Less

Idag är en dag som jag är less på allt. Tänkte vara duktig och inte sova middag vilket inte alls gick bra. Puttrade först iväg till Hornbach för att köpa mer stängselnät + klamrar att sätta fast det med. Väl i affären irrade jag omkring länge och väl, viftandes med häftmojjen och letandes efter lämpliga klamrar. Till slut hittade jag dem men köpte naturligtvis fel storlek.
I kön började jag må dåligt, höll på att börja lipa och funderade starkt på att bara lämna varorna och gå därifrån. Stod kvar och lyckades betala och ta mig ut till bilen innan tårarna kom. (Och för den som undrar var det inte av någon särskild anledning, jag är sån.)
Insåg att det inte kändes som en bra idé alls att åka till stallet bölandes utan styrde kosan hemåt istället och slängde iväg ett hjälp-mess till G som snällt ställde upp och tog Baldur. (G, du fick mig i alla fall att smila med dina vill-ha-godis-mess!)

Hemma konstaterade jag som sagt att det var fel storlek på klamrarna. Efter vila + hundrastning tog jag mig i kragen och åkte iväg till Biltema i stället och köpte klamrar där. Inte f-n funkade det bättre för det! De passade visserligen(?) men då funkade inte själva häftmojjen i stället. Suck.
Tänkte göra en räd i lägenheten för att göra klart inför valpen, det är ett helt projekt med tanke på hur det ser ut här. Orkar dock inte ta itu med något eftersom jag är lipfärdig hela tiden.
Life sucks!

Dagens Ääärk

Dagens Ääärk är egentligen gårdagens men äcklad blev jag. Först var jag ute med Mulen som hittade något mumsigt att snaska på. Eftersom det lät lite krasigt stoppade jag in fingrarna i munnen på henne och grävde ut… bajs. Visserligen inte människobajs men bajs var det helt klart. Uuuäärk. Man kan tycka att jag efter drygt 15 år som hundägare borde ha lärt mig att inte gräva i hundarnas munnar när de hittar något ute men det har jag alltså inte.

Dagens Ääärk nummer två hände i stallet. Jag gick glatt småpratandes med Nina när… KLAFS… det kom en stor fågelskit i huvudet på mig. Myyysigt. Den hamnade i luggen, över hela glasögonen (thank God att klafset inte hamnade i ögonen) och på kragen där det lyckades klafsa fast i håret. Dessutom hade jag Baldur i släptåg så jag var tvungen att dumpa honom i stallet innan jag kunde gå och tvätta mig.

I dag har jag varit duktig och grejat på uteplatsen. Anne kom och hjälpte till, det viktigaste var att jag slapp vara själv för grannarna tittar på mig. Eller ja, jag tror att de tittar på mig. Det är alltså ganska jobbigt att fixa där för varje gång någon öppnar sin balkongdörr måste jag gå in och sedan samla nytt mod för att gå ut igen. Har ibland tänkt att passa på när det regnar för då är det inte så många ute men då skulle de väl verkligen glo på idioten som rensar ogräs i ösregn.
I vilket fall så är nu halva uteplatsen valpsäkrad, jag har satt upp grönt ”hönsnät” på nedre delen av staketet så att Lorelei (och Ludd) inte kan smita ut. När hälften var gjort tog häftklamrarna slut så då fick jag ägna mig åt att ta hand om ”gräsmattan”. Den är snarare en moss- och nässelmatta med inslag av maskrosor men nu är större delen av nässlorna borta i alla fall. Har lagt ut ny jord för att kunna så i nytt gräs men eftersom det låg en stor Mule mitt i så blev det en plätt utan ny jord, jag hade inte hjärta att flytta på henne.

Mulen är för övrigt bättre idag, hon har varit riktigt pigg och på gott humör. Anne och jag träffade Lilla L, A och Ann B på Kallebäck och tränade hundarna. Rättare sagt, de andra tränade hund och Mulen och jag tittade på medan Ludd satt i bilen och skällde. Det var trevligt och jag blev riktigt sugen på att träna hund, det dröjer inte länge nu tills jag har min nya knodd :-).

Veterinärbesök och annat

I dag har Mulen varit hos veterinären igen. Han klämde lite på Mulen som sade ”Aj” och sade att ”Så här kan hon ju inte ha det, hon har ont”. Jo, jag har märkt det. Det inns inga fler alternativ än operation, Annika kan inte göra mer och inte Per (veterinären) heller utan att sätta kniven i Mulen.
Visserligen tycker jag att Mulen har ett drägligt liv som det är men smärtri är hon inte, i alla fall inte hela tiden.
De gör inte operationen på djurkliniken för OM det inte ser så positivt ut som de tror utan det ”behövs en skruv eller något” så har de inte resurser till det. Tillbaka till Blå Stjärnan alltså. En liten operation kan jag tänka mig, prognosen är god och konvalescensen kort. Men vad fan gör jag om vi bestämmer oss för operation, de öppnar och upptäcker att det behövs ett större ingrepp? Säger ”Nej tack, sy ihop min hund igen”? Eller om Mulen faktiskt inte klarar narkosen? Fast Raskva sövdes utan problem när hon var 13 år gammal och hon har dessutom Addison, då borde väl en frisk 12-årig Mule klara det tycker jag.
På onsdag nästa vecka får Mulen sin dom. Som tur är så är mamma ledig och kan passa Lorelei för jag kan ju inte släpa med mig en 8-veckors valp hur som helst. Finns säkert någon som kan tänka sig passa henne annars också men jag vill helst att hon ska få vara hemma i lugn och ro, det är ju första dagen i nya hemmet!

När jag ändå var i Kållered passade jag på att handla lite. Jag upptäckte att Rusta ligger på andra sidan vägen från kliniken sett så jag åkte dit för att se om de hade några agilityhinder kvar. Det hade de naturligtvis inte förutom en rund tunnel. Å andra sidan hittade jag diverse andra livsnödvändiga saker både till mig och hundarna. (Som Toblerone, diverse leksaker och en puff att ligga på, det är inte hundarna som käkar choklad!)
Och äntligen fick jag till ett besök på Hööks, något som jag tänkt sedan jag tog körkortet. Visserligen är det en synnerligen tråkig affär men jag är (var) i stort behov av nya ridbyxor. Så det blev ridbyxor, ridskor och lite annat krafs och så var man pank igen. Men jag kan ju faktiskt inte gå omkring med trasiga ridbyxor och vinterskor längre.

Upplivad av att jag i alla fall hittat till både veterinären (ok, med hjälp av mammas GPS), Rusta och Hööks slog jag på stort och gjorde en annan sak för första gången: köpte hamburgare på MacDonald’s Drive through (hur stavas det?? Totalt hjärnsläpp men ni vet vad jag menar).
Naturligtvis har jag köpt hamburgare på McD tidigare men då är det inte jag som har suttit bakom ratten.

Glad i hågen styrde jag kosan mot nästa projekt, nämligen att hitta Bo Butiken vid Eriksberg. Förra veckan irrade jag omkring och hittade visserligen både det ena och det andra (som Götheborg som ligger förtöjd vid Eriksbergskajen) men ingen Bobutik. Hittade jag den idag? Nä, för när jag följde mammas vägbeskrivning hamnade jag plötsligt i Lundbytunneln istället för den. Eftersom jag inte vet hur man vänder och kör tillbaka utan att irra bort sig ännu mer så gav jag upp, tog Norrleden och åkte hem.
I morgon är Anne ledig så då kan hon gott lotsa mig rätt så jag kan få en kopia till det förbaskade hyreskontraktet.

Blandat

Nu har jag skjutit på en massa blogginlägg som vanligt och då blir det i stället ingenting. Inte bara jag som gör så visserligen men det irriterar mig när jag inte får tummen ur.
I alla fall, här kommer lite blandade rapporter:
Lisa och Beyla gjorde mentaltestet för ett par veckor sedan. Dagen började mindre lustigt med snöoväder som sedan gick över till allmänt klafs. Mulen trodde förmodligen som vanligt att hon dött och kommit till helvetet och var inte alls pigg på att gå ut redan klockan sex på morgonen. (Raskva däremot är härdig och står ut med både snöyra och annat skitväder utan att knota.) Nåväl, efter rastningen så bäddades Mulen ner igen och Raskva fick följa med till Romelanda där det naturligtvis var ännu mera snö. Tur att Lilla L inte hade bytt till sommardäck!
Beyla hade startnummer två och det visade sig vara ett riktigt turnummer den här dagen. Första hunden fick nämligen en högst underlig korning. När vi kom till figurraden blev det allmän konfundering bland åskådarna – det fanns bara EN gubbe, den som låg ner. De andra lyste med sin frånvaro. Momentet utfördes ändå men det blev ju något konstigt när det inte fanns några läskiga gubbar att springa förbi. Mitt under momentet försvann en av domarna och vi undrade vad sjutton som hände. Det brukar alltid vara proffsiga korningar hos Reino så både Lilla L och jag fick myror i skallen.
Domaren återvände och testet fortsatte men efter ytterligare ett par moment fick de bryta igen då domaren blivit akut sjuk. Så där stod vi och kunde inte fortsätta eftersom man måste ha två domare för att tetset skall vara godkänt. turligt nog så kunde Reino Himself hoppa in och döma klart hunden som alltså fick en 20-minuterspaus mitt i. Hade det varit min hund hade jag nog brutit och krävt att få göra om en annan gång men hunden blev i alla fall godkänd.
Reino kunde inte stanna hela dagen men som tur var hann Beyla starta innan de kom på att de som åkt längst skulle få gå först. Med tanke på att det kom folk som åkt över 50 mil så hade vi ju rykt fort som attan annars. Nu blev det Owe och Reino som dömde, bättre hade det inte kunnat bli!
Beyla fixade korningen utan problem och fick fina 376 poäng (godkänt ligger på 300). Reino undrade om hon var döv eftersom hon inte ens vred ett öra vid skotten. Det mest positiva tycker jag nog var att hon inte byggde på sig under testets gång, hon hade bra avreaktioner och skulle säkert gladeligen gått banan en gång till.
Sen orkade vi inte stanna och titta på fler hundar utan puttrade hem till Tuve igen.

På kvällen hade Anne tjejkväll med våffelfrossa, supertrevligt och vi gick säkert upp minst tre kilo var. Om man inte käkar hela våfflor utan nöjer sig med två delar per gång så kan man sätta i sig oanade mängder!

Förra helgen var hundarna och jag på kollo i Härryda. anne och A var ju i Skottland så jag bodde i As hus och passade alla hundarna. Mormor vojjade sig lite över att jag skulle passa så många hundar men när jag sade att en labrador mer eller mindre var väl inga problem så fick hon hålla med. En Krasse är inte särskilt jobbig att passa :-).
Härryda bjöd på sitt finaste väder och hundarna gick mest ute på tomten och skrotade hela dagarna. Ludd låg nog inte still ens en minut utan gick konstant omkring och sniffade och letade ätbara saker. Mulen njöt av sin frihet och varvade sin gunghästgalopp med att ligga i solen och jäsa. Eftersom hon blev lite stel av att röra på sig så mycket fick hon ha på sig sitt Back on Tracktäcke. Total lycka för Mulen med 15 grader, sol och täcke!
Jag fick för mig att jag skulle aktivera hundarna lite med As stege. Sagt och gjort, stegen lades på marken för att hundarna skulle trampa i ”hålen” och på så sätt träna sina små klena ben. Wille visade sig vara en fena på att lyfta på sina tassar och dessutom hålla koll på sina ben. Efter två rundor knatade han på själv utan att jag behövde hjälpa honom. Det feta Svinet gör förmodligen vad som helst för en gotta (eller blotta möjligheten av att kanske få en gotta). Krasse däremot hade noll koll, i synnerhet hans bakben tenderade att hamna lite varstans, överallt utom där de skulle vara.
Och så Kalle då. Ja, vad säger man? Stegen var läskig tyckte Kalle som tog sin tillflykt till sin kära rhododendronbuske. Där satt han sedan och kikade under lugg (om han hade haft någon). Till slut lät han sig övertalas att vara en Mycket Modig Kille och kunde sätta en tass i stegen. Efter ett par dagar(!) kunde han sätta två tassar där men var sedan tvungen att sätta sig under busken. Fjantpelle.

Sen har jag ju varit och hälsat på Lorelei men det har jag redan bloggat om.

Mulen har varit hos Annika igen och hon var inte riktigt nöjd. Efter all den här sjukgymnastiken borde Mulflickan vara bättre än hon är men mellan varje gång försöker muskeln förtvina igen. Annika tyckte att jag skulle överväga den där operationen i alla fall så i morgon skall vi till veterinären igen för att få en konsultation. Jag känner mig tveksam men Annika trodde att det är ett litet ingrepp och att Mulen skulle vara hjälpt av det. Om den onda muskeln ”försvinner” så kommer hela bogpartiet att bli bättre eftersom hon inte kommer att gå och spänna sig och försöka avlasta. Annars kommer hon förmodligen inte att bli bättre än hon är nu.
Fan, vad svårt det här är! Hade hon varit yngre så hade det ju inte varit något snack men man utsätter inte en 12-åring för vad som helst.
Får väl se vad vetten säger i morgon :-S.

Lorelei!

Skulle egentligen skriva massor om ditten och datten men är supertrött efter att ha kört sisådär 70 mil idag. Måste ju i alla fall skriva att idag har jag mött Kullehus Lorelei! Världens sötaste lilla cairnflicka (även om hon har svansen på sniskan) som flyttar hem till mig om två veckor. Fyra trinda och goda valpar, det var svårt att välja men lilla fröken somnade i mitt knä medan hennes syskon mest försökte tugga på Sissi. Enligt uppfödaren Agneta så är dock Lorelei den piggaste och mest framåt av dem så det blir nog helt rätt valp. Det känns dock bra att flera av valparna hade kunnat vara ”rätt”, om någon hade varit skygg eller liknande hade det varit lite tveksamt. Nu var det fyra pigga krabater och jag hade kunnat ta hem dem allihop.
Fortfarande lite overkligt trots att jag har haft lilla knytet i mitt knä och blivit tuggad på av både henne och hennes syskon.Tack snälla Sissi för att du följde med och tack snälle A som passade tervarna och Mulflickan!!!

Jag mitt dumma flarne glömde naturligtvis kameran i bilen och GLÖMDE sedan att gå och hämta den. Inga nya bilder alltså utan bilden ovan är tagen när valparna är fem veckor (nu är de sex) och lånad från uppfödarens hemsida. Lorelei längst fram till höger, bredvid henne är det brorsan och så de två andra tikarna bakom.
Nu återstår bara att komma på ett bra smeknamn, det känns lite långt att ropa ”Lorelei” ute i skogen. Gillade dock namnet som jag faktiskt inte tänkt på tidigare men så är jag ju ett Gilmore Girls-fan ;-). De andra två heter Lady Bug och Lucky (tror jag).

Valpnytt

På måndag bär det av! Efter att ha pusslat och krånglat med diverse dagar hit och dit (för givetvis fanns det inget datum som passade alla) så tog jag till slut och bestämde en dag som passade MIG och naturligtvis uppfödaren. Jag mitt flarne hade ju inte tänkt på att uppfödarna inte ständigt bor i valplådan utan trodde att den helgen som passade mig skulle gå bra men så var det ju inte. För det är ju inte bara jag som skall träffa valpen (som förvisso är hemma hela tiden) utan även uppfödaren som skall träffa mig.
Så efter att ha ratat de datum när Anne eller mamma kan följa med spikade jag alltså ett när jag, A och uppfödaren kan. A skall alltså inte följa med utan utföra den nog så viktiga sysslan Passa Kräken, dvs näbbarna och Mulen. Luddskallen får följa med för hon blir bara liten, luden och ledsen hemma hos A.
Valparna mår bra men den minsta tiken dog efter några dagar. Det är nu alltså tre flickor och en pöjk som finns kvar och av allt att döma kommer en rödbrindle att bli MIN! De som var före mig på valplistan har hoppat av så nu är jag på sätt och vis först men eftersom uppfödaren skall behålla en så beror det ju lite på. Som tur är har vi olika kriterier så vi blir nog nöjda båda två :-). En av tjejerna är liten och lite feg, uppfödaren trodde inte att hon skulle passa mig och det tror ju inte jag heller. Den andra är alltså rödbrindle och först framme när det gäller allt, så även maten. Lär sig snabbast, är pigg och glad och var först på att smita ur valphagen. Låter alltså som en kombination av Raskva (käkade alltid först och mest) och Ilona (smet ur valphagen) och alldeles perfekt för att köra agility och annat med. Nackdelen är att hon håller svansen fel och alltså inte är en blivande utställningsstjärna. Inget jag bryr mig om så vill hon ha en svans som pekar bakåt(!) så är det helt ok. Tik nummer tre slutligen är stor och lite ”klumpig” fast ser ut som hon ska. Henne är alltså uppfödaren sugen på att behålla och jag känner mer för tvåan.
Får väl se på måndag hur det känns när man ser dem!

Om ni tittar på valpbilden under ”Knortnytt” så är det alltså knorten som ligger längst bort som troligtvis blir min :-). Den gråbrindle är den lite klunsiga madammen, den mörka är den lilla försiktiga och den röde närmast kameran är hanen.

ERBJUDANDE!

BORTSKÄNKES alt. SÄLJES till högstbjudande:
Terv säljes billigt vid snabb affär alternativt bortskänkes mot fraktkostnad. Kalle alias ”Damien” eller ”Den Onde” är en liten otäck svarthövdad terv som tycker mycket om islandshundar (äter dem till frukost) samt rhodesian ridgebacks (äter dem till middag). Har för vana att kissa i andra hundars matskålar samt kampa i kopplet.
Vill gärna komma till ett hem med andra hundar att hacka i huvudet och katter att jaga. Tycker inte om grenar som kan vara Mycket Farliga och bita små tervar i tassarna.
Svar snarast (innan matte kommer hem) till sign Luttrad dagmatte.

Läkarbesök

Jaha, idag var det dags för ett besök hos psykiatrikern. I vanliga fall går jag ju hos en psykolog men det är naturligtvis en läkare som håller i medicineringen.
Utredningspsykologen hade föreslagit att jag eventuellt skulle kunna pröva någon centralstimulerande (dvs amfetaminliknande) medicin mot en del av de neuropsykiatriska problemen som tex att jag har svårt att ta initiativ och att få saker och ting gjorda. Med tanke på ett tidigare försök tyckte inte doktor S det alls. Jag har alldeles för nära till en psykos och den typen av läkemedel kan få mig att gå över gränsen. Eller som läkaren sa ”du knackar på dörren till en psykos”.
Inte så roligt att höra fast jag ju egentligen vetat det tidigare. Trots det är det ganska jobbigt att ta till sig, i synnerhet som min största skräck när jag var yngre var att jag skulle bli ”galen” (och inspärrad och bortglömd, hade sett för många dåliga filmer uppenbarligen).
Att då veta att det finns en risk och att jag faktiskt kan hamna där (om än inte instängd och bortglömd) är kämpigt. Dessutom har jag inte tänkt så mycket på ”psykosfällan” på ett bra tag eftersom jag ju mått ganska bra de senaste åren. Visst, lite nedstämd eller deprimerad ibland och med diverse annat liggande på lur men jag har inte känt det som att jag hållt på att tappa greppet totalt.
I alla fall, jag fick en annan medicin som jag trodde att Anne skulle garva ihjäl sig åt eftersom den även ges till schizofrena m.fl. men som den mogna apotekare hon numera är tog hon det med fattning. Förhoppningsvis kan jag få lite hjälp på vägen när det gäller att kämpa mot fobin och tvångskänslorna.
Så varför skriver jag då om det här i bloggen? Jo, jag tycker att det finns alldeles för mycket hysch-hysch runt det här med psykiska sjukdomar och vi är alldeles för många som går omkring och lider i tysthet. Om kunskapen om psykiatriska diagnoser ökar rent allmänt i samhället och folk får en annan syn på och inställning till det här skulle mycket underlättas här i livet. Att slippa skämmas eller att inte behöva komma med dåliga bortförklarningar för det man inte klarar av skulle vara en enorm lättnad och det är jag knappast ensam om att tycka.

Förutom att vara hos läkaren så hann jag med en sväng till det kära Backaplan och, läs och häpna!, jag hittade till Huveröds på första försöket, från fel håll dessutom. För att inte göra av med fler av mina surt förvärvade (nåja, från Försäkringskassan utklämda) slantar så tittade jag inte på hela sortimentet utan höll mig till burarna. En stycke bunker (”kattbur”)införskaffades som valpen kan ha och sitta i när hon åker bil eftersom hon förmodligen inte vill ersätta Raskva som Ilonas sittdyna.
Var först osäker på om den var tillräckligt stor men det gick att knö in Ludd i den med hjälp av några inslängda godbitar och då skall väl en cairnterrier få plats såvida den inte skulle bli jättelik. (Ludd skulle förmodligen kunna knö sig in i en tändsticksask om man slängde in en gotta visserligen så det är annars ingen garanti.)
Och så har jag uträttat diverse hemliga ärenden som jag inte kan skriva här eftersom Anne läser bloggen. Så hon kan stå där med sin långa nyfikna näsa tills på lördag då det skall uppenbaras även för henne.

Mulen var igår en riktigt förnöjd Mule som med gott mod traskade med på en lite längre runda. Hon gjorde t.o.m. sitt sedvanliga slita-upp-grästuvor-bus som hon brukar göra när hon känner sig särdeles pigg och glad. Fråga mig inte varför men hon skuttar alltså runt i kopplets längd (hon får inte vara lös när hon är på det humöret) och sliter upp grästuvor som hon slänger omkring sig.
Idag däremot var det en mycket ledsen Mule som hade rejält ont i sitt ben. Hon har gått samma runda flera gånger tidigare utan problem så varför hon fick ont nu är en gåta.
I vilket fall så stoppade jag i henne lite Rimadyl, satte på henne Back-on-Tracktäcket och bäddade ner henne i sängen. Frampå eftermiddagen var hon en glad Mule igen om än något haltande. Anne fick sitt råa skratt när hon hörde att när Mulen skulle hoppa ner ur sängen så vek sig frambenet och hon slog sin lilla mule i golvet.

På hästfronten intet nytt; förra måndagen var alltså veterinären Istvan ute och tog skrapprov på Solfaris ben. Han sade sig se fotskabb i mikroskopet men eftersom inte alla i stallet trodde på hans kunnande så har ytterligare ett prov skickats till SVA. Själv känner jag mig något tveksam till diagnosen för symtomen stämmer inte, tex så kliar sig inte hästarna vilket man givetvis skall vara tacksam för. Men om Istvan har sett fotskabb så antar jag att det verkligen finns någon form av små kräk som kryper omkring i och på våra hästar.
Veterinär-Emma skulle kommit ut förra onsdagen och raspat tänderna samt vaccinerat Baldur men pga sjukdom kunde hon inte komma. I stället kom Lisa i torsdags men hon hann inte raspa så Baldur blev bara vaccinerad, det är ju det viktigaste att man inte passerar årsdagen. Lisa hade ingen aning om vad det var på hästarnas ben men uteslöt i alla fall ringorm som någon trodde att det kunde vara. Nu är alltså provet på SVA och så får vi se vad de säger.
Hittills så är det enda symtomet att pälsen ”går av” på fötterna och benen och hästarna ser helt snaggade ut. Så länge de inte kliar sig går det väl an, Baldurs ben verkar må bra förutom just snaggningen. Egentligen är det konstigt att de INTE har mer problem med tanke på vilken lervälling hagen består av efter förra årets regninga sommar och höst och den obefintliga vintern.
I morgon skall vi ta en härlig kvällstur, det är underbart att det numera är ljust så länge och att man kan rida sent på kvällen :-).

Och på lördag är det dags för Beyla-bus korning. Spännande!!

Äntligen!

Äntligen har bilburen kommit och är nu fint installerad i bilen. Först gick den inte in och jag tänkte många fula tankar tills jag såg att Transportmannen hade satt in den åt fel håll, med baksidan fram. När vi vände på den så passade den finfint.
Nu i efterhand när jag ser hur mellanväggen sitter fastskruvad ångrar jag lite att jag inte beställde extra fästen på 2/3 av buren så att Mulen kan få en större bit bur att sitta i. Det är dock inte så svårt att skruva loss mellanväggen och sätta fast den med spännband eller liknande precis där man vill ha den.
Bucklig är den, så man får knö lite för att få in den. Den funkar ju ändå men jag tycker att de kan betala tillbaks en slant för den är faktiskt inte i fullgott skick, dessutom har den blivit lite skavd vilket gör att den lättare kan rosta.
Transportmannen frågade om det var en kaninbur. Jag trodde först att han skämtade men det var på fullaste allvar. Varför i hela världen skulle jag ha en permanent kaninbur i bilen??? Kanske det han också undrade…
Återstår att se vad tanterna tycker om att sitta inburade. Nu slipper de i alla fall knö på varandra och Ludden slipper bli sutten på. Trist för Mulen att inte ha en mjuk varm Ludd att sitta på men förmodligen skönt för Ludd att slippa ha en fet RR på sig. (Mulen är faktiskt lite flötig efter att ha gått på kortison ett tag. Inte fet men inte lika fast i kroppen som tidigare.)
Apropå den feta Mulen så skall hon på återbesök till veterinären på måndag för att se hur vi skall göra med medicineringen. Det är ju bra om vi kan sätta ut kortisonet men annars tycker jag inte att det ger så stora biverkningar, helt ok för min del.

Läste i annes blogg att Kalle bara är vänlig och tränar mig inför det som komma skall. Nu är det så att ingen av mina valpar har fått för sig den befängda idén att kissa i någon annans matskål vilket Herr Kalle gör.
För övrigt så tränar mina egna hundar mig alldeles ypperligt, Raskva genom att ibland vara jättejättejättenödig som bara valpar och riktigt gamla hundar kan vara, Ilona genom att hitta på diverse hyss. Senast i morse galopperade hon omkring och lekte med mina finskor. Skitkul tyckte Mulen och förmodligen blev det ännu roligare när hundskrället upptäckte hur arg matte blev.

Inget nytt på hästfronten, veterinären som skulle komma och fixa tänderna samt vaccinera var sjuk så det blev inställt och skabbveterinären har mig veterligen inte hört av so

Dagens Ääärk

Hästkräket har troligen fått fotskabb. Uräckligt att tänka sig att det kryper omkring små läbbiga kryp i huden på pållen. För tillfället har han ingen klåda, mjäll eller krustor utan enda symtomet är att pälsen ”går av” när man drar i den, kvar blir bara en kort stubb. Det verkar som om alla hästarna är smittade med vad det nu är så vetten har varit ute och tagit prover.
Det är ju i och för sig skönt om de inte har klåda men överallt står det om fotskabb just att de står och stampar med hovarna pga att det kliar.

Det gamla Bruna Kräket har varit hos sjukgymnasten idag, Annika var nöjd med henne så det känns bra. Det finns fortfarande en del ”skräp” kvar i musklerna som skall väck men nu kommer Annika längre än vad hon gjort tidigare och det håller sig på en annan nivå än tidigare då hela bogmuskulaturen verkade torka ihop och smått förtvina mellan besöken.
Mulen verkar också ganska nöjd, även om hon piper till ibland vid något särskilt känsligt ställe så är hon med hela tiden och den där paniken som lyste ur ögonen på henne vid böjprovet hos veterinären syns inte alls till.
Det här är helt klart rimligt att utsätta henne för och hon traskar alltid på med gott mod hem till Annika och verkar ganska tillfreds med behandlingen (hos veterinären försöker hon alltid smita).
Förmodligen kommer hon som sagt att behöva någon form av behandling livet ut men det är inte så mycket att säga något om, alternativet är ju att inte ha någon Mule alls.
Nackdelen är att Mulen nu är lika pigg och bråkig som hon brukar vilket innebär att hon käkar trosor, hämtar disk och är allmänt jobbig. Man kan ju tycka att en 12-årig hund skulle lugna ner sig, skillnaden mellan när hon var yngre är att hon varvar bråkigheten med att ligga och sova under täcket i längre stunder än tidigare.