve!

Blaj

Blaj verkar vara en passande men ganska vanligt förekommande rubrik i min blogg.

I vilket fall så är det lite upp och lite ner.
Igår var jag hemma hos mamma för att flytta saker från baksidan till uterummet, baksidan skall grävas upp och dräneras pga fuktskada i huset så då kan det ju inte stå en massa krukor, jord och möbler där…
Kånkade i alla fall på när mamma ropade på mig. Grannen hade gått förbi, sett att min bil hade punka – vilket jag inte hade märkt men nu var däcket helt pafft – och ringt på för att tala om det.
Alltså, för 20 år sedan kunde jag byta däck men hur fan gör man?!
Tänkte luddiga tankar på att ringa A och undra om han var vaken men turligt nog har mamma snälla grannar så de fixade alltihop.
Jag kan säga att jag hade aldrig fått loss det där däcket själv och förmodligen inte ens fattat hur man fick fram reservdäcket. Givetvis måste man lasta ur hundburen för att kunna skruva på skruven som håller fast däcket under bilen. Tillverkarna har uppenbarligen inte varit hundmänniskor…
Så tack snälla mamma-grannar (som inte läser bloggen men skall få ett lock öl som tack).

I dag har jag varit hos Lotta och även pratat med Svetlana. Mina prover låg ju bra, både medicinen och levervärdena, men eftersom jag inte mår så bra så skall vi justera medicinen.
Svetlana trodde att den nya medicinen vi eventuellt skulle testa är för ”snäll” så vi fortsätter att döna på med gamla hederliga antidepressiva från 50-talet (eller när nu Anafranil & Co uppfanns).
Jag skall dock höja dosen, nu låg plasmakoncentrationen strax över medel och Svetlana menade att vi skulle kunna lägga den nära maxtaket i stället.
På med mer Risperdal (antipsykotiskt) också så kanske jag sover bättre, just nu sover jag uschligt dåligt och det gör ju inte saken bättre.
Lotta pratade om ECT (elchocker) men SÅ dåligt mår jag inte. Fast det kan ju ligga och lura i bakgrunden…
Alltså, jag vet att det inte går till som på nämnda 50-talet men det känns liiite läskigt ändå. Det verkar inte helt sunt liksom, å andra sidan är det ju inte så sunt att må skit heller.
Hej och hå, till Apoteket vi glada gå. Fast det gör jag ju inte, jag säger bara till Anne att ta med min medicin hem 🙂 .

Jag lånade Annes bil, min har fortfarande reservdäcket på, och puttrade till Alfa för en ny omgång agility. Min snälla, snälla mamma bekostade en ny kurs åt oss så nu kan vi fortsätta träna :-D.
Skroff tuffade som vanligt på riktigt bra (ok, det skall erkännas att jag är partisk), även om vi missade lite hinder emellanåt så tycker jag att hon känns som om vi skulle kunna ut och tävla utan att skämma ögonen ur oss.
Starten funkar mycket bättre sedan jag blev arg den där gången, visst behöver hon fortfarande att man har tummen i ögat på henne men det är betydligt bättre – och hon är tyst!
Slalomen går ok, hon vill lätt stressa iväg och då tappar hon bort sig så jag försöker ta det lungt så får farten komma med säkerheten.

Skall bara få tummen ur och beställa tid för ny njurkoll, ett halvår går fort… Hon ser ju pigg och frisk ut men det är skönt att få det svart på vitt. Det går inte att komma ifrån att det ligger och gnager och att man väntar på att det inte skall vara bra :-S.